April, april

Jämfört med att modeblogga eller byta blogg med Maria Ferm var gårdagens trosbekännelse kanske inte det bästa aprilskämtet.( Jag har lite dåligt samvete över några som faktiskt blev lurade.) Som jag skrev på twitter förstår jag själv att det är mer populärt att blotta min kropp än min själ.

Ett skämt är ju även ett skämt med en själv så innan någon troende känner sig kränkt kan jag ju medge att den länkade föreläsningen om vår fruktan och sätt att möta döden är riktigt sympatisk (om än oerhört platt i de rent religiösa delarna, med ad hoc-distinktioner för att förklara den allsmäktiges roll och icke-roll i katastrofer) och det är saker som upptagit mina tankar på sistone. Om någon har noterat en ökad bredd i vad jag skrivit på sistone är jag naturligtvis också glad, men det beror på att det mer renodlat blivit mitt yrke. Förmynderiboken är försenad huvudsakligen på grund av en närmast osannolik arbetsbörda, även om ett färdigt manus är en dryg veckas arbete bort. Och i innebandyn lekte jag förvisso med tanken på hur jag skulle ha tänkt om jag var religiös, men det var faktiskt efter en svordom som jag satte bollen till slut.

Men nej, jag tycker inte att Göran Rosenberg är djupsinnig (vilket är kul eftersom vi spelar in en debatt om Jämlikhetsanden för SVT om två veckor), jag tycker inte att den här bloggen varit eller är ett monster, jag är bara elak mot dem som förtjänar det och ofta knappt ens det, och jag förstår inte Marcus Birros självupptagna förbittring. Det var på skoj.

Likaså Johan Norbergs brytning med mig, och min med honom. Här noterar kanske läsaren Johans referens till Ayn Rands klassiska brytning med makarna Branden under just rubriken To whom it may concern. Och mitt sista stycke av personangrepp på Johan som en löjlig tänkare kom från löjligast möjliga källa, Stefan Jonsson på DN Kultur.

En lite rolig reflektion apropå Christoffer Aqurettes reflektion om religionens positiva roll som social och polisk kraft var att jag igår besökte Popvänstern där Ali Esbati, Andreas Malm och Åsa Linderborg gjorde exakt samma analys av religionens möjliga roll i vänsterkampen. (Tillställningen var trevlig men ungefär så surrealistisk som det låter, men det är en annan sak.) Jag tror att båda har en poäng, religionen som vidskepelse eller intellektuell pretention är precis så löjeväckande som exempelvis Christopher Hitchens påpekar, men som mänsklig skapelse för att hantera dödsångest eller välgörenhet kan den ha sina poänger, och människor i dessa rörelser kan vara snälla och goda människor precis som alla andra. Ateism eller inte är inte en politisk huvudkonflikt.

Glad påsk på er, och för min del betyder det godis, vin, löpning, arbete och fotboll.