Artikel från SvL: Skadan med skademinimering

(En artikel jag skrev i Svensk Linje nr 1 2014.)

Vård istället för straff är fokus för skademinimering, harm reduction. Denna typ av argumentation har av många lyfts fram som ett tjusigare, mer humant och vetenskapligt alternativ till legalisering. Mer sällan talar vi om nackdelarna med skademinimering: Att det fortfarande kränker människors frihet och integritet.

Av Mattias Svensson

”Den främsta anledningen till det här förslaget är att det kanske kan få vårt samhälle att slutligen lämna frågan om att straffa homosexuella som hittills hindrat oss från att ta itu med den verkliga utmaningen, att hindra unga pojkar från att växa upp till vuxna homosexuella.”

Så försvarades på 1960-talet förslaget att avkriminalisera homosexualitet i Storbritannien. Av initiativtagaren själv! Labourpolitikern Leo Abse var influerad av psykoanalysen och utsikten att bota eller förebygga homosexualitet. I boken The queer sixties av Patricia Juliana Smith framgår att andra anhängare till avkriminaliseringen beskrev homosexualitet som ett fruktansvärt öde, en defekt, onormalt, ett allvarligt handikapp och en svår synd.

Men bögarna skulle botas, inte straffas. De var sjuka, inte kriminella. Idag skakar vi förstås med rätta på huvudet åt båda sidor i denna debatt och gläds åt att ha lämnat den bakom oss till förmån för en ordning där homosexuella på lika villkor kan gifta sig och prövas som adoptivföräldrar, eller för att uttrycka det i andra termer: En total legalisering.

Recepten från förr har dock inte gått ur tiden. Tvärtom utspelar sig i stort sett samma kontrovers idag, inte minst i debatten om droger.

– Vi ska inte straffa de som tar droger. Ska man dömas ska det vara till vård, inte till fängelsestraff, säger exempelvis nyblivne vänsterpartisten och regeringen Perssons tidigare narkotikasamordnare Björn Fries i Dagens ETC (27/1 2014).

I samma artikel avfärdas förslaget om att legalisera cannabis som ”apart”, medan avkriminalisering ”har stöd i forskningen”. Så brukar det låta. De som argumenterar för skademinimering sätter sig inte sällan på höga hästar och närmast antar att de representerar det enda upplysta, det vetenskapliga, sättet att se på sociala problem.

Visst låter det upplyst och socialt omtänksamt att tänka på missbrukare och vilja minimera social skada, och så länge kritiken gäller kriminalisering är den ofta träffande, men skademinimering är som ovan visat inte så självklart överlägset som många vill framhäva det som. Jag skulle vilja lyfta fram två perspektiv som snarare talar för legalisering än skademinimering: integritet och marknadsefterfrågan.

Integritetskränkningar

Portugals avkriminalisering av droger på 2000-talet har hyllats som en framgång, och det med all rätt. Jämfört med den tidigare kriminaliseringen och jämfört med andra europeiska länder är framgången remarkabel. Fler som missbrukar droger får idag vård och hotas inte längre av fängelsestraff. HIV-spridning i missbrukarkretsar har minskat betydligt, och även spridningen av hepatit B och C. Drogrelaterad dödlighet har minskat eller är konstant för varje enskild drog och minskat betydligt totalt sett. (Greenwald, 2009). Portugals exempel talar med all tydlighet för att skademinimering är att föredra framför kriminalisering.

Men det finns en baksida med Portugals ansats, och det är integriteten. Den som grips med små mängder narkotika ställs inför en kommitté bestående av en jurist, en socialarbetare och en psykolog. Om man vägrar att vårdas för drogmissbruk kan man dömas till samhällstjänst och böter, men dessutom till förbud att vistas på vissa platser, förbud att umgås med vissa personer, anmälningsplikt och att tillstånd som körkort dras in. Att vara utlämnad till sociala myndigheter kan vara väl så integritetskränkande som att ställas inför domstol. Godtycket i beslutsgången är större, det finns inte samma formella rätt till överprövning och påföljderna går längre in i den personliga sfären än det juridiskt vanligaste bötesstraffet.

Detta drabbar framför allt brukare av cannabis. De påföljder som ökat sedan Portugals avkriminalisering är just en dramatisk ökning för cannabisanvändning, från runt 1000 per år 2001, till runt 3500 till 4000 åren därpå. I denna ideologiska modell är målet fortfarande att allt bruk ska hållas så lågt som möjligt, även om den valda metoden är vård snarare än straff.

Men majoriteten av alla som tar droger gör det någon gång ibland, vanligtvis på fester. De är varken kriminella eller sjuka, och bör inte behandlas som om de vore det. Att erbjuda missbrukare vård är förmodligen en god social åtgärd. Att tvinga vård på missbrukare, vilket prövats i Sverige, har däremot föga effekt. Att tvinga vanliga rekreationsbrukare till vård har kanske en avskräckande effekt, men de flesta borde kunna inse att en sådan åtgärd är omotiverad, kostsam och framför allt kränkande.

Detsamma gäller de ransoneringsmodeller för rekreationsbruk som en del skademinimerare lyft fram som alternativ till vård. Internationellt har en del, som Christopher Snowden (2011), sneglat på den svenska motboksmodellen, där lämpliga personer efter vederbörlig prövning fått tillstånd att rekreationsbruka en viss mängd alkohol. Vad de då glömmer, eller är okunniga om, är att denna modell bygger på långtgående integritetskränkningar.

För att beviljas motbok i Sverige krävdes exempelvis uppgifter om yrke, ekonomi, hyra, intyg från två kända personer att man levde ”ett nyktert och ordentligt liv”, och det gjordes hembesök. Ransonerna var också skiktade efter klass och kön, gifta kvinnor fick exempelvis inte köpa alls. Prövningen var inte en juridisk rättighet utan gjordes helt godtyckligt av Systembolagen, exempelvis kunde en positiv inställning till motbokssystemet vara ett villkor för att få motbok. Skvaller på bygden, personliga fördomar och en vilja att leka katt och råtta med den ansökande var andra faktorer som fick betydelse i prövningen, liksom ett stundtals makabert spioneri. Systembolagets direktör i Västerås på 1930-talet, Åke Lemming, förde ett register över vanliga motboksinnehavare på 6450 sidor samt ytterligare ett på 7000 sidor över personer han betraktade som opålitliga.

Ransonering efter ingående prövning är en inbjudan till maktmissbruk och kränkningar, vilket är en anledning så god som någon att avstå från sådana system. Det talar för att rekreationsbruk av droger helt enkelt bör vara legalt.

Knark på marknaden

Men då kanske man öppnar för att drogbruk blir så trevligt att det ökar, särskilt om tillverkning och försäljning av droger också blir legal, invänder säkert någon. Det alternativet är värt att titta på, även ur ett socialt perspektiv. Med ett skademinimeringsperspektiv ses det ofta som att ju mindre bruk av en drog, desto bättre. Då framstår det närmast som självklart att vad man absolut inte vill ha är en fri marknad, där människors efterfrågan på droger tillgodoses. Folk ska inte få tillgång till fler legala droger än absolut nödvändigt.

Då bortser man från den goda sociala kraften i vad människor vill ha. Få människor önskar nämligen så mycket som möjligt av så tunga droger som möjligt och framför allt inte droger uppblandade med farliga substanser som man kan dö av. Sådana droger är tvärtom vanligare ju striktare förbud och restriktioner är. Ekonomen Mark Thornton har visat ett samband som kallas förbudets järnhårda lag: Ju hårdare legala restriktioner, desto mer koncentrerade droger.

Omvänt borde vi då se att ju mindre strikta restriktionerna blir, desto mer försvinner hänsynen till drogens styrka och koncentration. Det är också precis vad vi kan konstatera i det svenska konsumtionsmönstret när alkoholen liberaliserats och människor under senare decennier fått ökade valmöjligheter och färre legala restriktioner (Svensson, 2012). När Sverige hade hårdare restriktioner var bruket nästan enbart koncentrerat till starksprit (starköl var faktiskt förbjudet fram till 1955 och fanns bara på apoteken, mot recept), medan den alkohol som konsumeras under dagens friare former till största delen är vin och öl, en trend som framför allt tagit fart sedan utbudet av olika sorter mångdubblats sedan de statliga monopolen för import, export, tillverkning och försäljning till Systembolaget och restauranger avskaffats.

Tvärtemot den så kallade totalkonsumtionsmodellen är det inte på något sätt självklart att en högre konsumtion av droger är sämre för samhället än en lägre. Framför allt inte när konsumtionen i det förra fallet är friare. Återigen kan alkoholen ge ett konkret exempel. I det mer restriktiva Norrland under motbokstiden var totalkonsumtionen av alkohol lägre, men de som ändå drack konsumerade eter, hostmedicin och hårvatten. På 1930-talet fick butikerna börja föra register över försäljningen av eau de cologne.

Detta kan jämföras med situationen i Skåne, beskriven av historikern Lennart Johansson (2008):

”I Skåne och framför allt i Malmöhus län, en gammal gästgivare- och krogtradition som på ett helt annat sätt än i övriga Sverige levde kvar långt fram i modern tid. Omsjunget av Edvard Persson och omskrivet av Fritiof Nilsson Piraten framträder Skåne inte bara som brännvinsbränningens utan också som brännvinsdrickandets och matkulturens förlovade landskap. Om det var förenat med skuld- och skamkänslor att dricka brännvin i Jämtland och Västerbotten, var det tvärtom kultur att på ett mer frimodigt sätt umgås med brännvin i Skåne. Både mat- och dryckeskulturen blev därmed annorlunda.”

I Skåne var drickandet mer utbrett, inte minst genom att betydligt högre andel kvinnor drack, och totalkonsumtionen högre än i Norrland. Men å andra sidan var drickandet förenat med social samvaro och kulinariska upplevelser medan det destruktiva berusningsdrickandet var vanligare i norr. Ur ett strikt hälsoparameterperspektiv kan man förvisso hävda att den norrländska inställningen till alkohol var bättre, men det är en på alla sätt öppen fråga och de flesta torde nog föredra den mer liberala skånska inställningen.

Detta är den riktigt spännande, men samtidigt underskattade aspekten av en droglegalisering som även omfattar tillverkning och försäljning. Att den faktiskt inte bara skulle kunna införas utan att bli en social katastrof, utan skulle kunna göra våra helger betydligt roligare.

Vilka preparat skulle hävda sig på en legal marknad? All erfarenhet talar för att människor i allmänhet tenderar att konsumera lättare droger under så socialt givande former som möjligt. Totalkonsumtionen kan komma att öka, liksom en del negativa sociala konsekvenser som en sådan konsumtion för med sig. Men det finns samtidigt en återhållande effekt i att starkare och mer riskabla preparat snabbt väljs bort och konkurreras ut ju friare marknaderna för droger är. Få människor vill trots allt bli fast i ett missbruk eller riskera liv och hälsa när de roar sig eller kopplar av. Få skulle klicka hem okända preparat på nätet, handla dem av kriminella eller injicera tunga droger intravenöst.

Istället skulle konkurrensen driva fram partydroger som förhöjer upplevelsen av att exempelvis gå ut och dansa eller gå på teater. Vi skulle få drogernas motsvarighet till mikrobryggerier. Entreprenörssagor som den om bryggarfamiljen Spendrups skulle ersätta kriminalromanens Snabba cash. Hovleverantören skulle vinna anseende snarare än solka kungahuset och riskera fängelse. En helt legal marknad för droger kommer med all säkerhet ha sina risker och negativa konsekvenser och säljare kommer att vilja sälja så mycket som möjligt, men väldigt lite talar för en värre social situation än den som skapas under förbud eller skademinimering. När vi tittar tillbaka i efterhand kommer vi nog vara lika undrande som alltid över hur debatten någonsin kunde stå mellan skademinimerare och förbudsvänner.

 

Källor:

Greenwald, Glen Drug decriminalization in Portugal, Cato 2009

Johansson, Lennart Staten, supen och systemet : svensk alkoholpolitik och alkoholkultur 1855-2005 (Brutus Östling bokförlag symposion, 2008)

Snowden, Christopher The Art of Suppression: Pleasure, Panic and Prohibition since 1800 (Little Dice, 2011)

Svensson, Mattias Alkoholen – en lyckad svensk liberalisering (Timbro, 2012)

Thornton, Mark The Potency of Illegal Drugs, Journal of Drug Issues Nr 3, 1998