Med jämna mellanrum läser jag någon lustifik krönika eller bitter kulturartikel om hur svårt det är att välja. Det antas i sig vara konklusiva argument mot valfrihet. Jag ska villigt erkänna att det finns val och inköp som får mig att känna mig som ett rådjur i strålkastarsken, det är inte det.
Men jag blir lika matt varje gång jag ens försöker förstå det här med Skattemyndighetens blanketter och terminologi, och jag vet att jag inte är ensam om det heller. Med samma logik borde det vara ett konklusivt argument mot skatter.
Jag har lett Gnaget till tre raka SM-guld på Championship Manager med i stort sett samma lag som Money har idag. ”Fuskade” dock lite innan jag startade spelet med att se till att Mjällby återvände hem till säsongen 2005 men ändå… 2004 års lag ser precis ut som det lag Money har bortsett från Andreas Eriksson som inte var klar när jag började spela.
Känns lite märkligt att jag, som helt saknar tränarutbildning, kan leda laget till med 4-0 mot Djurgården exempelvis… Att jag kan leda laget till tre raka SM-guld borde ju vara ett bevis på att det inte är fel på materialet, det är snarare fel på ledarskapet då det inte funkar i verkligheten.
Följande elva har jag:
Jag har förslösat många timmar av mitt liv på att föra Basil Fawltys hemstad Torquay från det engelska ligasystemets lägre divisioner ända till Premier League. Nästa säsong spelar vi Champions League efter en tredjeplats, men det är den långa marschen upp som är det riktigt spännande och som jag alltid brukar välja när jag spelar Championship manager.
När jag tittar upp från mitt spel till den riktiga fotbollsvärlden i England bär den dessutom allt större likheter med spelet. För något år sedan fanns applikationen att man kunde hitta en mecenat som dränkt laget i pengar redan från början så man kunde köpa nästan vem som helst. Vore jag tio år igen skulle jag ha använt den och stoppat laget fullt med namnkunniga anfallare, tio stycken minst. Vilket är ungefär vad mitt favoritlag Manchester City nu gjort på riktigt med hjälp av saudiska oljepengar: Adebayor, Tevez, Roque Santa Cruz, Bellamy, Robinho, Jo har staplats på hög för att fylla två anfallsplatser, ihop med en mittfältare. Och försvar behöver man väl inte ens tänka på med det anfallet, eller? Nåja, fortsätt gärna tanka så vi kan köpa ett försvar också vad det lider.
Men plötsligt kände jag igen mig själv i mitt spelande och fick lite upprättelse i min förtjusning över ligans nedre regioner. (Senast jag var i Manchester för att se City åkte jag den långa färden till ett iskallt stadion utanför stan för att se Macclesfield-Darlington, varpå min likaså fotbollsnördige vän i Sverige bad mig köpa hem ett matchprogram. Vet inte vad som ger flest kufpoäng.) Tack för det, Sven-Göran Eriksson, som tar över klassiska Notts County i division II, egentligen fjärdedivisionen. Jag vet inte hur många nördar vi är som förstår precis hur du känner.
Lite reflektioner kring några av den här sommarens böcker.
Peter Andreas Border games: Policing the US-Mexico divide
Alla som tror på att politisk framgång har med framgångsrik politik att göra bör läsa Peter Andreas Border games: Policing the US-Mexico divide. Andreas bok är egentligen en sammanfattning över 1990-talets eskalering av gränskontroller, som på ett sätt överskuggats av terrordåden 2001 och vad som hände därefter. I ett insiktsfullt efterord konstateras hur mycket av post 9/11-politiken som bygger på att staten i panik köpte patentlösningar som redan planerades av gränsbyråkratin, men ansågs för kostsamma eller extrema i termer av rättighetsinskränkningar. Så är exempelvis tanken om en heltäckande mur som på 1990-talet lanserades av isolationisten Pat Buchanan nu amerikanskt allmängods.
Framför allt beskriver Andreas en ond cirkel av självförstärkande politiska misslyckanden. Politiker vinner röster på hårdare gränskontroll mot invandrare och narkotika som leder till att smugglingen blir mer organiserad, sofistikerad och våldsam och fler oskyldiga dör. Fast invandrarna som vill jobba i USA kommer och de dör på platser längre från städerna, och därför upplevs gränskontrollerna som enorma framgångar i att skapa ”ordning”. Det blir bilden när flyktingarna istället för att desperat rusa över gränsen i grupp i den enkla kalkylen att vakterna inte kan fånga alla och att de flesta tar sig över motorvägen levande, anlitar professionella smugglare som byggt tunnlar (i vilka de även smugglar narkotika, och som de vaktar med allt tyngre vapen, till 95 procent inköpta i USA).
Ett tankeexperiment från 1990-talet är rätt talande för det fåfänga i hela operationen. Då kom 220 000 lastbilar dagligen från Mexico till USA. Det skulle räcka med 9 fullastade sådana lastbilar per år för att tillgodose hela den amerikanska kokainmarknaden. Även med en miljon kontrollerade fordon per år (man hittade kokain i sex stycken) är det bara omkring fem dagars flöde och striktare kontroller leder snabbt till förstörda värden i handel för miljoner och miljarder.
Isabel Kershner Barrier – The seam of the Israeli-Palestinian conflict
Om någon trodde att det verkligen vore önskvärt att göra en gräns så strikt och kontrollerad bara går, och alltid vara beredd att offra handel och rörlighet för säkerhet, så rekommenderas Isabel Kershners utomordentliga reportagebok Barrier – The seam of the Israeli-Palestinian conflict. Kershner skildrar med värme, inlevelse och enskilda människoöden Israels murbyggande. Muren är förståelig, ungefär på samma sätt som man kan förstå de brottsoffer och anhöriga som vill koka lim på förövaren, ja på nästan vem som helst som kan misstänkas ha varit inblandad. Ingen kan vara likgiltig inför sorgen efter en brutalt och känslokallt mördad familj eller skräcken inför att det kan hända igen och drabba vem som helst som spreds med självmordsbombarnas attacker. Kershner väjer inte för några svåra frågor eller obekväma svar, men visar just därför också hur muren gör människor rättslösa, hur handel och vänskapligt utbyte blivit de första offren där barriären rests.
Återigen har ett misslyckande upphöjts till politisk framgång. Gaza murades in redan på 1990-talet, 80 000 gästarbetare som tidigare hade sin utkomst i Israel reducerades till mellan 0 och 2000 med fattigdom och fångenskap som resultat. Och muren stoppade förvisso självmordsbombare, men vare sig terror eller radikalisering. Snart kom raketerna farande över muren efter att vapen och delar smugglats in i oändliga tunnlar under den. Ändå hävdas muren vara en framgång och dess exempel ska nu bli en heltäckande barriär på 60 000 kilometer genom hela Israel.
Kershner visar med exempel och intervjuer hur handel och frihet att arbeta är viktigare för vanliga människor än stat och nation. Hur en stor del av den arabiska befolkningen lever gott, fredligt och välintegrerat på den israeliska sidan och där gränsen drar fram går de arabiska flyttlassen desperat till den israeliska sidan. I gränsbyar där 80-90 procent av palestinierna lever på legal eller illegal anställning på andra sidan gränsen blir muren en dödsdom, vilket arbetslöshet på upp till 60 procent i de instängda och korrupt vanstyrda palestinska områdena skvallrar om. Kershner sammanfattar: ”As far as many ordinary Palestinians are concerned, if the choice is between an independent state or free movement, open borders, jobs in Israel, the sunset, and the sea, they would sooner pass on the state.”
“Där inte varor korsar gränserna gör snart arméer det”, löd Frederic Bastiats visdomsord redan på 1800-talet. Jag tror inte att Kershner läst Bastiat, kanske inte ens nationalekonomi, ändå kan man av hennes reportage se just denna läxa upprepad som i den gamla pluggskolan. Gränslösheten är en förutsättning för fred som håller på att byggas bort av demokratier som av stundtals fullt förståeliga skäl låtit sig bländas av tillfälliga säkerhetsvinster som, det ska sägas och påpekar också i Kershners bok, sällan varit så momentant framgångsrika som i att hindra självmordsattacker mot Israel.
En sak som fascinerar och bedrövar mig är hur det är (vissa delar av) vänstern som slåss för öppenheten, trots en i bästa fall rudimentär förståelse för det enorma värdet i ekonomiskt utbyte och handel, medan högern och mitten låtit sig absorberas av krigsretorik och fiendebilder enligt den polära gruppmotsättningsbild som brukar vara vänsterns, och idag (ofta motvilligt, ofta i medveten opposition mot sina ideologiska reflexer, men som ett slags bitter ”realism”) ser sig dragen mot den illusoriska bilden av fred via ordning, och ordning via gränskontroller och murar. Det är som om en skrattspegel vänt bak och fram på tänkandet före Berlinmurens fall 1989 med doktrinen om Helsingforsuppgörelsens cementerande av ”tvåstatslösningen” öst och väst som grund för fredlig samexistens.
Christopher Hitchens God is not great
Som en pendang till de ovanstående är det läge att tipsa om en annan bok jag slutligen hunnit ikapp, Christopher Hitchens God is not great. Om det fanns någon grund för påståendet att religiösa människor är mer fredliga, kloka och snälla än andra, och att detta beror just på religioner, ja, då vore naturligtvis Israel/Palestina den fredligaste platsen på jorden. Istället blir Isabel Kershners påminnelse om att de långdragna fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina slutligen stöp på bråk om gamla tempel och moskéer en påminnelse om alla dessa tragiska dödsfall, all denna förstörelse, allt detta hat och all misstro – för kontrollen över ett sketet berg nämnt i diverse sagoböcker. Hitchens är en fyndig och kunnig läromästare som bara på bokstaven B radar upp städer där religiösa grupper hör till de mer krigiska.
Så fortsätter det genom hela boken. Här bjuds läsaren en exposé över de stora och skrattretande hålen i gudsargumenten och i de bibliska lärorna, med en nykter granskning av det religiösa geschäft som uppstått i dess spår med hävdanden om mirakler och underverk i vår tid. Jag har dragit mig för den här boken eftersom jag förväntat mig ett slags sluggeraktig osaklighet, men Hitchens ror tack vare sin breda belästhet iland med uppgiften att ta grundläggande påståenden och vederlägga dem. Han excellerar kort och gott i ”the art of stating the bloody obvious”, vilket är nyttigt eftersom religiösa uppfattningar ofta bara slås fast och så småningom accepteras och sprids som vore de självklarheter. Som läsare får man många nya insikter i punkterade myter, exempelvis att det skulle ha funnits rationella skäl till det judiska förbudet mot att äta griskött på grund av klimatet (det gjorde alla andra stammar i samma område utan problem).
Fast i den tuffare frågan om varför människor ändå lockas till religioner och hur vi ska hantera vår högst mänskliga dödsångest utan dessa invanda kulturella ritualer och trösterika tankefigurer passar Hitchens med ett defaitistiskt påstående om att vi aldrig kommer att bli fria från religioner. Det lämnar i varje fall ett både privatreligiöst och kulturellt kryphål och gör att boken inte är fullt så relevant som man kunde önska.
Sven Delblanc Åminne, Stenfågel, Vinteride, (Stadsporten)
Tre av fyra böcker i Sven Delblancs svit om Hedebyborna (finns billigt på antikvariat) har det också blivit, läser den fjärde nu. Tycker den är väldigt svart och tröstlös för det mesta, trots de många komiska situationerna, men som skildring av en tillvaro före exempelvis ett sådant avgörande civilisationsframsteg som kontroll över fertiliteten via preventivmedel och aborter är det kanske adekvat. Den är befriande onostalgisk över svunna tider.
Eftersom TV-serien tillhör mina favoriter är det särskilt intressant att notera en ledande karaktär från böckerna som fallit bort, prästsonen Oscar Hesekiel. Salongsradikalen Oscar flyger fågelfritt från sin ungdoms marxism och försök att medvetandegöra arbetarklassen till småbrun elitistisk militarism under krigets inledning och sedermera en socialdemokratisk partibok och nya karriärambitioner. Allt med den bättre bemedlades gnäll över valfrihetens bördor, en romantiserad valfrihetsångest som känns igen idag, men som i Delblancs bok dräps av drängen Eriks replik:
”Dom här ungherrarna i dina romanböcker, dom kan jag inte förstå, och dig Oscar kan jag inte förstå, det är fanimej bara en sak jag förstår på riktigt – du tycker att det kan vara jävligt att välja, men jag och folk som jag – vi kan inte ens välja!”
Man undrar varför denna karaktär är utmönstrad från SVT-serien. Lite för nära den egna bakgrunden bland dem som befolkade programproduktionen 1979, peut être?
Snabbesökte Almedalsveckan fredag-lördag där jag modererade en diskussion om framtidens bostadspolitik i Stockholm. Skojade lite om borgarrådens långa titlar apropå Joakim Larssons titel ”Ytterstads- och bostadsbolagsborgarråd” och när min roll nu var modererande fick jag be andra att ta upp tråden om det här med marknadshyror och annat som skulle få bostadsmarknaden att fungera bättre. Det gjorde paneldeltagarna med den äran, särskilt Andreas Bergh. Blev en riktigt trivsam tillställning, och en bra fest på kvällen även om det blev mycket promenerande på slutet.
Detta är dock inget mot vad som komma skall när politikerdagis blir kulturdagis i september. Hann inte luncha med Boris om planerna för Bokmässan, men av mail att döma är de än mer grandiosa än vanligt för i år å Kraft&Kulturs vägnar. Blir nog ett antal debatter. (Frågan är också om jag i kufprofessorns stad vågar tala om min senaste Voltaire-artikel om islamisk ekonomi, islamiska obligationer heter nämligen ’sukuk’. Då kanske vi är där igen, i kloakbrunnen.)
Även Neo kommer att hålla flaggan högt i kulturtidskriftsmontern, och vi kommer att ha ett riktigt supernummer ute då med både svenska och internationella skribenter.
Skrev ihop med moderata riksdagskandidaten Johnny Munkhammar ett inlägg mot alkoholförmynderiet i Aftonbladet förra veckan. Särskilt lämpligt med tanke på Göran Hägglunds självmål där han vill diktera andra länders alkoholskatter och höja denna redan dyra svenska moralskatt.
På Neobloggen finns långversionen av samma inlägg.
Sommarnummer av Neo ute i butik nu. Lasse Wierup som skrivit ”Svensk maffia” skriver exklusivt för Neo om polisens kamp mot organiserad brottslighet (Mikael Ståldal har intressanta invändningar här. Jag tycker själv att artikeln illustrerar Sverige: det lagstiftas om manisk kontroll av kontanthantering och insättningar för varenda liten småbutik, det vet jag från tiden som postkassör, men staten är värdelös på att hantera det enorma överflöd av information som strömmar in. Det beror säkert också på att staten är mer intresserad av att klämma kvarterskrögaren på sociala avgifter än på att spåra upp storförbrytare. Skulle gärna se en ändring av det sistnämnda, men vi behöver inte mer kontroller av kontanter och transaktioner.)
Missa inte heller Anders Rönmarks artikel om den svenska idrottsrörelsen, ett maktfullkomligt särintresse. Den finns även som pdf här.
Jag har skrivit en artikel om matkriget mellan EU och USA: en illustration av hur regleringar och standarder kan fungera minst lika protektionistiskt som tullar och kvoter, och hur svenska politiker som Marit Paulsen tillhör de stora syndarna. Har även författat Sagolika Sverige om försöket att med benäget EU-stöd skapa en ”hållbar medborgardialog” i Uddevalla. Det sprack på att medborgarna ville fira midsommar.