90-talet ? ännu ett försvarstal

”Att vara ung moderat vid 1990-talets början kändes som att tillhöra ett avantgarde för friheten. I Sverige växte man upp med två statliga TV-kanaler, statskontrollerad radio, och utan möjlighet att välja skola eller alternativ till offentlig sektor. Skattemyndigheten var tyrannisk och jagade folk ur landet, Systembolaget betydde köer och sura expediter, löntagarfonder skulle ta kontroll över företagen, ATP skulle garantera pensionerna fast det redan börjats fuska i det ohållbara systemet, med jämna mellanrum infördes prisstopp i valda sektorer med statens pris- och kartellnämnd kontrollerande varenda affärsidkare, och ville du ta med dig mer än 3 000 kronor utomlands var du tvungen att be Riksbanken om lov. Filip och Fredriks term DDR-Sverige är träffande. Det var inte svårt att ta till sig tankar om ökad frihet i ett sådant samhälle.

De frihetliga tankarna kom dessutom förpackade på ett sätt som skulle bryta mot de flesta föreställningarna om borgerlighet och höger. Det var invandringsfrågan. När Ulf Kristersson valdes till MUF-ordförande 1988 startades kampanjen ”Riv murarna” för fri invandring, vilket inte bara betonande en individuell frihetsfråga utan också rev upp höger-vänsterskalans koppling till nazism och främlingsfientlighet. Det var olydnaden mot överheten, med Christian Gergils och FMSF som sålde sprit på Drottninggatan och sände piratradio. MUF protesterade mot statskontrollerad monopoltelevision med kampanjen ”Det är fel att betala tv-licens” (vars genomslag om inte annat blev uppenbart efter regeringsbildningen 2006), hängde ut moderata skattehöjare på en röd lista och klippte enligt förlaga från fallna kommunistregimer hål i svenska flaggan.

Så var det ”Döda poeters sällskap”. Filmen om att fånga dagen, tänka själv och se saker på ett nytt sätt som alla såg och diskuterade. Den blev ett ledmotiv för tiden. I tidningen Nyliberalen satte Frihetsfrontens Christian Gergils ord på känslan när han skrev om filmen som ”ett nyliberalt mästerverk”. Inte för att den handlade om politik, utan för att den var antipolitisk och handlade om att folk skulle gå sin egen väg. Pricksäkert beskriver Gergils också Neils stänge far som vill styra honom mot en läkarkarriär vare sig han vill eller inte. Repliken ”Vi försöker verkligen förstå varför du envisas med att trotsa oss. Men oavsett vad skälet är ska du inte få förstöra ditt liv” blir den exakta metaforen för även den svenska välfärdsstatens brutala förmyndarmentalitet. Även stämningarna i populärkulturen tycktes alltså bekräfta frihetstankarna. Att ta språnget upp på katedern för att därifrån betrakta världen på nya sätt blev sättet att inleda varje skolpresentation.”

Jadu, Henrik Schyffert, jag skulle nog säga att sängvätningen definitivt var mer generande än MUF-medlemskapet när det begav sig. I nya numret av kulturmagasinet Voltaire skriver jag om hur det var att vara ”Nyliberal på 90-talet”. Moderat skolungdom, MUF, slaget i Lycksele, ”värnplikt är slaveri”-kritik mot försvarsministern, Tritnaha, gatubaren på Drottninggatan, objektivister på Bokmässan i Göteborg, libertariansk världskonferens i Talinn, tidningen Nyliberalen och ett seminarium där en talare flyr undan polisen genom fönstret medan polisen tillrättavisas av en professor. En rejäl dos politisk nittiotalsnostalgi från fest till baksmälla, och några försök till analys i vad som kan vara det häftigaste numret någonsin.