Monthly Archives: september 2007

Jag kommer att vara på Bokmässan torsdag-fredag. Någon gång på fredagen kommer jag att prata om min artikel ”Dansen och makten” i färska numret av kulturmagasinet Voltaire, om historiska och samtidsaktuella försök att kontrollera och bekämpa dansande. Detta i Kraft&Kulturs monter, nr B05-03.

Titta gärna förbi!

”Nanny State” var inte helt lättöversatt, men många kluriga läsare hade bra förslag. Jag tycker nog att nog signaturen k:s förslag ”ajabajastaten” är bäst, med stilpoäng till Jonathans ”velourstaten”. Men jag undrar om inte ett av problemen bakom svenskarnas positiva attityd till staten har att göra med de manliga metaforerna för den. Nog ligger ”Pappa Staten” närmast i vår svenska föreställningsvärld.

I ”folkhemmet” härskar ”den gode familjefadern” som inte gör skillnad på barnen, men lik förbannat behandlar sina vuxna medborgare som just barn (trots att Per-Albin hade vissa reservationer rörande exempelvis restaurangdans som gott kunde omfattas av ”ett visst mått av frihet”, se Stig-Björn Ljunggrens bok med samma titel). Och det är ”farbror staten” man tackar för maten.

I England har däremot paternalisterna uppförsbacke i debatten kring ”the Nanny State”. I ett förtvivlat försök att komma bort från denna term har de introducerat en skiljelinje mellan ”Nanny” och ”Steward”. (Se här och med pedagogiska ppt-bilder här). ”Nanny statism” definieras som en onödig inskränkning av människors frihet, medan nu föreslagna reklamförbud, skatter och propagandakampanjer mot alkohol, övervikt och rökning ses som uttryck för ”’stewardship’ – en del av statens ansvar för att skydda nationens hälsa.”

Det är ett talande metaforiskt könsbyte. Tanken på den hysteriska hönsmammans kvävande omsorger ska ersättas av den manligt kompetenta rollen som välavvägd och myndig hjälp på resan mot slutdestinationen.

”Steward”-metaforen är inte bara sexistisk, den är naturligtvis falsk också. Under den förment avvägande ytan följer förslagen fortfarande ett mönster där staten definierar vad som är rätt, inför skatter och restriktioner för att ”hjälpa dig” att välja detta rätta, men om du framhärdar i att välja riskabla nöjen framför optimal livslängd återkommer de med nya åtgärder. ”Steward”-staten ”eliminerar dåliga val och underlättar goda val” och ”skyddar individen från sig själv”, som det uttrycks i den brittiska rapporten. Precis vad ”the Nanny State” hade gjort (och fö precis vad Gunnar Ågren pläderar för i Sverige).

En förhärdad antifeminist (själv är jag lagom oförhärdad) skulle kanske i detta läge frestas att tro att om vi lyckas byta kön på den farbroderliga svenska statsapparaten så skulle skepsisen mot ingrepp och regleringar öka. Vederbörande bör dock betänka att även i Storbritannien är det paternalisterna som vinner. Redan under Thatcher och Major gavs staten ett starkt ökat mandat att lägga sig i folks sexual- och dryckesvanor, och förmynderiet har sedan accelererat under Tony Blair.

Statens makt att lägga sig i hur vi lever våra liv bör helt enkelt inte laddas med vare sig kvinnliga eller manliga attribut. Det är kastrering som gäller.

Matts A. Stenströms bok ”Dansen – dess utveckling från urtiden till danspalatsens tidevarv” är från 1918 och finns såvitt jag vet bara på antikvariat. Jag måste ändå ge den min varmaste rekommendation: Köp den! Läs den! Är du förläggare: Ge ut den! Och då är jag ändå inte särskilt intresserad av dans.

Att slå upp den här bokens halvfranska band väcker lite av samma känsla som temat i ”Den oändliga historien”, man sugs in i berättelsen. Stenström är inte bara en påläst historiker som vet att beskriva hur danser utvecklats från urtidsritualer och framåt. Han vet också att sätta in dem i ett både historiskt och filosofiskt sammanhang.

Stenström vet att berätta att Platon såg dansen som ”en gåva av muserna avsedd att ge människokroppen en allsidig utbildning och en skön behärskning av rörelserna.” Och att självaste Sokrates förlöjligades när han dansade, men givetvis hade svar på tal: ”Ni skrattar ut mig därför att jag roar mig med dans liksom ni unga? Vad är det som är löjligt i det, att jag gör något som är så nyttigt för sundheten och ett så utmärkt medel mot kroppens tilltagande tyngd?” Varpå Stenström nöjt konstaterar: – Du var allt en räv, du gamle Sokrates!

Det är ingalunda någon neutral ciceron som tar oss genom balsalar, palats och badhus (ett populärt dansställe på medeltiden) i sin beskrivning av hur tidens dans kom att gestalta sig. Stenström tar otvetydig ställning, älskar dansen under det franska hovet och Ludvig den fjortonde (själv en skicklig dansare) och ställer skoningslöst drömmaren Jean-Jacques Rousseau till svars för att den franska revolutionen knappast medför en förespeglad allmän förädling och förfining rörande hur det dansas.

”Vart tog Rousseaus ideal vägen på de pornografiska klubbarnas baler, i dans och blodsorgierna på Revolutionsplatsen eller på nya sällskapets baler där konfektionsklädda muscadins … valsade med nakna merveilleuses och där man ej gärna bar lösa dyrbarheter på sig för att ej i onödan och alltför hårt fresta de övriga gästernas hederlighet? … Åt vem skulle han räcka dygdekransen åt så många värdiga!”

Det märks över huvud taget att Stenström inte är någon varm vän av den franska revolutionen. ”Nya danser skapade revolutionens män visserligen ej så lätt och raskt som nya slagord och nya lagar.” och ”All hovets glans, all kungaprakt hade ju med ens blivit folkets egendom och delades så broderligt som rovdjur dela” är två sylvassa syrligheter han undslipper sig. Och den franska revolutionens version av frihet beskrivs som följer:

”Frihetens seger var fullkomlig. Inga lagar tyngde gatans umgänge, inga former, ingen hänsyn – drivande kraft var begäret efter tillfredsställelse av egna lustar, återhållande blott hänsynen till egen säkerhet. … all hövisk sirlighet var föraktad, naturlighet var dagens slagord och råheten demonstrerades i sin nakna storslagenhet. Tygellöst stormade det nyvunna människovärdets kriterier.”

Man behöver inte dela de bakomliggande värderingarna för att ändå smälta för språket, som gör boken till en närmast unik läsupplevelse. Redan i inledningen introduceras dansen som urkraft av denne energiske formuleringskonstnär:

”Dansen följer människorna från deras barnaålder. Dess väsen är dunkelt som en drifts. Den låter sig inte förkvävas. Undertryckt spränger den sina bojor, bryter sig fram med en urkrafts våldsamhet. Den låter sig inte länkas och bindas, men den följer människorna och bevarande sitt eget väsen speglar den deras.”

Visst är det vackert?

Precis denna historia är också kontentan av Stenströms långa danshistoria. I början av 1900-talet, i och med danspalatsens kommersialisering av nöjeslivet var också den demokratiseringsprocess som tog sin början under 1700-talet fullbordad. Medan danser tidigare utvecklades vid hoven och i finare sällskap och så sent som i mitten av 1800-talet först godkändes i borgerliga kretsar, kom 1900-talets danser underifrån:

”Dansnyheterna behöva ej längre höviska kretsars godkännande, ej ens ett förnämborgerligt balsällskaps sanktion – ett obskyrt danspar på en varieté eller kabaret kan bringa en dansnyhet att bli dagens mode, en steppande neger kan ange salongernas dansstil. De offentliga danslokalerna popularisera nyheten och underifrån erövra det begynnande tjugonde århundradets danser de borgerliga och de aristokratiska salongerna.”

Stenström själv ser inte särskilt positivt på ”[d]ansdemokratiseringens konsekvens – en rytmisering av gatans liv”, vilket framgår med samma tydlighet som hans insikt om att klagan nyttar föga. Den dansant satiriska tonen är dessutom generell och gäller även kyrkan där ”sedepredikanterna kunna inte nog saftigt kunna utmåla upptågens anständighetssårande beskaffenhet”, men där det stränga dansförbudet ”ej var utan kryphål för en någorlunda smidig själ.”

Kontentan är en historik som sjuder av liv, kryddad med rikligt beskrivande anekdoter om allt från de kikarförsedda fransmännens högljudda missnöje mot ett påbud om att balettdansöserna skulle bära underbyxor, upplysningar som att de ljudlösa kyssarna är ”en senare tids behagliga upptäckt” och återgivande av konversationen under det demokratiserade 1800-talet då en uppbjudande kavaljer kunde mötas av motfrågan: ”Ja det beror på. Ni måste först säga mig, herr bankir, om ni är för pressfriheten.”

Vad är mest idiotiskt, att ställa ut en bild av en kvinna som begår den ytterst progressiva handlingen att fista en man (dvs köra upp näven i röven på vederbörande) som stor konst, eller att kalla det hela för porr (blir kristdemokraten Martin Crona kåt av sådant?) och därför vilja censurera det (det vet jag däremot att kristdemokrater går igång på)?

I Lund har de i varje fall fått båda delarna. Skattebetalarna får nöjet att finansiera en utställning av ”konstnären” Andres Serrano, vars främsta bedrift i livet tydligen är att ha ställt ut ett krucifix i urin. Ytterligare ett starkt argument för att offentligt kulturstöd är omistligt (att lägga till peformancekissare, nedbajsade kalsonger och kommunala vingårdar), eller hur Lena Adelsohn-Liljeroth?

Lundaborna har dessutom det tvivelaktiga nöjet att företrädas av politiker som Martin Crona (kd) som säger: ”Porr är ju något som vi vill censurera i samhället”. Det uttalandet är det enda verkligt obscena och chockerande i hela historien. Serranos ”provokationer” tas bäst emot med en gäspning.

(Tipstack till Patrik)

Skrev häromdagen om folk som hycklar och ger politiskt korrekta svar om att de exempelvis ”nog borde sluta röka” och att det är bra att staten hjälper till med straffbeskattning och förbud. Detta trots att de sannolikt inte egentligen vill ändra sitt beteende.

För att se denna hyckleriets konstart tagen till perfektion, kolla in vad tjejen till vänster svarar när det kommer kritiska frågor om flygresor: ”Helst vill jag sluta flyga men kan inte låta bli.” Grattis Tove, du har en armé av regleringsglada politiker och byråkrater redo att ”hjälpa dig” ur ditt missbruk. Dessvärre kommer de att ”hjälpa” alla oss andra också.

Visst är det fantastiskt. Knappt har vi fått avreglerat och billigt flyg som i rask takt enar världen och gör drömsemestrar tillgängliga för vanligt folk (se en bra artikel här). Vips dyker moralpredikanter och medelklassdemonstranter upp och försöker skambelägga flygandet. Politikerna vill ha nya skatter (det ville de f ö redan innan växthusgasutsläppen blev en stor fråga), kultursidorna hetsar och nyligen drogs en informationsfilm in för att den beskrev något så hädiskt som en vanlig familj på flygsemester. Snart är det väl något hjon som vill förbjuda Sällskapsresan också.

Guldstrid och derby mot om inte den store satan så i alla fall den stora apan. Vädret är vackert, Trubaduren i lurarna, nerverna spända, förväntningarna på topp. Kall öl väntar efter cykelturen till Råsunda. Sedan är det dags att ta Norra Stå i besittning. Vid få tillfällen är livet bättre.

Ändå är detta ett hotat nöje. Om pamparna i Svenska Fotbollsförbundet får som de vill är ståplatsen snart ett minne blott. Det skulle den redan ha varit enligt UEFA:s reglemente, bara det att folk fullständigt struntar i det, precis som i det rökförbud (utomhus!) som man förgäves påminner om i högtalarna. Skönt att det finns några frizoner dit förnumstig politisk korrekthet inte accepteras stilltigande.

I mars förra året skrev jag till Svenska fotbollsförbundets ordförande Sune Hellström i detta ärende. Jag har fortfarande inte fått något svar.

Hej Sune!

Jag vill bara göra min röst hörd innan det är för sent angående SvFF:s förslag om att ta bort ståplatser på fotbollsläktaren. Det är ett fullkomligt barockt förslag som straffar och skuldbelägger en hel publik på basis av vad ett fåtal idioter har för sig företrädesvis utanför läktaren. Jag är förmodligen inte ensam om att bättre kunna leva mig med i matchen och ta i från tårna när jag sjunger för mitt lag – stående.

Det är också på ståplats den bästa stämningen skapas, stämning som bidrar starkt till att locka folk till matcherna och bygga upp intresset kring fotbollen. Ärligt talat så är det ju på läktaren snarare än på planen som allsvensk fotboll förbättrats på senare år. Vill ni verkligen ta död på den atmosfären?

Det är ju också så att hårda restriktioner skapar problem som annars inte skulle uppkomma. Om matchvärdar får i uppdrag att kommendera folk att sitta ner, eller bli språkpoliser för den delen, så är det ju ett sätt att drastiskt öka behovet av matchvärdar och förpesta stämningen på matcherna. Dessutom stämplar man helt i onödan folk som ligister genom att säga åt dem eller kasta ut dem för skitsaker som att de står upp.

Kan inte ni på SvFF istället tänka er att jobba med oss som går på fotboll – se till att det finns möjligheter att stå på bestämda sektioner, att tifogrupper under kontrollerade former kan få hantera pyroteknik etc? Det vore skönt att känna att SvFF tar ställning mot våld och rasism på läktarna, inte mot supporterkulturen och ståplatspubliken som sådan. Själv är jag 30plus, tjänsteman och småbarnsfar, men jag tycker ändå om att stå på Norra och sjunga utan bara f-n. Snälla, ta inte detta harmlösa glädjeämne ifrån mig, och inbilla dig inte att det minskar gängslagsmålen mellan professionella bråkmakare.

Mattias Svensson

Nåväl. Ikväll är det som sig bör. Måtte nu bara Svenska Fotbollsförbundet (som även inbillar sig att bananregn över svart som vit djurgårdsmålvakt är diskriminerande (!)) och andra huliganer hålla sig borta så att det här får avgöras på planen.

Och till alla er som lider av nervositeten inför en match som verkligen betyder allt, tänk på dem som inte ens får vara med om det. Jag menar, man kunde ha varit bajare.

Så har regeringen då meddelat att den återigen höjer skatterna på njutningsmedel som alkohol och tobak. Jag undrar vad som egentligen är värst. Att politiken utformas av fanatiker som inte tolererar eller kan se något gott i andras annorlunda livsstilsval och avvägning mellan nöje och risk (annars skulle de inte ha ett ”rökfritt samhälle” som mål eller sätta upp procentsatser för hur mycket mindre de tycker att människomassan Sverige ska dricka i framtiden). Hyckleriet när regeringen hävdar att den straffbeskattar oss för vår egen skull. Eller den totala bristen på verklighetskontakt som får regeringen att bortse ifrån svarta marknader, smuggling och att de med sina restriktioner göder en organiserad brottslighet.

Mest förnedrande är i vilket fall som helst alla dessa rökare som jublar över att ”nu kan jag kanske sluta” när en ny pålaga eller ett nytt förbud ser dagens ljus. De som egentligen är offer för en statlig straffåtgärd ger denna sin sanktion, och uppmuntrar på så vis förmyndarstaten att växa.

Nu tror jag förvisso att de flesta som säger att åtgärder mot deras egna laster är bra egentligen hycklar. De säger vad som förväntas, uttrycker en ”fin” åsikt i offentligheten, fast de hyser en annan värdering privat.

Det är inte så konstigt. Det finns saker vi helst njuter utan att behöva rättfärdiga dem inför andra. Hälsofarliga laster, snuskiga fantasier eller vad det nu kan vara. Det är, och måste vara, helt okej. En fundamental del av varje människas rätt att leva sitt liv för sin egen skull, är att hon inte behöver rättfärdiga sin egen existens inför andra.

Här blir vi som känsligast och sårbarast, vilket alltid utnyttjats av dem som söker makt och kontroll över andra. De lever på att skuld- och skambelägga oskyldiga nöjen. Religionens tabun handlar inte om sällsynta eller extrema situationer, utan tvärtom om saker som återkommande möter oss i vardagen; mat, sex och nöjen. På så vis bekräftas dagligen vem som bestämmer och vem som har att lyda. Sak samma när staten erbjuder sig att ”hjälpa dig” att välja ”rätt” levnadsvanor.

Till dem som ärligen jublar över att staten ”hjälper” er med era laster vill jag bara säga: Skaffa er en ryggrad och ta tag i era problem istället för att lägga dem i händerna på andra. Tycker ni inte om att röka? Sluta då, ingen tvingar er. Kom inte dragandes med myten om ”beroende”. Har två tredjedelar av alla svenskar som rökt regelbundet klarat av att sluta, så klarar du det också. Det kanske inte är enkelt, men sånt är livet och du har själv försatt dig i situationen. Man har ett fritt val även när det är svårt.

Din acceptans för att låta staten lägga ditt liv tillrätta och hjälpa dig med dina karaktärsbrister drabbar alla oss andra. Vi som vill leva våra liv utan pekpinnar från en tvingande överhet. Statens förmynderi tvingas nämligen på alla, inte bara de som vill. Tids nog drabbar det dig också. Nästa gång är det kanske något njutningsmedel du verkligen inte vill vara utan, som någon annan karaktärslös stackare missbrukar, och vill ha statens ”hjälp” att bekämpa och beskatta. Vad ska du säga då?

”Du har väl aldrig befunnit dig i mitten?” Det var en kommentar jag fick igår när jag störde ordningen på ett terapeutiskt väckelsemöte för alliansmänniskor som börjat vackla i sin tro på regeringen. Magasinet Neo hade bjudit in till mingel och debatt på Södra Teatern. Minglet var riktigt trevligt, bland annat glunkas det om att Glesbygdsverket kommer att läggas ner och Fredrick Federley berättade att han bli mer kritisk till EU för var dag som går. Men så mycket debatt blev det nu inte. Och i mitten var det så trångt att jag hellre gick till baren i kanten för lite mera vin.

Fredrick Federley försökte i början röra om genom att hävda att man borde göra som Margaret Thatcher och Nelson Mandela, personer som föredömligt vågat utmana och stå upp för vad de trodde på. Den strategin trodde dock inte övriga panelen – SvD:s PJ Anders Linder, moderaternas Per Schlingmann och folkpartiets Erik Ullenhag – på.

Istället blev det ett enda långt tungomålstalande om Alliansens enighet och regeringens förträfflighet. Moderatorn Sofia Nerbrand inledde med att kalla regeringens inkomstskattesänkningar ”nästan Bo Lundgrenska” (det lät ju bra även om det är viss skillnad på sänkt skatt med 37 miljarder och 130 miljarder), Per Schlingmann hävdade att det här är den mest reforminriktade regeringen någonsin och Erik Ullenhag var närmast lyriskt över att ”Vi har 47 procents skattetryck!” (prognos för 2010, om konjunkturen håller i sig). Så kunde man enas om att regeringen gör en väldig massa bra saker, de har bara inte kommunicerat det.

Är det så? Jag frågade runt både före och efter vad det är som regeringen skött så förträffligt. Ja, de har sänkt inkomstskatten och eeeeh… sänkt inkomstskatten. Ingen kunde komma på någonting mer. När jag idag funderar vidare kommer jag på att värnpliktens avskaffande ska utredas, ersättningnivåerna har sänkts något, och tre idiotmyndigheter av över 500 har lagts ner. Det bidde en tumme.

Synd att inte någon pressade Schlingmann på vad som var så unikt reforminriktat med regeringen Reinfeldt. Är det avlyssningsplanerna? Nedrustningen av försvaret? Kriminaliseringen av sexbilder på fullt utvecklade vuxna? Merkantilistisk handelspolitik? Den utbyggda folkhälsopolitiken? Kravet på moppekörkort? Inte ens på miljöområdet har de presenterat något större nytänkande, bara höjda skatter. Schlingmann pratade lika mycket som vagt om att utveckla politiken (vore det inte bättre att avveckla?) och var ”självkritisk” mot partiets medlemmar som fortfarande mest motionerar om sänkta skatter.

Ändå verkade folk nöjda och glada. Alla sade ”vi”. Sakpolemik blev det bara om arbetsrätten där Erik Ullenhag var nöjd med allt precis som det är idag och Fredrick Federley kontrade med att hans förändringsförslag var ”mer vänster än något av de borgerliga partierna 1994”. Suck.

Själv tänkte jag på sociologen Frank Furedis term ”de låga förväntningarnas tyranni”. Gång på gång igår mötte jag resonemanget att så länge alternativet är värre kan man egentligen inte kräva mer av regeringen, då är man bara ”extrem”. Ju större tvivel man dryftar privat, desto större behov av att entusiastiskt sluta upp offentligt. Det gav närmast en sektkänsla. Enighet till varje pris.

Så långt på kvällen kände jag mig inte det minsta borgerlig. Men efter en diskussion kring världens näst äldsta yrke var steget inte långt till det äldsta. Således hamnade jag, Gudmundson och Theo Paues på en pub där det var releasefest för Tanja Suhininas bok om telefonsex, Phonefucker. Öststatskö till författaren och öl för 25 spänn i baren gjorde dock att jag aldrig köpte någon bok eller hälsade på författaren. Lite synd.

Istället träffade jag Fredrik Westerlund vars suveräna blogg dyslebisk jag av en händelse lagt upp bland länkarna här på bloggen tidigare på dagen, och när vi skulle gå vidare även kändishatande kändisen Magnus Betnér. Otroligt kul att träffa människor som man tycker jättebra om på en gång.

Vi hamnade i en lång animerad diskussion på KGB där jag tyckte att det var obehagligt med militanta muslimer, men ok med hemmafruar medan råfeministen Magnus förfäktade motsatsen. (Jag har fortfarande viss ångest över att jag gestikulerade så vilt att jag slog ut ölen som Magnus varit vänlig att bjuda på i hans knä. Förlåt, Magnus.) Men när jag framemot klockan två provocerade sällskapet med att försvara heteronormativitet och rosa klänningar på små flickor, jo, då kände jag mig faktiskt lite lagom borgerlig och sett till kvällen som helhet behagligt positionerad i mitten. En rätt ovanlig känsla för en nyliberal.

En bok med titeln “Nanny State: How Food Fascists, Do-Gooders, Priggish Moralists, and Other Boneheaded Bureaucrats Are Turning America into a Nation of Children” har precis släppts i USA. Titeln låter onekligen lovande. Författaren David Harsanyi har också en kul blogg med absurda exempel.

När jag läser ett utdrag noterar jag dock ett sakfel angående de krympande skattningarna av hur många som dör av fetma. De båda siffrorna 112 000 och 25 000 är från samma studie, den förra refererar till antalet förtida dödsfall av fetma och den senare till antal döda av fetma och övervikt (en klart lägre siffra eftersom ”överviktiga” lever längre än normalviktiga). Harsanyi får det att låta som att det är två olika skattningar där den sista skulle vara mer korrekt. Får nog läsa den här boken med ett lite kritiskt öga ändå.

Även i Storbritannien uppmärksammas att staten alltmer lägger sig i människors privatliv, vad de äter, hur de har sex, kampanjer mot berusningsdrickande yada, yada. Tidigare i år kom boken ”The Nanny State” av Robert Huntington. Vad jag förstår en vänsterkritik kritik av labourregeringens förmynderi.

Samma trend märker vi i Sverige, där regeringen precis höjt skatten på nöjen som tobak och alkohol för att finansiera folkhälsokampanjer som ska tala om för vuxna människor hur de ska leva sitt liv. Men vi har ingen riktigt bra och lagom nedsättande term för en stat som bryr sig, ställer krav och lägger näsan i blöt. Hur skulle man kunna översätta ”Nanny State”?

(Bästa förslag belönas med ett signerat ex av min kommande bok om förmynderi.)