Att vara konträr i denna samtid

Beväpna er!

Igår luftade jag några tankar om den politiska utvecklingen inför och efter valet för vännerna i FMSF. Två pessimistiska samhällstrender och en väg att vara sant konträr mot dessa, en uppgift som inte minst faller på axlarna hos det fåtal pålästa idealister som är kvar inom partipolitiken.

Valet är kört. Alliansen är för trött, vill ingenting längre och kommer oavsett hur illa det går vakna efter valdagen med en lättnad över att inte behöva umgås på daglig basis med de andra i fyra år framöver.

De finns mycket att vara missnöjd med – övervakningen, förmynderiet, detaljregleringen av skolan, särintressenas starka inflytande och bristen på liberala reformer. Ändå tror jag vi länge kommer att sakna regeringen Reinfeldt. En högerministär som faktiskt levererade sänkta skatter och mindre offentlig sektor, därtill avskaffade värnplikten, genomförde homoäktenskap och framför allt öppnade för fler människor att komma hit, mitt under krig, konflikter och finanskris. Som i samma kris slet tappert och med små medel för att göra tillträdet till arbetsmarknaden lättare utan att trampa på ömma fackliga tår. Ge mig någon annan regering i modern tid som är i närheten av detta goda track-record.

Nåväl, detta är för historieböckerna. Framöver ser jag två oroväckande trender (naturligtvis maximalt förstärkta för att uppmana alla goda krafter att motverka dem).

1. Ett rejält nederlag för Allianspartierna kommer inte (som jag sett en del hoppas på) att föra något av partierna mot en mer frihetlig agenda.

De stora missnöjda intressegrupper i partierna som finns har helt enkelt inte liberaliseringar högt upp på agendan. I moderaterna är det försvarsvänner, kommun- och landstingsfolk, en klick sant troende nymoderater och kanske några som vill vrida tillbaka partiets invandringspolitik som kommer att slåss om posterna vid ett stort nederlag. I Centern kommer liberalerna att få skit om det går dåligt, och intressepolitiken hyllas om det går bra. KD och Folkpartiet kommer att kräva ny partiledare och vara mer inriktade på person än politik.

Detta kommer att förstärkas av

2. Ett franskt scenario

En regeringstrött och sönderregerad borgerlighet kommer att ersättas av en segerrusig socialistisk koalition. Frankrike valde Hollande, som höjde skatterna på herr Pikettys inrådan och sedan gick ekonomin åt pipan. Missnöjet är massivt. MEN, det har gått så snabbt att borgerligheten fortfarande är sönderregerad och förlegad. Sarkozy igen är inte mycket till alternativ. Alltså kanaliseras missnöjet mot regeringen till en ny opponent, Marine Le Pen och hennes renodling av allt som är ont med Frankrike.

I Sverige håller vi redan på att få denna polarisering kretsande kring ett 5,7-procentsparti, SD. Den nya vänstertrojkan Fi, MP och i viss mån V har utnämnt detta perifera populistparti till huvudmotståndare för sin polemik. En groteskt stor del av svensk samhällsdebatt ägnas åt denna idag fortfarande politiskt marginella konflikt. Denna dumpolarisering gynnar båda parterna och den adlade motståndaren kan få en helt annat styrka när vänstern sitter i regeringsställning, missnöjet växer och borgerligheten fortfarande slickar såren efter valnederlaget. Det här kan gå fort, och en borgerlighet utan tillräckliga mandat kan lätt hamna i ett opinionsläge där de är mer eller mindre politiskt marginaliserade.

Borgerlighetens irrelevans kommer att förstärkas i den mån man lyssnar på krafter inom borgerligheten som kommer att vilja föra dem mot samarbete med SD. ”Hårda realister” kommer att hävda att det är enda sättet att nå politisk majoritet inom överskådlig tid. Förbittrade män som snöat in på det här med muslimer kommer att vilja ändra invandringspolitiken i denna riktning. De som odlar en höger-/borgerlighetsidentitet där vänstern är onda människor och de själva finare människor på grund av sin politiska identitet kommer att i SD se en allierad mot denna demoniserade vänster och dess värden. De kommer att måla upp ett polariserat scenario av en akut situation där man måste välja sida och ju mer motsatt vänstern och ju hårdare budskap, desto tydligare. Disciplin, ordning och mobilisering blir normerande värden för den politiska agendan, medan tolerans, mångfald, frihet, innovation och framstegsoptimism avfärdas som antingen naivt eller ”vänster”. Borgerligheten som en liberal, frihetlig kraft i svensk politik dör sotdöden, sannolikt även några av dess partier.

Hur göra motstånd mot detta?

Mitt tips är något i sanning konträrt och radikalt. Att söka det goda samtalet. Thomas Piketty tycker jag ger ett utomordentligt exempel. Hans forskning och värdering av fördelningspolitik är socialdemokratins bästa argument (en socialdemokrati undanträngd av samma polariserande konflikt mellan skrikvänster och främlingsfientliga). Piketty har bemötts av ekonomiskt orienterad borgerlighet med deras bästa argument i debatten. (Min favorit är Reasons recension) Sökandet pågår efter ett frihetligt svar på hur man kan undvika ekonomiska klyftor och överdrivet berikande av några få. Något som inte sällan sker som resultat av illiberal finanspolitik. Sådana goda samtal om tidens stora utmaningar får mer utrymme ju fler som deltar.

Att det fria samhällets grundvalar nu utmanas av slagord för allt från planekonomi till invandringsrestriktioner är tragiskt, men ger också möjligheter att på allvar sortera ut och bemöta motståndarnas bästa argument, och samtidigt göra sig relevant för samtiden. Av JS Mill lär vi att ur den mest befängda kritik väcks en större förståelse för de värden och samhällsinstitutioner man försvarar.

Intellektuellt sett är liberalismen bättre rustad än på länge, det kommer många spännande böcker från tänkare som Deirdre McCloskey, William Easterly och John Tomasi (Jag skriver lite om detta och ger några tips i nya Neo). Niklas Elert har skrivit en eminent introduktion till miljöpolitiken, ett område där man med fördel också kan läsa Mark Lynas The god species och Stewart Brands Whole earth discipline. Ekonomerna Calomiris och Haber formulerade nyligen i Fragile by design den mest intelligenta analysen av både den senaste finanskrisen och det generella problemet att under stabila förhållanden tillhandahålla rikliga krediter. Men denna intellektuella skatt är inte starkare än dess företrädare. Blir deras idéer inte lästa och diskuterade dör de (Easterlys vackra bok The tyranny of experts är full av kloka liberaler som förblivit ignorerade, en tragedi både för deras karriärer och för mänskligheten).

Min maning till studentförbundarna blev därför att beväpna sig på det vis liberaler i alla tider mobiliserat, genom att läsa, bilda sig och söka de goda samtalen. Vägra skrikpolarisera, sluta vara besatta av att försöka göra värsta möjliga tolkning av motståndarnas felsteg eller i längd ta sig an deras dummaste föreställningar, ta den argaste samhällskritik och försök bemöta det bästa i den, läs och lyft fram det bästa också i den egna sidans tänkare och försök formulera svar på nya frågor. Liberalismens institutioner är tåliga och goda. Ur 70-talets antikapitalistiska rörelser och sporadiska terrorförsök lyckades demokratiska samhällen på 80-talet utkristallisera en ny individualism och ekonomiska reformer. 70-talets amerikanska radikalfeminister klagar idag att nyliberalismen snodde deras bästa idéer. Vi har inte en trevlig tid framför oss, men just detta gör själva trevligheten till en revolutionär handling. Än finns tid att vinna den intellektuella kampen för en bättre framtid.