Avundsjukan eller lögnen

Debatten om barnbidraget är Sverige i ett nötskal. Maud Olofsson vill inkomstpröva bidraget för att ”det är lite orättvist att [höginkomsttagare] kan spara de här pengarna medan andra inte kan göra det”. Bland alla sociala problem som finns i Sverige väljer alltså Olofsson att uppmärksamma att höginkomsttagare kan sätta av lite pengar till sina barns framtid. Då har de med Olofssonsk logik fått behålla för mycket, och staten bör kapa åt sig de pengarna (det kan ju inte vara för att sänka höginkomsttagarnas skatt för det indragna bidraget, då kvarstår ju ”problemet” att de som tjänar mycket får några hundralappar över).

Socialdemokraterna ger lika klara besked om varför de vill ha barnbidraget kvar. För barnens skull? Bnööp. Fel svar. Föräldrarnas? Du skojar. Varför? För den stora statens och de höga skatternas skull. ”[Barnbidraget] gör att man kan ta ut mer skatt av dem som tjänar mycket” säger socialdemokraternas Thomas Östros, och menar vidare att bidraget ”har gjort att det finns en bred uppslutning kring välfärdssystemen”. Den generella välfärdsstaten lever på att skapa illusionen att nästan ingen skulle klara sig utan bidrag, en simpel lögn även enligt Östros, välfärdsstatens försvarare.

En regering som spelar på avundsjuka mot föräldrar som försöker trygga sina barns ekonomiska framtid står mot en opposition vars främsta solidaritet och omsorg är mot den stora staten. Och så finns det finns folk som hävdar att vi inte lever i ett socialistiskt land.