Bloggåret 2008 januari-juni

Januari

Året inleddes med absinthprovning i Johan Norbergs bibliotek, där värden avslöjade myterna om denna dryck, vilket blev ämnet för årets första postning. Förmyndaråret rivstartade med att folk ville förbjuda fyrverkerier, vilket ledde mig till en Eberhardsk fundering. SvD hade en sedvanlig propagandaartikel där de ville hetsa fram alkoholfri representation i riksdagen, samma tidning hann med ett liknande larm om sukralos innan månaden var slut (jag hoppas verkligen att Martin Jönsson som nu ska ingå i redaktionsledningen kan styra upp den värsta ensidigheten).

American council on science and health publicerade en topplista över falska hälsolarm 2007, jag gick även igenom 2006 års lista och jodå, svenska medier nappade på det mesta. Min motattack bestod bland annat i tävlingen Årets förmyndare 2007, som vanns av Thomas Bodström.

Annat som hände i januari var att Ron Pauls presidentvalskampanj havererade efter enormt kufiga nyhetsbrev, vilket fick mig att även fundera kring hur invandringsfientlighet alltid driver ut goda frågor. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) drev en osmaklig kampanj med klimatskeptikern Per som också den flirtade med främlingsfientlighet. Vänsterpartiet drev en betydligt bättre kampanj för en folkomröstning om Lissabonfördraget. En utredning ville skippa yttrandefriheten och lagstifta mot ”könsdiskriminerande” reklam, vilket regeringen klokt nog avvisade.

Bloggens läsare fick dessutom fakta om när musikerfacket protesterade mot utländska musiker, att domedagsprofeten Paul Ehrlich ville förbjuda stora familjer i TV-serier för att hindra överbefolkning och att skattemyndigheten låg bakom dansbandskostymerna.

”Nog vittnar dansbandskostymerna, kanske bättre än något annan historisk artefakt, om fasan inför de pomperipossahöga marginalskatter Sverige hade på 1970-talet. Bilderna bär smärtsam vittnesbörd om vilken förnedring dessa människor var beredda att utstå för ett avdrag i deklarationen.”

Februari

”Jag vill inte vara med och betala” brukar det heta när folk letar rationaliseringar för skatter och förbud för rökare eller folk som äter onyttigt. Nu visade en holländsk studie att feta och rökare kostar sjukvården mindre än normalviktiga. Kostnadsargumentet för förmynderi var därmed ställt på huvudet. Socialdemokraternas nya ekonomiska talesman Thomas Östros gjorde sitt första utspel… höjd skatt på alkoläsk.

Jag gick på bloggträff hos folkpartiet och tyckte mig ana en mindre paternalistisk inställning. Fp-ledamoten Camilla Lindberg var i alla fall den enda politikern som engagerade sig för MS-sjuka Susanne Linde som kastades i fängelse för att ha självmedicinerat sina smärtor med marijuana. I bloggosfären höjdes fler röster som Ingerö, liksom Isobel Hadley Kamptz på då drogliberala Expressen.

Andreas Malm inledde en artikelserie på DN Kultur om islamkritiska böcker, där han mest ägnade sig åt selektiv läsning och lögnaktiga beskyllningar av liberala meningsmotståndare. Johan Norberg var en av smutskastade och bet ifrån ordentligt, vilket fick kulturredaktören Maria Schottenius att ösa på med nya personangrepp mot Norberg (Peter Wennblad påpekade att hon därmed tillhör ett utdöende släkte). Själv slog jag upp Christopher Hitchens påstådda ”prisande” av kanadensaren Mark Steyn och konstaterade att vad Malm hävdat inte stämde alls och återpublicerade en Neokrönika om fjantbegreppet islamofobi. Roligaste spinnoffen var nog när fotbollsspelaren Anders Svensson fick frågor om varför han ville lägga ner DN Kultur. Ingen höll med DN Kultur, till slut gav sig även Andreas Malm, kvar stod endast Maria Schottenius som desperat flydde in i en postmodern relativitetsteori om att det där med att ha rätt inte är så viktigt. Johan Norberg fick nöjet att sammanfatta en debattseger på knockout.

Under månaden hann jag även sticka hål på myten om att väljarna är korkade som spridits av SOM-institutet och Sören Holmberg, kritisera PC Jersilds sura ateism, att världen är så eländig att det inte kan finnas någon gud, kommentera vänsterpartiets ambition att bli gladare parti med att detta förebådar en större revolution än de anat, och en lång underbar löprunda gav mig anledning att reflektera över franska intellektuellas kritik mot löpningen, och konservativas fåniga försvar. Jag tog mig även an smarta vänsterföreträdare som Ali Esbati och även Petter Nilsson, som försöka få liberalismen till att vara våldsam genom att definiera allt han inte tycker om som ”våld”.

USA:s presidentval var tråkigare än att se färg torka och en velande bekant gav mig onda aningar om opinionsklimatet, vilket födde en Ebba von Sydowpastisch:

”Kom ihåg tjejer att frihetlighet kan vara bra i lagom doser, men ingen gillar en tjej som går till extremer. Det är viktigt att markera gränsen mot lössläppthet. X har så här inför våren bytt ut den liberala skjortan mot en knytblus från socialliberala. Scarfen är en frivilligt vald attiralj vilket kan sticka i ögonen på folk, men är den producerad enligt EU-standard kan den signalera globalisering med mänskligt ansikte. En hemvävd mössa i ekologisk bomull skyddar mot kalla opinionsvindar. Runt handleden bör du bära någon form av engagemangsrelaterat band, gärna i rosa eller gredelint. Benkläder får inte gå i olika färger, detta Pippi Långstrump-mode kan få Prussiluskor att känna sig kränkta, och människors känslor är faktiskt värda att ta på allvar. Människor går alltid före ideologi. Den som vill vara lite vågad bör däremot prova ett par chica boots från konservativa, marscher i kontrollerat tempo ersätter hetsen i liberala gympaskor, gemensam taktkänsla är mysigare än individualistisk konkurrens.”

Mars

George McGovern den kanske mest vänsterinriktade av alla demokratiska presidentkandidater (förlorade mot Nixon 1972) har tidigare, trots att dottern gick bort i alkoholism, vänt sig mot alkoholförmynderi. Nu röt McGovern till mot ekonomisk paternalism, vilket fick mig att ställa och upprepa frågan om det finns en svensk antipaternalistisk vänster. Till slut satte jag ihop en egen superfemma: Rasmus Fleischer, Magnus Linton, Petra Östergren, Stig-Björn Ljunggren och Marie Carlsson.

På långfredagen postades ett Mattiasevangelium tillägnat min pappa, som 1969 ordnade illegal dans på den påbjudna dysterhetsdagen.

Timbro ordnade Frihetsvecka, bland annat en debatt mellan mig och DN:s Niklas Ekdal, jag sökte en annan utgångspunkt än politiken och gjorde en helgsummering med viss polemik mot Johan Ingerö som skrev om hårdrock och högern i Neo och noterade vänsterns bittra kommentarer.

I övrigt diskuterade vi restaurangen Lilla Karachi där jag gick och stödåt i tron att en militant fackförening ville tvinga kollektivavtal på någon stackars arbetsgivare. Det visade sig att restaurangen försökt blåsa en papperslös invandrare på sin lön och jag erkände mitt misstag, syndikalisterna gjorde rätt.

En annan debatt rörde ”modebloggseländet” där komikern Tobias Persson trädde till den anständiga, bildade och arbetande ungdomensförsvar, vilket jag gjorde mig lustig över. Jag fick även anledning att berömma Isabella Löwengrip som försvarade egoism mot jante.

Finanskrisen gjorde sin första entré i en kommentar om att det nu stod mellan Atlas och Washington. Bankerna valde det senare. Jag diskuterade Ayn Rand och individualismen i Filosofiska rummet, kulturvänster i SVT med Ulrika Kärnborg och Johan Tralau, och skrev om Gubben Pettson som en frihetshjälte. Under påsken skrev jag om att vår demokrati saknar både folk och styre, utan att veta hur rätt jag dessvärre skulle få.

”Skänk också en tanke till alla världens religiösa. Jag kan ibland tycka att de i nutid stundtals får utstå orättvis kritik och felaktiga restriktioner (exempelvis hetsen mot religiösa friskolor). Men just på långfredagen påminns jag om att de även i Sverige in i modern tid, så länge de hade något som helst politiskt inflytande, använde detta för att plåga vanligt folk med restriktioner och hot. Idag när kristendomen påbjuder piskorgier och självvald masochism önskar jag världens kristna utan pardon allt lidande och allt elände ni väljer att dra över er själva, och gläds över att ni inte längre har möjlighet att tvinga det på oss andra.”

April

Den 1 april sadlade jag om till en rosa modeblogg, klädde av Göran Greider, postade om Y-frontkalsonger och en dräkt som alltid piggar upp innan jag var tillbaka i den grå vardagen (som dock livades upp av knasiga barn) . Det blev läsarrekord med hästlängder.

Mycket alkohol blev det. Jag läste en bok om mellanöl, vilket ledde till en lurig citattävling (här och här, och svar), inte minst på grund av alkoholliberalen Bosse Ringholm. Andra poster handlade om alkoglass, hembränning och Algoth Niska, den finske spritsmugglaren som var en sann folkhjälte och något av en verklighetens Ragnar Danneskjöld.

Jag läste regeringens folkhälsoproposition och kände mig ungefär som verkmästarn i magen, satte i Expressen dumstrut på Bo Sjöberg, professorn som ville förbjuda glassbilstrudelutten och röt även till mot hur mobbarstaten ger sig på rökare.

Kommunismens brott och myndigheten Forum för levande historia hamnade på tapeten. Jag varnade för folkpartism, och satte ihop en ironisk lista på kapitalismens ”brott”. Rasmus Fleischer grävde fram musikerförbundets kamp mot musikmekaniseringen (hans pdf) och diskoteken, devot skildrat av statstelevisionen. Hysteriskt.

”Några citat ur IOGT, NTO och UNF:s gemensamma tidning Accent sätter tonen. ’Mellanölet – ett av de största problem samhället upplevat’ heter det exempelvis. Vi får veta att ’ölfloden väller fram över landet med förödande kraft’, att ’ölet bereder väg inte bara för starkspriten utan också för narkotika’ och att ’mellanölsmord sker’ (författarna påpekar torrt i en parentes att ’De flesta mord här i världen begås förmodligen av nyktra och fanatiska människor.’). Och så frågas det retoriskt: ’Skall verkligen barnbidraget gå till cigaretter och mellanöl och studiebidraget till knark…’”

Maj

Kristdemokraten Anders Bergsten ville förbjuda våldsamma dataspel vilket Dennis, Herr Klokbok, Carl Svanberg och Johanna Nylander avfärdade klokt. Själv tog jag fasta på Bergstens nazireferenser. Bingo i alarmism blev det när några forskare fick ihop klimatalarmism, tjockisskräck och sjukvårdskris i ett, Steven Levitt räknade på kostnaden för tjockisars miljöpåverkan, en dollar i månaden. Billig moralism.
Jag initierade en bloggdebatt med frågan Varför hatar vänstern? Det blev en replik på Petter Nilsson, Kristoffer Ejnemark och Anders Svensson, ännu en kommentar om Petter Nilssons verklighetskontakt och en om Eugen von Böhm-Bawerks motargument mot utsugningsteorin.

Tidningen City drällde bort sin främsta kolumnist Sakine Madon när redaktören Mikael Nestius än en gång gått bakom ryggen på henne. Fokus Martin Ahlqvist framstod också som en genuin fårskalle när han försökte vifta bort Sakines relevanta kritik mot Fokus integrationsrankning.

Maj blev en flängig månad. Jag kidnappades av Martin Borgs och fick ihop med andra Timbrotänkare vrida och vända på begreppet nånannanism under strapatser i skog och mark (det var menat att ingå i en film, men allt klipptes sedermera bort och begravdes), besökte Landsbro för en kommande artikel om kriser, intervjuades för ett hemlighetsmakande Halal-TV vilket fick mig att fundera över hur helig en handskakning är, sprang fem mil terräng dagen efter Fredrik Federleys 30-årsfest och även maraton, om än inte så bra.

Miljöpartiet samlades till kongress vilket fick mig att bjuda på en gammal låttext, och annars klurade jag på
generositetens egoistiska natur och hur nyliberala ekonomer förbättrat både världen och vetenskapen.

”Nationalsocialisterna var benhårda motståndare till dekadens, avvikelser, droger och förfall, som de skyllde på kapitalismen. I Nazityskland tilläts inget excellerande i brott, våld och sex. De hade varit de första att förbjuda dataspel som GTA, och slänga dem bland degenererad litteratur på bålen. Ungdomen skulle fostras och tuktas i ett välordnat, prydligt och disciplinerat samhälle. Det var denna vilja till renhet och fostran i den totalitära statens regi, bland annat medelst censur och förbud, som trubbade av och skapade kallblodiga mördare. Tänk på det, Anders Bergsten, innan du somnar med händerna knäppta ovanpå täcket.”

Juni

Statens folkhälsoinstitut beordrade nolltolerans mot alkohol på studentfester. Enligt byråkraten Lisen Sylwan blir det roligare så. Johan Ingerö skrev dräpande, och jag hakade på: ”Folkhälsoinstitutets partygrogg: Blanda lika delar övervakning, misstro och repression, späd ut med förmaningar efter behag.”

Det blev också en lång anmälan av boken Alkoholpolitik – för bättre folkhälsa som sammanfattar folkhälsoideologins vanligaste skamgrepp, och en kommentar om Cass Sunstein och Richard Thalers ”libertarianska paternalism” som under nylanserade begreppet Nudge förutspåddes bli en intellektuell sommarplåga.

Min första post i FRA-debatten är skamligt nog daterad 2 juni och handlar om att vida övervakningsbefogenheter ofta landar i futtigt förmynderi. Som många andra vaknade jag sent. Sedermera skrev jag om FRA-matematiken och att staten jagar våra pensionspengar. Så gjorde jag ihop med Fredrik Westerlund filmen som väckte hoppet, Döda politiska karriärers sällskap. Men hoppet dog. I kammaren svek Fredrik Federley och Annie Johansson, det blev för min del ett känslosamt farväl till två goda vänner. Även om jag också fick en ny idol, Camilla Lindberg. Efteråt var jag dumdryg nog att påpeka att beslutet berodde på regeringens princip- och ideologilöshet som bejublats av PJ Anders Linder och Niklas Ekdal.

I närmast total medieskugga släppte jag en rapport på Timbro om John Stuart Mill vs regeringens folkhälsopolitik och ordnade release för Thomas Paines Människans rättigheter, en bok där jag skrivit förordet. På bloggen efterlystes anledningar att betrakta Per Wirtén som intellektuell och så avslöjades den nakna, chockerande sanningen bakom Fredrik Westerlunds beslut att lämna folkpartiet. Lite fick vi ändå jubla, Irland röstade nej till Lissabonfördraget.

”Måtte Federley motbevisa mig på den här punkten, men den resignerade inordning jag såg idag får mig att tänka på Karl-Petter Thorwaldsson. För länge sedan ordförande i SSU. Sedan dess en partigödd pamp som levt på ryktet att en gång för länge sedan ha varit intressant och relevant i den politiska debatten, fast ingen längre minns riktigt för vad.”

(Imorgon juli-dec)