Krönika: Alla skulle skratta åt Sverigedemokraterna
På samma 1980-tal dök videotekniken upp. Sveriges Författarförbund och dess socialdemokratiske ledare Per Kågeson krävde en strikt licens för import och uthyrning av film, eller allra minst ”särbeskattning av importerade verk, för att i någon mån skydda den inhemska kulturen”. Gick inte detta ville Kågeson utreda möjligheten för Sverige ”att helt avstå” från tekniken.
Fram till för några decennier sedan sågs musik, serier och film från utlandet som hot mot svensk kultur, ett så starkt hot att det var berättigat att försöka stoppa musiker, tekniker och kulturformer vid gränsen. Involverade i denna kamp var intellektuella, politiker, fackliga företrädare och andra samhällets stöttepelare.
Jämför med dagens organiserade främlingsfientlighet. Sverigedemokraterna skulle bli utskrattade om de drev en lika nationalistisk kulturpolitik. Främlingsfientliga kulturströmningar saknar idag företrädare bland traditionella politiska partier, intellektuella och expertis. Det är sannolikt därför denna rörelse numera är så aggressiv och fördummad. Trots sin betydande parlamentariska representation har den blivit betydligt svagare.