Ett långt utkast om svensk alkoholpolitisk historia

Någon gång ska det bli en bok om svensk alkoholpolitik och dess allt annat än förträffliga historia. Jag inser dock att det dröjer. För närvarande skriver jag på en bok om miljöpolitik, och den som känner min utgivningstakt (mina tre hittillsvarande böcker kom 2000, 2005 och 2011) vet att det kommer att dröja. Mitt skrivande på miljöboken har dock distraherats av den alkoholpolitiska debatt som börjar röra sig så här i sommarvärmen. Mina inlägg på DN debatt (svar på Sven Andreasson), Svd Brännpunkt (svar på Carl B Hamilton) och i Expressen (svar på Systembolagets Magdalena Gerger)Se även kloka inlägg om systembolaget och dess hantering av fakta och siffror av Per Karlsson här och här, och av Erica Landin här. Förra året skrev jag rapporten Alkoholen – en lyckad svensk liberalisering (Timbro, 2012) en genomgång av svenska liberaliseringar de senaste två decennierna. Historiken nedan finns till viss del även Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro (2011).

I väntan på boken publicerar jag här ett långt historiskt sjok från min digitala byrålåda. Ta det för vad det är. Referenserna är röriga, fakta är inte kollade och ja, det är ett utkast. Ingen vore tacksammare än jag om någon nitisk meningsmotståndare fann texten värd att ta sig an för att påpeka eventuella missförstånd, felaktigheter eller slarv. Men jag tror också att det mesta ska vara en lika okontroversiell som oberättad del av svensk alkoholpolitik, en del som ryms i tjocka men inte så spridda böcker som man hittar på antikvariat, men inte passar sig i Systembolagets reklamkampanjer eller rimmar väl med den folkhälsoideologi (som jag går igenom för alkoholområdet här och här, samt i Glädjedödarna) som många forskare på området utgår ifrån.

Trevlig läsning

Mattias Svensson

Lidingö, 130719

 

1700-talets historiska misslyckanden

Svensk alkoholpolitisk historia är en historia av frihetsinskränkningar, maktmissbruk, bedrägerier, integritetskränkningar och klasslagar. Denna historia har ofta klätts i andra termer; som att Sverige en gång i tiden visade ”dådkraft och initiativ” och var ”exportör av alkoholpolitiska idéer”[1] eller att vi var ”lagom”[2] i förhållande till länder med totalförbud. En historia som inte sällan är klippt och skuren för att passa författarens syften: ”Att redogöra för nykterhetslagstiftningen före 1800-talets mitt är inte svårt. Det fanns ingen. Brännvin kunde tillverkas till husbehov och säljas i stort sett fritt.” Med denna tillrättalagda historia inleds Svante Nycanders historik ”Svenskarna och spriten – alkoholpolitik 1855-1995”. Eftersom Nycander är ute i det ideologiska syftet att rättfärdiga statliga alkoholrestriktioner, särskilt under motbokstiden 1919-1955, kan man förstå att han vill föregå upptakten till den fria spriten med tystnad. Så låt oss börja där.

Men kan egentligen säga att nästan samtliga alkoholpolitiska restriktioner prövats långt dessförinnan. Drickandet ansågs redan på 1700-talet vara ”en våda som vore ganska nära förknippad med rikets fördärv”. Samtidigt förbjöds import av mumma, öl, brännvin och dyrare viner i den yppighetsförordning som skulle kväsa ”lyxkonsumtion” och återställa handelsbalansen. Staten lät konfiskera hela 169 132 kända brännpannor, som förvarades i kyrktorn och rådhus.

Som så ofta vid förbud verkade det till en början fungera. Rapporter om minskat drickande, minskad brottslighet, bönder som reste sig ur sjukbäddar där de legat och småsupit och lugnare, tystare vägar och offentliga platser finns registrerade. Ganska snart blev efterlevnaden allt sämre, detta redan efter 1758 års goda skörd. Statliga propagandainsatser mot supande hjälpte inte. Oroligheter 1765/66 ledde till att förbudet hävdes.

Nationalekonomen Johan Fischerström (1735-1796) skrev med detta misslyckade förbud i åtanke några maximer om lagstiftning som än idag är ett mönster av klokskap:

Då en lag skall utgifwas, bör det utan twifvel noga tillses, om den kan sättas i behörig werkställighet.

Man bör hafvwa ett wist hufwudsakeligt ändamål i sigte och wara öfwertygad, at den Lag som stiftas, är rätta medlet att winna berörde ändamål.

Ej bör någon lag stadgas, hwars werkställighet endast på människors dygd och redlighet ankomma må[3].

Kan lagen upprätthållas? Leder lagen till sitt stadgade syfte och är lagstiftning rätt metod? Undvik moraliserande och symbolisk lagstiftning. Se där tre grundläggande maximer som skulle göra underverk än i våra dagar.

1772 förbjöds böndernas husbehovsbränning, den vanligaste källan till alkohol, av Gustav den III. Supandet fortsatte dock genom import till städerna och lönnbränning på landet. Då föddes idén att kontrollera allmänhetens drickande via ett statligt monopol på tillverkning som via höga priser skulle både förstärka statskassan och minska supandet. Känns det bekant? Kronobrännerier startades och ett distributionsnätverk till 3000 krogar landet runt. Det gick snart över styr. För att konkurrera ut lönnbränning och lönnkrogar tillhandahölls gratis kronoskjutsar åt den som ville göra sina inköp. Överallt påmindes folket om den statliga brännvinsförsäljningen i vad som enligt psykologiforskaren Stig Helling närmast fick formen av politisk indoktrinering. Kronobrännvinet lyckades ändå inte konkurrera ut lönnbränningen, missväxt stoppade produktionen och efter stort tryck från bönderna avskaffades monopolet 1787. De satt då på stora lager och var ett ekonomiskt fiasko, marknadsföringen till trots. Helling konstaterar att resultatet av statsmonopolet var att det söps mer än någonsin i landet, bland annat stod Carl Mikael Bellman på höjden av sitt skapande.[4]

 

1800-talets måttlighetsrörelse

1700-talets många misslyckade försök att genom lagstiftning, skatter och avgifter minska tillgången på brännvin fanns alltså som bakgrund när måttlighetsorganisationer med start omkring 1830 efter amerikansk förlaga försökte stävja missbruket genom organisering och personligt ansvar. Måttlighetsrörelsen tog framför allt avstånd från det ohämmande brännvinsbruket, men tillät öl och vin. I vissa föreningar kunde det handla om att man begränsade sig till tre snapsar vid bröllop och andra festliga tillfällen, istället för att, som seden bjöd, dricka tills man stupade. Denna rörelse lyckades motverka och problematisera många alkoholseder som levt kvar från tider då alkoholen inte var lika billig och lättillgänglig. Man riktade också in sig på det moraliskt och ekonomiskt förkastliga i att säden, som kunde användas till mat i kristider, istället användes till brännvin.[5]

Med denna strategi, och innan statliga tvångsåtgärder trätt i kraft, sägs alkoholbruket ha minskats kraftigt i föregångslandet USA. Per capitakonsumtionen föll från omkring 26 liter per person till omkring 11 liter, den största minskningen under en tioårsperiod någonsin i USA.[6] I Sverige saknas tillförlitliga siffror. Enligt Sigfrid Wiselgren, nykterhetspolitisk skribent och son till den samtida nykterhetsaktivisten Peter Wieselgren, ska drickande ha minskat från en rekordnivå på hela 46 liter per person och år 1830 till 9 liter 1856. Detta avfärdas av moderna forskare. Några menar att drickandet förmodligen ökade ända fram till de alkoholpolitiska åtgärderna 1855 eftersom industriproduktionen medförde både billigare produkter och bättre distribution via lanthandlarna, som med näringsfriheten 1846 fick sälja brännvin.[7] (Man bör därför ta även den amerikanska siffran med en förmodligen lika stor nypa salt.) Klart är dock att måttlighetsrörelsen växte fram till omkring 1847, då omkring 100 000 medlemmar organiserades i 420 föreningar och ungefär lika många till bedömts ha avlagt nykterhetslöften. Därefter avtog intresset raskt.[8]

Lite talande är att det som då är kvar av måttlighetsrörelsen istället ger sig på att påverka via politiska restriktioner. På 1850-talet drivs en hetskampanj mot husbehovsbränningen, med uppmuntran från och i samarbete med fabriksbränningens representanter, som på detta sätt vill få bukt med en förhatlig konkurrent. Även staten ser ett intresse i åtgärder mot husbehovsbränningen, eftersom små tillverkningsenheter är svåra att både kontrollera och beskatta. Husbehovsbränningen beläggs således med restriktioner och höga skatter 1855 och förbjuds helt 1860. Detta ses som en stor seger av den kvarvarande nykterhetsrörelsen.

I själva verket var bränningsförbudet ett slag i luften. Lönsamheten med husbehovsbränning blev allt sämre, dels på grund av konkurrensen från industriella ångbrännerier, men också på grund av bättre avsättning för spannmål med de bättre kommunikationsmöjligheterna. 1824 fanns 169 703 taxerade husbehovspannor, men redan 1853 hade antalet minskat till 33 342.[9]

Nykterhetsrörelsen har ofta utmålats som en röst för sans och balans i en tid av sanslöst drickande. Detta är en sanning med modifikation. Det råder inget tvivel om att 1700- och 1800-talet innehöll ett med moderna mått hejdlöst superi. Man ska dock komma ihåg att in på 1900-talet var alkoholhaltiga drycker en av få källor till näring och därtill relativt bakteriefritt. Vatten innehöll ingen näring och var så orent att det ofta gav sjukdomar, framför allt i städerna. Kaffe och té innehöll inte heller någon näring och var länge för dyrt för folkflertalet. Före den moderna läkarvetenskapen var dessutom spriten en av få smärtlindrare och ansågs också ha andra medicinska effekter.

Tillvaron var för många människor både hård och tröstlös och ruset blev ett av få nöjen eller undanflykter från vardagens slit. Detta utnyttjades förvisso skamlöst av vissa arbetsgivare som gärna betalade löner i brännvin eller såg till att lönen spenderades på krogar de drev i närheten av arbetsplatsen. Samtidigt var krogen för många (män) rent fysiskt den enda platsen där de hade möjlighet till social samvaro, det var här man skvallrade och knöt kontakter, debatterade och fick jobb.

När Knut Wicksell talade om fattigdomen som en av orsakerna till drickandet, så var en av aspekterna just att den fattige arbetaren ofta saknade ett hem med utrymme för rekreation och socialt umgänge, och det var denna brist som bidrog till att befolka krogarna. ”Och vill någon möta dessa arbetare i dörren med ett krogförbud och säga: ’tillbaka gån hem!’ så borde han åtminstone först göra sig underrättad om huru detta hem ser ut.”[10]

Många kritiker konstaterade sambandet mellan fattigdom, lidande hustrur och barn och supande, och beklagade det aggregerade slöseri som supandet innebar (dock utan att betänka den näringsmässiga och sociala vinsten). Samtidigt varierar alkoholkonsumtionen genom historien tydligt med det ekonomiska läget. I dyrtider är alkoholen det första man drar in på, och superiets rekordår på 1800-talet sammanföll med stigande livslängd och välstånd tack vare ”fred, vaccin och potäter”. De individuella om än talrika fall där alkoholen orsakar misär, beroende och fattigdom är alltså inte representativa på samhällsnivå.

Nykterhetsrörelsen var alltså långt ifrån den enda balanserande faktorn till superiet, även om åtminstone måttlighetsrörelsen kan ha spelat en positiv roll. Vi har därtill redan konstaterat rörelsens fallenhet för politiska symbolåtgärder och att sprida absurda empiriska påståenden omkring sig. Istället för att diskvalificera nykterhetsrörelsen från fortsatt inflytande, skulle denna strategi ihop med militanta nykterhetskrav och betonande av alkoholens nackdelar, under stora delar av 1900-talet ge rörelsen enorm makt över alkoholpolitiken.

 

Krogelände och brännvinskrig

Medan förbudet mot husbehovsbränning 1855 inte hade särskilt stor effekt fanns andra åtgärder som skulle få desto större betydelse. Framför allt förbjöds brännvinsförsäljning i lanthandeln och det ställdes minimikrav på utskänkningen vid krogar. Det senare kan, liksom högre skatt på mindre inköpsmängder, låta kontraproduktivt, men innebar färre försäljningsställen som därmed blev lättare att kontrollera. Trots att viss illegal försäljning fortsatte vid lanthandlarna innebar detta en väsentlig restriktion.

1865 bildades det så kallade Göteborgssystemet, som sedan kom att spridas till Stockholm och övriga landet. Kommuner, bland annat Falun 1850, hade redan tidigare gjort monopol av försäljnings- och utskänkningsrättigheter i det dubbla syftet att maximera kommunala (och stundtals styrelsens personliga) intäkter och få kontroll över drickandet. Göteborgssystemet grundades som forskaren Ilpo Koskikallio torrt konstaterar ”för att eliminera det privata vinstintresset i rusdryckshanteringen och för att kontrollera arbetarbefolkningens krogar.”[11] Systemet ledde till en tudelning där privata restauranger kunde fortsätta servera de bättre bemedlade medan arbetarklassens krogar monopoliserades och sattes under strikt kontroll med sämre utbud och högre priser som förutsägbart resultat. Bland annat infördes mattvång, man var tvungen att beställa en måltid för att serveras brännvin och antalet supar begränsades, vanligen till två eller tre.

Krogarna under monopolsystemet kontrollerades inte sällan av stadens borgerskap ”i sedlighetens och nykterhetens intresse”, men i bakgrunden fanns även ett kontrollbegär, då krogar inte sällan sågs som politiska och moraliska oroshärdar. Det klagades på ”krogeländet” precis som man några decennier senare skulle klaga på exempelvis ”dansbaneeländet”. På landsbygden minskade antalet krogar med 90 procent, från 493 st 1855/56 till blott 48 stycken 1910. I städerna halverades antalet krogar under samma period från 1170 till 537.[12] Därmed blev krogarna aldrig som i Tyskland en samlingsplats för facklig organisering eller som i Storbritannien, arbetarklassens skyddsställen åtminstone fram till TV:s intåg.[13]

Att krogarna (undantaget privata restauranger för ”herreklassen” (Boberg s 19)) gjordes till monopolbolag och införde matkrav för att få dricka fick aldrig de goda sociala effekter som avsågs. Många trivdes inte med denna ordning utan drack de istället hemma och på andra ställen. Så kallad ”litersupning” blev den vanligaste anledningen till att folk greps för fylleri i Stockholm 1911 (Boberg, s 28). Den minsta kvantiteten brännvin man fick köpa var nämligen en liter. Tanken med att bara få köpa större kvantiteter var att avskräcka från inköp. Några avstod säkert från att alls köpa, men de som köpte sin hela liter drack ofta upp den på en eller två helgkvällar.

Drivande bakom denna politik var inte bara nykterhetsiver, utan också en klassmotsättning. Ordet krog blev omkring 1890 något man drog sig för att nämna i finare sällskap. Den moraliska stigmatiseringen berodde nu inte på att kroglivet blivit ett utbrett samhällsproblem. Tvärtom på att det hade marginaliserats. Stockholms utskänkning monopoliserades 1877 – ”den stora krogdödens år” – då 106 av stadens 193 krogar stängdes (Johansson 2008, s 96). Förvisso greps fler för fylleri, men bland annat en studie av industristaden Norrköping tyder på att detta mest berodde på en ändrad syn på alkoholbruk. (Johansson, s 111)

Men drickandet försvann alltså inte med denna politik. Konsumtionen sjönk något från en topp 1870, men det var en relativt marginell förändring. Drickandet flyttades däremot ”från det offentliga rummet, från krogen, arbetsplatsen och gatan till hemmets privata sfär”.( Johansson 2008, s 97) I Göteborg, som stod modell för monopolkrogarna, gick utskänkningens andel från 47 procent av försäljningen 1875 till 21 procent 1912. Utanför storstäderna fanns knappt någon utskänkning och andelen för hela landet sjönk därför till bara 10 procent. (Boberg, s 28) En oavsedd konsekvens av denna förskjutning mot hemmasupande (män) var en kraftig ökning av hustrumisshandeln.[14] (Johansson 2008, s 121)

Det som blev kvar av kroglivet blev i sig en illustration av samma fenomen. Många gäster skrämdes bort, och de som blev kvar i de påvra lokalerna ägnade sig helt åt spriten. Göteborgs Handels- och sjöfartstidning beskriver i detalj upplevelsen på de göteborgskrogar som inrättats för att främja nykterhet och trivsel några decennier senare 1897:

Dörren till gatan står vidöppen och spritångor strömma i täta moln ut i den kalla luften. Vi stiga in och mötas av en luft så kväljande och vidrig att jag är nära att springa ut igen. Men jag bemannar mig och så slå vi oss ned på de klumpiga gulmålade stolarna utan ryggstöd vid ett bord inne i salen. En av oss tränger sig fram genom den täta sprithungriga skaran vid disken och beställer kaffe och brännvin, som tämligen snart kommer oss tillhanda.

Jag kastar mig över brännvinet och sväljer en del därav för att döva kväljningarna, som hota med eruption då jag ser ned på golvet. Gud vilket golv. Jag såg en gång golvet i ett litet rum, där ett tjugotal marknadsbesökande snustuggande norrlandsbönder uppe från en obygd övernattat, och då trodde jag, att jag skådat något, som intet mänskligt öga mer skulle få se, men kroggolvet här, särskilt vid bordsraden var gräsligare. Jag bar vid tillfället ett par avskurna artilleristövlar med halvtumstjocka bottnar, men jag nändes icke sätta dem med sulorna i golvet, utan stödde fötterna på hälarna och lyfte upp sulorna. Det förtjänar nämnas, att det den kvällen inte var särskilt vått ute.

Ofrivilligt flög genom min hjärna en tanke på systemets fäders förträffliga avsikt att göra krogen till ett gott och rent spiskvarter för den arbetande klassen. Här skulle minsann behövas duktig aptit.[15]

Stig Boberg menar i sin historik över bolagskrogarna att uppgifterna om snusk, smuts och svenska krogar som ”helt enkelt en plats för berusning” utan spår av de brittiska pubarnas sociala samvaro eller något slags restaurangkultur ”är entydiga”. Och lika sanna i reportagenedslag 1927 och 1949 som vid seklets början. (Boberg, s 34) Krogmonopolet gick i graven först 1955 tillsammans med motboken. Som social reform är det svårt att tänka sig något mer misslyckat än det svenska krogmonopolet.

Monopolsystemen för alkoholförsäljning i storstäderna, skulle i slutet av 1800-talet utmanas av ”brännvinskungen” LO Smith. Smith hade skaffat sig en stark position på marknaden med överlägsna tekniska innovationer och stordrift med brännvin som var både billigare och bättre renat från finkel och andra biprodukter. Ändå vägrade exempelvis Stockholmssystemet att handla av Smith, utan föredrog andra leverantörer. Ett typiskt agerande som en monopolist utan vinstintresse kan unna sig för att exempelvis gynna nära bekanta eller bara för att de känner för det.

Smith lät sig inte nöja med detta utan sålde sin sprit från Reymersholme, dit Stockholmarna kunde åka gratis båt, vilket blev något av ett folknöje. Stockholmsmonopolet tappade stora intäkter. Mellan oktober 1877 och oktober 1878 sålde Smith 1,4 miljoner liter brännvin från sin toppmoderna anläggning. När Smith dessutom vid en internationell konferens fått fastslaget finkelhaltens hälsofarlighet krävde såväl riksdag som folkopinion att Stockholmssystemet skulle köpa hans varmrenade brännvin. En uppgörelse om ett gemensamt aktiebolag träffades mellan Smith och staden, men genom bulvaner kuppades Smith ut från bolaget, som därmed kunde hålla Smith borta från huvudstaden trots att han i ett eget anbud lade sig 300 000 kronor lägre i pris. 1882-1883 återkom Smith i spetsen för Skånska Spritfabriksaktiebolaget med försäljning från Fjäderholmarna på Lidingö och sålde under denna period 1 miljon liter brännvin. Vid denna tid, kring 1880, kontrollerade LO Smith omkring hälften av den svenska brännvinsförsäljningen.

Smith skulle dock förlora kriget mot monopolintressena. I riksdagen stoppades av Smith initierade liberaliseringskrav av en nyuppväckt nykterhetsopinion. Den egna opinionsbildningen bland annat via brev till landets arbetare med kritik av monopolsystemets utsugning av dessa ledde till bildande av den sk ringrörelsen, som dock kom att vända sig inte bara mot bolagen, utan även mot privata kapitalintressen påverkade av socialistiska stämningar. Slutligen 1888 ledde en retroaktiv skatt i Spanien på Smiths spanska spritexport och en skilsmässa till att hela spritimperiet föll samman. Kvar fanns vakuumet efter en centraliserad spritmarknad som staten lättare kunde kontrollera.[16]

Mellan 1855 och 1911 utfärdades omkring 115 förordningar, stadgar kungörelser, skrivelser med mera om tillverkning och beskattning av brännvin och 60 angående försäljning och tullbeläggning. Lägg till detta ett drygt trettiotal förordningar tillverkning, beskattning och försäljning av öl och vin.[17] Stig Boberg konstaterar att alkoholkonsumtionen per person under denna period, särskilt om man ser till hela alkoholkonsumtionen och inte bara spritkonsumtionen, är påfallande jämn och går upp och ner utan att visa någon nedåtgående trend. Dock var konsumtionen 1906/10 och 1911/15 i det lägre spannet på grund av storstrejken respektive världskriget. Trots över 50 år av restriktioner och skatter och trots att kroglivet på landsbygden i det närmaste raderas ut och halveras i städerna sker alltså ingen systematisk minskning under perioden. I ren alkohol per person är konsumtionen 5,4 liter 1856/60 för att 50 år senare 1906/10, inbegripet storstrejk med några månaders totalförbud, ligga på 5,0 liter.[18]

 

I Dr Bratts våld

Restriktionsvågen och de klena resultaten till trots vidtog i början av 1900-talet vad man skulle kunna kalla ”det galna halvseklet” på alkoholpolitikens område. Ingenjören bakom detta var läkaren Ivan Bratt. Bratt såg som läkare alkoholen som roten till ”det sociala eländet” och förespråkade ett omfattande restriktionssystem byggt på ”individuell kontroll” och ”desintressering”, dvs personligen prövad ransonering av rätten att köpa alkohol och att privata aktörer inte skulle få göra vinst på alkoholhantering och elimineras från åtminstone försäljningen av alkohol.[19]

I relation till den allt starkare nykterhetsrörelsen, som krävde totalförbud, vilket även blev socialdemokraternas linje från 1911, framstod Bratts förslag som en kompromiss. Men även om Bratt som läkare avfärdade nykterhetspropagandan om att allt bruk av alkohol skulle vara hälsofarligt och ofta beroendeframkallande, kom han att ensidigt betona alkoholens baksida som socialt problem och lika ensidigt kräva restriktioner. Mellan dessa båda extremer kom sedan debatten att stå, inte minst som båda rymdes i den nykterhetsivrande förlagan till Folkpartiet. I den utredning om alkoholfrågan som på Karl Staafs initiativ 1911 hade att ta ställning både till Bratts förslag och totalförbudet satt inte mindre än åtta helnyktra och förbudsivrande ledamöter. Bratt själv var en av de tre övriga.

Det är ju inte utan att man undrar varför de som väljer att inte dricka över huvud taget ska anses kompetenta att bestämma över dem som dricker. Detta var också inställningen hos August Palm och hans appellrörelse, liksom Förbundet för Medborgarfrihet som 1915 enade höger och fackföreningsfolk i kritik mot alkoholområdets förbud och regleringar. Alkoholbruket sågs av dessa både som ett gissel när det missbrukades, men också som ett naturligt njutningsmedel. Man hävdade att alkoholen i de allra flesta fall skänkte rekreation snarare än förbannelse. Palm anmärkte syrligt apropå de välorganiserade nykteristerna i politiken att ”som bekant anses på sina håll i detta kulturland endast fullnykterister kunna sköta den in- och utrikiska politiken.”[20] Han såg Bratts och andra experters förslag till restriktioner och monopol som inskränkningar i individens frihet, alkoholen var liksom religionen en privatsak. Palm underkände även påståendet att nykterhetsrörelsen hade betydelse för demokratin genom kravet på lokalt veto, att man lokalt skulle få rösta om att införa förbud, ”Ty med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”[21]

Denna kritik klingade ohörd i en alltmer etatistisk tid. Ivan Bratt avfärdade Palm som ”ytlig” i sin kritik av nykterhetsrörelsen och hävdade att utan alkoholrestriktioner skulle ett ”lössläppande av alkoholfloden” leda till ”fullständig folkförödelse”[22]. Den politiska diskussionen kom väsentligen att föras mellan totalförbudsivrande helnykterister och ”experter” av Bratts typ som såg alkoholfrågan som ett stort socialt problem, men totalförbudet som praktiskt omöjligt. Till en början såg många av nykterhetsrörelsens förbudsvänner Bratts förslag som steg på vägen mot totalförbudet och det alkoholfria samhället. Så beslutade exempelvis den nykteristdominerade utredningen att förespråka både Bratts restriktionssystem för försäljning, och möjligheten till lokala totalförbud. Riksdagen kom 1915 att lagfästa grunderna till Bratts kontrollsystem, motbokskravet.

Ivan Bratt kom närmast som ett privat korståg etablera den kontrollapparat som så småningom blev den svenska alkoholpolitiken. Sina idéer lanserade han i namn av Svenska läkaresällskapet efter att ha suttit i en av dem tillsatt femmannakommitté och på grund av personlig vänskap med redaktören hade stöd i och tillgång till Dagens Nyheters spalter. Han satt i Stockholms kommunfullmäktige för folkpartiet och kunde som kritisk revisor manövrera ut det gamla bolagets oktroj för Stockholms alkoholmonopol, till förmån för sitt eget nybildade AB Stockholmssystemet som hösten 1913 gavs ensamrätt på brännvinsförsäljning.

Bratt utnyttjade sin maktposition i Stockholmsmonopolet till att implementera sina idéer om individuell kontroll via motboken och allt striktare kontroller över restaurangförsäljningen genom strängare krav på matservering och strängare etableringskontroll. Det stannade inte där. Han utnyttjade sin monopolställning, andra världskrigets kristider och hotet om totalförbud för att förvärva allt fler sprittillverkare och vinleverantörer, tills nybildade bolaget Vin & Spritcentralen i praktiken var ensam aktör, något som i sin tur gynnades av de nära kontakterna med Kontrollstyrelsen som bland annat reglerade inköp och priser och skedde med finansministerns goda minne. Han hotade affärsmän med inköpsstopp från det allt mäktigare monopolet om de inte röstade som han ville. Kontakterna med Kontrollstyrelsen, vars pris- och inköpsnämnd hyrde lokaler av AB Stockholmssystemet, användes också för att manövrera ut alternativa kontrollsystem och i praktiken mot riksdagens önskemål etablera Brattsystemet för samtliga Systembolag i landet.[23]

Bratt satte sig genom sin maktposition över lagar och demokrati i sin kamp mot alkoholen och för ”sitt” restriktionssystem. Bland annat röstade Stockholms kommunfullmäktige 1921 för att inte ge det ganska impopulära AB Stockholmssystemet fortsatt oktroj utan istället ge uppdraget till en budgivare som velat lätta på restriktiviteten, ett beslut som kördes över av Överståthållarämbetet.[24] På Bratts inrådan fanns inga juridiska kriterier för att få motbok, bedömningen gjordes helt på byråkratins villkor efter Systembolagens egna kriterier.[25] För att upprätthålla systemet trots omfattande smuggling och andra underfundiga vägar kring restriktionerna kom även staten att åsidosätta den juridiska principen att den åtalade är oskyldig till motsatsen bevisats. Vaga och svepande lagar mot minsta inblandning i smuggling och olaglig försäljning utarbetades efter ett PM från bl a Bratt och infördes som ”en tillfällig och extraordinär åtgärd” 1924, men blev kvar till 1960.[26]

Från och med omkring 1923, sedan förslaget om totalförbud lite överraskande fallit med knapp nej-majoritet i en folkomröstning 1922, var det Brattska kontrollsystemet i princip etablerat, inte minst genom en allt mäktigare byråkrati. En major H E Uddgren från Uddevalla beskriver den makt som byggdes upp genom den Brattska kontrollapparaten och med hjälp av de goda monopolintäkterna:

”Inalles stå mycket stora summor härvidlag till förfogande för att skapa en i vått och torrt trogen spritbyråkratisk folkklass, som dessutom kan utnyttjas i såväl det kommunala som politiska livet.”[27]

Att det handlade om en betydande kader är otvetydigt. Ett flertal register skapades för den individuella prövningen. I Göteborg arbetade elva personer bara med att sortera och plocka ner alkoholrekvisitionerna i portföljerna. (s 105) Dessutom grundade Bratt tidningen Tidskrift för Systembolagen, som blev ett viktigt organ för Kontrollstyrelsen, för den centrala kontrollen av de individuella Systembolagen och naturligtvis även för Brattsystemet i stort. (s 103)

 

De andras liv

Vad innebar det då att dricka under Brattsystemet? Den som ville ha en motbok för att kunna köpa alkohol i systembutik var tvungen att lämna ut detaljerade uppgifter om sig själv; bland annat yrke, ekonomi, hyra och intyg från minst två kända personer om att man levde ”ett nyktert och ordentligt liv”. Hembesök var vanliga för att avgöra och styrka personens uppgifter. Kvinnor fick automatiskt lägre ranson, gifta kvinnor och hembiträden ingen alls. Inte heller den som var under 25 år, den som hade nykterhetsanmärkning eller annan anmärkning i brottsregistret eller bodde i arbetarbarack eller annan kollektiv bostad kunde få motbok. Om man var skuldsatt eller inte hade betalt sina skatter blev ransonen lägre. Å andra sidan berättigade social ställning och inkomst till extra ransoner för att kunna leva representativt. Bratt var noga med att inte stöta ”rättskaffens och opinionsbildande medborgare” (s 61, min kursivering).

Motboken var ingen rättighet. Även om den vanligen uppfattades så i befolkningen, gick det inte att få någon juridisk prövning av Systembolagets eller Kontrollstyrelsens motboksbeslut. I Umeå beslutade det lokala systembolaget om strängare regler. Maxransonen krymptes från fyra till en liter i månaden, och åldersgränsen höjdes för varje år så att inga nya motböcker beviljades. På så vis ville man införa förbud på sikt. Vid den individuella prövningen räckte det med att något vittne, som kunde vara anonymt, hävdade att personen inte levde nyktert för att motboken skulle dras in eller inte beviljas. I ett uppmärksammat och tragiskt fall tog förmannen K livet av sig efter att ha blivit deprimerad av ett flertal förhör angående misstänkt vidareförsäljning och motboken därefter dragits in. Han misstänkte att en kollega som hotat honom låg bakom anmälan. I andra fall vägrades motbok åt en vuxen person med hänvisning till att föräldrarna var godtemplare, en motbok till en äldre man drogs in därför att en av hans många vuxna söner var skyldig pengar efter en sjukhusvistelse, en arbetare fick sin motbok indragen därför att han bedömdes ha köpt för exklusiv sprit (och därför misstänktes sälja den vidare).[28]

På andra sidan om skrivbordet frodades systemlojaliteten. I Västerås på 1930-talet härskade exempelvis Åke Lemming, andra generationens Systembolagsman, över den individuella kontrollen. Lemming förde utöver Systembolagets personakter två egna privatregister, ett på 6450 maskinskrivna sidor över samtliga motboksinnehavare, och ett på ca 7000 sidor över sådana som brutit mot någon regel eller av andra skäl betraktades som ”opålitliga”. Uppgifterna inhämtades via kontakter och personligt spionage även på fritiden, bland annat på stadens restauranger.

Enligt uppgift var Lemming mycket förtjust i att leka ”katt och råtta” med personer som kom för att överklaga beslut han fattat. I vissa fall var han oväntat ”generös”, exempelvis mot en kvinna han bedömde som psykiskt labil, i andra fall nitisk och i ett fall trodde han sig veta vem den svartmuskige och lindrigt nyktra person som besökt nykterhetsnämnde var och förvägrade dennes motbok. Först efter en omfattande utredning, där den egna förhastade slutsatsen dolts, medgavs motbok till den oskyldigt misstänkte personen. Lemming tyckte också om att fråga varje person som kallades in om motboken var att föredra framför den fria spriten, och lät förstå att motboksbeviljandet hängde på att Lemming fick ett jakande svar.

Med tiden kom Lemming att bli alltmer förbittrad över att andra inte var lika systemlojala som han själv. Han klagade på att restriktionssystemet urholkades 1937 och att ”den positiva brattska (sic!) andan bland bolagspersonalen höll på att dö ut” och ville även att statsbidrag skulle utgå till nykterhetsorganisationer för att ta på sig ”kontrolluppgifter i systemets tjänst”.[29]

Lika lojal som byråkratin var mot systemet, lika fientlig var man mot dem som hotade det. Riksdagen vidtog som vi sett på Ivan Bratts anmodan extraordinär lagstiftning för att få bukt med smugglare. Hembrännare menade han skulle ”känna sig ständigt fredlösa”.[30] I Västerbotten sattes lagbrott i system av statens representant. Landhövdingen fonderades medel för att täcka böter för dem som dömdes för hemfridsbrott i sin privata jakt på illegal alkohol. Lagbrott ”i nykterhetens intresse” beivrades sällan av lokala rättsinstanser och fonden täckte huvudsakligen fällande domar i högre instans.[31]

Sverige införde alltså ett omfattande byråkratiskt system för att sortera människors umgänge och konsumtion efter kön och klass, samt kontrollera människors privatekonomi, boende, sedlighet och i vissa fall även politiska åsikter (i Lemmings fall om motboken). Allt för att kontrollera deras drickande. Det är lite ruggigt att ett sådant system än idag kan hyllas som en svensk alkoholpolitisk export, efterfrågas för att det i viss mån fick ner drickandet, eller att avsnittet om Åke Lemming refereras i närmast ironisk ton, med en klämkäck avslutning om att denna människa ansträngde sig till sitt yttersta för att bevisa det individuella kontrollsystemets fördelar.[32] Fördelar!?

 

Folkrestaurangernas utsugning

Även den som sökte sig undan utköpskontrollen genom att gå på restaurang möttes av allt hårdare restriktioner. Reglerna skärptes för måltidstvång och alkoholransoner, och med Brattsystemet utvidgades detta till att gälla alla restauranger. Strikta restriktioner införs även för nyetablering och trots den växande stadsbefolkningen blir det snarare färre krogar. Köerna blir långa utanför arbetarnas folkrestauranger som över hela landet drivs av fem monopolbolag som visar bristande intresse för utbyggnad eller underhåll. Det är ingen välkomnande miljö, i Malmö experimenterar monopolet med avsågade ryggstöd för att göra sittandet obekvämt och på så sätt korta av krogvistelsen.[33]

Restriktiviteten med nya utskänkningstillstånd skapar bland de privata restaurangerna uttrycket ”guldkrog”, etablerade ställen med tillstånd och spritransoner som kan utnyttja bristen på konkurrens. Denna restriktionsform gör att regleringarna länge möter begränsad opposition från de privata restauratörerna.

Ett annat uttryck från denna tid är begreppet ”krogrond”. Medan restaurangrestriktionerna är effektiva i småstäder med en spritrestaurang, så inbjuder tvärtom storstäderna törstiga sällskap att utöka sina ransoner genom att gå från ställe till ställe. Att detta är ett vanligt förfarande konstateras bland annat av Åke Lemmings far, Erik, vid en kontroll av Göteborgsbolagens folkrestauranger 1920. Han konstaterar också att det ställe som serverar ordentlig mat gör mindre vinst eftersom gästerna faktiskt äter där, för att sedan rata ”restriktionsmaten”(den billigaste à la carte-rätten) vid de ställen som ligger senare på rundan. Vid denna tid kunde restriktionsmaten utgöras av kokta ägg, och en fyllerist som grips plockas vid visiteringen på tio ägg motsvarande lika många krogbesök. Med Brattsystemet minskas spritransonerna och priset höjs på den billigaste maten. Mattvånget leder under hela denna period på många ställen till att folk dricker utan att äta, särskilt till helgen och i storstäder. Tallrikar skickas in och ut med samma mat, eller så sätter gästen en fimp i maten för att detta inte ska kunna ske.[34] Hyckleriet är hela tiden närvarande, servitriserna var förbjudna att uppmana gästerna till drickande men frågan ”Behagas något att dricka?” var okej. Detta samtidigt som 99,4 procent av folkrestaurangernas klientel drack alkoholransonen till maten efter kl 15.[35]

Folkrestaurangernas monopol på att servera arbetarklassen motiverades med det föregivna syftet att erbjuda rejäl mat och ljusa och luftiga lokaler. I praktiken kom de att med höga och ständigt stigande alkoholpriser förse staten och ägarbolagen med stora vinster. Underhållet var länge eftersatt, till viss del på grund av strikta byggregleringar efter andra världskriget. Medan bolagen gjorde stora vinster på folkrestaurangerna höll de sig även med klass två och klass ett restauranger där överskotten var små och priserna snarare lägre än hos privata konkurrenter. Utöver att försörja staten med betydande medel via bolagens överskott kom arbetarklassen att inom bolagen subventionera de bättre bemedlades drickande och ätande. Monopolen och det eftersatta underhållet ledde dock framför allt till att alkoholkonsumtionen på restaurang bara stod för omkring en tiondel av den totala konsumtionen. Krog- och restaurangkulturen stampades väsentligen ut. 1938 kom vissa lättnader, bland annat tilläts alkoholservering i samband med dans, vilket fick nykteristerna att rasa och så småningom gav bränsle åt debatten kring ”dansbaneeländet”. En snabbutredning tillsattes som rekommenderade återinfört dansförbud eller färre dansaftnar, samt striktare matkrav och öppettider. Statsmakten nöjde sig så småningom på klassiskt svenskt manér med en nöjesskatt på restaurangdans.[36]

 

Räddande olydnad

Riktigt så illa var det nu inte för den som ville dricka. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt reglerna. Lönnbränning och filtrering av industrisprit, smuggling från utlandet och en andrahandsmarknad för motboksransonerna kom i olika perioder att avlösa varandra. Kristiderna var lönnbränningens och industrispritfiltreringens tid. I början av 1930-talet kallades lönnbränningen ”Härjedalens enda men i gengäld blomstrande industri” och hälften av tillverkningen bedömdes komma från Norrland.1920-talet och början av 1930-talet var smugglingens högtidsperiod, inte minst som Finland totalförbjudit alkohol och Norge brännvin. På ett enda år under 1920-talet skeppades 10 miljoner liter 96-procentig sprit bara från hamnarna i Danzig och Kiel, från Riga och Tallinn förmodligen lika mycket till. Samma år var den svenska tullens beslag 13 000 liter. Spriten flödade in längs den långa kusten, stora delar av skärgårdsbefolkningen tjänade extrapengar på att åka ut till båtarna på internationellt vatten och storsmugglare som finländaren Algoth Niska blev närmast folkhjältar på att lura tullen och förse de törstiga med sprit. Niska gav rentav 1931 ut sina memoarer om sina spritsmugglingsäventyr för att därefter bege sig till Tyskland och smuggla judar undan nazismen. Boken ”Mina äventyr” inleds med en dikt:

Skummet yr kring bogen och ögat stirrar och spejar.

Söker ett glimmande ljus långt ute på havet.

Där skall hon finnas nånstans skutan med last.

Ifrån lyckligt lottade länder där vinet är en glädje.

och icke ett brott som skall sonas likt mördarns och tjuvens.

Se på det kallt: Tror någon kristen

själ att Hösterman nånsin känner

 ruelsens tagg med tusen liter i ladan?

Illa kännen I då, fanatiker, skärgårdens söner![37]

Den storskaliga smugglingen minskade väsentligt efter att förbuden i Norge och Finland hävts, dog ut under andra världskriget för att sedan förekomma i mindre skala i samband med båttransporter. Andra metoder att komma åt sprit var läkares förskrivning och vidareförsäljning och fusk med motböcker. Restaurangerna kompletterades med lönnkrogar på landsbygden och med festvåningar i städerna. Substituten var långtifrån alltid perfekta. Inte minst i Norrland där restriktionerna var som hårdast förekom omfattande bruk och missbruk av eter, Hoffmans droppar och hårvatten.

Att villkoren för drickandet förvärrades med hårdheten i restriktionerna vittnar även erfarenheten från totalförbuden om. Den finske journalisten och författaren Erik Appel konstaterar i en historik över ”Kanistrarnas decennium” (efter smuggelspritens behållare) att förbudet var förståeligt, men kom att motverka sitt syfte:

”Förbudslagen kom alltså att motverka sitt ändamål. Det blev nästan ett värre supande än före dess införande, ett supande, som varken lagens väktare eller de civila s k ”spritpoliserna” fick bukt med. Och får man tro vittnena var de sistnämnda inte precis övernitiska, snarare då införstådda med hanteringen … Till spritsmugglingens avigsidor hörde att folk vande sig vid starksprit.”[38]

 

Brattsystemets fall – en spricka i muren

”[S]ystemet har under tidernas lopp genom statsmakternas och myndigheternas oavlåtliga omvårdnad utvecklat sig till den svenska byråkratins största och vackrast blommande träd, vilket sannerligen inte vill säga litet. Systemet har urartat till en detaljkontroll som massor av hyggliga, skötsamma, lojala människor finner kränkande eller åtminstone besvärande”[39]

1946 tar det konsultativa statsrådet Gunnar Danielsson över ordförandeskapet i den sittande Nykterhetskommittén. Danielsson har profilerat sig som anti-krångelminister och det är med detta ingångsvärde, med texten ovan hämtad från en PM om Krångel-Sverige, han tar sig an den sittande alkoholkommittén. Denna 1900-talets tredje stora alkoholpolitiska utredning har för första gången inte en majoritet av helnykterister och skiljelinjen går inte längre mellan reglering eller totalförbud.

Tvärtom. Hänsynen till enskilda människors värdighet och självbestämmande förenar krångelmotståndare och helnykterister i gemensam kritik mot Brattsystemets byråkrati. Nykterhetsrörelsens främste förkämpe Erik Englund – en man som enligt Herbert Tingsten berömts för att i vuxen ålder aldrig ha kysst en ficka, rökt en cigarett eller druckit ett glas – kallar Brattsystemet ”ett kulturellt förnedringstillstånd” och dess avskaffande ”ett steg mot ökad andlig folkhälsa”[40]. Utöver detta förenas de båda kring en tro att systemet därtill genom den så kallade ”suggestionseffekten”, lockelsen att köpa ut den fulla ranson man blivit tilldelad, faktiskt ökat alkoholkonsumtionen. Man konstaterar i utredningen att efter en initial nedgång i konsumtionen har någon ytterligare minskning inte inträffat. Englund föredrog den danska lösningen med hög alkoholbeskattning, som minskat konsumtionen långt mer än den svenska, trots att minskningen av alkoholskador och fylleri var ungefär densamma, men menade samtidigt att Brattsystemets avskaffande var ett gott i sig.

Svante Nycander konstaterar med stor bitterhet att ”Motbokens avskaffande är nykterhetsrörelsens historiska insats i svensk rusdryckspolitik.”[41] Än i modern tid menar han att detta intrikata kontrollsystem – som talande nog aldrig i hans historik Svenskarna och spriten får någon närmare beskrivning ur konsumenternas perspektiv vare sig som krogbesökare eller som Systembolagskund – bara ”ytligt” föreföll ”som en symbol för byråkratiskt förmyndarskap, för ett trakasseri av den breda massan”[42]. Jag lämnar åt läsaren att utifrån ovanstående fakta bedöma sanningshalten i denna värdering. Nycander har dock rätt i nykterhetsrörelsens avgörande roll för att avskaffa motbokssystemet. För denna historiskt frihetliga insats bör vi höja glasen i deras riktning.


[1] Bruun/Frånberg (red) ”Den svenska supen – en historia om brännvin, Bratt och byråkrati” (Prisma, 1985), s 5.

[2] Johansson, L ”Systemet lagom – Rusdrycker, intresseorganisationer och politisk kultur under förbudsdebattens tidevarv 1900-1922” (Lund University Press, 1995)

[3] Helling, Stig (1987, Norstedts ) Från mjöd till Martini, s 87-94.

[4] Ibid, s 95-103.

[5] Helling, s

[6] Sullum, Jacob (2004, Tarcher/Penguin) ”Saying Yes! In defense of drug use”, s 78.

[7] Johansson, Lennart ”Myten om 1800-talssupandet” Forskning & Framsteg nr 1 2006.

[8] Helling, s 106-108.

[9] Boberg, Stig (Liber Tryck Stockholm, 1981) ”Folket, supen och staten – Systembolagskrogar och folkrestauranger 1855-1955”, s 15.

[10] Nycander, Svante (1996, Sober Förlag) ”Svenskarna och spriten – Alkoholpolitik 1855-1995”, s 34-35.

[11] Koskikalio, I ”Restaurangpolitiken”, i Bruun/Frånberg (red) ”Den svenska supen – en historia om brännvin, Bratt och byråkrati” (Prisma, 1985), s 115.

[12] Bruun/Frånberg (red) ”Den svenska supen – en historia om brännvin, Bratt och byråkrati” (Prisma, 1985), s 22-30.

[13] Koskikalio, I, s 116

[14] Ansvaret ligger naturligtvis helt på de misshandlande männen. Men det är intressant att notera att samma restriktionsvänner som gärna högtidlighåller socialreformatorerna bakom utskänkningsmonopolen och andra krogrestriktioner utan att någonsin nämna ökad hustrumisshandel, däremot brukar hålla meningsmotståndare som vill avskaffa restriktioner ansvariga för om sådana reformer har ens en tänkt effekt på hustrumisshandel.

[15] Boberg 1981, s 30 f

[16] Ibid, s 31-40.

[17] Johansson, L ”Systemet lagom”, s 14.

[18] Boberg, s 25-26.

[19] Johansson, L ”Systemet lagom”, s 76-77.

[20] Palmgren, Yngve (1971, Rabén & Sjögren) ”Född till agitator – en studie i August Palms politiska utveckling och verksamhet”, s 365.

[21] Ibid, s 368

[22] Ibid, s 360.

[23] S 94-95 (utmanövrering mot riksdagens vilja), s 132 (inköpsstopp)

[24]  S 69 (oktroj), s 71 (kontrollstyrelsens lokaler),

[25] S 98 (ej juridisk prövning),

[26] S 203-204 (extraordinära lagliga befogenheter)

[27] S 102.

[28] S 242, 254-55.

[29] S 289-297.

[30] S 197.

[31] S 341-342.

[33] Boberg, s 32

[34] Boberg, s 94-97.

[35] Boberg, s 93 (andelen spritgäster) och Johansson, L ”Myten om 1800-talssupandet” Forskning & Framsteg nr 1 2006.

[36] Boberg, s 34 (restaurangkulturen) s 77 (lönsamheten) och s 93 (priserna).  s 140 (dansen)

[37] Linnell, Stig (Rabén Prisma 1995) ”Svenska skurkar – 13 brottsliga berättelser”

[38] Appel, Erik ”Kanistrarnas decennium” http://sydaby.eget.net/swe/kanister.htm#ill

[39] Nycander, S, s 88.

[40] Ibid, s 67.

[41] Ibid, s 119.

[42] Nycander, s 138.