Aldrig smiddes det som förr i tiden

När jag förra veckan debatterade med Niklas Ekdal inledde han lagom självironiskt med konstaterandet att om man som DN är störst så blir man också det alla förhåller sig till, och därmed också hackar på. I tankesmedjevärlden är det lite samma sak med Timbro.

Särskilt viktig tycks denna positionering vara bland en del ganska nyliga Timbromedarbetare som numera försöker etablera sig i kvällstidningsvärlden. (Isobel skrev 2003 en utomordentlig Timbrorapport om fiskepolitiken och Johannes skrev så sent som 2006 en bok om bloggar.) Men medan Johannes Forssberg för ett tag sedan tyckte att Timbro haft för stort inflytande, bjuder Isobel Hadley-Kamptz idag på teorin att Timbro inte åstadkommit någonting de senaste tio åren. Båda är lite för svepande i tonläget för att det skulle kunna bli en intressant debatt kring dessa uppenbara motpoler.

Låt oss istället pröva den tes som förs fram om att Timbro var bättre förr. Är det verkligen så? Enligt vilka kriterier.

Jag älskar böcker, så låt oss börja där. Timbro gav ut fler böcker förr, vilket allt annat lika är bättre. Samtidigt gällde en del management och annat som inte är av någon större idépolitisk relevans. Många ekonomiska, filosofiska och ideologiska klassiker gjordes tillgängliga. Detta i en tid då man knappt kunde beställa böcker utomlands ifrån, och gjorde man det dröjde det även i mitten på 1990-talet ett halvår innan postsäcken via ytpost en dag levererades mot ett ilsket grönt tullkrav. Det var en kulturgärning.

Idag är de engelska originalutgåvorna bara några klick bort och levereras på några dagar. Behovet av svenska översättningar är således inte lika stort. Men det finns, och för att motsvara det har Timbro sedan förra året dragit igång en klassikerserie med Smith, Paine, Nozick, Hayek och Rand utgivna eller på gång.

Lanserings- och genomslagsmässigt har mycket hänt till det bättre, även om det också blivit lättare att lansera och nå ut med böcker idag med pocketformat och kommersiella distributionskanaler. Jag ägnar mig förmodligen inte åt överdriven självgodhet när jag konstaterar att återlanseringen av Ayn Rands klassiska romaner skötts bättre på 2000-talet, än när Och världen skälvde släpptes 1986 (med en betydligt större marknadsföringsbudget). Och världen skälvde har sedan 2005 sålt i över 10 000 exemplar, kultursidor har inte som då prytts av Ku Klux Klan brännandes kors även om en del naturligtvis varit kritiska, och Rand har tack vare nylanseringen uppmärksammats med temanummer i landets största kulturmagasin och i Filosofiska rummet.

Svenska bokutgåvor då? Ja rent upplagemässigt ligger han förvisso i lä, men jag vill ändå hävda att det utgör en kvalitativ förbättring att Timbros storsäljande författare på 2000-talet heter Johan Norberg och inte, som på 1980/90-talet, Ian Wachtmeister. Och apropå tunga satsningar. På 1990-talet investerades enorm energi åt en relativt konservativ kritik av socialstaten som förvisso hade stora kvaliteter, men vars tankar knappast kan sägas ha nått varaktigt genomslag i debatten. I början av 2000-talet skedde en kraftsamling under Mauricio Rojas kring välfärd efter välfärdsstaten som under ett par år bland annat placerade danska Farum i centrum för debatten kring kommunal förnyelse och integration. Just nu pågår en kritisk biståndsdebatt för första gången på ett bra tag, bland annat tack vare Timbro.

Sett till själva tankesmedjan är det inte heller lätt att leda kritiken att allt var bättre förr i bevis. Inte hade Gunnar Hökmark en starkare position i debatten som chef för Timbro Ide på 1980-talet jämfört med dagens chef Maria Rankka? Och producerades det verkligen mer nytänkande när Mats Johansson grottade ner sig i kommunitarism och New Labour-vurm i mitten av 1990-talet, jämfört med 2000-talets bejakande av globalisering och framtidsoptimism?

Jag har själv jobbat med och på Timbro i olika konstellationer sedan 2004, så jag är part i målet. Säkert skönmålar och förenklar jag en hel del, och om mycket som gjorts är jag helt enkelt okunnig. Inte heller är jag okritisk till allt som sker. Jag tycker att Timbros behandling av kulturpolitik och statstelevision varit alldeles för lam och förstår inte den stora satsningen på amerikansk valbevakning. Jag är självkritisk mot att inte ha åstadkommit mer genomslag för min kritik mot förmynderi, och mot att emellanåt vara i underläge i den ideologiska debatten, där många på sistone kantrat åt både det konservativa och socialliberala hållet.

Självklart var också en hel del bättre förr. Exempelvis skötte Per Ericson, salig i åminnelse, m fl miljödebatten på ett föredömligt sätt under andra halvan av 1990-talet. Ett viktigt bålverk mot alarmism och regleringsvurm som Timbro inte förmått återupprepa på 2000-talet.

Vad jag vill invända mot är de trötta slentrianföreställningar som jag tycker att både Johannes och Isobel ger uttryck för. Att leda i bevis att Timbro var bättre förr kan säkert göras, men inte slås fast som ett obestridligt faktum bara för att man själv slutat där eller för att man vill positionera sina nya lojaliteter. Och det kan göras även utan den löjliga karikatyren av att alla på Timbro (utom de själva?) saknar tankar och ideal, och bara propagerar för pengar, eller att alla är precis likadana (utom de själva?). Om man nu utöver argument i sak även får efterfråga lite vanlig hyfs och hederlighet.