Intervjuad om nyliberalismen, miljön och framtiden

Klas Ekman gjorde i början av året ett omfattande reportage i Magasinet Arena Hur mår högern? som nu går att läsa i sin helhet på länken. Jag förekommer med ett antal intervjusvar, men Ekmans research var betydande och omfattade från början även de i mitt tycke betydligt intressantare framtidsfrågorna. Eftersom jag gav grunderna per mail gick jag tillbaka och tittade på svaren. Lite långt och ostrukturerat på sina håll, men kanske kan de intressera även andra.

 10305055_10152110674390292_6342138096093143203_n(1)

 

Varför behövs din bok?

– Jag tror att miljöproblemen är en av många samhällsutmaningar där många på den borgerliga kanten tystnat i brist på bra svar, och där ett fåtal väldigt högljutt istället ägnar sig åt att förneka problemen. Samtidigt går det alldeles utmärkt att formulera en ambitiös miljöpolitik som bygger på all den dynamiska kraft ett fritt samhälle besitter, ihop med restriktioner för utsläpp och bevarande av naturvärden. Det är en för många ideologier och samhällskunskaper ny insikt hur mycket våra liv och vårt välstånd beror av planetära villkor vi tagit för givna, som med klimatförändringarna.
PM Nilsson tycker att det är/var dags för Alliansen att driva igenom ett socialpolitiskt projekt, typ en ny tandvårdsförsäkring. Att sänka skatterna lyckades Alliansen väl med och den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Det skulle alltså, enligt PM, vara dags att driva igenom något som visar att man tar ansvar och förmår att bygga upp något också. Han funderade även om ett nytt miljonprogram. Håller du med? Och gäller samma sak miljöpolitiken?

– Absolut inte! Den här sortens grandiosa politiska projekt har aldrig fungerat särskilt bra på att faktiskt lösa människors problem. Vi står nu inför en gigantisk springnota från det förra miljonprogrammet med bostäder som slösar energi och inte underhållits. En annan sak är att vi redan haft en stadig välfärdsutbyggnad också under Alliansen. Tandvårdsförsäkringen har aldrig varit så generös, barnomsorgen har byggts ut, handikappassistans har fyrdubblats sedan 90-talet, asylmottagningen är på en hög nivå. Vad jag saknar är snarare en genomlysning av kostnader och missbruk i sådana system.
– Reformerna jag vill se går åt andra hållet, mot ökat egenansvar och dynamik. Många av välfärdssystemen stagnerar, särskilt skolan och den högre utbildningen. Är formatet att sitta i skolbänk allt fler år av våra liv innan vi börjar jobba funktionellt? Rustar det oss på bästa sätt? Behöver allt fler yrken verkligen sin egen certifiering och högskoleutbildning? Jag tror det behövs fler direkta vägar in i yrkeslivet och ett annorlunda förhållningssätt till utbildning. Det har aldrig funnits så stora möjligheter att utbilda sig och bilda sig på egen hand och på distans. Så av flera skäl blir mycket av de strukturer vi skickar miljarder till och människor genom obsolet. Svårigheten är förstås att denna probleminsikt kan stöta sig med både väljare och särintressen.
Du var öppen med att ha röstat på Miljöpartiet. Varför har de plötsligt blivit såna skurkar inför och efter valet enligt andra högerdebattörer, tror du?

– Jag röstade på Miljöpartiet 2010 lite som en påminnelse till alliansen om att de var dödliga, att det inte var okej att expandera övervakningen med FRA-lagen etc. Här var MP mycket aktiva i opposition. De drev också ett antal frihetsfrågor; fria skolval, nej till värnplikt, för tolerans och öppnare migration. Väldigt lite av denna profil har överlevt förhandlingarna med Socialdemokraterna, vilket jag tror förklarar en del av besvikelsen på den andra kanten. Jag tror fortfarande att en blågrön koalition är betydligt bättre än en rödgrön, eller en blåbrun för den delen, och skulle kunna vara bra för Miljöpartiet också. De verkar inte må bra som parti för närvarande.

Vad har nyliberalismen för ställning i idédebatten? Håller den på att gå tillbaka, precis som den mer klassiska socialliberalismen?

– Intellektuellt sett är jag mer optimistisk än på länge. I ett flertal böcker på senare år formuleras en liberalism för 2000-talet av tänkare som Deirdre McCloskey, John Tomasi och William Easterly. Den är inte lika välfärdsstatskritisk som exempelvis Friedrich Hayek, Robert Nozick och Ayn Rand var på 1900-talet, men samtidigt minst lika fokuserad på människors rätt till frihet. På många sätt är den mer radikal, exempelvis i kritik mot statlig välfärdspolitik för finanssektorn och förstås mot statliga krig och ökad övervakning.

– Samhälleligt är jag mer oroad. Både till höger och till vänster finns starka antiliberala strömningar av ett slag vi inte sett på många decennier. Oroliga tider föder en rädsla som folk gärna tror kräver disciplin, ordning och starka ledare. Här finns förstås invandringsmotståndet, men det är bredare. Det finns en föreställningsvärld om att landet/samhället hotas av förfall och vi måste sluta oss och slå vakt om vad vi har. Eller hade, en nostalgisk bild av gårdagens Sverige. Detta underblåser en rädsla för människor som kommer hit och handel med andra länder. I många länder ser vi ett slags dumhöger födas som är emot både ekonomisk och personlig frihet. Det finns en rädsla även för lössläppthet och främmande inslag i vårt personliga leverne. Ta responsen på Centerns idéprogram där det framställdes som totalt vettlöst att fler än två ska kunna leva ihop. Varför då? Det är ju ingen som tvingas. Förståelsen för att vuxna människor kan få ägna sig åt saker även om man själv inte begriper varför tycks vara som bortblåst i många kretsar.

(Jag utvecklade det här i en essä för några år sedan.)

Neo är ju egentligen fascinerande bred. Vad har du och Ivar Arpi gemensamt, tycker du? Och vad skiljer er åt?

– Haha! I just Ivars fall tror jag det skiljande handlar mycket om intresse för olika frågor. Jag har länge velat ha ett reportage om Migrationsverket i Neo, eftersom jag misstänker att statlig byråkratisk överprövning av var människor får bo inte funkar så bra. Nu hittade Ivar ingångarna och gjorde en bra genomlysning. För något år sedan skrev jag om svenskar som gömmer flyktingar, för jag fick några bra ingångar där. Då skildrar vi förstås helt olika aspekter av den svenska migrationspolitiken, och skriver texter som i sin tur delas av helt olika människor. Därför upplevs nog skillnaden mellan oss som betydligt större än den är. Med detta sagt är Neo en bred tidskrift, absolut ingen ledarsida där alla har en gemensam linje. Det hade nog blivit en rätt smal tidskrift om jag skulle behöva hålla med om allt.

– Ska jag unna mig en generell spaning och grov kategorisering så är det nog också en generationsskillnad. Min tids definierande fråga när jag var ung var Berlinmuren och dess fall. Att få resa och handla fritt i Europa, att gränskontroller avskaffas och diktaturer faller. Och fullt av liberala ekonomer och filosofer: Hayek, Friedman, Nozick och Rand. Det blev en mix av fri rörlighet, fria marknader och rättigheter som sitter i ryggmärgen.

– Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11, mycket mer definierade i termer av utrikespolitik, vänner och fiender, att konträrt vara för det vänstern var emot, en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla gav läpparnas bekännelse till marknadsekonomin. Ekonomiska frågor blev aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande. Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan idag.

 

Varför har miljöproblemen varit så svåra att ta sig an för den borgerliga kanten?

– Jag kan svara för mig själv. Det fanns en rimlig kritik mot den mer civilisationskritiska miljörörelsen och deras politiska förslag, som mot 90-talet mer och mer övergick i att ifrågasätta själva miljöproblemen. Ofta dokumenterade överdrifter, men intrycket av tillräckligt många sådana vendettor gled mot att problemen i sin helhet var hittepå. Det var ju skönt, för då slapp man fundera på implikationerna för ens ideologiska hållning. Så blev miljö än mer av en höger-vänsterfråga, vilket båda sidor är rätt bekväma med. Mer allmänt så finns nog en beröringsångest och en partistrategisk rädsla för att miljödiskussion ska gynna miljöpartiet.
– För några år sedan sammanföll ett antal saker. Jag fick inte ihop min klimatskepsis när folk glatt omfamnade den ena teorin efter den andra samtidigt – det sker ingen uppvärmning, det är solen som värmer, värme är bra, vi är på väg mot en istid. Jag hittade allt fler exempel på miljöproblem som lösts med hjälp av marknadsliberala förslag eller av högerledare. Och så kom ett antal böcker från teknikoptimistiska och rätt frihetliga miljöaktivister som Stewart Brand och Mark Lynas. De tre faktorerna lade grunden för min bok.

 

Har du ett eller ett par exempel att förtydliga med gällande den dynamiska kraften hos det fria samhället?

– Finns hur många som helst. Medan fiskbestånden hotas i större delen av världen har handel med individuella fiskekvoter vänt räddat bestånden kring Island och Nya Zeeland. I USA startades 1992 handel med utsläppsrätter för svaveloxid vilket till låga kostnader dramatiskt minskade utsläppen. Men det handlar också om enskilda initiativ som den ökande betydelsen för bytesekonomi eller att fler i rika länder cyklar och äter mindre kött, eller politiska experiment som när städer prövar olika lösningar för boende och kollektivtrafik. Ett förutsättningslöst experimenterande på marknader, i politiken och i civilsamhället pågår för fullt. Det är riktigt spännande!

 

Socialliberaler och nyliberaler omfamnar migrationen och migrationspolitiken. Mer allmänt konservativa kretsar vill problematisera men verkar inte alltid så intresserad av lösningar på integrationsproblemen. Vad beror den skillnaden i det borgerliga blocket på?

– En jättefråga. Jag är inte säker på att det handlar om ideologiska etiketter alla gånger, eller att skillnaderna är så dramatiska i praktiken. Det pågår en riktigt intressant diskussion för närvarande om olika förslag om allt från hur Migrationsverket ska hantera ”borttappade” pass, till boende och regler för anhöriginvandring. En jakt på kostnader och översyn av regler som på vilket annat politikområde som helst, med avsikten att klara av det rätt stora asylåtagande vi har för närvarande. Lite kommunalgrått. Jag ser den föras av lokala moderater, av kristdemokrater och nyliberaler. Och många av de liberaliseringar som genomförts på senare år – EU:s fria rörlighet, arbetskraftsinvandring och även ett stort asylmottagande – har ett gediget stöd idag, större än tidigare.

– Detta ska skiljas från en mer invandringskritisk och stundtals direkt främlingsfientlig, rasistisk strömning som dessvärre också gjort sig gällande, särskilt efter valresultatet i september. Jag ser personer i periferin i sociala medier som liksom snöar in på frågan och blir alltmer förbittrade, lägger sig till med en allt råare ton, börjar länka till rasistsajter. Gärna med anspråk på att vara ”sanningssägare”, alla invändningar och fakta som talar emot underkänns. Den här tendensen finns bland folk av alla ideologiska schatteringar, även bland socialliberaler och nyliberaler. Kanske oftare på den borgerliga kanten, men jag tror ni på vänsterkanten nog sett samma fenomen. Det är rätt läskigt. Men även här finns ofta en och annan legitim fråga och invändning. Många främlingsfientliga sluter ju upp bakom konstnären Dan Park till exempel, kanske för att de tycker det är bra att han hånar svarta. Men menar man allvar med yttrandefrihet kan man inte stillatigande se på när gallerier raidas av polis och provocerande konstnärer sätts i fängelse. Då måste hetslagen ändras.

– Här blir det oerhört viktigt att inte blanda den förstnämnda diskussionen med den sistnämnda. Många röster på vänsterkanten, med Aftonbladets ledarsida som det kanske främsta exemplet, verkar ha gett sig den på att istället blanda ihop dem.