Att fylla gubbe

Idag fyller jag 35. ”Grattis gubbe” skrockade en rå polare i mobilen nyligen. Den plötsliga insikten om detta tillstånd kom dock redan för två år sedan.

Då åkte jag en av supporterbussarna hem från Norrköping, efter att som småbarnsförälder varit borta från den scenen ett tag. Uppväxt med Siewert Öholm-paniken kring WASP, med god koll på punk och dödsmetall liksom Onkeln och Johnny Bode, redo att ryta till om det (mot förmodan) skulle harvas vit makt-skit trodde jag att jag var stålsatt för varje upptåg från de coola grabbarna, som alltid tar plats längst bak. Jag skulle inte kunna chockas, utan ta allt med upphöjt lugn och farbroderligt överseende som vore jag egentligen en av dem.

Då började de djävlarna sjunga schlagers! Och dansbandsmusik. Carola, Herreys, ”två mörka ögon”, ”fyra bugg och en coca-cola”. Allt vad min egen generation hört och förkastat, så välkänt och trallvänligt att inte ens snobbad okunnighet var en möjlig utväg. Inte nog med detta. I denna manlighetens sista bastion – fotbollskulturen – började killarna skandera om sig själva som ”gay army”.

Där fick de mig! Jag är förvisso en modern storstadsliberal, tolerant inför livsstilsval och kulturuttryck, men inför denna ungdomliga kulturyttring var jag (och är fortfarande) en fullkomlig främling. Jag hade blivit gubbe.

Det är faktiskt inte så dumt. På lagom distans kan man exempelvis börja oroa sig för det uppväxande släktet istället för att desperat söka gemenskapsband. And I’m gonna go Siewert Öholm on your asses right now!

Jag menar, vad är det med dagens ungdom? De som att döma av medierna (kom ihåg: när man är gubbe behöver man ingen förstahandskunskap, utan litar på officiella sekundärkällor) växt upp med fri tillgång till allt vi suktade efter när vi var unga: sex, drugs and rock’n’roll. Och vad gör de? En majoritet av förstagångsväljarna i senaste valet ropar på porrförbud, undersökningar visar att färre ungdomar super och knarkar, och istället för att förvalta rocken har schlagerfestivalen blivit högsta mode.

Vi kallades Generation X, den ironiska generationen. Idag har vi Generation P, som i Pensionärer. Precis som gamla Agda och Fritjof sitter de framför skärmen och stoppar i sig sötsaker, går på ”Allsång på Skansen” och är mest kända för att vilja ha allt så billigt som möjligt, helst gratis.

Det är klart man blir orolig. Här växer det upp en hel generation potentiella kristdemokrater, komplett med puritanism, gnidenhet och dubbelmoral! Inte bara det. Till skillnad från de äldre generationernas moralister och kistdemokrater kommer de inte att dö före oss, de kommer alltid att finnas där. Dagens gamlingar kan leva loppan med hjälp av viagra och kirurgiska ingrepp. Sådana folkhälso- och moralrisker lär knappast ses med blida ögon av Generation P när det är vår tur att inta rullatorerna.

Å andra sidan måste man ju ge de små liven att de hittat ett kreativt sätt att göra uppror mot en äldre generation besatt ungdomsmarkörer, och ett balanserat förhållningssätt till de njutningar de är fria att nyttja. Det blir säkert folk även av den här generationen, precis som det alltid blivit. Och i vilket fall som helst lönar det föga att protestera eller kritisera, eftersom de lär göra som de vill i alla fall. Bara att fejsa musiken. Den är i alla fall trallvänlig.