Gamla artiklar: P-piller i vattnet?

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Arthur Koestler.

Skulle ni lägga befruktningsmotverkande medel i Indiernas dricksvatten?”

Med den frågan ställer Nico Soloviev i boken Call-Girls beredskapen till åtgärder mot en annalkande katastrof på sin spets. Hans eget svar är ”Det skulle jag.” Soloviev är författaren Arthur Koestlers alias och läsaren bibringas intrycket att han har rätt i sina drastiska förslag.

Soloviev utvecklar: ”Alla regeringar skulle inbjudas att göra en sista allomfattande ansträngning att hejda befolkningsexplosionen genom vädjanden om frivillig födelsekontroll. Om vädjandena misslyckas – så som de har gjort tidigare och utan tvivel kommer att göra på nytt – skulle regeringarna uppmanas att införa icke-frivillig kontroll för att förhindra en katastrof. Jag avser alla nationer, oavsett deras födelsetal, som en solidaritetsgest. Experter borde tillsättas som arbetar ut en plan för födelseuppehåll under bestämda perioder med bestämda intervaller, tills explosionen kunnat hejdas. Därefter skulle man kunna återgå till frivillig kontroll under en försöksperiod, kanske då med bättre resultat.”

Soloviev avfärdar under den påföljande diskussionen kritiker med den retoriska frågan: ”Har någon expert som är medveten om situationen föreslagit något alternativ?” och möter påpekanden om respekt för mänskliga fri- och rättigheter med en axelryckning. Även frågor om demokrati och medbestämmande möter nonchalanta retoriska motfrågor: ”Rådfrågar vi folket innan vi förklarar krig? Eller innan vi söker fred? Rådfrågar vi barn innan vi ger dem vitamintabletter?” Det skissade förslaget utvecklas istället till drömmen om en veritabel Clockwork Orange-tillvaro, komplett med att hejda inte bara aggressioner utan även passioner, vilket skulle prövas med provokatörer och femmes fatales.

Boken Call-Girls från 1971 handlar om ett antal akademiska experter samlade till ett veckolångt symposium, ”Aspekter på överlevnaden”, med målet att kunna rekommendera världens ledare en handlingsväg ur samtidens kriser. Den återger parodiskt det akademiska tuppfäktandet mellan olika fält och paradigm som då var i ropet. Bland annat är behavioristen BF Skinner och den nya vänsterns portalfigur Herbert Marcuse återgivna exakt eller i närheten av sina faktiska teorier.

Att symposiet i slutänden, den allvarliga problembilden till trots, utmynnar i intet är tänkt som en ironi över intellektuellas fåfänga och motvilja att hantera den praktiska verklighetens nödvändiga beslut. Koestler låter bland annat en av de intellektuella som inte stött steriliseringsförslaget privat känna ånger över denna ”tjusighet”, när hon egentligen ”till hälften” höll med Nico: ”Varför hade hon då hållit tyst? Kanske därför att hans förslag lät allt för orwellska för att de skulle tilltala hennes liberala humanistsjäl. Men om det inte fanns något annat sätt? Åt helvete med den liberala humanistsjälen – se, vart den har fört oss …”

I dag är ironin en annan. Inte minst att det problem de intellektuella diskuterar, som man gjorde i samhällsengagerade kretsar kring 1970-talets början, redan väsentligen var löst. Agronomen Norman Borlaug räddade världen undan svält med en ny vetesort som gav både högre avkastning och var resistent mot en mängd sjukdomar och gifter. Mellan 1965 och 1970 fördubblades skördarna i Indien och Pakistan, och den ”befolkningsexplosion” av svältande människor som förespeglats av insektsbiologen Paul Ehrlich i bästsäljande debattböcker kunde undvikas. Det problem som de intellektuella i Koestlers bok, och måhända Koestler själv, vrider och vänder på, fick alltså en praktisk lösning genom en innovation, inte genom samfällt politiska agerande i enlighet med experternas råd.

Men att ironin är en annan idag gör att Call-Girls aktualiserar en annan brännande fråga: Skulle vi ha velat att den tidigare generationens ledare för 40 år sedan tog de obekväma besluten i den tidens brännande frågor i enlighet med expertisens bästa handlingsalternativ?

Att 1970-talets intellektuella etablissemang känns så främmande 40 år senare – Vem läser Marcuse i dag? Vem utformar undervisning utifrån behaviorismens fyrkantiga människosyn om stimuli och respons? Ja, vem läser ens Koestler? – är i sig ett svar på frågan. Dåtidens akademiska paradigm är föga värda i dag. Det faktum att diskussionen om vad som skulle göras åt indiernas dricks­vatten i dag aldrig hade kunnat vara en fråga för en handfull vita européer och amerikaner får en till och med att inse att multi­kulturalismen för alla dess fel ändå bidragit med någon klokskap.

I dag är vi nog rätt glada åt det som var Call-Girls tragedi, att ingenting resulterade av det skildrade symposiet. Vi fasar nog mest åt recepten och kan inte skilja Koestlers egen befängda tanke på att tillsätta befruktningsmotverkande medel i indiernas dricksvatten för att motverka ”befolkningsexplosionen” från Skinners inadekvata behaviorism och djurexperiment eller Marcuses revolutionsromantik, och det sätter onekligen tanken på att experter skulle kunna rädda världen i ett kritiskt ljus. Eller för den delen av verklighetens krav från Paul Ehrlich att modellera en befolkningskontroll i väst efter den kinesiska diktaturens ettbarnspolitik med tvångsaborter, diskriminering av flerbarnsfamilj­er och en märkbar obalans mellan könen. Vi ska vara glada att det fanns liberala humanistsjälar som fann sådana åtgärder otänkbara och uteslutna, som i brist på motargument mot den konkreta hotbilden såg det som en ren principsak att ändå hålla på mänskliga fri- och rättigheter och demokrati.

Kanske att vi med denna tillbakablick blir litet mer ödmjuka inför målsättningar 40 år framåt i tiden. Krav på att världen måste samlas för att enligt experternas råd agera, exempelvis genom att fasa ut all användning av fossila bränslen till år 2050 är inget ovanligt. Att dagens bilar släpper ut mindre föroreningar när de kör än 1970-talets bilar när de står still är bara en av många lärdomar om att det inte går att planera vilken väg utvecklingen kommer att ta från något sammanträdesrum, oavsett vilka experter det är befolkat med. Och för många människor på jorden är fossila bränslen fortfarande ett framsteg som skulle göra deras miljö renare. Det är heller inte ovanligt att möta samma typ av krav på omedelbar aktion eller drastiska åtgärder, även den gamla drömmen om befolkningskontroll, i dagens debatt och utifrån dagens paradigm.

Att Koestler hamnade fel beror dessvärre på ett tankefel som går igen i dag, att det skulle vara en tjusig och opraktisk idealism att respektera mänskliga fri- och rättigheter. Detta dikteras av Koestlers uppdelning mellan ideal­typerna ”yogin” och ”kommissarien”, den förra idealistisk och innesluten i sig själv, men inkapabel att påverka sin omvärld, medan den senare är hänsynslös i sin framfart och sin tro att allt kan planeras rationellt. Sanningen förmodas ligga någonstans mittemellan, ungefär som Solovievs förslag till påtvingad befolkningskontroll.

Men det konstruktiva ligger inte mittemellan yogin och kommissarien, utan är ett alternativ till dessa båda ofta ömsesidigt förstärkande storheter. Detta insåg Ayn Rand som utvecklade två idealtyper som i stort liknade Koestlers, nämligen ”Attila” (kommissarien) och ”Häxdoktorn” (yogin). Skillnaden ligger främst i Rands mer realistiska skattning av vad kommissarien, den brutale härskaren, åstadkommer, förstörelse och inte så mycket mer. Människans konstruktiva rationalitet ligger i att omvandla naturen, inte i att tukta andra människor, något Rand framför allt tillskrev en tredje idealtyp: ”affärsmannen”, den som byter värde mot värde till ömsesidigt berikande. Även Marx konstaterade det enorma lössläpp­ande av produktivkraft som affärsmannens inträde i civilisation­en, och med liberalismen i den politiska ordningen, innebar. Affärsmannen är ingen tjusig kammar­filosof som är rädd för att få skit under naglarna i hanterandet av den praktiska verkligheten, utan tvärtom den som till skillnad från både yogin och kommissarien kan möta världen med sitt förnuft, utan att behöva betvinga eller manipulera andra människor för att uppnå sina planer. De liberala principerna som ger människan inte minst affärsmannens frihet att omvandla världen är därmed inte bara tjusiga restriktioner på politiskt handlande, utan grunden för en ordning som möjliggör decentraliserade lösningar på mänsklighetens problem under bevarande av människors frihet.