Jodå, marknaden fungerar
Norrköpings tidning har idag en utmärkt ledare om Ayn Rand, fungerande marknader och finansmän det inte är synd om.
Norrköpings tidning har idag en utmärkt ledare om Ayn Rand, fungerande marknader och finansmän det inte är synd om.
Svante Nycander har i två artiklar på DN debatt gått till storms mot antiliberalismen på landets kultursidor. Det är ett så pass vidöppet mål att inte ens Nycander kan undvika att sätta ett par enkla bollar. Intressantast är nog påpekandet att sexliberalismen till stor del varit ett folkpartistiskt arv genom kampen för kvinnans självbestämmande över sin egen kropp i abortfrågan, med civil olydnad och Polenresor bland metoderna. I denna fråga ska socialliberalerna äras för liberaliseringarna.
Men samtidigt. Är verkligen kultursidornas illvilliga marxister den främsta syndabocken till att detta arv inte förvaltas eller uppmärksammas? Vem hade med en titt på dagens folkparti – som hårt driver frågan om att kvinnor som säljer sex inte äger rätten att bestämma över sin kropp, och där en högljudd minoritet inte gillar att föräldrar bestämmer hur de ska ta hand om sina barn – kunnat gissa att här en gång för länge sedan frodades en gladlynt sexliberalism?
Och framför allt blir det väldigt mycket sten i glashus när Svante Nycander av alla människor anklagar andra för tendentiös och ideologiskt färgad historieskrivning. Det är han nämligen själv är expert på. Hans alkoholpolitiska historik Svenskarna och spriten avfärdar alla som inte delar nykterhetsrörelsens utgångspunkter med epitet som ”den larmande reaktionära egoismen”. En kommitté av läkare tas okritiskt som auktoriteter även när de diagnostiserar ”penningbegäret” som det stora problemet och förhåller sig likgiltiga till att ett totalförbud mot alkohol är en ”förhatlig tvångslagstiftning”.
Det stannar inte där. I den första DN-artikeln passar den socialliberale Nycander själv på att radera ut hela Sveriges klassiskt liberala historia genom sitt påstående att nyliberalism (dvs riktig, klassisk liberalism som förespråkar både ekonomisk och personlig frihet) är ett nutida fenomen. Konstigt då att Johan Norberg kunnat skriva en tjock och geniun genomgång av Den svenska liberalismens historia som slutar ungefär där Nycander hävdar att nyliberalismen börjar. Nycander har såklart semantiskt rätt i att liberalismen inte har frodats i ”den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen” men sättet han framställer det som är att en svensk liberal historia saknas.
Man kan såklart ha olika uppfattningar i sak och hederligt företräda såväl socialliberalism som klassisk liberalism/nyliberalism. Men att som Nycander gör i DN och försöka anpassa historien efter egna syften är inte en start på ett hederligt meningsutbyte, det är att anpassa historien efter egna ideologiska syften. Nycanders ”argumentation” att den idétradition han inte gillar ”kom sent” dvs är modern, och saknar rötter, dvs är något utländskt importerat snarare än genuint svenskodlat, är utöver att den är felaktig i sak rätt avslöjande för att denne man knappast förvaltar liberala värden.
På grund av dessa tidigare erfarenheter har jag inte mer än bläddrat i Nycanders försök till liberal idéhistorik, men det verkar följa samma spår. Han verkar i alla fall gått på vänsterakademikern Richard Hofstadters falsarier om Herbert Spencer (som trots sina brister försvarade välgörenhet, kvinnors rättigheter, fackföreningar som en balans mot grymma arbetsgivare och kritiserade den brittiska imperialismen). En intressant sak att notera angående termen socialdarwinist kommer fram i Jonah Goldbergs intressanta historik Liberal fascism om socialliberalismens nära kopplingar till totalitära ideologier. Denna term användes från början av 1930- och 1940-talets progressiva som en nedsättande term för klassiska liberaler, katoliker och andra gammelmodiga som inte ville låta staten använda rasbiologiska ingrepp i exempelvis fertiliteten för att förbättra folkmaterialet, utan var beredda att lämna de mindervärdiga åt det hemska ödet att födas och leva även i fortsättningen. Inte så nedsättande så här i efterhand, eller hur?
Och finns det egentligen anledning att alls beakta en liberal historik som missar den ekonomiske upplysaren och klockrent liberala essäsisten Frederic Bastiat, vars La loi (Lagen) än idag utgör en av de mest pregnanta liberala appellerna?
Nej, jag ska inte avfärda ett verk jag inte läst. Jag bara konstaterar att det jag har läst av Svante Nycander varit erbarmlig, selektiv och tendentiös historik, inklusive vad vi får se prov på i de båda DN-artiklarna.
Och vad ska man säga om själva DN-artiklarna? Att gå till storms mot kultursidesmarxister när allt fler kultursidor tagits över av något slags socialliberaler (Per Svensson på SdS, Björn Wiman på DN Kultur och Karin Olsson på Expressen) är inte en riktigt hederlig beskrivning av dagens kultursidesklimat och det som ältas av Nycander är gammal skåpmat. Inläggen kanske främst ska förstås som att dessa två etatistiska överhetsideologier nu kämpar om herraväldet på kultursidorna och kanske främst i Dagens Nyheter. Eller kanske främst som att sommartorka råder i debattfloran.
Utkomsten av denna internuppgörelse mellan kultursidesmarxister och socialliberaler lär knappast göra kulturklimatet bättre för antietatistiska frihetsvänner, men de finns såklart på annat håll, exempelvis i Sveriges största kulturmagasin och Sveriges liberala samhällsmagasin. Åter till solen, badet och böckernas värld.
På Stockholm Green Festival torsdag och fredag i Kungsträdgården bjuds inte bara ekologiska nyttigheter, utan även själsligt tuggmotstånd. De frihetliga marxisterna på brittiska Spiked gjorde inför deras valrörelse ett allvarligt och ambitiöst försök att närma sig de djupare frågorna, sådant som frihetens roll och vad vi ska med välfärdsstaten till. Nu lyfts samma frågor in i den svenska valrörelsen.
Jag deltar i de två ovannämnda debatterna. På torsdag kl 13.45 diskuteras personlig frihet och övervakning och på fredag kl 13.00 diskuteras välfärdsstaten utifrån frågan om staten har för stor makt över våra liv. På Spiked finns två eminenta utgångstexter:
Brendan O’Neill Unfettered freedom: the basis of the good society
James Panton What’s so great about the welfare state?
Två andra debatter följer samma tema. En handlar om skola och bildning (ett tema jag delvis diskuterade hos ABF i Almedalen) och Frank Furedi har skrivit en intressant text om varför labourregeringens utbildningssatsning var så misslyckad. Den debatten börjar direkt före välfärdsstatsdebatten på fredagen. Diskussionen om att det skulle vara en plikt att rösta känns mer som en no-brainer, det är klart att vi inte har.
”Årets politiska samtal” var ett av många positiva omdömen om Almedalsdebatten mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand på temat: Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna? Föredömligt modererat av Sanna Rayman.
Det blev ett både varmt och tydligt meningsutbyte där Norberg attackerade miljöpartiet för att med generella teknikförbud bry sig mera om en estetisk naturideologi än om människans miljö med förbud mot kärnkraft och genmodifiering,
Wetterstrand vände på argumentationen och menade att liberaler inte tar tillräcklig hänsyn till jordens ödesfrågor som global uppvärmning eller att reklam skulle utgöra nedsmutsning av den mentala miljön, alla arters överlevnad och jämställdhet i börsbolagens styrelser. Det var till slut ganska många saker som trumfade den liberala frihetsprincipen, men sådan är ju socialliberalismen.
Debatten kan ni se på Bambuser här.
PJ Anders Linder skriver att det var ”uppfriskande att höra en intellektuell och intelligent idédebatt mitt i alla Almedalens krav på fem öre mer för mjölken”, makthavare.se (vars mysiga mingel jag gärna stannat längre på om de haft fungerande tv-sändningar av semifinalen, litet nederlag för medarrangören CNN där) skriver om skratt och ideologi, Albin Ring Broman om Almedalens bästa seminarium, och det finns miljöpartister som nu hoppas att Johan Norberg är redo för mp. På twitter är det kärleksfulla reaktioner.
Alla var inte nöjda. Två folkpartister, Per Altenberg och Erik Svansbo, tycker att Wetterstrand kom undan för lätt. Jag tycker såklart att Eriks kritik är ogrundad, och det är rätt typiskt att han inte minns rubriken till Neointervjun i nr 2 rätt. ”Alla tycker om Maria” kan läsas på mer än ett sätt, liksom själva intervjun (se exempelvis Dick Erixon här) vilket inte gäller för Eriks ”Alla älskar Maria”.
Vi räknade dessutom in ett fyrtiotal nya prenumeranter som fick Johans nya bok Fragment och argument i premie. Det får man även om man beställer prenumeration på nätet här.