Anti-liberalerna
Till vänster och till höger mobiliseras mot liberalismen. En intressant sak är hur lika de är i sin kritik. Jag ger er till vänster Jens Stanislaus i Arbetaren och till höger Peregrine Worsthorne. Båda hävdar att liberalismen i själva verket är ofrihetlig och i motsats till sina föresatser. Kritiken är naturligtvis inte utan poänger, men det är samtidigt en paketlösning som försöker skambelägga liberala dygder genom att paketera dem ihop med antiliberal praktik. Det intressanta är att höger och vänster, Stanislaus och Worsthorne, slår ihop exakt samma tre frågor.
1. Staten får nya och växande befogenheter
Betet är i båda fallen en växande statsmakt som liberaler administrerar på tvärs med liberala principer. Stanislaus exemplifierar med FRA och Worsthorne med ambitionen att utradera smärta hos människor och djur, vilket i båda fallen tagit sig uttryck i en expanderande statsmakt. Här har naturligtvis de båda kritikerna goda poänger.
2. Irakkriget.
Båda hävdar att Irakockupationen är motiverad av liberalism. Det är väl sant i så måtto att ambitionen var att avsätta en diktator och etablera demokratiskt styre och marknadsekonomi för att på så vis avvärja ett hot, inte att erövra land eller kontrollera naturresurser. Men ockupationen utfördes av en av de mer antiliberala amerikanska presidenterna och verkar ha betydande drag av korporativism utöver att ha genomförts lättvindigt. Worsthornes kritik att västerländsk tankefrihet kommer att göra slut på religionen vore förvisso välgörande, men jag tror med förlov sagt inte att det var Bushadministrationens motiv.
3. Yttrandefriheten.
Detta är den blottade bockfoten i de båda antiliberalernas ”omtanke” om liberalismens väl och ve. Båda vänder de sig mot yttrandefriheten, och båda uttrycker explicit förståelse och sympati för att muslimer reagerar mot den. Sedan är det ironiskt att Stanislaus menar att Åke Greens predikan skulle vara en kränkning av sexuella minoriteter och därför borde förbjudas, medan hans konservativa meningsfrände trots internatskoleerfarenheter snarare skulle vilja undertrycka homosexuellas rätt att komma till tals, men det är detaljer de kan slåss om när yttrandefriheten väl är underställd maktens vilja.
Under förespeglat bekymmer om liberalismens etatism kommer alltså attackerna mot yttrandefriheten och sympatin med de mest primitiva motståndarna mot västerländsk civilisation, militanta muslimer som dödshotar och vill kriminalisera tecknare och spränger sig i luften för att hindra sekulär västerländsk demokrati. Så ser den intellektuella Molotov-Ribbentroppakten ut för närvarande.
Notera att konstaterandet av dessa likheter i kritiken mot liberalismen inte i sig är argument i sak mot någondera meningsmotståndaren. Utöver att notera de gemensamma dragen hos de antiliberala rödbruna ytterkanterna, bör liberaler naturligtvis se till att avlägsna de legitima anledningarna till kritik, innan någon av obetänksamhet får för sig att svälja hela det erbjudna paketet.
JohanH
september 1, 2008 @ 6:04 e m
Intressan är att 2 av 3 punkter är en direkt kritik av liberalismen (som idé eller ideologi eller projekt). Det är istället en kritik va att liberalismen misslyckas med att vara liberal.
Den sista punkter är kritk av liberalismen på temat ”får folk göra vad de vill gör det åt helvete med samhället som helhet”. Där har ju klassisk konservatism och vänstern alltid tyckt likadant. I övrigt blir ju vänstern och konservatismen bara mer och mer lika varandra ju mer tiden går:
– rädslan för utveckling
– sexualmoralismen
– vurmandet om den offentliga makten
– rädlsan för kapitalism och marknader
– nationalstatstänkandet (nej till EU!)
– begreppet ”motstånd”
– Motstånd mot öppna gränser
– Tillbaka till naturen vurmeriet, tro på den ?rena? människan
– Motstånd mot all ?kommersialism?.
– Synen som människan som ett offer eller som i grunden ond
– Tron på människan som indelad i klasser, synen på människor som ?över? eller ?under? varandra.
– Tron på att det finns objektivt ?bra? och ?dålig? kultur.
Listan kan nog göras längre…
Todorin
september 1, 2008 @ 11:11 e m
Sen har vi synen på lidandet. För den konservative är lidandet något som härdar människan och får henne att veta sin plats, för socialisten är lidandet något som gör människan beroende av staten/kollektivet som i all sin godhet(och i utbyte mot lydnad)kan tänka lindra lidandet litegrann men inte för mycket.
Liberalen vill bekämpa lidandet för att det är något dåligt, hon ser inte lidande som något självändamål utan som något ont eftersom det motverkar hennes liv.
Sen har vi dessa eviga strukturer som vänstern ständigt tjatar om. Om jag har upfattat det hela rätt så är jag en kvinnomisshandlare. Jag har iofs aldrig slagit någon men i egenskap av man så misshandlar jag tydligen min sambo ”strukturellt” eftersom.. tja… jag statistiskt sett tar ut färre föräldradagar eller nåt.. nu har jag iofs inte gjort det men rent strukturellt så.. tja. Jag är ett djur helt enkelt, ett djur som slår kvinnor och diskriminerar invandrare… rent strukturellt alltså. typ lixom..
Daniel
september 2, 2008 @ 11:45 f m
”ockupationen utfördes av en av de mer antiliberala amerikanska presidenterna och verkar ha betydande drag av korporativism.”
Och ända sedan förberedelserna drog igång har jag undrat varför i all världen ni liberaler inte har fördömt den utifrån framför allt det andra skälet. Svaret man brukar få är att det har ni visst. Inte tillräckligt i så fall. Inte på ledarsidor. Inte i bloggar vad jag har sett. De liberala debattörerna kanske är för upptagna med att hitta korrfel i Naomi Kleins böcker eller att gnälla över att de inte får komma till tals i DN.
När får vi se en fet Timbrobok om de korporativa banden mellan Vita huset, oljeindustrin och vapenindustrin i USA?
Mattias Svensson
september 2, 2008 @ 12:30 e m
God poäng. En anledning är förmodligen att frågan om dödstal och folkrätt trots allt trumfar frågor om korruption och gynnande av vissa företag, och så har vi de vanliga sidorna igen där folk känner igen sig. Själv har jag andra intressen än krig och utrikespolitik, alla är vi olika. Men jag skulle gärna läsa en förödande vänsterbok i ämnet, gärna en som inte ägnade sig åt konspirationer om att detta kan kopplas till Milton Friedman av alla människor. Sedan går det ju inte att komma runt att det stora problemet i Irak är militanta islamister och deras supportrar, inte amerikanska företag.
Anarchy
september 3, 2008 @ 7:20 e m
”Det är väl sant i så måtto att ambitionen var att avsätta en diktator och etablera demokratiskt styre och marknadsekonomi för att på så vis avvärja ett hot, inte att erövra land eller kontrollera naturresurser.”
näe oljan hade inget med saken att göra… nu är du bara pinsam mattias
Mattias Svensson
september 3, 2008 @ 9:56 e m
Att starta ett enormt dyrt krig för att komma åt olja är ekonomiskt och humanitärt vansinne. Det går inte ihop. Att det sedan när trupperna väl är där finns ett intresse är en annan sak, men som förklaring… nej, det tror jag inte ens politiker om.
Anonym
september 5, 2008 @ 6:42 f m
Anarchy/Johan:
Jag tror sakert att manga av Bushs och hans kompisar var motiverade av oljan. for det amerikanska folket ar irakkriget saklart en gigantisk forlustaffar, men for Cheney’s kompisar ar det mycket lukrativt om man sager sa.
Jag tror att det amerikanska folket var mer motiverade av frihetsargumentet, och Bush mer motiverad av oljepengarna. Kriget var alltsa motiverat av bada anledningarna.
Mr Lovelace
Anonym
september 16, 2008 @ 9:16 e m
Håller självklart med dig om att det knappast var några liberaler som stod bakom Irak-kriget. Ingerö, Erixon, Björklund, etc. Vilket bara ger samma sak igen. De som kallar sig för liberaler på pappret är det sällan i praktiken. Frågan är i vilken mån det ens finns några liberaler i Sverige.
Mattias Svensson
september 17, 2008 @ 8:01 f m
Det är ju nu inte vad jag skriver. I Sverige finns liberala anhängare till amerikansk interventionism, jag också i någon mening. Det är lättare när någon annan betalar med både död och skatter. Själv kan jag inte annat än vara tacksam över USA:s imperialism i västra Europa på 1940-talet och under kalla kriget (men jag har ingen rätt att begära den). Erixon och Ingerö är väsentligen liberaler, Björklund är en pajas.