Varför den hårda liberalismen är feltänkt

I Almedalen 2011 blev jag inbjuden av Axess att medverka i en debatt om förhållandet mellan konservatism och liberalism. (Den kom nu mest att uppmärksammas för en bisarr polisanmälan av ett satiriskt seriemagasin.) I samband med inbjudan följde också en möjlighet att skriva en essä om samma ämne – konservatismens förhållande till liberalismen alltså, inte förhatliga seriemagasin – vilket jag också gjorde, och fick betalt för. Sedan har jag inte hört ”flaska” trots påstötningar och frågor. Jag har ingen aning om texten hamnat i någon publikation, men förmodligen inte. Eftersom det inte gått att få något besked om detta och eftersom ämnet för min reflektion berör delar av min egen intellektuella vandring på senare år och ligger mig varmt om hjärtat, så publicerar jag texten här på bloggen så här snart två år senare. Den handlar i korthet om det galna 00-talets felslut att liberalismen och friheten behöver skyddas av svällande statliga muskler.

Trevlig läsning

Mattias Svensson

 

Svaghetens sensmoral

Den andra feministiska vågen blev inte riktigt som Nancy Fraser tänkt sig. I en essä våren 2009 (Feminism, Capitalism and the Cunning of History, New Left Review mar/apr) sammanfattar hon slutet för den andra feministiska vågen. Denna feminism var en självklar del av den nya vänstern på 1970-talet, och lika självklart hade den som mål att avskaffa kapitalismen.

Riktigt så blev det inte. Feminismen vann visserligen större popularitet än någon bh-brännare hoppats på och fick genomslag i alla samhällsgrupper. Men inte som en socialistisk samhällsomdaning. Tvärtom spirade feministiska budskap inom ramen för en ny sorts kapitalism. Vänsterns beskrivning av utsatta gruppers inlåsning, liksom vänsterkritiken mot överhet och etablerade normer kom att nära en kosmopolitisk, individualistisk och statskritisk kapitalism, som ersatte en tidigare etatistisk, nationscentrerad kapitalism dominerad av vita män. Den feministiska kritiken mot mannen som familjeförsörjare och ekonomiska orättvisor mellan könen uppmuntrade i ena änden karriärkvinnor redo att krossa glastaket och inta styrelserummen, och i andra änden mikrolån som gav egenmakt åt företagsamma kvinnor i tredje världen. Däremellan kvinnor som hanterar liv där flexibla insatser på arbetsmarknaden är en självklar del av identiteten.

Nyliberalismen gjorde våra bästa idéer till sina redskap, avslutar Fraser sin essä. Sjuttiotalsfeminismen började som alternativ till kapitalismen och slutade med att berika den med nya nischer, perspektiv och insikter. Som så många andra antikapitalistiska rörelser och strömningar.

***

Ta försöken att skapa en islamisk ekonomi med ränteförbud och andra religionens påbud, något som återigen framställts som ett alternativ till kapitalismen. I praktiken visade sig ränteförbudet vara lätt att kringgå med en finansiell manöver som kallas murabaha. I en räntebaserad ekonomi lånar man ett belopp för att köpa ett hus eller en bil, och betalar sedan tillbaka beloppet plus ränta. Med murabaha kommer kunden överens med banken om att banken ska köpa ett hus eller en bil, som den sedan säljer till kunden för ett högre belopp som kunden exempelvis betalar igen månatligen under några år. Det högre återbetalningsbeloppet rättfärdigas som en serviceavgift. Även på andra sätt är de islamska banktjänsterna lika de västerländska. ”Ditt drömfordon är bara en signatur bort!”, lockar marknadsledande Dubai Islamic Bank på sin hemsida.

Globala företag och västerländska marknader har på senare år sett islamska finansiärer som en ny källa till likviditet, något som accentuerats av finanskrisen. Så köptes exempelvis brittiska biltillverkaren Aston Martin – känd för att göra bilarna som James Bond kör i sina filmer – av två kuwaitiska investmentbolag 2007 med hjälp av finansiella instrument kompatibla med sharia, den muslimska lagen.  Aeon Credit Service blev samma år det första asiatiska bolag utanför den muslimska delen att få in en del av sitt nya kapital via sukuk, islamiska obligationer. Dessa obligationsinstrument har vuxit från närmare noll vid millennieskiftet till 52 miljarder dollar 2007. Den totala marknadsandelen för islamiska finansinstrument har skattats till omkring 750 miljarder dollar. Det finns omkring 250 islamiska banker som verkar i 75 länder.

Tack vare en uttalat islamisk banksektor har kapital som av religiösa skäl legat vilande i exempelvis fasta tillgångar och varor som guld kunnat göras tillgängliga för investeringar i företag och handel. Man kan naturligtvis se det som humbug att av religiösa skäl avstå från ränta och traditionella bankkonton, men givet denna övertygelse har islamiska vägar kring ränteförbudet för många muslimer i alla delar av världen inneburit gradvis bättre, fler och billigare finansiella tjänster.

Och det är inte bara islam som påbjuder fördyrande och krångliga regler. I Egypten innebar den islamiska finanssektorn länge ett bättre alternativ för kunderna än en sönderreglerad statlig finanssektor. Regimen tvingades till avregleringar för att kunna erbjuda lika bra service. Där konkurrensen är friare märks en tydlig konvergens i avkastning och lånevillkor. Även i omvänd riktning. På Malaysia måste de islamiska bankerna av affärsmässiga skäl vara attraktiva även för den kinesiska minoriteten.

Även i väst innebär den islamiska finanssektorn en vitalisering av ekonomin. Stater tvingas ompröva regleringar och beskattning. De islamiska transaktionerna för att komma runt räntan beskattas i många västländer i flera led, vilket lett till en konkurrensnackdel, och till att en stor del av den islamiska finanssektorn bedrivits via skatteparadis. På 2000-talet har allt fler länder anpassat börser och lagar efter de islamiska villkoren för att locka verksamheterna dit. Börserna i London och New York lanserade 1999 särskilda index för företag med islamisk profil, den första brittiska islamiska banken med bostadslån för muslimer öppnade 2003, och i Tyskland noterades en islamisk obligationsfond 2004. Många internationella bankgrupper, som exempelvis amerikanska Citibank, har särskilda islamiska avdelningar. I Storbritannien förklarade regeringen 2007 att de ville ha en ledande roll för islamiska investeringar, och de utreder för närvarande anpassningar i lagar och skatter för obligationer, bostadslån och försäkringar med islamiska finansverktyg.

Denna öppenhet ger inte bara kapitaltillskott till landets företag, utan är i sig en liberalisering som öppnar för fler sätt att driva finansaffärer. (En Tobinskatt på finansiella transaktioner skulle däremot missgynna de islamiska bankerna eftersom deras väg kring ränta innebär fler transaktioner). De islamiska obligationerna med sin koppling till vinstandelar och real ekonomi har inte drabbats av samma värdefall som de övervärderade bostadsobligationer och subprimelån som blåste upp finansbubblan i USA. Charles Tripp vid University of London konstaterar idag att ”islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar – en särskild sektion av marknaden.”

***

Visar denna kapitalismens och det liberala samhällets anpasslighet på en svaghet eller en styrka? Svaret är inte självklart, vare sig för en liberal eller konservativ, men det har avgörande bäring på hur liberalism och konservatism kan förenas framöver, och om det är önskvärt.

Allt oftare på senare år har kapitalismen och liberalismen utmålats som för vek och för svag. En ordning som måste stärkas med resoluta regleringar och skyddas från en fientlig omvärld. När Storbritanniens premiärminister David Cameron för ett tag sedan talade om behovet av en liberalism med muskler var det en tydlig metafor. ”Passiv tolerans” av hotfulla, antidemokratiska idéer eller att människor lever i ett land utan att tillräckligt identifiera sig med det, dömdes ut. Staten ser ett uppdrag att opinionsbilda för den nationella identiteten och försöka identifiera och rensa ut hotfulla idéer. När kravaller bröt ut på brittiska gator sommaren 2011 var Cameron inte sen att vilja stänga av sociala medier som Twitter och Facebook.

Cristopher Caldwell ger ett annat exempel när han i reportageboken Reflections on the Revolution In Europe vill skydda Europa från en invandring han förvisso medger ger ett visst ekonomiskt tillskott och som han är instinktivt positiv till, men som förändrar värden och sedvänjor i mottagarländerna. Utsikten att det kanske inte förblir självklart att restauranger serverar ärtsoppa på torsdagar kanske får oss svenskar att i förebyggande syfte stänga gränserna för människor på flykt undan fattigdom, förtryck och förföljelse? Caldwell vill i alla fall lyfta frågan, av omtanke om det liberala samhället.

Dambisa Moyo är en annan debattör som vill sätta hårt mot hårt. Även om hon ”i teorin” är frimarknads- och frihandelsvän menar hon att USA borde överväga att sluta sig ekonomiskt bakom tullmurar och handelshinder. Det skulle skada globala medtävlare som Kina och Indien mer än USA och därför vara ett sätt att bevara Amerikas position i världen. Slutenheten skulle också vara en legitim respons på omvärldens upphovsrättsintrång, menar Moyo, vars historik bekvämt nog inte går långt nog tillbaka för att få med att USA till stor del blev rikt genom intellektuella stölder och smuggling. Moyo vill också motverka finansiella kollapser med striktare regleringar och mer aktiv statlig styrning, samt styra folk mot utbildning genom att straffbeskatta idrottsmän. Allt för att stärka och disciplinera ett västerland som hon menar förslappats av för stora friheter.

Sådana tankar är i sin tur bara en fortsättning av de senaste tio årens krig mot terror med dess utbyggnad av övervakning, känslighet för religionskritik och där invandring gått från solidaritets- och frihetsfråga till att ses som något kriminellt och hotfullt. Sådana strömningar är inte unikt liberalkonservativa. Tony Blair och Labour i Storbritannien har som få andra byggt ut övervakningen av den egna befolkningen. Men neokonservatismens utrikespolitiska fokus får nog sägas vara den främsta intellektuella influensen, och George W Bushs republikanska styre i USA det mest talande resultatet. Bushs politik, särskilt efter terrorattentaten 9/11, blev att på i stort sett alla områden öka den federala statens makt och engagemang: detta blev lösningen för att möta en hotfull omvärld, demokratisera Mellanöstern, förbättra utbildning och välfärd, hålla igång ekonomin och sedermera för att möta finanskrisen när den statligt framstimulerade bubblan brast. Frihetstanken gick från en praktisk tumregel för att hålla staten i schack, till en korstågsliknande mission via staten och med politiken som redskap.

***

I detta nya ideologiska landskap är det långtifrån självklart att de som förvaltar tanken på frihet för människor och marknader bäst är borgerligheten eller de liberalkonservativa. När jag växte upp på 1980-talet var det kommunistiska länder som byggt murar och sköt på människor som försökte ta sig över dem. Det fick mig självklart att bli antikommunist.

Idag står murarna runt USA, Europa och Israel.

På 1980-talet var också liberalkonservatismen en levande och positiv politisk kraft. Ett ambitiöst ekonomiskt reformprogram, mycket liberalare än vad något till namnet liberalt parti vågat förespråka, lanserades av Margaret Thatcher och Ronald Reagan och blev exempel för resten av världen. Åsiktsskillnader mellan liberaler och konservativa kring personliga friheter blev en bisak. Men redan under Thatcher och Reagans tid vid makten gjorde de ekonomiska reformerna halt vid välfärdsstaten. Deras ökenvandrande efterträdare har varit mer intresserade av typiskt konservativa frågor, som hårdare tag mot kriminalitet eller invandringsmotstånd. Tepartyts nostalgiska återblickar har inte kommit förbi denna agenda och dess problem. Republikanske libertarianen Ron Pauls presidentvalskampanj 2008 kom raskt att domineras av budskapen om hårdare gränskontroll och att flyktingar var hotfulla parasiter.

Konservatismen verkar inte bättre. Istället för den brittiska socialdemokrati som tidigare åtminstone kunnat bejaka frihandel och marknadsreformer, hoppas en del svenska konservativa nu på blue labour, den sämsta kombinationen av smaklös populism och ekonomisk dumhet. Denna rörelse har samlat ett par missbelåtna intellektuella som säger sig uttolka arbetarrörelsens sanna instinkter, vilka kan sammanfattas som ekonomisk och social isolationism. Genom att motsätta sig till och med arbetskraftsrörlighet inom EU är de brittiska blue labour-tänkarna i praktisk policy förmodligen den mest invandringsrestriktiva politiska kraften i Europa. Blue labours intellektuella populister är arbetarvänliga på ungefär samma sätt som sina progressiva företrädare på 1970-talet, de som trodde att det var borgerligt att äta med kniv och gaffel och därför åt med händerna. Det avslöjar egentligen bara på ett parodiskt sätt deras egen föraktfulla syn på dem de säger sig företräda.

Dagens svenska mainstreamborgerlighet är att föredra framför sådana ytterkantsalternativ, men inte mycket att hänga i julgranen. Här har det gnabbande liberalkonservativa paret beslutat sig för att hålla ihop i en allt försiktigare allians, för maktens skull. Istället för att ta sig an tidens stora frågor kan socialkonservativa och socialliberaler stå för den ideologiska underhållningen med livfulla motsättningar kring vad som ska vara påbjudet eller förbjudet. De senare kan kräva kvoterad föräldraförsäkring och hemskoleförbud och de förra gnöla över förslag om att ändra namnlagen och inte kräva sterilisering av könsbytare. Alltmedan den politiska diskussionen handlar om ledarskap, vandel och förtroende snarare än idéer, värderingar och tidens stora utmaningar.

***

Jag tror att ambitionen att ”skydda” liberalismen, kapitalismen, demokratin och den västerländska civilisationen genom att göra avkall på dess definierande friheter är det absolut dummaste och farligaste man kan göra. Det är precis denna hybris som Isaiah Berlin varnar för i sin kritik av det positiva frihetsbegreppet. Att låta friheten omfatta för mycket – exempelvis vissa värden, åsikter och lojaliteter – blir en ursäkt att via staten uppfostra, tysta eller stänga ute människor som inte omfattar dem.

Liberalismens kardinaldygd är hur väl även meningsmotståndare behandlas. Liberalismens erbjudande till begåvade marxister är att bli välavlönade akademiker eller pr-konsulter i ett fritt samhälle. Dess erbjudande till militanta religiösa är att utöva den religion de lever för. Dess erbjudande till inskränkta och fördomsfulla människor är att få hålla sig för sig själva och leva i fred. Så ser toleransens ideologi ut.

Ett gott samhälle vilar på betydligt högre moraliska ambitioner än tolerans. Dygder som flit, sparsamhet, nyfikenhet, ärlighet och generositet. Men som de neoaristoteliska filosoferna Douglas Rasmussen och Douglas den Uyl förklarar i sitt klassiskt liberala rättighetsförsvar Norms of liberty (2005) kan relationen mellan politik och dygder aldrig vara mer än indirekt. Det är inte genom att lagstadga moral som man får ett gott samhälle. Dygder växer av ansvarstagande, felbarhet och ständigt lärande och det goda livet kan ta sig tusentals olika uttryck. Det är därför den klassiskt liberala friheten, friheten från ingrepp och restriktioner i ekonomi och personligt liv, kan vara en legitim bas för en god samhällsordning där människor kan förverkliga sina livsprojekt.

Denna insikt må vara radikalt liberal. Men nog borde den, inte minst i dagens samhälle, kunna underbyggas även av konservativ livsvisdom. Vi håller i USA och Europa på att lära oss den hårda vägen att den politiska aktivismen i mötet med finanskrisen var fundamentalt fel och förhastad. Att gräva upp Keynes och skuldsätta sig upp över öronen var ett misstag. Japan prövade lågräntestimulans redan på 1990-talet och har ännu inte fått företagsamheten att blomstra genom denna konstgjorda andning.

Sak samma på andra områden. Murar och militarisering kring västvärldens gränser har inte löst några integrationsproblem eller skyddat mot hot. De har dödat fler flyktingar och gött rädsla för nytillkommande. I Ungern har det lett så långt som arbetsläger, runt om i Europa deporteras romer. Kampen mot terrorismen har legitimerat massövervakning, mobilitetsrestriktioner och åsiktskontroll. Även i Sverige diskuterar staten att övervaka folks åsikter på nätet i det goda syftet att förebygga terrordåd, precis som filter ska installeras för att hindra barnpornografi. I EU diskuteras folkviljan allt mer som ett hinder som måste kringgås när den ena efter den andra krisen hanteras med allt vidare befogenheter. När Tysklands Angela Merkel talade för att driva igenom Lissabonfördraget, trots att detta konstitutionella förslag röstats ner i Frankrike, i Holland och på Irland, var argumentet att Ryssland och Kina skrattade åt hur svårt ”Europa” hade att fatta beslut. Att det är lättare att vara diktator eller autokrat än demokratisk ledare med maktdelning, val, opposition och mediegranskning blev benchmark för EUs nuvarande beslutsordning, där konstitutionella regler kan ändras vid sittande möte av statsledare som inte kan hållas ansvariga av väljare eller parlament.

Västvärlden har på senare decennier upplevt en palett av illa genomtänkta, dåligt förankrade, vidsträckta, långtgående och kostsamma åtgärder. 2000-talets politiska konstruktivism står inte 1970-talets efter i misslyckade resultat. Nu som då delvis under liberalkonservativa regeringar.

***

Kritiken mot denna utveckling skulle kunna förena liberalism och konservatism. En konservativ skepsis mot ambitiösa politikerprojekt borde leda till samma slutsats som liberal principfasthet när det galna 2000-talet ska utvärderas. Det finns också intellektuell grogrund för en spirande samsyn. Inte minst efter finanskrisen börjar det bli dags att inse ekonomismens gränser.  Deirdre McCloskeys monumentala arbete kring kapitalismens historia är en rik inspirationskälla som visar att detta kan ske utan att man tummar på vare sig ekonomisk eller politisk frihet. Tvärtom menar McCloskey att mänskliga föreställningar om värdighet och frihet är en väsentlig förklaring till vårt unika och världsförbättrande välstånd de senaste 150 åren. I Bourgeois virtues (2006) och Bourgeois dignity (2010) lägger hon grunden för denna tes där litteratur, konst och poesi har något att säga om ekonomin, liksom alla andra vetenskaper som handlar om människan. Ekvationerna som försöker förklara vårt välstånd med investeringar, handel eller utbildning må vara exakta men de är inte i närheten av att gå ihop.

Konservativa på 1980-talet kunde gå med på att frihet var bra för ekonomin, ett budskap de fick att låta som en kameral insikt lika lockande som att äta upp grönsakerna på tallriken. Insikten nu är att frihet är så mycket mer än ekonomi. Kapitalismen och dess unika innovationskraft bygger på nyfikenhet och en positiv inställning till förändringar trots att dessa har nackdelar. Deirdre McCloskey hyllar arbetet som nöje och ambition utan att hymla med att människan också mår bra av dans och glam till helgen. En sådan etik behöver genomsyra samhället, om inte med entusiasm så i alla fall som tolerans.

Lika viktig som kritiken mot vår tids fallerade politiska projekt är den historiska insikten om att där vi inte rusade åstad och ville förstärka och försvara friheten har den utvecklats riktigt bra. Friheten är starkare än många av dess försvarare vill inse. Direkt antiliberala och antikapitalistiska strömningar och institutioner har på område efter område landat i att förstärka den kapitalism de ville utmana och avskaffa.

Att islamiska finansinstrument stundtals kan hävda sig bättre är en påminnelse om att västerlandets överlägsenhet i modern tid aldrig byggt på exkluderande av andra världsdelars lösningar, utan på att innovationer från resten av världen integrerats via öppenhet för idéer och marknader. Charles Murray kommer till en liknande slutsats i sin genomgång av mänsklighetens storverk Human accomplishment 2003. Storverken inom konst och vetenskap har till överväldigande del utförts av vita, manliga västerlänningar, men de har kunnat utföras genom ödmjuk nyfikenhet på omvärlden, inte genom att låsa in sig av rädsla för sämre kulturer.

Utmaningarna har nämligen inte varit utan poänger. Den gröna rörelsen formerades exempelvis under ett antikapitalistiskt 1970-tal och präglades länge av tankar på självhushållning, bytesekonomi och teknikskepsis. Eftersom de gröna partiernas väljare är både urbana och ungdomar för vilka innovationer mer tenderar att tas för givna än ses som ett hot blev resultatet inte en politisk omdaning, utan med tiden en ekologisk marknadsnisch. Mat odlad med större omsorg och en berättelse om var den kom ifrån, passade inte bara perfekt för välbärgade innerstadsbor med lagom dåligt samvete. De blev ett alternativ till en livsmedelsindustri som både genom statliga jordbruksstöd och med innovationer koncentrerade på standardisering, storskalighet och kostnadspress missat att detta inte var det enda allt rikare konsumenter efterfrågar.

Att industriutsläpp orsakar skador inte bara lokalt, utan över nationsgränser, är en relativt ny insikt. Det är egentligen först med försurningen, som kunde härledas till kol- och oljeeldning som släppte ut svaveldioxid, som den insikten föddes. Fenomenet uppmärksammades av markforskaren Svante Odén 1967 och i debatten på 1980-talet. Sedan dess har utsläppen av svaveloxid också reducerats kraftigt.

Så var det nämligen länge. Miljöproblemen erkändes och hanterades, inte minst av marknadsliberalt influerade konservativa som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. När farhågorna om att ozonlagret i jordens stratosfär höll på att tunnas ut var det dessa ledare ihop med Skandinavien och Kanada som drev på för Montrealprotokollet, som bland annat förbjöd freoner. I Storbritannien hade regeringens position länge varit att motsätta sig restriktionen på inrådan från industrin, men när en delegation vetenskapsmän fick göra en dragning för den kemiutbildade Margaret Thatcher ändrade hon policy. 20 år senare har Montrealprotokollet följts och utöver att ozonlagret hämtar sig har växthuseffekten minskat mer genom dessa åtgärder än genom Kyotoprotokollet.

Men även på miljöområdet har något hänt med liberalkonservatismen som gjort den räddhågsen och förnekande. Det är fortfarande inte ovanligt att ignorera eller aktivt förneka hoten från global uppvärmning som följd av växthusgasutsläpp. Inte bara genom att ifrågasätta okloka politiska lösningar, utan genom att desperat omfamna varje konträr vetenskaplig teori som skulle innebära att problemet inte finns. Att vägra ge demokraternas Al Gore erkännande för att han tidigt uppmärksammat detta hot har varit viktigare än att vara med om att lösa problemet.

Detta till trots. Kyotoprotokollet bygger på ett marknadstänkande som fungerat väl på andra miljöområden. Handel med utsläppsrätter för svaveloxid infördes i USA 1990, ett beslut över partigränserna, och betraktas idag som en succé som till lägsta möjliga kostnad och med hjälp av teknisk innovation åstadkom radikala utsläppsminskningar. Handel med fiskekvoter har gjort att fisket hämtat sig i de områden runt exempelvis Island och Nya Zeeland där kvoterna infördes redan på 1970-talet, medan den globala trenden är att översubventionerade fartyg fiskar ut världshaven. Det är också den neoklassiskt inspirerade politikkritiken public choice som kan förklara varför Kyoto hittills inte fungerat. Företag och stater har påverkat detaljer i utsläppshandelssystemen till sin fördel, detaljer som hur den totala utsläppsmängden beräknas och att slippa betala för sig. Ändå är klimatfrågan ett område utan några betydande insatser från ideologiska liberaler och konservativa.

I brist på marknadsliberala, teknikoptimistiska röster i miljödebatten har miljörörelsen själva fått uppfinna dem. Den tidigare gröna vågaren Stewart Brand bevistade FNs första miljömöte i Stockholm 1972, bland annat för att håna kritiker mot Paul Ehrlich som varnade för överbefolkning och massvält. Ehrlichs profetior till trots undveks svälten, tack vare Norman Borlaugs modifierade vetegrödor och den gröna revolutionen. Brand har tänkt om och hyllar numera storstäder för dess myllrande, spontana uppfinningsrikedom och resurssnålhet, liksom genmodifiering, kärnkraft och geoingenjörskap, möjligheten att motverka global uppvärmning genom andra ingrepp i naturen. Han har nyligen fått en brittisk efterföljare i den tidigare miljöaktivisten och tårtkastaren Mark Lynas.

Det finns liknande frön överallt. Kritiken mot en upphovsrätt vars monopolprivilegier skapat ett politiskt intresse som idag driver på utvecklingen mot ständigt nya och mer inträngande befogenheter, har till stor del kommit från vänster. Den upphovsrätt som från början var ett tolererat monopol i innovationens tjänst, har blivit ett intresse, en kontrollapparat och ett hinder för innovation genom att ständigt utsträckas i tid och omfattning.

Antiglobaliseringsrörelsen har blandat sin vurm för skatter och skepsis mot handel med en relevant kritik av att upphovsrätten via TRIPS invaderat handelspolitiken och hur överstatliga biståndsorgan som IMF och Världsbanken misslyckats med sina uppdrag. Även den konservativa högern har sina bidrag genom att lyfta civilsamhällets betydelse, exempelvis hemskolning – som förvisso också sker enligt vänsterpedagogik. Dessa alternativ är både en möjlighet för elever att lära sig bättre och en motvikt mot en statsmakt som är beredd att köra över både självbestämmande och goda studieresultat i sin iver att ta över fostrings- och värderingsuppdraget.

Läxan är alltså denna: Liberaler har kunnat ha fel och missa hela områden. Kapitalismen har tålt att kritiseras, demonstreras mot och hatas. Precis detta är kapitalismens, liberalismens och frihetens styrka, att sila ut det bästa ur det kritiska och berikas av det. Friheten är starkare som praktiskt ramverk än som teoretisk ideologi. Detta betyder förstås inte att allt löser sig och att det inte behövs politisk frihetskamp och argument till marknadsekonomins, yttrandefrihetens och den personliga frihetens försvar. Tvärtom. Friheten behöver försvaras, men den behöver inte beskyddas av restriktioner. Det är faktiskt så enkelt som att frihetens fiender är de som inskränker friheten, oavsett om det görs av realpolitiska eller idealistiska syften.

Aktuella frågor som integritet, invandring och innovation får mig att att fundera på om det inte blir vänstern som räddar liberalismen, som högern gjorde på 1980-talet med ekonomiska reformprogram. Samtidigt: Att liberala friheter kan undermineras av välvilliga försvarare som går för långt talar i sin tur för ett evigt behov av ett visst slags konservatism. En konservatism byggd på insikten att väl beprövade institutioner som yttrandefrihet, marknader, tolerans, öppenhet mot omvärlden och livsstilspluralism visat sig vara ett hyfsat pålitligt ramverk för att hantera de galnaste influenser, men att det behövs en broms på ambitionerna att använda politiken i det godas och utvecklingens tjänst. Denna konservatism skulle berika varje frihetlig koalition. Jag skulle, så liberal jag är, vilja hävda att den komponenten är nödvändig.