I Filosofiska rummet
Tema för söndagens Filosofiska rummet (i P1 kl 17.00) är ”Ayn Rand och individualismen”. Jag är en av fyra gäster och kommer att tillbringa dagen huvudsakligen på tåg till och från Malmö för att spela in programmet.
Tema för söndagens Filosofiska rummet (i P1 kl 17.00) är ”Ayn Rand och individualismen”. Jag är en av fyra gäster och kommer att tillbringa dagen huvudsakligen på tåg till och från Malmö för att spela in programmet.
Varför är det så många som drömmer om att få miljoner, men så få som drömmer om att tjäna miljoner?
Precis som så många andra drömmer jag emellanåt att jag skulle vinna på lotto och få pengar att disponera efter behag. Det är en trevlig dröm som jag tror många av oss när. Men tanken slog mig idag att när man ändå får fantisera fritt, varför då inte drömma att man har tjänat de där miljonerna?
Så här: Jämför man mångmiljonärer som tjänat respektive vunnit sina pengar så framträder en klar skillnad: De som tjänat dem är mycket lyckligare. Redan det är en anledning så god som någon.
Därtill är det större chans att det skulle hända i verkligheten. Oavsett vilken förfördelad grupp man skulle råka tillhöra, så är chansen statistiskt sett större att man tjänar miljoner än att man skulle vinna dem på spel, ärva dem eller på annat sätt bara få dem.
Dessutom skulle man utöver miljonerna även ha gjort en prestation som andra var villiga att betala så mycket pengar för (ja mycket mer än så om Anders Borg ska ta sitt), kommit på en idé, en produkt eller en låt. Kanske rentav något som var så roligt i sig att pengarna förbleknar i jämförelse, och i vilket fall något häftigare än att ha lämnat in en lapp med kryss på.
Drömmar är gratis. Här har vi en fantasi som av flera skäl är att föredra framför den andra. Ändå får jag intrycket av att jag med majoriteten delar att ha fantiserat betydligt mer om att få än om att tjäna mycket pengar. En riktig EPA-dröm om man jämför.
Så: Varför är det så många som drömmer om att få miljoner, men så få som drömmer om att tjäna miljoner?
I dagens DN skriver Torbjörn Elensky utomordentligt om begreppet ”islamofobi”. Det är ett fullkomligt irrelevant begrepp, som används i det ohederliga syftet att fula ut legitim religionskritik och som klumpar ihop människor av viss härkomst under religiöst ledarskap. Även Carl Rudbeck var inne på detta i sin likaledes lysande text förra veckan.
Jag bjuder på min kolumn ur Magasinet Neo 3 – 2006.
Jaså, är jag islamofob?
Jag är islamofob. Jo, man är tydligen det om man är ateist och tycker att religionen islam är mumbo-jumbo. Eller om man tycker att västvärldens relativt sekulära demokratier är att föredra framför en religiös doktrin med ambition att ha heltäckande regler för hela det politiska och sociala livet. Ja, enligt Integrationsverket är man till och med att betrakta som islamofob om man har fräckheten att inte instämma i påståenden som ”Islam har gett upphov till en imponerande kultur!”. Det kategoriseras som ”kulturell nedvärdering av islam” eller rentav som ”hat mot muslimer”.
På frågan vilken kultur vi klentrogna västerlänningar ska imponeras av i diktaturer där knappt några utländska böcker översätts – om det är talibanernas sprängda buddhastatyer eller Irans djupt religiöse president Ahmadinejads krav på att upprätthålla ”en kultur av martyrskap” där självmord i islams namn upphöjts till den ”mest graciösa, mest gudomliga och varaktigaste formen av konstnärskap”- blir Integrationsverket oss svaret skyldiga. Kanske lika bra det.
Islamofobi är en etikett som kan klistras på allt möjligt; från rasism riktad mot personer som är muslimer, till folk som landar i vissa empiriska slutsatser gällande islam som politiskt och kulturellt fenomen. Att bunta ihop så vitt skilda ståndpunkter borde räcka för att underkänna begreppet som en seriös kategorisering. Om inte annat så för att enligt de flesta kriterier – att hävda oförenlighet mellan islam och västvärlden, att se islam som ett ”enhetligt fenomen” eller att motsätta sig äktenskap mellan muslimer och icke-muslimer – är muslimer och framför allt religiösa ledare de mest islamofoba.
Med tanke på hur många och olika grupper som kan kallas islamofober är det inte konstigt att Integrationsverket i sin barometer hittar mycket islamofobi i samhället. Å andra sidan finns försök att mäta mer seriösa indikatorer, exempelvis förolämpningar, fördomsfullt bemötande eller våld. Där är det glädjande nog svårare att hävda att detta i särskilt stor omfattning riktas mot islams utövare, vare sig man tittar i Sverige, USA eller Storbritannien.
Bakom dramatiska siffror gällande ”hets” eller ”kränkningar” ligger inte sällan en överdriven känslighet inför vanliga medieinslag. Av totalt fem islamofobirelaterade anmälningar om ”hets mot folkgrupp” under hela 2003 handlar två om en islamkritisk debattartikel i Dagens Nyheter(!) och ytterligare en om ett humorprogram i TV 3. Med tanke på att muslimska ledare jämför tidningskarikatyrer med terrorattentat med tusentals dödsoffer finns det anledning att ta rapporter om subjektivt upplevda ”kränkningar” med rejäla skopor salt.
Förvisso diskrimineras många människor av arabiskt ursprung på arbetsmarknaden och vid krogbesök, och det är förkastligt, men det har förmodligen inte med islam att göra. Det torde knappast vara troende muslimer som sorteras bort i kön till nöjesetablissemang med alkoholservering och lättklädda flickor.
Ändå finns inom stat, myndigheter och akademi, liksom i internationella sammanhang, ett antal motståndare till islamofobi; en verksamhet med klara paralleller till ’Ghostbusters’. De jagar ett fenomen som finns överallt och ingenstans och framför allt i den egna fantasin. Ungefär som den religion termen skapats för att skydda, fast med oroväckande många sekulärt sinnade konvertiter.
Begreppet islamofobi kan tryggt avfärdas som nonsens, men det är nonsens med olyckliga (och förmodligen inte oavsiktliga) konsekvenser. Det är ett både klumpigt och genomskinligt försök till ’guilt by association’. En kritisk hållning till religionen islam eller mot de samhällsskick och kulturer som islam givit upphov till, klumpas ihop med främlingsfientlighet och rasism. På så vis kan analyser och ståndpunkter, även om de baseras på ett liberalt rättighetstänkande eller ett sekulärt upplysningsideal, fulas ut ur debatten.
Islamofobstämpeln fungerar som en språklig trojansk häst med funktionen att tysta opposition och kritik mot religionen islam. Som ett första steg tystar begreppet debatt i tal och skrift för att anständiga människor inte vill se sig förknippade med rasism och främlingsfientlighet. Men när nonsensbegreppet blivit dogm kommer rena förbud med hot om fängelsestraff och censur som ett brev på posten. Med hjälp av kopplingen till främlingsfientlighet och rasism kan kritiska omdömen om islam definieras som så ”kränkande” att de helt förbjuds.
Det ovanstående är ingen teoretisk övning i att dra långsökta tänkbara konsekvenser, utan en mekanik som redan verkar på lagstiftande församlingar. EU förbereder för närvarande ett lexikon med terminologi kring islam som för tankarna till Orwellskt nyspråk. Termer som ’islamsk terrorism’ blir helt bannlysta och ord som ’jihad’, ’islamist’ och ’fundamentalist’ får nya och snälla betydelser.
Exempelvis ska ’jihad’ förstås som ett entydigt positivt begrepp som handlar om att bekämpa sin egen själsliga ondska. Som Sam Harris i utmärkta boken The end of faith och många andra religions- och islamkännare påpekat är detta bara en av ’jihads’ betydelser, men att bekämpa ’otrogna’ är också en del av begreppet. Dessutom är det absurt att framhålla ens den förstnämnda betydelsen av ’jihad’ – självspäkning enligt islams alla regler och förbud – som något positivt. Genom att påbjuda en positiv tolkning av islams nyckelbegrepp och förbjuda termer som antyder kritik, så höjs i praktiken islam ovanför varje form av kritik, vilket naturligtvis är precis vad islamofobbegreppets muslimska upphovsmän önskar.
Men än så länge får man väl kritisera islam, oavsett vad som står i EU:s lexikon? Jo, fast frågan är hur länge till. Ett förslag om att med hot om fängelsestraff förbjuda kritik och ifrågasättande av religiösa trossatser, symboler och profeter har lagts fram i FN av 57 muslimska stater med anledning av de danska Muhammedkarikatyrerna, och mötts av gillande kommentarer från EU:s sida. Man kan bli islamofob för mindre.
Läste Jan Lööfs ”Ta fast Fabian” för dottern igår. Jag säger bara: Köp den! Den finns på bokrean. Bäst är uppslaget när den rymmande apan Fabian gömmer sig på en jazzklubb. Där kan man hitta en hel del kändisar i vimlet: Nixon, Stalin, Jesus, Gandhi, Einstein och Castro är några av dem jag lyckades känna igen. Och på dansgolvet framför jazzorkestern, Adolf Hitler. Obetalbart!
I motsatt ände. Nästa vecka ordnar Timbro en Frihetsvecka med debatter, diskussioner och en tävling i frihet. Billy McCormac har redan börjat ladda för fredagen med en frihetlig favorit med anledning av Johan Ingerös presentation av Frihet och hårdrock, även en artikel i nästa nummer av Magasinet Neo. Själv har jag förvisso redan postat en Frihetssvensktopp från vilken jag kommer plocka ett urval till nästa vecka.
Men frihet handlar också om maktkritik. Och det där med Hitler på dansgolvet fick mig att tänka på DAF:s klassiska ”Der Mussolini” där de totalitära lärorna fascism, nationalsocialism, kristendom och kommunism förenas och förnedras på dansgolvet. Genialiskt på så många plan.
Att tillbringa en kulen eller småruggig dag ihop med ett lagom febervarmt litet barn tillhör en av livets behållningar. Runt 38.5 är lagom, inte så högt att man behöver vara orolig, men tillräckligt för att man med gott samvete ska kunna lämna dem att dåsa framför TV:n i pyjamas och för att de ska vara så där extra gosiga. För den som är anställd pröjsar staten dessutom 80 procent av inkomsten för denna tillvaro vilket gör ynnesten ännu större.
Dessvärre är det ju inte alltid som sjukdomarna kommer vältajmat för den som har ett arbete att sköta. I vår familj kan vi dela på det rätt bra, med min frilanstillvaro kan jag ofta ta de korta bollarna och min fru med fast anställning får ta dag 2 eller 3 om det behövs. I statistiken ser det förstås väldigt ojämlikt ut eftersom hon får ersättning som anställd, men inte jag som är egenföretagare.
Mer ojämlikt ska det bli eftersom moderaterna blivit så förtjusta i tanken på att dutta ut lite extra skattepengar till de mönstermedborgare som följer den statistiska normen. Det började med föräldraförsäkringen och nu går de nya sociala ingenjörerna loss på VAB-dagarna. Den som lyder genusmaktordningens bud ska få lite extra att äta, i vanlig ordning på alla andras bekostnad.
Återigen har vi fått bekräftelse på att ingen reglering är för dum eller perifer i Sverige. Det går helt enkelt inte att ironisera över vad som blir ”nästa steg”, rätt som det är finns det där i samhällsdebatten. Se bara vad Patrik Strömer skrev i Smedjan för inte ens tre år sedan:
”Så, varför är det ingen som föreslår en drakonisk delning av vabbdagarna? Ingen förälder får ta ut mer än tre dagar i rad, sedan är det andre förälderns tur. (Ja, jag vet man ska aldrig lägga fram förslag så här, ens när de är uppenbart sarkastiska, eftersom det alltid kommer någon idiot och föreslår detta på riktigt, men jag tar risken)”
Det borde han inte ha gjort! Nu har Per Schlingmann kommit och föreslagit ungefär detta. På riktigt. I omdömet är bara att instämma.
Mildner i Expressen:
”Fotbollslandslagets mittfältare Anders Svensson står i omklädningsrummet. Telefonen piper till och i luren finns en reporter från Göteborgs-Posten.
Inget ovanligt så långt.
Men journalisten frågar inte om speluppsättningar. Inte om anfallsstrategier. Inte om dagsformen, om skadeläget eller om kommande landskamper.
Nej, reportern vill veta varför Anders Svensson propagerar för att Dagens Nyheters kultursida ska läggas ned.”
Visst, man ska inte sno andras namn och yada yada, men vad hade jag inte gett för att se minen på Taco-Anders och höra konversationen när journalisten ringde upp.
Som medmänniska borde man kanske förbigå Thomas Östros utspel i SvD idag med generad tystnad å hans vägnar. Men det är så typiskt för det samhällsklimat som råder idag att man nog måste få peka på exakt hur naken den främsta utmanaren om finansministerposten faktiskt är. Här är en stor intervju där han kan spela in vilken boll som helst att bli socialdemokratisk profilfråga, och karln väljer (padam)… en extraskatt på alkoläsk! (Detta efter att i samma artikel ha klagat på den borgerliga regeringen för att hatta med olika skattenivåer.)
”Jag tror att alla föräldrar delar en oro över vad som är på väg att hända med ungdomars alkoholkonsumtion” säger Östros. Över vad mer exakt Thomas? Att ungdomar dricker mindre över lag? Att berusningsdrickandet minskar? Att det blivit allt fler som inte dricker? Det är nämligen vad som hänt under 2000-talet. Jag citerar från CAN:s sammanfattning 2007:
”i CANs årliga undersökning bland elever i årskurs 9 … ökade andelen som svarar att de inte dricker alkohol från runt 20% under 1990-talet till över 30% de två senaste åren. Under andra halvan av 1990-talet ökade förvisso konsumtionen bland eleverna kraftigt men under 2000-talet har den minskat.
Bland niorna har konsumtionen hos såväl flickor som pojkar sjunkit relativt kraftigt de senaste två åren. Konsumtionen hos båda könen ligger numera på samma nivåer som under första halvan av 1990-talet. … Trenderna i berusningsvanor följer ungefär samma utveckling som totalkonsumtionen hos skoleleverna.”
Oron för att alkoläsken skulle förföra ungdomen och resultera i världens undergång är såååå 90-tal. Då larmade kristdemokrater, sossar och folkrörelser över det ”cyniska” tilltaget att sälja färdigblandade drinkar med kontrollerad och jämfört med hemmabladade drinkar relativt låg alkoholhalt. Idag går alltså trenderna åt motsatt håll. (Det kan förvisso oroa mig en del att ungdomar riskerar att växa upp till helnykterister, men att inte ha druckit i 15-årsåldern behöver inte vara någon fara.)
Förmodligen inskränker sig Östros känsla för vad ungdomar ägnar sig åt till några kontakter med SSU. Ett ungdomsförbund där de enda kvarvarande medlemmar är små olidliga besserwissrar som inbillar sig att alkoglass är ett allvarligt hot som måste stoppas. Inte undra på att medlemskåren smält som glass i solen (dock med ett tillfälligt uppsving efter Anna Sjödins krogrunda).
Östros förslag har nu inte med ungdomars drickande att göra, däremot med föräldrars oro. Om något har svällt över alla breddar så är det vuxna människors oro för varje risk och minsta lilla inbillade fara. Likaså finns en övertro på att skatter och regleringar ska skydda oss mot faror och lösa problem. Lägg till detta en utbredd vilja att lägga sig i andra människors livsstil, den burgna medelklassen dricker vin och kan därför fördra med en markering mot alkoläsken. Krydda med en dumdumjournalistik som gärna koncentrerar sig på ”cykelställsfrågor” av den här typen (skolexempel: språktest). Det är dessa ingredienser som Östros nu försöker blanda förmyndarcocktail av.
Vore jag Alliansen skulle jag syna bluffen och sedan garva hela vägen till nästa valseger. Det skulle kunna låta ungefär så här:
”Några minuter härifrån sitter ungsossarna och kongressar. Tema för deras kongress är solidaritet, som enligt SSU:s hemsida är ”en klassisk socialdemokratisk paroll, som vi ofta glömmer bort”. SSU ser sig som arbetarklassens företrädare, knegarnas språkrör. För ändamålet bor de på hotell med jacuzzi, röstar med fjärrkontroller, har 40 anställda kongressfunktionärer, käkar i restaurangen och på kvällarna knaprar de chilinötter nere i hotellobbyn samtidigt som de diskuterar massornas armod och socialismens kamp mot de besuttna. Idealen är utflugna och förändringsviljan reducerad till en urvattnad fyrfärgsbroschyr finansierad av Byggettan. Och nu sitter de där borta och svettas, de stryker pärlorna ur pannan med en skrapad a-lott eller med armstumpen på en urtvättad Egon-tröja. De letar nya stridsfrågor sedan riksdagen förbjudit alkoglassen.”
(Fredrik Malm, LUF-kongress 2003)
Inte ens detta har alltså Östros mäktat med. Han var tvungen att leta i garderoben efter en gammal retropanik för att ha något att komma med när han skulle ut i debatten.
”När forskarna laborerar med siffror om ökad och minskad dödlighet kan det vara värt att hålla i minnet att dödligheten alltid är 100 procent. Dör vi inte av det ena så dör vi av det andra. Och viktigare än vad vi dör av är hur vi levt. Samt i viss mån när, även om långt liv inte behöver vara synonymt med bra liv.”
Så skrev DN igår i en välkommet antialarmistisk ledare som konstaterar att även om motion visat sig vara bra för hälsan, så är det individens ansvar att röra på sig. (Sedan finns förvisso en del övrigt att invända mot den enkät som presenterades på DN Debatt om att staten ska beordra oss att motionera bort cancer, psykisk ohälsa etc. Särskilt som siffrorna (utöver gammal skåpmat) visade att de allra flesta redan lever väldigt hälsosamt, över 80 procent av 18-24 åringarna har högst en ohälsosam vana. Något kul ska man väl få ha?)
Jämför med hur DN låtit tidigare i livsstilsfrågor: ”Via hjärtsjukdomar, cancer och diabetes tar fett och socker lika många liv som aids, malaria och krig.” larmade Niklas Ekdal för några år sedan (DN 040104) och krävde extraskatter, varningstexter och politisk handling riktad mot våra matvanor.
Insikten om att världen inte går under om människor förblir fria att leva som de finner lämpligt verkar slutligen ha nått fram till DN:s ledarredaktion. Vem vet? Snart kanske den även når regeringen.
“Föreställ dig ett så stort ekonomiskt ingrepp att effekterna av alla tullar, kvoter och subventioner bleknar i jämförelse. Detta ingrepp är en relativt ny företeelse och har tydligt regressiva effekter; det har skapats av politiker i rika länder som USA, Sverige och Japan, och gör att folk i Indonesien, Bangladesh och Guatemala bara tjänar en bråkdel av vad de annars skulle kunna få för samma arbete. Politiken gör de fattiga fattigare och krymper ekonomiska möjligheter även för de rika, och några av dem som drabbas allra värst är också de allra fattigaste.”
Vi kallar det gränskontroll.
Reason hade i sitt senaste nummer en mycket tankeväckande intervju med ekonomen Lant Pritchett, som framställer reglerad invandring i termer av det ekonomiska vansinne det innebär att stänga fattiga människor ute från rikare länders arbetsmarknad. Lika klart och välargumenterat som den här texten var mumlande och otydlig.
OECD har räknat ut att om världens 30 rikaste länder ökade sin invandring så att arbetsmarknaden växte med tre procent, så skulle vinsten för fattiga länder motsvara $ 300 miljarder. Betydligt mer än de $ 70 miljarder som samma länder idag förslösar på bistånd. På friare invandring skulle de rika länderna istället bli $ 51 miljarder rikare.
Är man hänsynslöst fyrkantigt ekonomistisk om man undrar vilka ”kulturella konflikter” som är så allvarliga (och vilka arbetsmarknadspolitiska privilegier så viktiga) att vi ens bör överväga att avstå från en sådan affär, och om dessa ”kulturella konflikter” inte snarare minskar globalt sett av att integrera fler personer i mogna demokratiers välståndsskapande.
Johan Ingerö är något viktigt på spåren när han pricksäkert beskriver
socialdemokraternas ogenerade nationalism. Här i form av socialdemokratins stilistiska stjärnskott Katrine Kielos, som i Dagens Arena skräms med att om Vin & Sprit inte längre ägs av svenska staten kan vi kyssa de fantasirikt kryddade brännvinen farväl. Det ser vinstmaximerande kapitalister från utlandet till.
Om nu Kielos var bekymrad över mångfalden och kryddningen finns det en annan statlig aktör hon borde skjuta in sig på: Statens Folkhälsointitut. Dessa byråkrater som lagom till varje jul ger sig ut på inkvisitionsrunda bland restauranger som kryddar egen snaps, vilket Folkhälsoinstitutet ser som olaga alkoholtillverkning. Ta bort lagen, och lägg ner byråkratin, så behöver vi nog inte oroa oss för att sakna drycker till kräftor och julbord.
Nu handlar det snarare om makt och kontrollbegär. Eller kanske om något annat ändå. Jag har ofta stört mig på den typ av dumnationalism, en närmast mytisk aura, som omger många monopoliserade och statskontrollerade fenomen. Tänk på det här med maten. Som en följd av det korporativt organiserade jordbruket har det här med ”svensktillverkat” uppnått en närmast religiös status – i Sverige. Sak samma med statliga företag, som gärna kallas ”kronjuveler” med en rätt träffande metafor från den fördemokratiska kungamaktens tid. Eller ”välfärden”. Endast Sverige svenska landsting har, och vilka klagomål vi än har, så har svensk sjukvård upphöjd status i jämförelse med utlänningarnas upplevt undermåliga skydd – i Sverige.
Det är bara det att man kan hitta samma fenomen på samma områden nästan överallt. Butikerna i Storbritannien annonserade stolt om sitt ”british meat” mitt under värsta galna ko-krisen. Trots kriser, köer, grasserade sjukhussjuka och bottenplaceringar i varenda vårdsindex älskar britterna sitt NHS, och inte ens Thatcher vågade sig på några reformer.
Varför är så många länder övertygade om att just deras sjukvård, deras matvaror eller deras statsägda företag är så unika och överlägsna? Jag tror att det har något med monopolisering och brist på andra varumärken att göra. Få inbillar sig att svenska bilar är överlägsna, därför att marknaden är internationell och konkurrensen sker i form av varumärken. Men få kan jämföra sjukvård på samma sätt, och i så fall bara mellan olika nationella system. På samma sätt är det lagstadgat och EU-standardiserat att märka maten med nationsursprung, som om det var den mest relevanta och viktigaste informationen.
Inskränkningar i den fria marknaden, särskilt i form av nationellt ägande och nationell produktion, tycks föda och göda inskränkta föreställningar om nationell överlägsenhet. Det borde vara ett starkt kulturellt argument för fria marknader och privatisering av statlig egendom, att lägga till de ekonomiska.