Monthly Archives: oktober 2015

Mattias Svensson läser Miljöpartiets nya kulturprogram – en studie i modeteorier

(Aftonbladet kultur 20/10)

”Kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället.” Så kaxigt inleds Miljöpartiets nya program Kulturen – det fjärde välfärdsområdet, som tagits fram av en arbetsgrupp med politiker och fristående kulturskapare.

En grundläggande omställning måste förstås styras, och det är detta många av förslagen handlar om. Först och främst ska ett nytt välfärdsmått tas fram ”utifrån en helhetssyn på människa och samhälle”. Ett enda mått för allt från ekonomi till bland annat bildning och kultur. Hur bildad och kulturell är du på en skala?

All slags utbildning och kultur ska även samlas i ett enda Bildningsdepartement. Från detta departement ska sedan mångfalden spridas. Rekryteringen till samtliga styrelser och myndighetsledningar ska nämligen ske utifrån ett intersektionellt perspektiv. ”Oberoende forskare” och ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” ska utbilda all personal och alla styrelser på kultur- och utbildningsområdet i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”, samt ta fram parametrar för att utvärdera deras arbete med positiv särbehandling och jämlik representation.

Ett mått, ett departement, en mångfald.

Miljöpartiets kultursyn handlar överlag väldigt lite om kultur och väldigt mycket om akademiska teorier på modet. De har en punkt om museer, men kommer raskt in på en nationell museistrategi ”där hänsyn tas till resurseffektivisering, kunskapsoptimering, samarbetsfördelar och intersektionalitet”. Vad det betyder? Jobbmöjligheter för rätt sorts akademiker i en växande kulturbyråkrati.

Och apropå trendkänslighet. Kommer ni ihåg när Miljöpartiet profilerade sig i integritetsfrågor och menade att sådana aspekter var viktiga rörande upphovsrätten? Det verkar såååå 2008. Nu ska en bredbandsskatt införas, med den redan förlegade kassettskatten som förlaga. Så samlas ännu mer makt och pengar i korporativa organ som kräver hårdare lagar mot fildelande ungdomar.

Närmare kultur än så kommer de aldrig, även om man anar litterära förlagor både till en term som ”yttrandejämlikhet” och i avsnittsrubriken Processen.

Det perfekta numret som aldrig sålde. Artiklarna han inte ville skriva. Finanskrisen, polisen och den sovande studierektorn. Grismagen, förvirrade ambassader och de intellektuella. Mattias Svensson minns sina år på Neo.

(Publicerat i Neo #4 2015, 13/10 på webben)

Jag brukade hänga på Neos redaktion. Det var ett rum på nedersta våningen av Stiftelsen Fritt Näringslivs trevåningskomplex på Grev Turegatan. Fjärde våningen, men det kändes underground, som en källare. Kaffet från en mycket gammal automat kom med en rejäl bottensats, men Neo aspirerade på krämig cappuccino. Den serverades så småningom en trappa upp från ett futuristiskt vidunder till espressomaskin. De var lite high-tech. Lydiah Wåhlsten som då var assistent registrerade mig exempelvis på en märklig hemsida som hette Facebook.

Sedan 2005 hade de hemlighetsfullt tassat runt i korridorerna, och ofta hängt i mötesrummet: Sofia Nerbrand, Nicklas Lundblad, Petter Olofsson, Peter Wennblad och AD:n Joanna Andreasson. I början av 2006 föddes samhällsmagasinet Neo.

Det ligger något romantiskt i att göra tidning. Särskilt en påkostad och tjusigt designad sällanprodukt som bara kommer varannan månad. Omgivningen noterar de sena kvällarna, förtvivlan och skratt, ser kaffe-muggar, chokladpapper och vinglas när de kommer nästa morgon. För att inte tala om själva tidningen: En fantastisk möjlighet att träffa intressanta personer, ställa frågor, läsa tjocka böcker, hitta formuleringar och rubriker. Och när man gjort det börjar allt om igen. Och igen.

När Peter Wennblad tittade förbi på mitt kontor en regnig septembereftermiddag 2008 var jag sen att hämta på dagis. Han sade att han skulle sluta på Neo, att hans tjänst som redaktör var utlyst. Ett dåligt skämt tyckte jag, som var stressad. Visst, han skulle bli tidningschef på Gotland och sedermera framgångsrik konsult, men jag fattar ändå inte riktigt hur man skulle vilja vara någon annanstans än på Neo. Men det var tur för mig. Jag fick tjänsten.

Den 1 oktober 2008 började jag arbeta på Neo, den 1 september 2015 fick jag beskedet att min tjänst behöver dras in. Några veckor senare kom det slutgiltiga beskedet att tidningen läggs ner. Vemodigt, men tänk att jag fick sju år! I dagens mediebransch är det en evighet.

I Neo har jag skrivit om saker som ligger mig nära om hjärtat: fotboll, löpning och krogliv. Att jag också skulle få sätta mig in i hur polisen bekämpar brott kring Stureplan, skriva långa reportage om försvars-industrin eller skildra sovande studierektorer i högskolevärlden var mindre väntat.

Det har varit ett stort privilegium att få tiden, resurserna och plattformen för att skildra delar av samhället som kanske annars inte blir belysta. Att finanskrishösten 2008 gå igenom hur riksdagen på två veckor ställde två års statsbudgetar till bankernas förfogande (Leif Pagrotsky var den enda kritiska rösten), att få ställa liberalt kritiska frågor till politiska makthavare som Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf och att få skildra vardagen för gömda flyktingar i Sverige 2013 är några saker som känts särskilt betydelsefulla. Två böcker har jag också kunnat skriva och ge ut under den här tiden i ämnen jag kunnat följa och fördjupa mig i: Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011) och Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015).

Jag har även fått skriva om hur jag fick min dotter (Fem år av längtan, Neo nr 2 2009) och om min personliga och ideologiska vånda inför tiggare (När tiggarna kom till Sverige, Neo nr 3 2015). För dessa två reportage har jag fått mycket beröm, vilket är ironiskt. Jag ville inte skriva något av dem. Att de alls kom till beror på envisa chefredaktörer med betydligt bättre känsla änmin egen för vad som är bra och läsvärt, i det förstnämnda fallet Sofia Nerbrand, i det senare Paulina Neuding.

Att i olika roller få omge sig med så många begåvade personer är helt klart det finaste med Neo. Att möta Dick Harrisons bredd och snabbhet, Linda Skugges egensinniga entusiasm och njuta av ännu en recension från Bengt Ohlsson som tangerar perfektion i allt från formuleringskonst till tonträff och analys, en njutning bara något modererad av ett styng simpel yrkesavund. Även responsen kan ligga på toppnivå. När jag recenserade två böcker om ägande och individbegreppet (Neo nr 6 2014) skickade en läsare som varit både diplomat och historiker följdfrågor som var så avancerade att jag saknar bakgrundskunskaper nog att ens skissa på ett svar. Den egna boken han skickade med gav mig i alla fall en solid början. Då kan jag ta att jag också blivit utskälld. Aldrig så mycket som efter mitt blogginlägg 2010om att jag tänkte rösta på Miljöpartiet.

Toppolitiker i all ära, bäst har jag ändå trivts med att intervjua de intellektuella vars böcker jag därmed fått anledning att läsa: John Tomasi, William Easterly, Ralph Nader, Edmund Phelps, Diane Coyle. Deirdre (tidigare Donald) McCloskeys franka rekommendation att jag borde byta kön, men inte förrän jag något decennium till njutit av privilegiet med att vara man, är en händelse som sticker ut. Liksom att intervjun med Ralph Nader i Oslo aldrig fastnade på inspelningen.

Allt går inte som man tänkt sig. Jag har upplevt att på min 40-årsdag gå ifrån middagen för att få tag på en person i Mexiko på överenskommen tid – och aldrig få svar, fått den perfekt ekivoka ingressen till en intervju med en brittisk EU-parlamentariker brutalt refuserad och sett en av mina viktigaste artiklar publiceras med ett vitalt stycke raderat. På nr 3 2011 skrev vi ”samhällmagasin” på omslaget.

Vid andra tillfällen infinner sig den där sköna känslan av att allt sitter på sin plats. Som när Peter Wennblad kläckte rubriken ”Missionärerna på byxmyndigheten” till Lisa Magnussons reportage om den underliga (nu nedlagda) myndigheten KRUS, som bland annat skulle ta fram en policy för de statsanställdas sexliv och porr-konsumtion (Neo nr 2 2011), när Fredrik Westerlund ringde upp utländska ambassader inför valet 2010 för att fråga vad de tyckte om att de rödgröna krävde att USA lägger ner sina militärbaser utomlands och återgav deras perplexa svar, eller när jag läst Dan Korns 800-sidiga bok om Kejneaffären för att klämma in en notis om den på boksidorna, sådant ger kvalitet på marginalen.

Ibland blev det en kombination. Jag var oerhört nöjd med att vi tjugo år efter Berlinmurens fall hade ett temanummer om de nya murar som byggs i västvärlden. Ämnet hade jag börjat researcha nästan ett år dessförinnan, jag hade fått tag på internationella skribenter och omslaget visade ett barn som närmast hopplöst sträcker sig mot ett hål i en mur (och inne i tidningen ser man att han klarar det och kommer igenom). Läsarna var inte lika nöjda, nr 5 2009 sålde minst lösnummer i Neos historia.

Apropå både begåvningar och saker som inte går som man tänkt sig. När Paulina Neuding tillträdde som chefredaktör 2010 skickade jag henne ett citat om Amelia Adamo från tidningen Chef: ”När man gör färdigt en tidning kommer man till en punkt när man inte kan be en medarbetare att skriva om en artikel ännu en gång. Folk blir ledsna, de orkar inte mer. Det skiter Amelia totalt i”. Som jag har ångrat det! Paulina lägger sig i, ändrar och skriver om. Kräver mer. Tänker om. Ritar vågiga streck i marginalen kring hela stycken som betyder: Formulera om helt! Hon hör förstås av sig och ber mig mejla person Y när jag skriver den här texten, fast jag bett om att bli lämnad i fred. Eller nej förresten, person X. Alltså först person X, sedan Y, sedan Z.

Och det riktigt jävliga att medge är förstås att tidningen inte hade blivit lika bra annars. Bakom detaljerna ligger en genuin omtanke om både skribenten och slutprodukten.

På en liten redaktion kommer man varandra mycket nära. Det gäller redaktörskollegerna. Jag har haft privilegiet att få fnula på rubriker med Peter Wennblad, fnissa åt hur Petter Olofssons fru aprilskämtade med honom, ha strukturerade möten med Håkan Tribell, imitera gamla politiker med Johan Wennström, jämföra träningsresultat med Ivar Arpi och brista i skratt med Johan Ingerö. Det gäller assistenterna.  Att köpa för små (men snygga) skor med Teodor Koistinen, feströka med Lena Lindvall, följa Hanna Björklunds politiska kandidatur och diskutera nattväktarstat eller anarki med Benjamin Juhlin. Joanna Andreasson bodde i USA under sin andra vända på Neo som AD och Sofia Scheutz skulle precis sluta när jag började, men jag har fått vara klar i rimlig tid med Kerstin Hansson, prata punk med Krista Nyberg och viska förtroligheter med Lina Högberg. Jag har fått äta grismage på Helmut Kohls stamhak med min första chefredaktör Sofia Nerbrand och suttit på pilatesbollar med min andra chefredaktör Paulina Neuding. Spänt inväntat vad vår korrläsare Karin Olsson uppskattar och inte uppskattar efter att hon läst ännu ett nummer. Och kan man annat än älska att få jobba ihop med någon som Andreas Ericson, som kan allt värt att veta och mycket därutöver om Palmemordet, 90-talets populärkultur och svenska fotbollslandslaget och dessutom reciterar poesi lika flytande som en vital 80-åring? Att Andreas utöver vd-skapet började skriva extensivt i Neo är sannolikt det enskilt största lyftet för tidningen.

När jag gick ut med beskedet om att jag lämnar tidningen satte det fart på spekulationer om att det beror på oenighet. Neo har varit en liten redaktion med stor åsiktsmässig spännvidd och fångar på tre-fyra personer ganska väl de kontroverser som delar borgerligheten för närvarande. Det har varit lite av poängen. Neo var ingen ledarsida, utan ett samhällsmagasin. Det startades av en anarkist och en socialliberal. Själv är jag en något grön klassisk liberal. Vi har under alla dessa år visat att det går att skildra samhället på djupet med både tunga fakta och tydliga ställningstaganden utan att det blir förutsägbart och doktrinärt, en gärning som bara blir än viktigare i detta polariserade samhällsklimat.

Stundtals har det förstås varit rätt outhärdligt att publicera artiklar som går på tvärs mot mina djupt kända värderingar och uppfattningar, men det hade å andra sidan blivit en rätt smal tidning om allt skulle passa min ideologiska mall. Läsarna tycks dessutom ha uppskattat mixen.

Jag, Paulina och Andreas har under denna resa kommit att bli som en familj. Och då menar jag en riktig familj – ofta öppet oense, men med enorm kärlek och respekt. Varenda nummer har varit en unik bebis, med sina födslovåndor, kolik, nattvak och eufori. Nu kommer vi att gå åt olika håll. Vart det bär av för egen del vet jag inte riktigt, men det lär väl visa sig. Det finns hur som helst ingen annan stans jag hellre hade tillbringat de här sju åren.