november 2008
Atlas finanskrisversionen
”I heard the thugs in Washington were trying to take your Rearden metal at the point of a gun,” she said. ”Don’t let them, Hank. With your advanced alloy and my high-tech railroad, we’ll revitalize our country’s failing infrastructure and make big, virtuous profits.”
”Oh, no, I got out of that suckers’ game. I now run my own hedge-fund firm, Rearden Capital Management.”
”What?”
He stood and adjusted his suit jacket so that his body didn’t betray his shameful weakness. He walked toward her and sat informally on the edge of her desk. ”Why make a product when you can make dollars? Right this second, I’m earning millions in interest off money I don’t even have.”
He gestured to his floor-to-ceiling windows, a symbol of his productive ability and goodness.
”There’s a whole world out there of byzantine financial products just waiting to be invented, Dagny. Let the leeches run my factories into the ground! I hope they do! I’ve taken out more insurance on a single Rearden Steel bond than the entire company is even worth! When my old company finally tanks, I’ll make a cool $877 million.”
Ayn Rands Atlas Shrugged i kondenserad finanskrisparodi hos McSweeneys. Lite småkul om man kan bortse från det faktum att Rand illustrerar produktiv förmåga på alla olika områden, från kultur till gruvdrift, och att hon redan i originalet illustrerar hur skurkar inom samma branscher försöker berika sig genom bedrägliga och statsunderstödda spekulationsbubblor, för att sedan springa till staten och kräva stabilitetsplaner. I exempelvis slutscenerna från James Taggarts bröllop hittar man rentav en mer underhållande illustration av det här med finanskriser.
Samma sajt parodierar bland annat Nick Hornby och Slavoj Zizek.
Karin Olsson igen
Nu har Expressens Karin Olsson som tidigare bara skrev invektiv om mig tänkt till, eller vad man ska kalla det. Hon vädrar en fördom och en känsla.
Fördomen först:
”Det sups något kopiöst i Sverige, och självklart medför det allvarliga problem. När sedan Mattias Svensson dyker upp i rutan och glatt pratar om att han helst inte vill se några restriktioner alls, bekräftades fördomarna om de många nyliberaler som sätter en enkelspårig och verklighetsfrämmande frihetsideologi framför allt annat.”
Karin Olsson sätter alltså likhetstecken mellan att bry sig och att vilja reglera saker, bara det sant oviktiga och ofarliga kan vara fritt. Det är ett bisarrt, men rätt vanligt, sätt att resonera. Och om premissen stämde skulle onekligen nyliberalismen och frihetstanken vara en enkelspårig och verklighetsfrämmande ideologi där ingenting var viktigt eller problematiskt.
Så är naturligtvis inte fallet. Man måste klara av att hålla flera tankar i huvudet här. För det första kan något – jag skulle säga det allra mesta här i världen – vara både ett nöje och ett problem för olika personer. Bara den mest inbitne fanatiker kan undvika att se att alkoholen för det stora flertalet är något huvudsakligen positivt. Till och med i ett strikt folkhälsoperspektiv finns fördelar med att dricka måttligt och rentav ganska stora mängder framför att inte dricka alls. Att undvika denna poäng för en ensidig eländesbeskrivning är att ta oss längre från verkligheten.
Det finns inget motsägelsefullt i att konstatera detta och att samtidigt konstatera att alkohol har ett starkt samband med unga människors död, våld, tragiska livsöden, sviket ansvar mot nära och kära, olyckshändelser och dumheter.
Ta relationen med våld som drogs upp stort i TV-programmet som Karin Olsson baserar sig på. Det finns i Sverige och många andra länder ett starkt samband mellan våldsbrott och alkoholkonsumtion. Men korrelation betyder inte kausalitet. Huliganen som tar en öl innan ett ”box” hade slagits i alla fall, alkoholen orsakar inte det våldet. Vi kan också konstatera att om ”alkoholen” accepteras som en orsakande faktor till våld blir den också en bekväm ursäkt. I vårt grannland Danmark är sambandet våld och alkohol obefintligt, så sambandet är kulturellt snarare än beroende av någon fysisk egenskap i alkoholen. Så fort man vänder på det måste man dessutom konstatera att den stora majoriteten dricker utan att bli våldsamma.
Inget av detta är att förneka att alkoholkonsumtion försämrar omdömet och i Sverige bland annat tar sig uttryck i våldsbrottslighet. Man ska också ha klart för sig att alkoholen är betydligt starkare korrelerad till våldsbrott än de flesta illegala droger. Men är det ett argument för att straffa den stora majoritet med skatter och restriktioner som aldrig begått våldsbrott? Eller för att hålla våldsbrottslingar ansvariga för sina handlingar och genom att de straffas avskräcka andra? Jag anser det senare.
Det andra man måste ha klart för sig är att inte ens den som anser att alkoholen är entydigt negativ och farlig kan hoppa till slutsatsen att den därmed ska förbjudas eller regleras. Inga restriktioner har varit ens i närheten av att få bort alkoholen och dess problem. Under förbudstiden i USA minskade konsumtionen drastiskt till en början, för att sedan stiga mot 50-70 procent av tidigare nivåer. I Finland drack man mer. Detta till priset av korrumperat rättsväsende, ökad mordfrekvens och ökad dödlighet av alkoholförgiftning. Motboken minskade totalkonsumtion och även problemdrickande något, men till priset av godtycklig byråkrati, integritetskränkande kontroller och hyckleri och gick vid sidan av lagar och demokrati. Dagens restriktioner leder till samma sak, men i mindre skala.
Även här dyker samma dilemma upp även för den som negligerar att förbud och restriktioner skapar fler problem än de löser: Det kanske finns ett statistiskt samband mellan vissa restriktioner och minskade problem, men åtgärderna drabbar framför allt den majoritet som inte orsakat problemen.
Sedan är det alltid svårt att tackla en problemställning där man som frihetsvän framställs som att man orsakar eller sanktionerar alla dumheter som folk tar sig för. ”Om folk inte tar sitt ansvar, vems är det då?” var frågan i programmet, och jag svarade att ett ansvar har man oavsett om man tar det eller inte. Vem är ansvarig för att en förälder dricker och försummar sitt barn? Föräldern som dricker och försummar sitt barn, naturligtvis. Kanske finns det andra i närheten som gjort sitt till. Men det är definitivt inte jag eller folk i gemen som orsakat problemet.
Den som har ett bra svar på hur andra kan få en ansvarslös förälder att ta sitt ansvar, och hur barn ska skyddas från dåliga föräldrar när vi vet att det nästan alltid är en ännu sämre lösning att ta dem ifrån sina föräldrar, kan naturligtvis kliva fram. Jag har ingen sådan lösning. I de fall folk har ryckt upp sig är dock en nyckel att vara klar med var ansvaret finns. Det går inte att skylla på ”samhället” eller ”spriten”. Även om man ser alkoholism som en sjukdom kvarstår faktum att tillfrisknandet hänger på att alkoholisten väljer att sluta dricka. Och återigen, man är på intet sätt finare som samhällsdebattör för att man utnyttjar dessa barns tragiska situation för att förbjuda andra att dricka och ha kul. Jag är frestad att hävda motsatsen.
Från Olssons fördom till hennes känsla:
”Frågan om att legalisera droger, som Svensson också nämnde, känns dessutom som den mest juvenila, liberala frågan av dem alla, därav min pojkrums-metafor.”
Här blir jag faktiskt förbannad. Illegal narkotika finansierar knarkkarteller, gerillor och terrorister världen runt med mångmiljardbelopp. Den finansierar brottskarriärer för ungdomar i västerländska förorter, ungdomar som sedan kan terrorisera sin omgivning och skina som framgångsexempel med sina dyra prylar. Rättsväsendet förstoppas och korrumperas av alla rättsfall, fördubblat i Sverige på tio år samtidigt med ökad dödlighet för missbrukare och oförändrade konsumtionsnivåer. Förbudet skyddar allra minst dem som missbrukar, utslagningen för den som missbrukar illegala droger är betydligt värre än för den som missbrukar legala. Det är en enorm misär som underhålls för att sådana som Karin Olsson nöjer sig med att ”känna” istället för att tänka och bilda sig i den här frågan. Nej, det är inte okej.
Visst, det handlar också om att den stora majoriteten som brukar narkotika aldrig orsakar någon skada för sig själva eller andra utan tvärtom brukar för att ha kul, vilket självklart ska vara tillåtet. Jag förmodar att detta att ha kul är vad (den bittra?) Karin Olsson finner juvenilt i sammanhanget. Men det är bara dumbommar som reducerar frågan om förbud eller frihet till en fråga om farlighet, där bara det ofarliga ska vara tillåtet. Förbud och restriktioner för sådant folk vill ha och kan bli beroende av är ofta verkligt samhällsfarliga.
Ursäkta detta långa inlägg, det är alltid svårare att försöka reda ut missförstånd och fördomar än att häva ur sig dem. Ursäkta också att jag inte länkar som jag borde. Fler källor och referenser kommer i min bok. Den kommer så småningom. Och snälla, snälla Karin Olsson, försök att tänka lite nästa gång du tycker till om mig. Du får gärna vara hur elak du vill, bara jag slipper sitta med hela den basala förklaringsbördan för att du nöjt dig med att vädra lite fördomar och känslor.
Argumentationsnivå Expressen-style
Infantilt, pojkrum, religiös. Det är Expressens Karin Olsson som vräker förolämpningar över mig på Expressens ledarsideblogg. Baserat på ett hårt vinklat Halal-TV igår drar hon slutsatsen att jag ”förmår knappt diskutera problemen med alkohol”. För Olsson som jobbar på en tidning borde det knappast vara raketforskning att inte anklaga en person för vad som inte sagts, på basis av några korta, redigerade klipp. Men jag kan upplysa om att diskussionen och resonerandet under det rätt långa samtalet klippts ner, med fokus på mina slutsatser och min position. Förmodligen för att vi (till viss del) var ense om problemen, men inte om slutsatserna.
Jag tycker även att jag adresserade förbudstanken rätt bra på den korta tid som gavs. Dels med konstaterandet att programledarna inte hade varit tryggare på gatorna på Al Capones tid och det är dit förbud leder (vilket alltså sker mot bakgrund av att det finns erkända problem, annars hade jag inte använt ett relativt begrepp).
Jag tar dessutom upp det enkla samband som ekonomen Richard Cowan kallar ”förbudets järnhårda lag”: Ju hårdare en vara kontrolleras eller förbjuds, desto farligare produkter bjuds ut på marknaden. Den stora kostnaden under ett förbud är kostnaden för upptäckt, vilket gynnar koncentrerade substanser. I och med förbudstiden i USA 1920-1933 ersattes ölkonsumtion med koncentrerad sprit, hembränd sprit och diverse substitut som industrisprit och hårvatten. Priset på den illegala marknaden steg för alla alkoholsorter, men medan ölpriset steg med 700 procent steg spritpriserna med 270 procent. Att starksprit och substitut såldes på en illegal marknad av mindre nogräknade aktörer ökade dödsfallen från förgiftad alkohol från ca 1000 1920 till över 4000 1925. (Källa)
Plus att jag fick in att restriktionspolitiken drabbar den breda majoritet som sköter sig, utan att göra särskilt mycket för dem som får problem. Det saknades alltså inte diskussionsunderlag eller argument.
Olsson lyckas även i sitt inlägg racka ner på boklig bildning, vilket kanske förklarar att hon använder TV som enda kunskapskälla (och dessutom missade vad som faktiskt sades i de korta klippen). Annars kan jag upplysa Olsson om att jag skrivit betydligt längre saker som hon gärna får ge sig i kast med. En kritisk historik över den svenska alkoholpolitiken, en uppgörelse med den folkhälsoideologi som ligger bakom, två delar, samt trixandet med siffror och om hon envisas med att ha statstelevisionen som enda kunskapskälla så skrev jag en artikel på SVT Opinion förra veckan.
Karin Olsson är i vanliga fall en intelligent, vaket iakttagande och stilistiskt briljant skribent. På den sida hon arbetar har det knappast saknats argument mot kontroller, förbud och förmyndarmentalitet. Det borde borga för en intressant diskussion, snarare än känsloutbrott och invektivströmmar vars orsak jag vare sig kan eller vill spekulera i. För min del är jag redo.
(Karin Olsson förtydligar att hon i sitt inlägg i kulturchefen Per Svenssons anda offrade sin moral för goda formuleringar (!?), och helt enkelt visade sina känslor för mig. Nu ska hon tänka. Det är tydligen arbetsordningen på Expressen.)
En yttrandefrihetsmusikal och teater om en nyliberal
Risken är väl att budskapet står i vägen för det konstnärliga, men idag har Lars Vilks premiär på musikalen Dogs på ABF-huset i Stockholm, kl 12-16. Har gått och fnissat åt tilltaget med ”de kränktas kör” i några veckor nu, men kommer dessvärre inte att kunna gå.
”Musikalen DOGS
DOGS leder åskådaren från inledningen med ”De kränktas kör” genom demonstrationer till dödshot och debatter. Dessutom visas en musikal i musikalen, ”Life of Prophet M.” (en lättsam parallell till ”Life of Brian”) i tre delar, ”The Satanic Verses”, ”Isra and Mi’raj” och ”The Koran”.
”Dogs” är en musikalisk dokumentation av händelserna kring teckningarna av profeten Muhammad som rondellhund. ”Dogs” är utförd i videoformat med liveinslag. Texterna (översatta till engelska) är hämtade från debattartiklar och uttalanden.”
Nästa vecka har Teater Olydig premiär för pjäsen Leif. Den är baserad på den verkliga berättelsen om Leif Nilsson, pedagogisk ledare som skrev en debattartikel i lokaltidningen som ifrågasatte den svenska narkotikapolitiken. För detta anmäldes han av sin chef och hotades med avsked och löneavdrag. En fullkomligt bisarr överreaktion på en anställds åsikter, uppmärksammat av Kvällspostens Peter J Olsson här (pdf). Nilsson fick så småningom juridiskt rätt, men har ändå mobbats bort från sin arbetsplats.
Det är således en viktig fråga som pjäsen tar upp, samtalsklimatet kring narkotikapolitiken är milt uttryckt hysteriskt.
Ayn Rand, halmdockor och en kastad handske
Det är lustigt med liberalismen på landets kultursidor. Många tycker om att tala om liberaler, och tryggt avfärda någon halmdocka de själva petat ihop. Få vågar ta debatt med oss. Senaste exemplet är den underdåniga intervjun med Mats Johansson på Expressen kultur, där intervjuare och intervjuad tryggt håller distansen till den nyliberalism som skylls för att hånskratta åt kultur och därför vilja lämna den åt ”den fria marknaden” (inom citattecken, vad är väl frihet?) Annars brukar marknadsliberaler gilla marknader och hävda att saker och ting blir bättre där, men varför bry sig om intellektuell stringens gentemot en frånvarande part?
Skulle man från detta håll våga sig på att pröva sina tankar mot en verklig motståndare finns nu ett ypperligt tillfälle. Lagom i dessa tider när tågen står still, pirater härjar på haven och staten knackar på hos företagen och säger ”här äger jag” finns nämligen ett filosofiskt försvar för människans moraliska och politiska rätt att leva sitt eget liv och agera för sin egen lyckas skull. Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla heter det urval av 18 texter som Timbro nu gett ut. Här utvecklar Ayn Rand sina tankar från romanerna Urkällan och Och världen skälvde, bland annat i form av en snygg kidnappning av generositet och välvilja som egoistiska dygder, i motsats till självuppoffringens påbjudna lidande. Den som inte tycker att egoism är moraliskt kan ju börja med att svara på frågan vem eller vilka det är som inte borde få leva för sin egen lyckas skull, och varför?
Boken innehåller också stringenta utmaningar för miljövänner, feminister och rättviseteoretiker av Rawls snitt. Men som jag i tisdags var inne på när jag presenterade boken i Lund finns också tuggmotstånd även för liberaler. Rands klassiskt deduktiva filosofiska tradition är en annan än liberalismens traditionella följeslagare, den brittiska empirismen och utilitarismen. (utvecklat här)
Annars uppehöll jag mig rätt mycket kring de första kapitlen om filosofins grunder och Rands själva metod. I angreppssättet att ta idéer på allvar och pröva dem logiskt och praktiskt för att se om de håller ligger anledningen till att man idag med stor behållning kan läsa hennes isärplockande av intellektuella trender som precis var nyfödda på 1960- och 1970-talet. Rand går på väsentligheterna och prövar med både filosofens klarsyn och författarens beskrivande karaktär de vardagligt praktiska implikationerna av de mest teoretiska resonemang.
Det blev ingen debatt i Lund heller, eftersom Jeanette Emt från filosofiska fakulteten i Lund i sista stund blivit sjuk. Som expert på Rands filosofiska huvudmotståndare, Immanuel Kant, hade det annars kunnat bli riktigt livat.
Tor Billgren skriver träffande om den uteblivna debatten på Sydsvenskans kultursida, och den handske som bara väntar på att plockas upp. I väntan på den debatten får vi nöja oss med en parodi på Rands parodier i form av Göran Greider, med Billgrens träffande ord ”en företrädare för precis den kollektivistiska lägga-locket-på-journalistik, som Rand lade mycket krut på att parodiera i sina böcker.”
Tisdagen den 2 december lanserar Timbro Ayn Rands nya bok i Stockholm under en helkväll kl 17.30-21, bland annat med mig, Boris Benulic och Sakine Madon. Anmälan till event@timbro.se.
Självförhärligande
Jag är riktigt nöjd med mitt svar till Erik Wijk om planekonomi på Neobloggen.
Varför bluffar staten om alkohol?
”Alkoholen har länge varit en polariserad fråga i Sverige. Den restriktiva politiken har utformats av förmyndare, över huvudet på vanligt folk. Debatten har förts av idel restriktionsvänner, som avfärdat varje hänsyn till den drickande delen av befolkningen som socialt oansvarigt. Politiskt har alkoholen spelat ungefär samma roll som abortfrågan i USA, den har varit en angelägenhet främst för den minoritet som vill hindra andra, och ingen politisk koalition har vågat annat än att stryka dessa grupper medhårs. Folket har huvudsakligen varit förvisade från den politiska debatten, men i gengäld gjort sitt bästa för att kringgå lagar och regler.”
På SVT Opinion skriver jag om att vi skulle behöva en sanningskommission som gör upp med Sveriges alkoholpolitik och de lögner som sprids för att upprätthålla den.
Medan vi sov
Idag dör demokratin en smula. Inte i strid, inte genom ett plötsligt insjuknande, utan i stillhet i hemmets lugna vrå. Riksdagen tar idag beslutet om en enorm överföring av makt och befogenheter till EU, i form av den tidigare EU-konstitution som efter att ha röstats ner döptes om till Lissabonfördraget men väsentligen innehåller samma sak: ett öppet mandat för vid och godtycklig politisk maktutövning.
En grå uppgivenhet ligger tung över beslutet. Lagenligheten är tveksam. Något mandat från folket har aldrig sökts. Alliansen backade från frågan i valet 2006 (med undantag för fp) trots att alla visste att EU skulle strunta i demokratin och återkomma med samma förslag som röstats ner. Trots att opinionen går på tvärs med riksdagsmajoriteten och inget mandat sökts för ett riksdagsbeslut har vi förvägrats en folkomröstning. I sak kan inte ens Svenska Dagbladet uppamma någon entusiasm. Bara några enstaka folkpartister kvittrar glatt som bara folkpartister kan.
(EU-minister Cecilia Malmström måste vara den enda människan i världen som tycker att EU har för svårt att fatta beslut. Finns det någon annan som tycker att det kommer för få beslut från Bryssel? IPRED, Datalagringsdirektivet, övervakning av vad vi äter på flyget, för att bara plocka några förslag från de senaste månaderna bara på integritetsområdet.)
I senaste numret av Neo skriver Mats Johansson klokt om situationen i Ryssland, en skendemokrati där besluten är uppgjorda på förhand och folket istället ägnar sig åt att inreda sina hem. När jag i våras till Aftonbladet debatt för Timbros räkning ombads ta mig an begreppet demokrati inledde jag med en reflektion om likheterna mellan EU och Putin-Ryssland. Jag är inte ensam om den liknelsen. Det var trots allt med Ryssland och Kina som Tysklands kansler Angela Merkel jämförde sig när Lissabonfördraget föddes under tysk ledning. Nu skulle det äntligen bli lättare för det politiska ledarskapet att fatta beslut.
Det kom en uppgiven fråga på Timbros internmail igår:
”Kan någon förklara för mig varifrån morgondagens beslut i Riksdagen om Lissabon-fördraget poppat upp. Idag, dagen före beslutet är första dagen som åtminstone jag sett den någon uppmärksamhet kring detta. Har politiker och journalister haft tystnadsplikt i denna fråga eller är den av så underordnad betydelse att ingen diskussion krävs?” Jag är hittills den enda som svarat.
Tystnadsplikt är nog fel att säga. Problemet är att på ena sidan finns EU som inte godtar ”nej” som ett svar, där finns den politiska majoriteten i riksdagen och där finns också i stort sett alla journalister som bevakar EU-frågor. På andra sidan finns de två riksdagspartier som är mest osams just nu, v och mp, och förvisso folkmajoriteten. Eftersom frågan är numerärt avgjord är den inte intressant. Det lönar sig föga för motståndarna att bråka (och dygnet har bara så många timmar), och det lönar sig lika föga för politikermajoriteten och dess sympatisörer bland EU-journalisterna att väcka det folk som sover. Vi får nöja oss med dokusåpan ”Mona och Maria möter Lasse” i politikspalterna, och den enda statsvetare vi sett till på sistone har varit fullt upptagen med att diskutera mina genitalier.
Själv har jag också sovit. Jag har gjort mina försök att skaka liv i debatten. Jag diskuterade den ursprungliga konstitutionsförslaget i Smedjan och på Europaportalen. Förra hösten utmanade jag federalistiska liberaler på debatt om Lissabonfördraget som effektivt dödade drömmen om en liberal EU-federalism (Annie Johansson var den enda som svarade, ej på nätet.). I slutet av förra året uppmärksammade jag hovjournalistiken kring EU och Lissabonfördraget. I vintras berömde jag vänstern för att de drev kampanj för folkomröstning. I våras skrev jag i Aftonbladet. Men i höst har jag inte orkat kämpa mot det fullbordade faktum att politikerna helt enkelt kör över oss, och om inte de gör det så kommer EU att göra det åt dem.
Det är en skammens dag idag, och en del av skammen faller på mig och på dig. Vi gjorde helt enkelt inte tillräckligt.
(Uppdatering: Heder åt de borgerliga ledamöter som vill respektera den svenska grundlagen, som också åsidosatts när man makat väg för Lissabonfördraget. Anne-Mari Pålsson (m), Sven Bergström (c) och tre kristdemokrater. GP idag.)
Rothstein och anständighetens gränser
Vill Bo Rothstein ha en ursäkt för att jag skrev ”Bo Rothstein, sug min kuk” i ett blogginlägg så är det klart han ska få det. Jag trodde det var uppenbart men medger gärna igen, och skrev redan i det ursprungliga inlägget, att det var ett kraftuttryck jag drog in honom i, förvisso i en skämtsam ordlek. Om skämtsamheten var för grov för Bo Rothstein så ber jag oförbehållsamt om ursäkt för det, mitt fel.
Det ursäktar nu på intet sätt alla Rothsteins lögner. I sin replik idag hoppar det nya, lättkontrollerade sådana ur professorns mun.
”De nyliberala bloggare som kommenterat diskussion tycker utan undantag att det är helt i sin ordning att Mattias Svensson inleder sin kritik av mina ståndpunkter med orden ’Bo Rothstein, sug min kuk’.”
Eeeeh. Johan Norberg, Sveriges förmodligen mest kände nyliberal, tyckte att jag borde få munnen tvättad med tvål. Hur ”helt i sin ordning” är det?
(Notera också hur Rothstein försåtligt försöker backa från sin ursprungliga lögn om att vulgariteten skulle vara mitt ”huvudargument”. Nu skriver han att det ”inleder” bloggposten om bokmässan som också polemiserar mot Rothstein. Det gör det ju förvisso, även om Rothstein för GP:s läsare med detta vill påskina att det skulle vara en del av min argumentation, vilket det uppenbart inte är.)
Lite orättvist anklagad känner jag mig också när jag istället för att uppehålla mig vid min lekamen, tar upp saklig kritik mot Bo Rothsteins uppfattningar och sätt att argumentera i min replik i GP. Det föll inte professorn i smaken. Jag är inte helt förvånad, det var trots allt han som sög in min kuk i debatten genom att adla den till mitt ”huvudargument”, medan jag själv fått en brutal insikt om att jag stoppat in den på fel ställe och desperat försökt dra ut den ur debatten (förlåt, förlåt). Men om mina genitalier nu ändå ska diskuteras så har jag en fråga apropå Rothsteins replik. På vilket sätt menar professorn att det är ”sexistiskt” av en man att uppmana en annan man till fellatio?
Sedan är det förvisso Bo Rothstein som går över varje anständighetsgräns. Han drar nämligen in naziparalleller och börjar svamla om Auschwitz! Då är det endast min goda uppfostran och hederskänsla som hindrar mig från att ta tillbaka min ursäkt ovan. Vad är väl en misslyckad sexanspelning mot en bloddrypande anklagelse om att leda vägen till utrotningsläger? Det är så osmakligt, så osakligt, så ohederligt att jag fullkomligt saknar ord.
Och det kanske är tur det, den här debatten leder ingen vart. Om Bo Rothstein vill diskutera liberalismen, välfärdsstaten eller finanskrisen i sak ställer jag gärna upp. Vill han forsätta att rikta konspiratoriska nazianklagelser mot sina meningsmotståndare och bloggare i allmänhet så får han ägna sig åt detta helt på egen hand.