Mattias Svensson
Skriver och föreläser, gärna om liberalism, miljö och frihet – mot förmynderi
  • Hem
  • Om mig
  • Böcker och rapporter
  • Debatter
  • Talaruppdrag
  • Evenemang
  • Publicerat
  • Bloggat

En eftermiddag i Dalen

Mattias Svensson

september 27, 2013

Howard Roark skrattade. Han stod på en klippavsats högt uppe i bergen och blickade ner längs de björk- och tallbeväxta kullarna mot dalen nedanför. Granit och trä, tänkte han, att omformas till resliga byggnader formade efter en tanke i ett överlägset intellekt. Det vore något annat än de amatörmässigt hopfogade ruckel som låg utspridda framför honom, och som fått honom att brista i skratt.

Framför honom på en sten satt en man med kopparbrunt hår. Han tittade upp när Roark närmade sig. Det var ett säreget uteseende, tänkte Roark, håret, huden, ögonen såg ut som metallegeringar – fast i ögonen fanns insprängda stråk av rödglödgad smälta och ansiktet gick i en grönaktig ton som förde tankarna till koppar som ärgats.

– Ni ser ut att behöva en arkitekt, sade Roark till mannen på stenen, och gjorde en svepande gest över dalen.

– Alla är bäst på allt här, fräste mannen på stenen till svar. Vi har en bankir som tillverkar världens godaste cigaretter, en fabrikör som gör världens godaste bacon och en filosof som steker världens godaste hamburgare. Om dessa människor har byggt sina egna hus så är de världens bästa hus, annars vore A inte A, och det vore att förneka verklighetens natur. Vad ska vi med en arkitekt till? Vi har nog av Ellis Wyatt som envisas med att pumpa upp olja fast jag uppfunnit en motor som tar energi direkt ur atmosfären.

Roark gick därifrån. Det var ingen idé att försöka erbjuda sina tjänster, tänkte han. Min sorts människor kommer att komma till mig.

När mannen på stenen tittade upp igen hade den rödhårige arkitekten redan försvunnit i fjärran. Han ångrade sin avsnäsning, en del av husen var faktiskt bara timmerkojor, men han hade gått ut för att han mådde illa och inte orkade träffa en människa. Han visste inte att han förvisat den unge arkitekten till en, åtminstone rent litterärt sett, bättre berättelse.

***

Ätten D’Anconias störste son låg utslagen i soffan. Den hårslinga från den i övrigt korrekt tillbakastrukna frisyren som hängde ner över hans ansikte bidrog snarare till att förstärka den rena, avslappnade oberördheten i hans drag, läpparna var formade som i en antydan till leende. Kläderna var lika oklanderligt fria från spår av gårdagens fylleslag som en riddares blankpolerade rustning dolde spåren från tidigare strider.

Dagny betraktade honom där han låg med ett närmast moderligt leende. Hon hade dragit sig tillbaka tidigt och lämnat grabbarna – John, Fransisco och Ragnar – med en gigantisk flaska ’Mulligans Moonshine’. Inte för att det hade varit något fel på spriten. Den hade varit den godaste hon någonsin druckit, taggigt rivande och krävande som en gigantisk utmaning hade den första klunken närmast chockat henne för att strax därefter sprida en behagfull värme i hela kroppen som en omfamnande belöning till den som klarat prövningen. Det var något helt annat än den sprit som serverades i yttervärlden från ett monopol som var Folkstaten Sveriges enda kvarvarande exportprodukt.

Fransisco, Ragnar och John hade alla tittat uppskattande på henne när hon ställt det urdruckna glaset på bordet och det var Galts kvardröjande blick som fått henne att raskt avstå från påfyllning. Med tanke på vad lite vin hemma hos Ellis Wyatt fått henne att göra med Hank Rearden hyste hon inga tvivel på vad ytterligare alkoholintag i detta sällskap skulle leda till.

Istället hade grabbarna fortsatt som brukligt; John hade kämpat tappert, Ragnar hade stupat framför ett halvtomt sista glas och Fransisco hade med en elegant knyck dragit i sig den sista slatten innan han landade mjukt i soffan. Trots sekel av ihärdiga försök hade ingen sett en D’Anconia drickas under bordet.

***

Vem är John Galt? Han kände sig illa till mods över att behöva rikta den frågan till sig själv där han gick uppifrån bergen tillbaka mot dalen och sitt hus där de andra förmodligen fortfarande låg och sov ruset av sig. Ja, inte Dagny, förstås. Hon hade med en skälmsk blick avböjt när han försökte fylla på hennes glas, som om hon kunnat läsa hans avsikter likt en öppen bok. Kanske inte så konstigt när han suktat efter henne på avstånd i tio år och nu hade henne i samma hus. Den övergående baksmällan gjorde inte saken bättre, det pulserande bultandet hade lämnat det större huvudet för det mindre. Han lekte med tanken att kila ner till den där författarinnan. Med tanke på hennes trånande blickar efter honom skulle hon inte vara nödbedd. Så kom han plötsligt att tänka på vad grabbarna från Colorado sagt om henne. Hon kallades tydligen inte ”fishwife” på grund av sitt yrke. Lite av illamåendet återvände, vilket räckte för att kyla av tankarna. När de andra hade stuckit skulle han passa på att kolla på en av de filmer som var skådespelerskan Kay Ludlows verkliga storsäljare i den mansdominerade dalen. Han kände sig med ens bättre till mods.

***

När Galt slog upp dörren till sitt hus mötte han doften av nybryggt kaffe. Dagny och Fransisco satt vid ett fulldukat frukostbord. Fransisco åt med god aptit trots nattens dryckesorgie, Dagny hade verkligen överträffat sig själv i köket.

– God morgon! sade Galt, samtidigt som han tog ett glatt skutt och ljudligt släppte väder.

Dagny hann genomfaras av tanken att det lät som en hyllningsfanfar till det roliga och enkla med att vara människa och ett igenkännande leende hade sånär formats i hennes mungipa innan hennes medvetna jag formade anletsdragen till en ogillande rynkning. Galt såg allvarligt på henne.

– Har du varit så länge i den hämmade världen där utanför att du inte längre kan ge ett rationellt gensvar på de enklaste källorna till glädje? frågade han.

– Jag … uppskattar inte den typen av lustigheter.

De avbröts av Fransiscos gapskratt.

– I så fall undrar jag var flickan från min barndom tog vägen. Hon som kunde fjärta så klänningen fladdrade och Eddie Willers var halvvägs hem för han var rädd att det åskade. Kan du svara på det, Dagny?

– Hon växte upp, fräste Dagny. Kan du inte vara tyst, Fransisco, tillade hon, och kände sig påtagligt störd av John Galts närvaro vid diskussionen.

– Jag ska tvärtom göra mig hörd, sade Fransisco och klev upp från frukostbordet. Han ställde sig demonstrativt framför dem båda, putade med rumpan och släppte med en elegant armrörelse av en råmande brakare som hade överröstat mullret från en skenande elefanthjord.

Hennes försvar rämnade samman. Hon skrattade; hejdlöst, glatt, befriat. Hela kroppen skakade av skratt och det var som om hon skakade av sig bördan av åratals smygande, knipande och hycklat ogillande inför det mest naturliga i världen. Hon såg upp mot Fransiscos flin, och såg den pojke hon älskat. Sedan sneglade hon mot Galt. Han hade precis rätat sig efter att kroppen varit som sammandragen i skrattkramper. I ögonvrån skymtade hon tårar som han med en effektiv armrörelse torkade bort.

– Vad håller ni på med egentligen? frågade hon när hon hämtat sig något.

– Vi strejkar, sade Galt. Vi strejkar mot livsförnekarna. Vi strejkar mot glädjedödarna. Vi strejkar mot läran att kroppsljud inte är kul. Det här, sade han och brände av en vältajmad fis, är arslets strejk.

Innan Dagny ens hann dra på munnen slog en fasansfull doft mot henne från ett helt annat håll. Hon kunde inte avgöra vem som var den skyldige, det var som att sitta i ett bakhåll där fienden plötsligt överfaller samtidigt från alla håll. Stankens urkälla avslöjade sig bara genom ett blänkande leende, omgivet av ett gyllene hårsvall – det var Ragnar Danneskjöld som tittade upp under bordet. Leendet förutan hade ingen kunnat misstänka att någon så vacker kunnat åstadkomma något så vedervärdigt. Han visade en sällsynt sorts stolthet, inte många män hade vågat stå för att ha presterat något så fruktansvärt.

– Allvarligt talat, John, sade han, så tycker jag du ska skippa just den delen när du snackar till folket. Talet är långt nog som det är.

– Du har onekligen presenterat övertygande argument, sade Galt lugnt med fingrarna om näsan.

– Se det som en lektion i praktisk filosofi, sade Danneskjöld, och viftade med handen i den tomma rymden bakom sig.

 

M Freccero

 

(Det här var en parodi jag skrev till Svensk Linje nr 1 2005, när jag bearbetade översättningen av Ayn Rands Atlas Shrugged/Och världen skälvde till den svenska utgåvan 2005.)

Mastodontinlägg i snaskig sidodebatt

Mattias Svensson

september 27, 2013

Från Svensk Linje nr 3 2005. Recension av James S Valliant The passion of Ayn Rands critics – the Case Against the Brandens (Durban House, 2005), 433 s.

***

Med sina bästsäljande idéromaner The Fountainhead och Atlas Shrugged och med efterföljande essäsamlingar till försvar för en förnuftsbaserad kunskapsteori, etisk egoism, ett kapitalistiskt samhällssystem och en romantisk renässans blev Ayn Rand en av 1900-talets stora tänkare.

Rand väckte också känslor. Hennes skarpa och tydliga presentation av vad hon tyckte och tänkte lämnar få utrymmen för ”tolkningar” och tvetydigheter. Läsarna har polariserats i två läger som antingen hyllar eller hatar henne, få har förblivit likgiltiga. En bidragande orsak till den känslosamma responsen är också att hennes idéer först presenterats i romanform. Även essäerna är präglade av författaren Ayn Rands målande och känslomässigt engagerande beskrivningar av vad en viss idé innebär i praktisk, fysisk verklighet.

För Rand var detta inget konstigt. En av de mest missförstådda aspekterna av hennes filosofi är just känslornas roll. Rand hävdade att känslorna inte är några kunskapsverktyg (”tools of cognition”), bara förnuftet kan ge oss säker kunskap om sant, falskt och vad vi ska göra. Människan är likafullt en kännande varelse och känslorna ger oss vetskap om vårt eget inre tillstånd och vår respons på tillvarons fakta. Rand såg en självklar roll i att bejaka det passionerade, livsbejakande och glädjande i livet, känslan av att med självklarhet ha rätt att leva livet här på jorden. Vägen till ett sådant själsligt tillstånd är att vara ambitiös, tänkande och produktiv (tänk på det välbehag man känner av att ha nått fram till en grundläggande insikt, exempelvis löst ett matematiskt problem).

Likafullt har den känslosamma responsen på Rands skrivande tenderat att fördunkla debatten kring hennes idéer. Det är inte helt utan komik att annars tillbakalutade och blaserade intellektuella fullständigt tappar koncepterna och börjar skrika och gorma i tal och skrift när just Rand diskuteras.

Ett av de vanliga sidospåren när Rand diskuteras har dock uppstått bland anhängare och tidigare anhängare. Det går ut på att personen Ayn Rand inte skulle ha levt som hon lärde. Att hon tvärtom var en dogmatisk sektledare som avkrävde alla hon associerade sig med fullständig lydnad och underkastelse. Att hon var ”galen” och besatt av hämndlystnad mot dem hon brutit med och att hon skulle ha varit känslomässigt avskuren från verkligheten omkring henne.

De huvudsakliga källorna till dessa uppgifter är de två minnesböcker som på 1980-talet gavs ut av de tidigare makarna Nathaniel och Barbara Branden (Judgment Day och The passion of Ayn Rand). De var under 18 år associerade med Rand, tillhörde den inre krets inkluderade bland annat Alan Greenspan och Leonard Peikoff som var med under de år då Rand skrev på Atlas Shrugged och byggde på 1960-talet upp den organiserade rörelse som uppstod kring hennes filosofi med föreläsningar och sociala aktiviteter. Nathaniel hade även under ett antal år en affär med Rand. Under stor uppmärksamhet bröt Rand officiellt med dem båda 1968 och lät lägga ner den organiserade rörelsen.

Huruvida Ayn Rand levde som hon lärde är förvisso en sidodebatt, filosofin kan och bör bedömas på sina egna meriter i sak. Men det är ingen ointressant sidodebatt. Rand själv hävdade att det enda tillägg hon personligen hade till sina romaner är ”och jag menar det”. Hennes filosofi är därtill menad att vara ”en filosofi för att leva på jorden”; presenterad i komprimerad och illustrerad form som ett praktiskt redskap att använda och utveckla, inte som en teoretisk övning för akademiker i elfenbenstorn. Om den som formulerar en sådan filosofi själv inte lever upp till den är det naturligtvis av intresse.

 

Riddar Valliant till försvar

Makarna Brandens partsinlagor kom efter Ayn Rands död 1982, så själv har hon inte kunnat gå i svaromål mot anklagelserna. Det har heller inte varit någon högprioriterad uppgift för organisationer ägnade åt att sprida hennes filosofi. Med åren har dock Ayn Rands korrespondens och journaler, ja till och med hennes marginalanteckningar i böcker hon läste, gjorts tillgängliga. Dokumentärfilmaren Michel Paxton och forskaren Chris Sciabarra har kartlagt stora delar av Rands bakgrund i Ryssland.

Inte minst breven och journalerna ger en helt annan bild av Rand än den som framkommer i makarna Brandens böcker. Här följer vi den intellektuella utvecklingen hos den ryskflyktade flicka som skapade sin egen succé och uppfyllde sina drömmar i ett främmande land. Hon är generös med sin tid och energi i diskussioner med fullkomliga främlingar, av välvilja och för att bli bättre på att formulera sina egna tankar. Likaså med pengar till släktingar både före och efter sin framgång, även om hon villkorar lån hon ger ut och inte finner sig i att bli utnyttjad. (Att hon efter att ha formulerat sina tankar i böckerna blev omvittnat otålig och emellanåt omotiverat ilsken över enkla frågeställningar blir mer förståeligt mot bakgrund av att hon redan innan Atlas Shrugged gavs ut tragglat dessa med hög som låg i decennier.)

Den som vill få en bild av Ayn Rands liv och gärning har således redan en mängd material att tillgå. Till denna rika flora har nu adderats The passion of Ayn Rands critics en explicit uppgörelse med makarna Branden och deras biografier skriven av James S Valliant. Författaren har själv aldrig träffat Rand (däremot både Nathaniel Branden och Murray Rothbard) och tillhör inte den inre kretsen kring Ayn Rand Institute. Boken bygger dels på en kritisk genomgång av makarna Brandens böcker och dels på att Valliant fått tillträde till Rands personliga journalanteckningar från samma tid. Rands anteckningar under 1968 finns också återgivna, enligt uppgift utan betydande redigeringar.

Valliants förhoppning är att den här boken ska kunna sätta punkt för sidospåret att Rand inte levde som hon lärde och den snaskiga debatt som följt av hennes affär med Nathaniel Branden. Av flera skäl tror jag inte att så blir fallet. Det första är att vare sig läsvärde eller relevans gör Valliants bok lika lockande som makarna Brandens verk. De senare umgicks trots allt med Rand i 18 år och berättar varsin intressant historia om personliga livsöden och stämningar. I Valliants bok finns förvisso Rands egna anteckningar, men det är både tradigt och tragiskt att faktiskt ta sig igenom dem. De handlar nästan uteslutande om försök att få rätsida på och förstå Nathaniel Brandens agerande under antagande om att han huvudsakligen talar sanning, vilket läsaren redan vet att han inte gör. Därtill bedrivs kritik mot makarna Brandens biografier, vilket aldrig blir lika intressant och läsvärt som en personlig betraktelse.

 

Brandens inkonsistenser

Boken har ändå sina förtjänster och i sak bidrar den till en mer balanserad bild av personen Ayn Rand än den som ges av makarna Branden. Ändå dras den både genom sitt metodval och genom sina slutsatser med allvarliga brister som snarare underminerar än stärker författarens trovärdighet och teser.

Kritiken av makarna Brandens egna böcker och inkonsistensen dem emellan (och i de egna beskrivningarna) är i långa delar förtjänstfull. Barbara Branden skriver exempelvis om att ingenting kunde vara mer typiskt Rand än att på stående fot fälla omdömen utan hänsyn till personlig kontext, att hon var arrogant, krävande och dogmatisk. På ett annat ställe i samma bok beskrivs Rands omvittnade förmåga att ”som om hon hade en antenn” känna vad som var viktigt och speciellt för just den person hon diskuterade med.

Nathaniel Branden försöker få Rand att framstå som galen, fast han låter sin sedan länge avlidna dåvarande partner fälla omdömet. I det sammanhanget nämner han att Rand tog en sorts bantningspiller innehållande amfetamin, vilket vid varaktigt missbruk kan orsaka psykiska störningar. Det han glömmer att nämna, vilket Barbara gör i den fotnot dit hon hänvisar saken, är dels att dosen var så liten att effekten förmodligen var av ren placebokaraktär och att Rand dessutom utan problem upphörde att ta tabletterna.

Barbara hävdar att Rand inte bara var humorlös som person utan dessutom misstänksam mot humor av princip. Nathaniel återberättar däremot hur Rand framkallade skrattsalvor genom att svara ”Kallar du det konventionellt?” när en frågeställare menade att huvudpersonen i The Fountainhead, Howard Roark, inte alls var okonventionell eftersom han var sexuellt trogen samma kvinna hela livet. Rand skrattade därtill hejdlöst åt sin favoritkomikers skämt och uppskattade sin makes lustigheter. Hon menade förvisso att humor inte är ”en förbehållslös dygd” (men ändå en dygd) och var kritisk mot att det användes som ett sätt att förringa storhet.

Valliant går också hårt åt Barbara Brandens skrattretande psykologiseringar utifrån ytterst bristfälligt underlag. Rand ska exempelvis ha undertryckt sina känslor redan som barn som skydd mot sin kärlekslösa uppväxt. Bevisen? Föräldrarna lutar sig ifrån varandra på ett fotografi och Rand talade om att hon inte sympatiserade med sin mors värderingar (att modern sålde sina juveler för att möjliggöra Rands flykt till USA vittnar knappast om kärlekslöshet).

Ett annat exempel är att Rand sägs vara både opraktisk och främmande för den fysiska verkligheten. Detta trots att hon faktiskt jobbade som exempelvis garderobiär och där avancerade till avdelningschef på ett år och att hon lagade mat som enligt Nathaniel själv var mycket god. Hon påstods avsky varje form av fysisk aktivitet trots att hon i sextioårsåldern blev förtjust i att dansa och som barn hade uppskattat att klättra i alperna. Valliant påpekar också att Rands eventuella avsky för andra former av fysisk aktivitet rimligen kan ha mer med att göra att hon som barn under revolutionen fick ta sig till fots från St Petersburg till Kiev.

Man kan också, som Valliant, konstatera att om det var undersåtar och lydnad hon eftersträvade så hade hon kunnat ta över och driva Nathaniel Branden Institute på egen hand, eller låta en villig Barbara Branden driva det vidare. Istället konstaterar hon i sin artikel 1968 där hon förklarar brottet med makarna Branden att det var tänkt enbart som en utbildningsorganisation för oberoende individer som delar samma idéer, men att det genom att bli mer av en organiserad rörelse stundtals varit generande för henne. Därför valde hon att likvidera bolaget. Den organiserade rörelsen både föddes och dog med makarna Branden och förblev nedlagd så länge Rand var i livet.

 

Karaktärsmord

Valliant drar med rätta slutsatsen att trovärdigheten i makarna Brandens vittnesmål graveras av sådana här saker. Särskilt gäller det påståenden de själva säger sig ”ha hört” eller ”uppfattat implicit” och som går på tvärs emot annan erfarenhet. Men han drar alldeles för bekväma och långtgående slutsatser av sin kritik. Exempelvis tas makarna Brandens likartade psykologiska beskrivning av Rand till intäkt för att de har ”pratat ihop sig”, medan skillnaderna i andra beskrivningar sägs bevisa att de inte är trovärdiga (och att den trevligare av slutsatserna är sann). Då har de med andra ord alltid fel.

Än tyngre blir denna kritik eftersom Valliant när det blir obekvämt visar bristande vilja att ta reda på vad som verkligen är sant. Enligt makarna Branden (och många andra) hölls med jämna mellanrum ”rättegångar” i den inre kretsen och riktades mot någon som inte ansågs hålla med om någon punkt eller inte ansträngt sig nog för att förstå. Branden har själv erkänt att han fungerade som en medeltida inkvisitor och var drivande i detta, dock ska han ha stötts och applåderats av Rand själv. Valliant nöjer sig med att raljera över överdrivna anklagelser om ”stalinism” och liknande med att konstatera att ingen skadats fysiskt och att betvivla att ”rättegångarna” alls ägt rum eftersom makarna Brandens beskrivningar är ”vaga” och de i vilket fall som helst inte är trovärdiga vittnen.

Men varför stanna där? Om beskrivningen stämmer skulle det underbygga åtminstone en del anklagelser om sektmentalitet och krav på underkastelse, och om den inte stämmer skulle man vilja ha en annan beskrivning av vad det var som pågick. Med tanke på att det rörde sig rätt många personer i den inre kretsen – exempelvis Leonard Peikoff som enligt Nathaniel inte bara utsatts för en rättegång utan också där ”dömdes” att visa sitt värde på annan ort – så borde det gått att ta reda på hur saker faktiskt ligger till (eller åtminstone ställa ord mot ord) istället för att författaren spekulerar.

Detta är en grundläggande invändning mot metoden i boken. Författaren ägnar sig för mycket åt ”skriftstudier”, att tolka påståenden i diverse böcker, istället för att försöka belägga hur det ligger till i verkligheten, även när det med ganska ringa merarbete hade kunnat göras. Det blir, med en randiansk term, en rationalistisk övning där slutsatser deduceras fram ur Valliants tolkningar av andras vittnesmål, snarare än ett försök att beskriva vad som faktiskt kan ha inträffat.

Valliants bakgrund som professionell åklagare skiner dessvärre igenom. Vad han ägnar sig åt är intet mindre än ett försök till karaktärsmord på makarna Branden. Han underkänner deras vittnesmål i allt som talar till nackdel för Rands karaktär, men anför dem obehindrat som karaktärsvittnen i det de talar för henne. Dessutom menar han sig i sin yrkesroll känna igen Nathaniel Brandens psykologi som densamma som hos en våldtäktsman. Förfarandet och tolkningarna av de fakta som läggs på borden blir så överdrivna och är så ensidiga att man snarare börjar tvivla på författaren själv.

 

Dagboksanteckningarna

Det är synd eftersom Valliant däremellan lägger fram en i långa stycken trovärdig beskrivning, inte minst vilande på Rands egna dagboksanteckningar, av Rand som i allt väsentligt oskyldig till anklagelser om galenskap, hämndbegär och sektmentalitet. Nathaniel påstår exempelvis att Rand efter att Rand brutit med honom ska ha ägnat timmar och dagar under flera år åt att ha fantiserat och konstruerat om historien för att framställa honom som ett monster. Till detta driven av hämndbegär, en vilja att förstöra hans ställning och liv.

Detta kan nu avfärdas och mer därtill. Det visar sig tvärtom att Rand inte ägnat honom en rad i sina anteckningar sedan hon väl fått reda på sanningen om att han i flera år ljugit om och förställt en kärlek för henne som han inte längre kände och därtill haft ett förhållande med en annan person. Denna kärlek hade han så sent som 1968 föresvävat inte bara verbalt, utan genom att kyssa henne ”på ett sexuellt sätt” och betyga att för honom skulle hon alltid vara ”en sexuell varelse”.

Under flera år, ända tills de bröt med varandra, bad Branden Rand om hjälp med att genom samtal försöka reda ut sina ”psyko-epistemologiska problem”. Det är denna uppgift Rand går upp i genom att lägga timtal på samtal och anteckningar där hon försöker bena ut dess betydelse. Denna bluff genomförde makarna Branden redan några år tidigare. Båda visste då att deras eget förhållande var dött och båda hade förhållanden vid sidan av som de inte nämnde. Ändå lät de Rand ”hjälpa dem” med omfattande samtal. I dessa samtal framkommer att Rand tagit upp att hennes ålder skulle kunna vara ett oöverstigligt problem, något som Nathaniel emfatiskt förnekar samtidigt som han låtsas ha problem att över huvud taget tänka sig en sexuell relation.

Rand fungerade alltså som samtalspartner och närmast terapeut för Nathaniel Branden, först i hopp om att rädda relationen med en man som hon älskade och hade haft en sexuell relation med. Men redan den 25 januari 1968 inser Rand att förhållandet är över och att de senaste åtta åren (då Branden trots att han säger sig älska henne inte klarar av att ha sex med henne på grund av det ena eller andra akuta psykologiska problemet) var ett misstag, även om hon fortfarande tycker att det var rätt att försöka sig på romansen från början. Hon säger sig acceptera allt hon kan förstå, och diskussionerna berör både en tredje part och att uppbrott på grund av ålder, bara inte attityden ”jag vet inte”. Rand ställer sig också frågan varför hon inte bryter med Nathaniel redan då och svarar själv att det är för att hon inte förstår. När hon talar om ett brott med honom är det förvisso senare klart att hon menar den personliga relationen, men att de fortfarande kan ha yrkesmässig kontakt. Så mycket för den dogmatiska och oresonliga Rand.

Dessa år, dagar och timmar var Rand redo att lägga fast de var plågsamma för henne själv, så högt värderade hon den Nathaniel som övertygat henne om att han delade alla hennes värden. Sedan visade sig all denna tid bara varit förslagna lögner från en person beredd att inte bara ljuga för Rand, utan också nästla in sin partner och dåvarande fru Barbara i dessa lögner (Rand finner som ett resultat Nathaniels hemliga partner Patrecia tillgjord och falsk). Det är inte undra på att Rand blir förbannad när hon får reda på sanningen och inte vill ha med Nathaniel att göra.

Nathaniels påståenden om att Rand skulle ha fantiserat ihop en massa psykologiseringar i efterhand (något som knappast är möjligt givet att anteckningarna stämmer med kronologiska händelser) faller också tillbaka på honom själv. Nu när de faktiska anteckningarna publicerats blir det än tydligare att han försökt ljuga ytterligare en gång i sin bok i syfte att skydda sig själv. Anteckningarna visar inget behov av besatthet eller hämndbegär. Vad Rand gör är bara att dra tillbaka all sanktion hon tidigare gett en person hon trott vara talesman för förnuft och moralisk ambition, men som visat sig vara en förslagen lögnare.

Behöver då domen över Nathaniel Branden bli så hård som att han skulle ha ”en våldtäktsmans själ”? Absolut inte. Utan att sympatisera med vad han gjorde mot Rand, Barbara Branden och även Patrecia under flera år, så är det lätt att förstå hur han hamnade i situationen. Om man själv fick träffa en person man verkligen beundrar skulle många förmodligen falla för frestelsen att förställa sig bara lite grann för att vara intressant för dem. Branden gjorde detta, från början så lite att det knappt märktes genom att hålla inne med eventuella tvivel, men så småningom växte förställandet till en under flera år låtsad kärlek. Karriärmässigt gjorde han succé, för alla utom han själv var han som en av hjältarna i Rands böcker. Ändå var han hela tiden olycklig och det som framför allt hände i takt med framgångarna var att priset för lögnerna blev större och större. När han till slut ”förlorade allt” genom brottet med Rand, men äntligen kunde stå för sin kärlek till kvinnan han egentligen älskade och de värden han höll av egen övertygelse, lyckades han bygga ett lyckligt liv. Även om han i det senare livet tog avstånd från några punkter i Rands filosofiska system, så var det först då han faktiskt levde efter dess grunder. I detta finns mycket att lära.

EMU2003: Where were you while we were getting high

Mattias Svensson

september 14, 2013
Jag badar i Sergelfontänen tidig morgon den 15 september, efter att Sverige röstat nej till euron.

Jag badar i Sergelfontänen tidig morgon den 15 september, efter att Sverige röstat nej till euron.

”Svenska folket, som tidigare uppfattades som en grå massa av undersåtar, har nu sagt ifrån. Ordentligt. De valde att tänka själva och fatta ett eget beslut framför att lita till politiker eller lockas av valfläsk. Med hela 56-42 röstades förslaget ned om att bli en del av EU:s valutaunion och ta ytterligare steg mot maktkoncentration i Bryssel. Lydriket Sverige finns inte längre. Bara det är tillräckligt skäl att jubla.”

Så skrev jag några dagar efter folkomröstningen. En måhända något segerrusig analys. Men bara tre år senare hade Svenskt näringsliv upplevt ett gräsrotsuppror mot den pragmatiska linjen att samarbeta med regeringen Persson (en linje som låg bakom den misslyckade rekryteringen av Ebba Lindsö som vd och även bakom att lägga så mycket pengar på att åt Persson leverera ett ja till euron), bytt ledning och slagit in på en mer sakpolitisk och oppositionell linje (en bakgrund här om Gnosjöupproret), och Sverige bytt en socialdemokratisk regering mot en Alliansdito. I Europafrågor blev det dock Dagens Nyheter som fick sin vilja igenom: Inga fler folkomröstningar när folk röstar så här fel. Svenska folket har aldrig tillfrågats igen om att föra makt och befogenheter till Bryssel, inte ens vid införandet av en ny konstitution.

Men jag tror att många idag är glada att vi i alla fall inte införde euron. Inte minst efter att finanskrisen 2008 övergått i en skuldkris för många euroländer, inte sällan förvärrad av felaktiga räntenivåer före och efter krisen.

Jag minns hur som helst den 14 september med stort välbehag. Som jag skrev 2008 är det inte många politiska segrar man får uppleva som liberal i ett land som Sverige. Alltså passade jag på att fira rejält. Efter att ha delat ut valsedlar vid två vallokaler på Lidingö cyklade jag in till stan där jag såg två fotbollsmatcher (City-Aston villa 4-1 och Örebro-AIK 0-0) innan jag betade av Centerns valvaka i riksdagen, Medborgare mot EMU:s valvaka vid KTH, Miljöpartiets valvaka på Kungsgatan, nejkampanjens båt där vi dansade till sent och Ali Esbati drog upp en av våra aktivister ur plurret, Tre Remmare och slutligen ett (sedermera kritiserat) segerbad i Sergelfontänen.

Hoppas att alla som idag samlas för att fira tioårsjubiléet får uppleva något liknande. Jag kan tyvärr inte vara med.

EMU2003: Felet som aldrig avslöjades

Mattias Svensson

september 13, 2013

 

Diagrammet till vänster om skillnaden i tillväxt mellan Sverige och EMU-området var fel.

Diagrammet till vänster om skillnaden i tillväxt mellan Sverige och EMU-området var fel.

Gjorde vi inga fel på nej-sidan då? Det gjorde vi förstås. Vi var glada amatörer, nördigt intresserade av sakfrågan, men inte alltid kommunikativt begåvade. Konflikterna kring vad som skulle stå i texten i den första broschyren höll sånär på att spränga hela Medborgare mot EMU. Dessutom var många av oss förlorare, vana att tillhöra en minoritet och kanske med en fallenhet att välja fel strider. Eurofrågan var ju för de flesta av oss på den borgerliga kanten just en sådan, åtminstone karriärmässigt. Men det fanns andra. Idén att i några dagar efter Centerns Hitler-debacle i Almedalen lägga upp ett omfattande och underbyggt försvar för att det gick att dra paralleller mellan Hitlers styre och EMU-projektet var en sådan. Jag hann precis tillbaka från Visby för att avstyra den tanken.

Och jag vågar först nu avslöja ett fel inom Medborgare mot EMU som hade kunnat bli riktigt avgörande. Det publicerades nämligen i den valtidning som vi skickade ut till 1 350 000 hushåll. Här ställs tillväxten i Sverige mot tillväxten i EMU-området och sägs vara 2,4 i Sverige men 0,1 i euroområdet mätt i BNP på årsbasis, vilket blev ett mycket pedagogiskt diagram i tidningen. Så mycket skiljde dock inte tillväxten mellan områdena, siffran var något slags kvartalsindex för att på så vis verka ännu bättre.

Ekonomin var en av de absolut viktigaste frågorna för dem som röstade nej, och Medborgare mot EMU hade (med rätta) hög trovärdighet i denna fråga. Hade detta sakfel upptäckts i vårt mest spridda valmaterial som inte hade hunnit eller kunnat korrigeras innan själva omröstningen så hade det blivit svårt att hantera, även om det förstås kunnat påpekas att tillväxten trots allt var högre i Sverige än i euroområdet om än inte så mycket högre.

Jag har inte hunnit gå tillbaka och kolla upp siffrorna, så det här är en minnesbild. Då, 2003, fick jag det klart för mig i ett så sent skede att det bara var att hålla andan och hoppas att ingen på motståndarsidan skulle upptäcka det. Nu är det kanske dags att andas ut.

EMU2003: Ekonomipristagarna om euron

Mattias Svensson

september 13, 2013

Något av det roligaste i kampanjen var när vi på Medborgare mot EMU fick nys om en konferens i Venedig 2001 där sju (först trodde vi alla åtta var pristagare, men Giorgio La Malfa var ordförande för finansutskottet i Italiens parlament) ekonomipristagare diskuterade euron. Alla utom Robert Mundell, som hjälpt till att skapa konstruktionen, var kritiska: 6-1 i Nobelpristagare! Vi var dock organisationsmässigt i en uppstartsfas, jag hade feber dagarna innan och mediebearbetningen blev därefter. Presentationen i riksdagshuset lockade inte så värst många journalister.

Återigen kom ja-kampanjen till vår hjälp. De kontaktade en av de amerikanska pristagarna, som uppmanade svenskarna att rösta ja till euron. Dock inte av ekonomiska skäl, utan för att det skulle motverka USA:s krig i Irak. Det var en dröm att kommentera den omsvängningen i Dagens Industri, dels med att de ekonomiska argumenten mot kvarstod, och att generöst kunna medge att ”Då står det väl 5-2 då”.

DVD-skivor med diskussionen var populära att dela ut bland våra aktivister, och vi tryckte även presentationer med utdrag från diskussionen som den nedan. Hur många som faktiskt såg den över timslånga redigerade diskussionen eller läste de längre resonemangen ska jag låta vara osagt (jag gjorde det bara översiktligt). Men ekonomipristagarnas ställningstagande blev med tiden ett tungt slagträ i debatten. Nedan återges de översatta citaten från diskussionen som jag hade i ett dokument.

 

Inledning. 3

(L1) Milton Friedman 1. 4

(L2) Lawrence Klein 1. 4

(L3) Daniel McFadden 1. 5

(L4) James Mirrless 1. 5

(L5) Robert Mundell 1. 6

(L6) Robert Solow 1. 7

(L7) Giorgio La Malfa 1. 7

(L8) Myron Scholes 1. 8

(L9) Milton Friedman 2. 9

(L10) Robert Mundell 2. 9

(L11) Rober Merton 1. 10

(L12) Robert Solow 2. 10

(L13) Robert Mundell 3. 11

(L14) Robert Solow 3. 11

(L15) Giorgio La Malfa 2. 11

 

Inledning

I samband med Nobel-prisets 100-årsjubileum år 2001 samlas ett antal tidigare pristagare i ekonomi i Venedig för att delta i ett seminarium anordnat av The Giorgio Cini Foundation –  www.cini.it – för att diskutera aktuella frågor, däribland EMU.

Genom vänligt tillmötesgående från Cini Foundation har vi fått deras medgivande att återge delar av den videoupptagning som gjordes vid förhandlingarna.

Vi har kortat ned de ursprungliga banden från ca. 2 timmar och 50 minuter till ca. 68 minuter. Det nya bandet består av tre delar. Första har vi nyckelkommentarer av tre av de mest kända ekonomerna på området, Milton Friedman, Robert Mundell och Robert Solow. Därefter återger vi kommentarer från alla nobelpristagare som var med vid konferensen där vi försöker fånga de huvudsakliga invändningarna mot EMU (utom för Mundell som är för EMU). Slutligen finns långa stycken av diskussionen återgivna för att ge er grepp om sammanhang och resonemang bakom pristagarnas ställningstagande. Dessa långa stycken finns översatta i detta häfte.

Deltagarna i EMU-diskussionen var, utöver ekonomipristagare, två; den ene Giorgio La Malfa, Chairman of the Finance Committee of the Italian Parliament, och Mario Boldassarri, Vice-Ministro, Ministero dell’Economía e Fìnanze. Den senares inlägg var nästan helt på italienska varför vi har fått avstå från att försöka återge det.

Korrigering:

I början av filmen anges ett felaktigt årtal för konferensen. Rätt årtal är 2001.

 

Längre klipp (del 3 av 3)

(L1) Milton Friedman 1

För en ekonom och historiker är euron är ett mycket intressant ämne. Det är nämligen en monetär konstruktion som saknar motstycke i historien. Många gånger tidigare har olika länder använt pengar baserade på samma guldmyntfot. Länderna satte värdet på sin egen valuta uttryckt i guld, men varje land behöll rätten att lämna guldmyntfoten eller förändra värdet på sin valuta i förhållande till guldet. Situationen med euron är en helt annan. Vi har en centralbank utan koppling till en enda politisk enhet, men som gör anspråk på att driva ett monetärt system för elva olika länder. Vart och ett av dessa länder har kastat bort nyckeln. De har ingen möjlighet att lämna samarbetet. Från den 1 januari finns inga franc, mark etc, bara euro. Att återställa situationen är ett betydande arbete.

Det blir svårt att förutsäga hur den nya situationen kommer att fungera, men den medför vissa klara ekonomiska fördelar. Den förenklar för affärsmän, konsumenter och resenärer och alla andra som kan röra sig över gränser utan att behöva växla mellan olika valutor. Å andra sidan uppstår problem. Vart och ett av de elva länderna har väldigt olika system och influeras på olika sätt utifrån. Vad som är lämplig valutapolitik för ett land kan vara fel för ett annat land. Asymmetriska chocker påverkar de olika länderna. Med flera valutor kunde växelkursen justeras för ett enskilt land. Irland, som expanderar snabbt, gynnas då av en stärkt växelkurs. Med euron får Irland sitt handelsbalansöverskott i form av euro, dvs. pappersbitar.

Frågan är hur det kan gå så bra i USA med 50 småstater och en enda valuta. Den mest refererade artikeln på detta område är Bob Mundells artikel om kraven för en monetär union. Medan Bob anses vara eurons fader uppfyller inte euron något av de kraven som ställs upp i artikeln. Men det får Bob reda ut själv. Själv har jag genomgående haft fel angående euron. Jag trodde aldrig att den skulle bli till. Jag ansåg att den inte var i de enskilda ländernas intresse och att de aldrig skulle nå en överenskommelse. Eftersom jag hade fel är jag lite tveksam till att försöka förutsäga eurons framtid, men problemen jag såg tidigare finns kvar.

Alla är överens om att euron inte infördes av ekonomiska utan av politiska skäl. Syftet var att knyta samman länderna så att Tyskland inte återigen kunde äventyra freden i Europa. Detta var Mitterands och Kohls syfte. Om euron fungerar uppnås det syftet. När ekonomiska konstruktioner har politiska syften är det dock osäkert om de är ekonomiskt sunda. De problem jag såg tidigare är fortfarande verkliga, och med tiden kan det uppstå konflikter mellan ländernas behov och målsättningar. Det skapar politiska svårigheter. ECB är en multinationell skapelse med representanter från elva olika länder. De kommer inte alltid vara överens. Då och då kommer detta att skapa betydande politiska svårigheter.

Jag hoppas att jag har fel. Det vore bra för Europa och för världen om euron fungerar bra och blir framgångsrik. Bara med tiden kan vi veta om så blir fallet.

(L2) Lawrence Klein 1

Vi kan resa från plats till plats utan några besvär med att växla mellan valutor. Jag tror däremot att förespråkarna av euron och en gemensam centralbank kan ha drivit upp förväntningar på att detta ska göra ekonomiska underverk för Europa. Själv tvivlar jag på det. I USA är vissa stater mer framgångsrika än andra. Stater har olika konjunkturcykler. I mitt tycke har inte just detta fått USA att fungera bättre.

Varför har somliga länder tvekat? Varför sa Danmark nej? Varför tvekar Storbritannien? Vi kan se att Storbritannien har gjort mycket väl ifrån sig sedan 1992, när de drog sig ur växelkurssamarbetet, som var en mildare form av enhetlighet. Om de har lyckats så pass bra med sin egen politik, varför skulle de ge sig in i ett system som erbjuder mindre frihet? Det är huvudpoängen från ett ekonomiskt perspektiv.

Justeringar av valutakurser, liksom justeringar av priser, räntor och löner, erbjuder en möjlighet att justera obalanser i ekonomin och att skapa jämvikt på marknader. Vad som händer i det här fallet är att länderna avsäger sig en del av sin frihet. Är det bra eller inte? Uppenbarligen finns tvivel. Utöver att man avsäger sig möjligheten att balansera marknader finns det ytterligare ett problem, länderna måste komma överens om unionens penningpolitik. Den huvudsakliga bördan hamnar dessutom på finanspolitiken.

En oroande faktor i byggandet av den gemensamma centralbanken och valutan är att de europeiska nationerna under uppbyggnadsfasen valde en mycket återhållsam linje. USA valde en aggressiv, tillväxtvänlig linje. Vi eliminerade vårt budgetunderskott och uppnådde Maastrichtavtalets krav, trots att vi inte är bundna av det, genom att välja en kraftfull expansionslinje.

[Euron introducerades till] ett väldigt högt värde gentemot dollarn. Misstag kan begås och här rör det sig inte om ett litet misstag begånget av ett enskilt land. Det är ett misstag begånget av flera länder. Euron har inte visat någon större styrka gentemot dollarn. Troligen stärks den, men jag tvivlar på att den når ett värde av 1,2 – 1,25 dollar, vilket var den ursprungliga tanken.

(L3) Daniel McFadden 1

Världsekonomin utsätts för reella chocker, som hanteras av växelkurssystemet. Om marknader var fullständiga[1] – så som de kan vara i teorin – spelar det ingen roll hur valutaområden organiseras; I annat fall fungerar pengar som en ”money veil”.[2] Det finns anledning att misstänka att fullständiga marknader inte finns. Det kan uppstå problem som gör att marknaden faller sönder[3]; T.ex. i mitt specialområde – beslutsteori och ekonomiskt beteende – har vi funnit att människor utsatts för ”money illusion”[4], har ”risk aversion”[5], har ”loss aversion”[6] och ägnar sig åt ”mental bookkeeping”.[7]  Detta betyder att det spelar roll vilken utgångspunkt vi har för riskbedömning. Människor skyddar sig genom att använda tumregler, och de reglerna kan få marknader att falla sönder. Utan att föreslå någon medicin vill jag försäkra mig om att riskhantering tas upp i diskussionen om valutaområden.

En sista kommentar: När man har ett gemensamt valutaområde neutraliseras chocker genom att reala produktionsfaktorer sätts i rörelse. West Virginia och Kalifornien, som tillhör samma valutaområde, löser sina problem genom att arbetslösa gruvarbetare från West Virginia flyttar och hittar jobb i Kalifornien.

Jag har en fråga till den övriga panelen. [Om man][8] formar en valutaunion, till exempel i Europa, där arbetskraften inte är lika lättrörlig, kommer då detta att fungera?

(L4) James Mirrless 1

Valutamarknader verkar vara något som världen inte behöver. [Det är svårt att se betydelsen av att introducera onödiga marknader.] De är självklart bara överflödiga och onödiga om priserna inom ekonomierna är helt rörliga. Om så vore fallet skulle växelkurserna inte spela någon roll. Priserna skulle helt enkelt justeras inom länderna. Penningpolitiken tillför dock ytterligare en dimension då den är ett verktyg för länder med sina egna valutor. Den mest uppenbara poängen med detta är att priser inom en ekonomi i verkligheten inte är särskilt rörliga, annat än på lång sikt. I Argentina sjunker exempelvis priserna, men troligen inte snabbt nog.

Det är ett skäligt antagande att det var en devalvering som efterfrågades, men Argentina hade gått långt i riktning mot att knyta peson och göra den till ett substitut för dollarn. Kan liknande problem uppstå i Europa? Absolut. Sammanslagning av valutor tycks medföra en förlust.

Samtidigt finns tydliga fördelar. Banker tycks tjäna mycket på transaktionerna mellan valutor. De tjänar inte motsvarande mängder pengar på transaktioner med bara en valuta. Jag tror det här i praktiken är en kartellbildning och att en gemensam valuta skulle kunna göra mycket för att minska denna ineffektivitet. Detta är den stora praktiska nyttan – att i framtiden kunna resa runt i Europa med bara euro i fickan. Det vore trevligt.

Av alla dagar jag tänkt på problemen kring euron, finns dagar då jag är för och dagar då jag är mot. För det mesta kommer jag fram till att kostnaderna och fördelarna väger väldigt jämnt, även om både kostnader och fördelar är osäkra. Det tycks inte särskilt troligt att jag ändrar mig i det avseendet. Inom många ekonomiska frågor kan man vara osäker, men jag tycker att jag ska erkänna min osäkerhet i det här fallet. Jag slås dock av hur underlig den europeiska penningpolitiken är. Myndigheten [ECB] som organiserats för att bedriva penningpolitik har regler som säger att inflation är det enda som ska beaktas, vilket är ett överdrivet snävt perspektiv. Det är också tänkt att – åtminstone om reglerna tolkas formellt – myndigheten ska undvika inflation och snabba prisstegringar men överhuvudtaget inte bry sig om möjligheten till deflation. Givet osäkerheterna, ger detta systemet en klar tendens till höga räntor.

Det är inte en nödvändig egenskap hos en gemensam valuta att reglerna för hur valutapolitiken bedrivs är… idiotiska är kanske att gå för långt, men de tenderar vara en aning egendomliga. Det är helt klart ett problem.

I framtida planer för att utvidga eller skapa nya valutor måste metoderna för hur penningpolitiken skall bedrivas få ordentlig uppmärksamhet.

(L5) Robert Mundell 1

Det finns argument både för att optimala valutaområden ska vara stora och för att de ska vara små. I min artikel utgick jag från ett argument för flytande växelkurser och devalvering, vilket baseras på en Keynesiansk ”money illusion”. Argumentet går ut på reallönerna kan sänkas genom en förändrad växelkurs, men inte genom nominella lönesänkningar. I min artikel godtog jag inte det resonemanget. Om vi antar att resonemanget är korrekt, frågade jag mig, vad är då ett optimalt valutaområde? Jag analyserade detta i termer av arbetskraftsmigrationszoner.

I andra delen av artikeln sa jag; Vi har talat om argumenten för att göra ett valutaområde litet, men inte om argumenten för att göra ett valutaområde stort, som skalfördelar och andra faktorer. Detta gav upphov till nästa del av resonemanget. Jag upplevde ingen konflikt mellan min entusiasm för euron och för det här. Jag tror euron blir lika viktig för Europa som en gemensam valuta var för USA 1792. När USA:s 13 kolonier införde en gemensam valuta hade de både politiska och ekonomiska skäl. Troligen måste man ha både politiska och ekonomiska ambitioner för att nå framgång. Något som saknas i diskussionen är asymmetrin i en värld med länder av olika storlek. Här är resonemanget om skalfördelar väsentligt. USA:s ekonomi står idag för 25 procent av all produktion i världen. Andra länder står för en liten del av en procent av världens produktion. Valutan i ett land som USA täcker en enorm yta med frihandel. Den gemensamma valutan ger upphov till enorma mängder transaktioner mellan staterna. Minst tre gånger så mycket handel äger rum med en gemensam valuta. I små länder som Tonga, Luxemburg eller Andorra är det svårt att uppnå skalfördelar. Andorra löser detta genom att använda franc eller peseta. Luxemburg ingår sedan 1920-talet i en monetär union med Belgien, som sköter penningpolitiken.

De flesta amerikaner förstår inte behovet av att ha mer än en valuta med flytande växelkurs. De bor i ett valutaområde som står för 25 procent av världens produktion. För att uppnå USA:s effektivitet måste Europa röra sig i den riktningen. Europa gjorde vinster redan innan de införde de nya pengarna. De har jämförbara priser. Valutaspekulationen genom kapitalrörelser har eliminerats. Sedan växelkurserna låstes kan spekulanter inte tjäna ett öre på den europeiska marknaden.

Vi har komplicerade finansiella system för att reducera osäkerhet. Europa har reducerat osäkerheten i växelkurserna med hjälp av enklast möjliga mekanism. De enorma transaktionerna som följer med hedgefonderna behövs inte när de nationella valutorna elimineras.

Varje europé kommer nu att ha den valuta som täcker världens näst största handelsblock. Varje europeiskt land har en bättre penningpolitik än tidigare. Jag behöver inte ens nämna att detta gäller i Italien, Portugal, Spanien eller Grekland. Men även Tyskland, som haft Europas bästa valuta, har en bättre penningpolitik än innan. Tidigare var marken en investeringsvaluta som tenderade att övervärderas, vilket skapade problem. Med den globala stagnationen har eurons sjunkande kurs hållit uppe tillväxten på en högre nivå än vad som hade varit fallet om den behållit sin ursprungliga växelkurs på $ 1.18. Varje europeiskt företag har nu en kapitalmarknad av kontinental storlek.

Lönetrycket minskar också. Tidigare kunde facket i europeiska småländer ställa lönekrav. Om detta medförde arbetslöshet kunde centralbanken öka penningmängden för att minska valutans värde och urholka reallönerna. Nu har den processen eliminerats, vilket reducerat inflationsförväntningarna.

(L6) Robert Solow 1

Vi experimenterar med ett gemensamt finansiellt system inom ett område utan gemensam regering. Det finansiella systemet kommer till slut att sträcka sig över hela Europa, men det finns ingen europeisk regering med befogenheter över resurser.

Med ett gemensamt finansiellt system, hur kommer tillsynen av bankerna att ske? Under en oöverskådlig framtid kommer troligen banktillsynen att fortsätta nationellt. Banker kommer framför allt att regleras av nationella lagstiftare. Detta av två skäl: Närhelst regler formuleras anpassar sig de reglerade institutionerna. De reagerar på sätt som lagstiftaren inte kan förutsäga, vilket resulterar i att det reglerande organet i sin tur måste anpassa sig till hur den reglerade branschen agerat. Att skriva en reglering är som att försöka skriva ett komplett kontrakt som hanterar varje oförutsedd händelse. Det är omöjligt.

Det finns alltså ett samspel. Regleringar skapas. Bankväsendet svarar med finansiell ingenjörskonst och lagstiftaren tvingas reagera, vilket är svårt utan en regering som är i stånd till detta. Ett konstitutionellt regelverk för hela euroområdet och en kommitté i Bryssel som snabbt försöker anpassa sig till hur branschen agerar skulle skapa betydande besvär. Ännu viktigare är att genom historien har det vid vissa tillfällen funnits ett behov av att tillföra resurser till ett bankväsende i svårigheter. Det kan behövas även i framtiden, och resurserna kommer i så fall från statskassan.

Det finns ingen EU-regering med en statskassa som räcker för detta. Om banker vid vissa tillfällen behöver pengar ur statskassan kommer länderna i fråga inte vara villiga att tillämpa banktillsynen utanför sin egen jurisdiktion.

Om banktillsynen varar i ett antal år, medan systemet utvecklas i händerna på enskilda länder, uppstår ett mycket svårt informationsproblem. Banker och andra finansiella institutioner i Europa kommer att verka över nationsgränser. Detta är innebörden av ett gemensamt finansiellt system. Anta att en bank hemmahörande i land A verkar i land B, C, D etc. Anta att den reglerande makten i land A finner att denna stora bank är i svårigheter. Det finns tveksamheter i bokslutet. I princip ska de dela informationen med land B, C, D etc., som också har ett intresse av informationen eftersom banken verkar i dessa länder. Om banken är på gränsen till konkurs behöver medborgare i B, C, D etc. veta detta. Kommer den reglerande makten i land A att fritt dela informationen med andra länder? Jag vet inte, men jag tar det inte för givet. Det är kanske inte i land A:s intresse att kunskap om bankens instabila tillstånd cirkulerar i vidare kretsar om information kan hållas hemlig.

Ett annat problem som uppstår när det finansiella systemet sträcker sig bortom enskilda regeringars räckvidd är att det inte finns någon ”lender of last resort”. I USA finns en ”lender of last resort”, nämligen Federal Reserve. På senare år har Federal Reserve fyllt den funktionen på ett mycket bra sätt. Men i det storeuropeiska finansiella systemet, vem är ”lender of last resort”? Så vitt jag vet organiserades inte ECB med den funktionen i åtanke. Speciellt med tanke på att behovet av en ”lender of last resort” kan  uppstå plötsligt i något eller några EMU-länder. [sic!]

(L7) Giorgio La Malfa 1

Jag ska kortfattat ställa några frågor. Det råder inga tvivel om att Europa har tagit ett enormt betydelsefullt steg genom beslutet om att övergå till euron. Som professor Friedman sa är det framför allt ett politiskt beslut vars ekonomiska följder är oklara och kanske inte ordentligt genomtänkta. Vad som alltid slår mig är att ingen betydande ekonom, med undantag av professor Mundell, är övertygad om att euron är en bra idé.

Också den här morgonen har vi en distingerad panel som i till större delen tvivlar på eurons framtidsutsikter. Jag vill ställa några frågor för att utnyttja möjligheterna med att samla ekonomins mest lysande intellekt några dagar före eurons introduktion för att diskutera dess utsikter och problem. Det finns två grundläggande invändningar mot euron som jag vill lägga fram.

Den första invändningen restes av bland annat Martin Feldstein för några år sedan. Är euroområdet ett optimalt valutaområde och därmed ett område inom vilket en gemensam valuta är användbar?

Den frågan vill jag upprepa, men jag har också följande fråga: Kommer existensen av en gemensam valuta att leda till ett sådant förändrat beteende hos institutioner och ekonomiska aktörer att, vad som nu inte är ett optimalt valutaområde, omvandlas till ett optimalt valutaområde som mer liknar USA?

Genom att övergå till euron innan de ekonomiska villkoren är helt uppfyllda, tar då Europa ett modigt steg som ger upphov till en positiv reaktion, eller skapar vi en klyfta mellan vad vi har och vad som krävs?

Min andra fråga är mer politisk. När vi diskuterade EMU för 10-12 år sedan talade Storbritanniens finansminister Nigel Lawson i London och sa då att en ekonomisk och monetär union implicerar en europeisk regering och en politisk union; Europas Förenta Stater. Han hävdade dock att detta inte var på agendan inom en överblickbar framtid. Eftersom den politiska unionen inte fanns med på dagordningen vore det, menade han, överilat och olämpligt att ingå en monetär union och han ansåg därmed att han ”dödat” frågan om EMU-medlemskap för England.

Nu när vi ska ha en monetär union är frågan om existensen av en politisk union är ett nödvändigt villkor för en framgångsrik euro? Åsikterna vid det här bordet kan variera i viss utsträckning. Professor Issing som är Tysklands representant i ECB:s styrelse har upprepat att en europeisk centralbank utan en europeisk regering är ett villkor för framgång. Detta i linje med Hayeks uppfattning om att centralbanker måste vara oberoende. Ju mindre politisk inblandning desto bättre blir utfallet. Behöver vi en regering till följd av den monetära unionen eller är det bättre att vara utan en sådan?

Om vi behöver en regering, och inte har någon, sätter då eurons existens sådan press på Europas politiska institutioner att det producerar en kraft som verkar för en politisk union? Dessa är mina frågor.

Slutligen, om den här frågan hade ställts till mig för 20 år sedan hade jag varit övertygad om att en europeisk politisk union var genomförbar och trolig. Men det var strax efter andra världskriget, när Sovjetunionens närvaro övertygade européerna om behovet av att samarbeta för att göra Europa försvarbart. Idag ser en europeisk politisk federation inte ut att vara möjlig.

(L8) Myron Scholes 1

Som jag ser det tjänade [övriga] Europa på Tyskands politik att omfördela [resurser] till [de] andra länderna. Tysklands ränta var mycket lägre än räntan i andra länder. Av bland annat politiska skäl var Tyskland villigt att hjälpa Italien och andra länder genom att låta sin kreditvärdighet backa upp alla andra i EU, speciellt i euro-zonen. Det sker en överföring av resurser som gynnar alla länder utom Tyskland. Genomsnittsräntan är fortfarande detsamma. Tysklands ränta ökade något och de andra ländernas ränta minskade ordentligt, givet de relativa proportionerna mellan Tyskland och de övriga euro-länderna.

I framtiden, kommer omfördelningen av resurser att fortsätta? Är rikare länder villiga att stödja Europas övriga länder. Som ett resultat av oro för detta finns nu krav på att länderna ska stabilisera sina skulder. Vad denna brist på flexibilitet kan kosta stora länder som Frankrike och Italien får vi se i framtiden. Bristen på flexibilitet beror på skuldpolicyn i fördragen.

…

[chock som det skapade att för att försöka eliminera många av de ”idiosynkratiska” reglerna och restriktionerna inom länder.] Man har haft en oerhörd frihet att skaffa sig nya regler för sammanslagningar, uppköp och mer effektiva kombinationer av företag som fram till euron tycktes vara [”stimy”?] på grund av att de individuella nationella reglerna var så svåra att förändra. Jag tror det är därför dynamiska tillägg till reglerna tillåtits och, som ett resultat av detta, mer effektiva kombinationer inom det europeiska samhället.  Å andra sidan tror jag att Brysseleffekten är mycket skadlig på så sätt att lagstiftarna i Bryssel hittar på mängder av nya regler. De anordnar även mängder av middagar där de försöker tänka ut nya sätt att reglera den nya ekonomin. Ett resultat av detta är att euron i viss utsträckning skadats, på grund av att det inte investeras förrän de långsiktiga reglerna är fastslagna. Oavsett hur dåliga man tycker att reglerna är i USA är det en fördel att de åtminstone är kända.

Till dess man har ett säkert reglerverk som folk förstår är det svårt att binda sig genom långsiktiga investeringsbeslut.[9]

[MIT och Chicago humor…]

(L9) Milton Friedman 2

En poäng som jag skulle gjort i min introduktion handlar om det politiska spelet kring euron. Det är fascinerande – och också oroande – att en elit tvingade euron på Europas länder. Euron valdes inte av folket. Två folkomröstningar hölls. En i Danmark som gick emot euron och en i Frankrike, som med hjälp av provinserna utanför fastlandet gick igenom med liten marginal.

Därefter ville inte de politiska ledarna ge sina folk en chans att säga huruvida de ville ha euron. Med folkomröstningar skulle euron med säkerhet röstats ner av tyskarna och troligen av flera andra länder. Nu blev det inga folkomröstningar, så vi har fått en betydande ekonomisk och konstitutionell förändring påtvingad av en elit. Är detta ett bra omen för eurons framtida stöd från de politiska institutionerna?

(L10) Robert Mundell 2

Efter att ha svarat på det: nej det är inget optimalt valutaområde; kommer vi till frågan kommer det gemensamma valutan tvinga Europa att bli ett optimalt valutaområde? I strikt mening kommer Europa aldrig att ha perfekt rörlighet för kapital, så som det definieras i ekonomiska modeller. Det är alltid en fråga om grader. Kommer institutionerna att jobba i rätt riktning vad det gäller kapitalets rörlighet? Återigen, inte alltid. Vissa kommer att göra det men andra är kontraproduktiva eftersom det europeiska styret i Bryssel kanaliserar pengar. Om en region drabbas av en asymmetrisk chock – låt oss säga i Galicia, Spanien – som leder till arbetslöshet så kommer Galicia att prioriteras som en fattig region och Bryssel kanaliserar pengar till Galicia så att människorna där slipper flytta. Folk vill inte ha perfekt rörlighet och den preferensen tillfredsställs av institutionerna i Bryssel. I en annan viktig mening för en fungerande ekonomi kommer Europa att utveckla institutioner som är absolut nödvändiga internt: Friare arbetsmarknad etc.

Jag tror att Europa tvingats göra det här i vilket fall som helst. Om man ser tillbaka 10-15 år så översteg arbetslösheten 10-12 procent i stora europeiska länder som Italien, Tyskland och Frankrike. Om man ser tillbaka på 1950- och 1960-talets Europa var arbetslösheten 2-4 procent, eftersom de nuvarande [välfärds]systemen inte utvecklats. För att få en mer effektiv ekonomi tror jag att Europa måste återgå till tidigare system. De kommer tvingas göra det, inte bara på grund av den nya valutan utan också för att det är i de europeiska ländernas intresse.

Är en politisk union nödvändig, möjlig eller önskvärd? Jag vet inte om en politisk union är möjlig. Det beror på om folk är beredd att rösta för en sådan. Tysklands utrikesminister Fischer har föreslagit ett bestämt steg i riktning mot en politisk union. Frankrike har inledningsvis avvisat förslaget, men ett viktigt steg mot en politisk union måste ske i samband med att nya länderna träder in. Det kan vara möjligt att behålla vetorätten med 15 länder även om det är svårt. Med 28 länder i samarbetet skulle vetorätt för varje land blockera all utveckling i riktning mot en politisk union. Det behövs ett politiskt system med någon typ av majoritetsbeslut som tar tillvara såväl stora som små länders intressen. Detta steg är brådskande och måste i vilket fall som helst tas före 2004.

Det här måste även gälla den europeiska centralbankens konstitution. Vi kan inte ha ett styrande organ bestående av 30 personer som sammanträder varannan vecka och fattar beslut om penningpolitiken. Någon typ av delegation krävs inom centralbanken.

Giorgio trodde politiskt samarbete var möjligt inom utrikespolitiken och eventuellt försvarspolitiken. Jag ser i så fall inte varför det skulle vara svårare att skapa de institutioner som krävs för att det monetära systemet ska fungera.

Angående Bob Solows kommentar om svårigheterna kring bland annat ”lender of last resort”: Jag önskar att dessa var Europas enda problem för de är relativt lätta att lösa. För närvarande finns det i euroområdet tolv banksystem med olika regler. För att det ska fungera bättre krävs en rörelse mot mer enhetliga bankregler. Detta ser jag dock inte som ett stort eller svårt steg. Lagstiftare i olika länder kan här antas samarbeta lika bra som FBI och CIA gör i USA.[10]

(L11) Rober Merton 1

Jag har några klargörande frågor i anslutning till redovisningen. Precis som man kan ha ”money illusion” kan man ha ”deficit illusion”, en fråga som jag tror är större än den bedöms vara. Den är inte heller exogen. När du tvingar fram andra direktiv är felaktigheterna inte slumpmässiga.

Jag har en politisk fråga som relaterar till Solows kommentar om ”lender of last resort”. Vad händer om ett av de 14 länderna som inte kan devalvera bestämmer sig för att inte betala sina skulder? Frågan är om det finns länder som är för stora för att misslyckas (too-big-to-fail) i betydelsen att de övriga tvingas lösa ut landet? Finns länder som är små för att misslyckas i betydelsen att ett litet land inte tillåts orsaka splittringar? Jag skulle vilja veta hur de ansvariga avser att förhålla sig i en sådan situation. Det har betydelse för hur verksamheten ska bedömas. Jag ser inga lärdomar från USA. När staden New York hamnade i svårigheter för 25 år sedan var det oklart om regeringen skulle lösa ut dem.

Min tredje fråga handlar om pensioners flyttbarhet. Vi har talat om arbetskraftens rörlighet. Om pensionerna inte är flyttbara och finansierade ser jag inte hur arbetskraften kan vara rörlig i större omfattning.

(L12) Robert Solow 2

Jag skulle vilja lägga några meningar till Bob Mertons kommentar.[11] Hans anmärkning om pensionernas flyttbarhet har större räckvidd än man kan tro. Under rådande omständigheter har vi avskaffat möjligheterna till nationell räntepolitik i Europa. Anpassning till chocker eller normala svängningar kan inte ske med penningpolitik eller devalvering. För tillfället tycks stabiliseringskriterierna i Maastrichtfördraget lämna lite utrymme för nationell finanspolitik.

Vad som då återstår i klassisk ekonomisk teori för att hantera cykler och långsiktiga chocker är flexibla löner. Vi kan säga att arbetsmarknaden måste reformeras så att löneflexibilitet skapas, men historien talar emot att detta kan göras enkelt. I anknytning till Bob Mertons påpekande om att rörligheten är låg hos arbetskraften i Europa utan flyttbara pensioner, som i sin tur är svåra att konstruera i nuläget. Det existerar alltså ett antal betydande svårigheter som den nuvarande konjunkturcykeln visar.

Milton nämnde i början att han inte tror euron är i hamn ännu. Fortfarande kan olikheterna i de europeiska ekonomierna orsaka svårigheter. Eftersom de inte alltid rör sig synkroniserat kan den räntepolitik som krävs i ett land ibland skilja sig från den som krävs i ett annat land.

En fråga utifrån Giorgio La Malfas kommentar är om nya ekonomisk-politiska institutioner kan uppstå till följd av svårigheter inom den monetära unionen. Anta att något av de större länderna hotar med att lämna EU för att det känner sig missgynnat av den gemensamma penningpolitiken. Eller anta att det finns ett hot om betalningsinställelser, kan då instinkten att bevara den monetära unionen leda till eftergifter till förmån för en utveckling mot nya ekonomisk-politiska institutioner?

Ytterligare en kommentar: Möjligheten av att EU, och kanske senare EMU, utvidgas österut skärper frågan om banktillsynen. Då överväger man att inkludera länder som saknar en tradition av banktillsyn. Den allmänna uppfattningen där om vad en bank bör tillåtas göra motsvarar inte övriga Europas uppfattning om vad som är acceptabelt. Efter utvidgningen; kan man föreställa sig hur ett ECB-möte med 28 röstberättigade medlemmar skulle gestalta sig?

(L13) Robert Mundell

Jag tycker inte problemen verkar vara olösbara. Se på framstegen – när problem uppstår, och det blir kris i länderna, sätter de sig ner tillsammans och det slutar med att de löser problemet. Det stora steg som togs i och med toppkonferensen i Nice öppnade EU för de central- och östeuropeiska länderna, vilket i sin tur att ställa Europa inför nya enorma problem. Det är dock problem att lösa och som i princip kan lösas. Problemen är en marschordning för framtiden som de Europeiska ledarna får sitta ned och ta itu med. På lång sikt tror jag inte att problemen förvärras av den disciplin som den gemensamma valutan påtvingar.

(L14) Robert Solow 3

Det där vill jag svara på. Jag tror att mycket av det som Bob Mundell just sa stämmer, men det är omåttligt optimistiskt att säga att problemet med arbetsmarknadens flexibilitet [bara] existerade före euron – klart att det gjorde – och det löstes inte. Att det i princip är ett lösbart problem håller jag med om, men antalet i princip lösbara sociala problem som de facto inte lösts är väldigt stort. Jag har ingen aning om huruvida någon på Nobelprisets 200-årsdag kommer att sitta här och gratulera Europa och resten världen för att ha lösta alla dessa i princip lösbara problem.

Bob har helt rätt i att den gemensamma valutan inte är problemens källa, men den gemensamma valutan avlägsnar några, kanske inte attraktiva men i alla fall tillgängliga, sätt för länderna att hantera problemen. Den gemensamma valutan skulle eventuellt kunna tvinga regeringar och samhällen att ta itu med arbetsmarknadsproblemet, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på utfallet. Bob är lite mer optimistisk än jag om att det faller ut väl inom en nära framtid. I princip tror jag att problemen fanns före euron och att de kan lösas, men detta är långt ifrån att tro att problemen kan lösas enkelt.

 

(L15) Giorgio La Malfa 2

Jag vill ge följande kommentar: På grund av våra länders historia av inflation och underskott har EMU en tendens till deflation, vilket även fortsättningsvis kommer att vara en egenskap hos euron. Om det blir problem med att betala den statsskuld som Italien kommer att skapa, kommer Tyskland då att vara tvingat att lösa ut Italien? Allt detta har skapat en situation i vilken allt fokus ligger på inflationen. Så längre vi rättar till problemen med rörlighet etc, som är lätta att se men svåra att göra något åt, kanske euron kan göra bra ifrån sig. Men om vi behöver en finanspolitik av det slag ni nu har i USA, så kan vi inte skapa en sådan i Europa. Det är denna tendens hos euron som oroar mig mest.


[1] ’Contingent markets’. Betyder i princip fullständiga marknader där man kan köpa sig en försäkring för varje tänkbart framtida utfall.

[2] ’Money veil’. Detta är ett uttryck som används i nationalekonomi då aktörerna inte riktigt kan se verkligheten (bakom slöjan). Aktörerna fokuserar på pengarna, inte deras reella värde.

[3] ’Unravel’.

[4] ’Money illusion’. Keynesianskt begrepp för den välståndsillusion en person upplever av exempelvis en löneökning i nominella termer som urgröpts av en än högre inflation. Begreppet är besläktat med money veil.

[5] ’Risk aversion’. Ekonomiska termer som hänvisar till att de flesta inte skulle vilja delta i ett lotteri där det var 50% chans att vinna 10.000 kr och 50% att förlora 10.000. De vill ha ersättning för att ta risker.

[6] Loss aversion. Ungefär samma som risk aversion.

[7] ’Mental accounting’. Hänför sig till exempelvis fenomenet att samma individ kan tycka att en vara som kostar 100 kr är ”för dyr” medan den är ”billig” för 99.50 kr. På samma sätt vill personer ofta inte sälja aktier som har gått ned då de inte vill ”göra en förlust”.

[8] Saknas 1 sekund och 6 rutor till följd av ett olyckligt klipp.

[9] Blev inget bra klipp på slutet.

[10] Notera att denna kommentar fälldes några månader efter 11 september 2001. Vid denna tid var alla ögon på det misslyckanden som FBI och CIA hade haft med att fånga terroristerna involverade i dåden mot WTC, speciellt dem som organisationerna hade information om men misslyckats med att delge varandra.

[11] Kommentaren till Robert Merton 1

 

EMU2003: Inte bara jag

Mattias Svensson

september 13, 2013

Det är fler som lägger upp texter från eurofolkomröstningen 2003. Tony Johansson, då på socialdemokrater mot EMU, har lagt upp en text han skrev med Sören Wibe om Socialdemokraternas nejkampanj, Så vanns rosornas krig om euron. Den publicerades i samma antologi (Folkets nej – elitens ja Dahlsson/Johansson) där jag och Margit Gennser skrev om Medborgare mot EMU och den borgerliga nej-kampanjen. En text jag publicerat här.

En sak jag minns av Tony är hans reaktion dagen efter palavern med Hitler i Almedalen och den ohyggligt klantiga hanteringen av detta. Tony skrattade rått, skakade på huvudet och sade på sin spydiga skånska: ”Borgare”. Behöver jag säga att jag, trots våra meningsskiljaktigheter, gillar honom.

EMU2003: När Hitler kom till Almedalen

Mattias Svensson

september 12, 2013

 

Rik Mayall som Hitler från den omdiskuterade kampanjfilmen från 2002 som skulle skugga Almedalen 2003.

Rik Mayall som Hitler från den omdiskuterade kampanjfilmen från 2002 som skulle skugga Almedalen 2003.

Janet Bush är (som nämnt i inlägget Så skyddar man utlänningar) en ekonomijournalist som arbetat på Financial Times, BBC och varit chef för ekonomisektionen i The Times. Hon är en varm vän av EU-samarbetet och hennes ställningstagande mot brittiskt euroinförande grundar sig helt och hållet på ekonomiska skäl. Därtill är hon medlem i Labourpartiet och engagerad för skuldavskrivning i tredje världen och för att EU ska reformera sin jordbrukspolitik och riva sina tullmurar mot de fattigaste länderna. 2003 bjöds hon in till Centern som huvudtalare på deras ekonomiska seminarium, flankerad av tidigare riksbankschefen Lars Wohlin och ekonomen Nils Lundgren. Jag var där, och Bush höll en gedigen presentation som hon året därpå publicerade i boken The economic case against the euro (Det var rätt vanligt för tio år sedan att partierna höll rätt tunga övningar om ekonomisk politik i just Almedalen) Så värst många journalister syntes dock inte till, ämnet var väl för torrt och tråkigt, och de hade fått tips från ja-kampanjen om ett annat spår: Hitler.

Det här kan synas lite udda, men ett återkommande spår på ja-sidan var att ”hålla ordning i debatten”. Folkpartisten Jan Björklund var främste ordningsman. Ordningshållandet gick vanligtvis ut på att uppmärksamma om någon liten kommunistisk eller främlingsfientlig rörelse (typ kpml(r) eller Sverigedemokraterna, två rörelser av ungefär samma storlek och betydelse vid denna tid) på något hörn i något lokalt evenemang varit med i en demonstration eller delat ut något flygblad. Då skulle det skrivas debattartiklar i riksmedier som insinuerade hur inflytelserika dessa krafter var i nej-kampanjen ihop med krav på att ”ta avstånd”. En annan spridd föreställning vid den här tiden var också att man för liv och pina inte fick nämna Hitler. Den som gjorde det ägnade sig åt vulgärargumentation och hade förlorat.

Det behöver kanske inte nämnas att Centerns ekonomiska seminarium och Janet Bushs anförande inte hade någonting alls med Hitler att göra. Men året dessförinnan hade komikern Rik Mayall (Parlamentets svarta får, Hemma värst) klätt ut sig till Hitler och sagt ”Ein volk, ein reich, ein euro” i en kampanjfilm från den brittiska nej-kampanjen. Nu var Janet Bush förvisso inte Rik Mayall, men hon var ju också aktiv i den brittiska nej-kampanjen, och hade i ett BBC-inslag 2002 pedagogiskt förklarat att inslaget inte handlade om att likna EU med Nazityskland utan om att i satirens form uttrycka en oro för politisk centralisering. Denna inspelning spreds nu till journalisterna i Almedalen av ja-kampanjen. Följaktligen möter Janet Bush i anslutning till sitt ekonomiska seminarium i Almedalen journalister som inte har några frågor om ekonomi, utan om Hitler. Hon svarar med samma pedagogik denna gång. Men det går förstås inte att svara på frågor om Hitler utan att nämna Hitler. Därmed var skandalen ett faktum.

Ut ryckte en indignerad Jan Björklund och talade om hur ”fullkomligt omdömeslöst” det var av nej-kampanjen och Centerledningen att bjuda in hemska utlänningar som Janet Bush ”som jämför euron som ett slags projekt i Hitlers anda”. Där stod alltså debattens självpåtagne ordningsman och påstod att en person dragit paralleller av ett slag som hon precis förnekat att hon hade gjort. Detta apropå en ett år gammal kampanjfilm som inte hade något att göra med vad hon bjudits till Almedalen för att tala om. Och värre skulle det bli. ”De använder människor på yttersta högerkanten för att driva sina teser”, dundrade moderaternas Gunilla Carlsson i samma tv-inslag (som finns i SVT:s öppet arkiv Almedalen 2003, ca 17 minuter in). Det var förstås rent hittepå. Janet Bush sympatiserar som sagt med brittiska Socialdemokraterna, Labourpartiet, och var i Almedalen för att redogöra för de ekonomiska argumenten mot EMU, och det var vad hon gjorde. Att hon fick svara på frågor om en årsgammal brittisk kampanj var förstås för att ja-sidan grävt fram och spritt den för att skandalisera en kvinnlig ekonom. Och eftersom jag själv bevittnade hur en konsult på ja-sidan försökte slå i Peter Wolodarski skrönan om att Janet Bush skulle tillhöra den yttersta brittiska högerkanten (och blev rasande när jag lade mig i och korrigerade fakta) så vet jag att även den uppgiften spreds från ja-kampanjen. Det lyckades över all förväntan.

För det blev förstås ännu mer citatfest när en oförberedd Maud Olofsson krävdes på ”avståndstaganden” från sin ditbjudna ekonom för påstådda Hitlerjämförelser och då själv kom att tala om ”Hitlers tokigheter”. (Centern hade av någon anledning satt personer ur staben som inte var så bra på engelska på att ta hand om Janet Bush, så de lyckades aldrig bli riktigt kloka på vad hon fått för frågor eller vad hon svarat och sagt i debatterna.) Ekots rubriker Olofsson vill lära av Hitlers ”tokigheter” och Olofsson jämförde EMU med Hitlers rike är talande för den hysteriska moralpanik som svepte över Almedalens groggverandor. Två personer som fick frågor om Hitler och således nämnde Hitler i sina svar.

Som ett post scriptum kan jag nämna att jag ihop med några andra kampanjarbetare från Medborgare mot EMU fick ta hand om en förvirrad Janet Bush framåt kvällen. Hon hade helt enkelt dumpats av Centerfolket på Almedalens gator när de krishanterade framåt kvällen. Vi tog henne till Donners och bjöd på vin (hon drack inte öl, så mycket för brittisk nationalist) och pratade politik. Därav att jag fick kännedom om hennes engagemang i Labour och hjälporganisationen Oxfam. En bit bort ser jag Jan Björklund vid ett bord. Han som skandaliserat denna kvinna på så lösa och osakliga grunder. Jag går förstås bort och föreslår för Jan Björklund att han borde komma och byta ett par ord med Janet Bush och få sina föreställningar ställda mot fakta. Det vägrar dock Björklund, och när jag frågar varför bryter efter ett tag hans samtalspartner in och förklarar grötmyndigt diskussionen avslutad. En blond man med glasögon som ska visa sig vara SVT:s nya nyhetsankare, Mats Knutsson. Samme Knutsson som tidigare på dagen gjort tv-inslagen där han trots att liknelsen förnekats av Bush ställt Maud Olofsson inför påståendet att Bush ”jämför euron med Hitler” men okritiskt låtit Gunilla Carlsson utmåla Bush som tillhörande ”den yttersta högern” och lika okritiskt låtit mannen han nu satt och drack öl med rasa mot Centern för paralleller som kom från Björklunds egen ja-kampanj. Almedalen är litet ibland.

Det finns fö ett mer seriöst SVT-reportage från Almedalen som kort täcker Janet Bushs ekonomiska seminarium (cirka 25 minuter in i SVT:s Almedalen 2003, där jag fö syns i bild med Lars Wohlin och Jens Spendrup efter 24.29) och i viss mån nyanserar de hysteriska Hitler-turerna. Det är inte gjort av Mats Knutsson.

Liknande smutskastning mötte i stort sett alla utländska gäster som deltog i nej-kampanjen. Men vid ett besök av tre britter, som hotade att bli fatalt, förekom vi kritiken. Det beskrivs i inlägget Hur man skyddar utlänningar.

EMU2003: Hur man skyddar utlänningar

Mattias Svensson

september 12, 2013
Bernard Connollys bok The rotten heart of Europe. För denna avslöjande skildring av euron och den korruptionsavskedade Santer-kommissionen blev han fälld av EG-domstolen. En av åtalspunkterna, som dock drogs tillbaka, rörde extrem blasfemi.

Bernard Connollys bok The rotten heart of Europe. För denna avslöjande skildring av eurons tillkomst och den korruptionsavskedade Santer-kommissionen blev han fälld av EG-domstolen. En av åtalspunkterna, som dock drogs tillbaka, rörde extrem blasfemi.

Jag minns folkomröstningen 2003 som en på det hela taget vänlig och trevlig tillställning. För det mesta kunde man ju om inte annat skratta åt ja-kampanjens strutsdräkter och bananutdelning. Men det fanns ett inslag som var riktigt motbjudande, och det var försöken att associera alla i nej-kampanjen med nationalism och främlingsfientlighet. Sverigedemokraterna har aldrig tidigare aldrig fått så god kampanjhjälp. En fejkad hemsida med en påhittad nej-anhängare uppgav förstås att han var Sverigedemokrat (då ett parti vars anhängare var lätträknade), och till Expressens nya debattsida bjöds Jimmie Åkesson av pigga socialliberaler in att bre ut sig med beröm åt Centern och Maud Olofsson för att de var emot EMU. Främlingsfientligheten skulle smetas på alla som talade för ett nej.

Värst gick de åt utlänningarna. Varje utländsk gäst som pläderade för ett nej, oavsett bevekelsegrund, utmålades som en skum nationalist som hade svårt för det främmande. Det spelade ingen roll om det var vänstersympatiserande kvinnor med engagemang för tredje världen, som ekonomijournalisten Janet Bush som Centern bjöd till Almedalen för ett ekonomiskt seminarium. De skandaliserades ändå som udda extremister på den nationalistiska brittiska högerkanten. (Se mer i inlägget, När Hitler kom till Almedalen)

Så vad gör man när man bjudit in tre marknadsliberala, EU-kritiska britter till ett seminarium under kampanjen? Särskilt som den mest prominente, ekonomen Bernard Connolly, anklagats för blasfemi för sin avslöjande kritik av europrojektet i boken The rotten heart of Europe. Tja, man förekommer genom att skicka en lista på förslag till pressen. Det gjorde vi, och gissa vad? För första och enda gången var det tyst. Så här skrev vi.

Pressmeddelande från Medborgare mot EMU

Stockholm 2003-08-22

 

Tips till ja-sidan inför måndagens seminarium

Borgerliga EMU-kritiker utmålas som anhängare av vänsterisolationistisk stalinism. Mot Leif Pagrotsky anförs att han äger hus och aktier. Labourpolitikern Janet Bush utmålades i som högerextremist på grund av att den organisation hon tillhör låtit en känd brittisk komiker klä ut sig till Hitler i ett klipp i en reklamfilm. Allt för att ja-sidan vill undvika debatten i sak om Sverige ska bli en del av EU:s valutaunion, EMU.

På måndag kommer bland andra Bernard Connolly, Chief Global Strategist and Head of Research, AIG Trading Group, men kanske mera känd som EU-tjänstemannen som 1996 gav ut boken ”The Rotten Heart of Europe” att delta vid ett seminarium arrangerat av Medborgare mot EMU. Frågan är vad ja-sidan kommer att använda för smutskastning den här gången. Vad ska de använda för personangrepp mot en person som redan stått åtalad för blasfemi (hädelse)?

Det mest förutsägbara vore förstås att försöka utmåla varje brittisk besökare som en nationalistisk högerextremist. Med tanke på att detta lyckades vid Janet Bushs besök kan det mycket väl komma att ske igen.

Janet Bush är en ekonomijournalist som arbetat på Financial Times, BBC och varit chef för ekonomisektionen i The Times. Hon är en varm vän av EU-samarbetet och hennes ställningstagande mot brittiskt euroinförande grundar sig helt och hållet på ekonomiska skäl. Därtill är hon medlem i labourpartiet och hyser ett internationellt engagemang för skuldavskrivning i tredje världen och för att EU ska reformera sin jordbrukspolitik och riva sina tullmurar mot de fattigaste länderna.

Ändå räckte det med ett tre sekunder långt inslag med en brittisk komiker i en årsgammal reklamfilm för att beskriva Janet Bush som en vulgärargumenterande högerextremist som det skulle vara ytterst olämpligt att bjuda in till den svenska EMU-diskussionen.

Ja-sidans syfte med att ägna betydande tid och resurser åt att gräva fram satiriska TV-klipp är enkelt att förstå. Det brittiska exemplet utgör ett avgörande argument för att det går utmärkt att som EU-medlem stå utanför EMU. Personer som Janet Bush visar att man kan vara Europavän med internationellt engagemang samtidigt som man är euromotståndare. Kritiken mot EMU som ekonomiskt projekt är därtill massiv från ledande ekonomer i de anglosaxiska länderna, såväl USA som Storbritannien.

Att smutskasta Bernard Connolly vore förvisso enklare än i fallet Janet Bush. Han är en av de få som i modern tid anklagats för blasfemi (hädelse)! Detta för att han i sin bok som kritiserar EMU också kommenterat ett ofördelaktigt yttre hos en av kommissionärerna och generat den dåvarande EU-kommissionen under Jaques Santer. Efter att ha försökt rentvå sitt namn i diverse rättsprocesser, där ”gemenskapens intresse” hela tiden funnits överordnad grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, har Connolly även dragit en och annan parallell till liknande rättsskipning i historien.

Men Bernard Connollys erfarenheter från internationella affärer, liksom från korridorerna där EMU-projektet skapades, är värdefulla även för det svenska ställningstagandet till EMU. Det brittiska ekonomiska och politiska exemplet på att vare sig god ekonomisk utveckling eller EU-medlemskap kräver euroinförande är viktigt för debatten. Därför tänker vi inte låta ja-sidans eventuella smutskastning skrämma oss att ställa in besöket.

 

Om Medborgare Mot EMU

Medborgare mot EMU samlar personer som på borgerlig, marknadsekonomisk grund vill arbeta för att Sverige inte går med i EU:s valutaunion EMU.

Bland medlemmarna märks bland annat, Margit Gennser f d riksdagsledamot (m), Lars Wohlin, f d riksbankschef, Rune Andersson, ordförande i Mellby Gård AB, Per-Olof Eriksson, ordförande i SAPA, Björn von der Esch, riksdagsledamot (kd), Sven Bergström, riksdagsledamot (c), Birgitta Swedenborg, forskningsledare SNS och Sven Hagströmer, ordförande i Investment AB Öresund.

 

Seminarium: Därför säger britterna nej till EMU

Storbritannien är tillsammans med Sverige det land inom EU som går bäst ekonomiskt. Där vill sex av tio behålla den lyckade självständiga penningpolitiken.

För att sprida ljus över varför motståndet mot EMU är så kompakt i Storbritannien inbjuder Medborgare mot EMU till ett seminarium om den brittiska synen på EMU.

 

Medverkar gör:

Bernard Connolly. Chief Global Strategist and Head of Research, AIG

Trading Group, men kanske mera känd som EU-tjänstemannen som 1996 gav ut boken ”The Rotten Heart of Europe”

Dr Madsen Pirie, chef för den marknadsekonomiska tankesmedjan Adam Smith Insitute

Dr Sean Gabb, forskare vid University of North London

Diskussionen leds av Dr Kurt Wickman, Nationalekonom Högskolan i Gävle

Var: Axel Johnsson-salen, Ingenjörsvetenskapsakademin, Grev Turegatan 16, Stockholm

När: Måndagen den 25 augusti kl 0930-1240

Program:

09.30 Kaffe

10.00 Inledning

10.05 Dr Madsen Pirie

10.30 Dr Sean Gabb

10.50 Paus

11.00 Bernard Connolly

11.40 Paus

11.50 – 12.40 Diskussion ledd av Dr Kurt Wickman

Media inbjuds att träffa de medverkande i samband med seminariet.

Välkomna!

 

P.S. Bernard Connolly dömdes av EG-domstolen för sin avslöjande bok The rotten heart of Europe, dock ej för blasfemi. Han gick sedermera vidare som finansrådgivare och hans kunder tjänade bra med pengar när han 2008 förutsåg finanskrisen och dess effekter på Grekland och andra euroländer. D.S.

 

Se även inlägget: När Hitler kom till Almedalen.

EMU2003: Ja-kampanjen i sammanfattning

Mattias Svensson

september 11, 2013
Inte ens en satiriker kunde förutse att MUF skulle klä ut sig till struts (emu) med argumentet: "Emu:n är en stor fågel i Australien, som inte kan gå baklänges. Den har båda fötterna stadigt på jorden och går framåt.”

Inte ens en satiriker kunde förutse att MUF i Almedalen 2003 skulle klä sig i strutsdräkt (emu) med argumentet: ”Emu:n är en stor fågel i Australien, som inte kan gå baklänges. Den har båda fötterna stadigt på jorden och går framåt.”

Redan i mars 2003 hade vi läst interna gräl om buffertfonder, hört retorik om ”skitdåliga argument” och sett kändisarna flockas kring påhittade upprop för pengar. Jag gav mig därför på att försöka förutse hur resten av ja till euro-kampanjen skulle se ut i Svensk Linje nr 1 eller 2 2003 (det var i alla fall mitt första nummer som redaktör och kom ut i april). En liten bakgrund till några händelser det anspelas på finns längst ner. Händelserna januari-mars är autentiska. (Det är fö också citaten från personerna som sägs förekomma i Janne Josefssons avslöjande film.)

 

Ja-sidans eurokampanj 2003

Januari-Mars

Göran Persson tycker att det vore bra med större befogenheter att styra momsen vid ett euroinförande:

– Det är klart att jag tycker det vore bra om regeringen fick rätt att höja och sänka momsen för att kyla av eller stimulera ekonomin, säger han.

Thomas Idergard från stiftelsen Sverige i Europa säger vid moderaternas eurokonferens att nej-sidan har skitdåliga argument.

Regeringen är på väg att ge efter för LO:s krav att införa buffertfonder finansierade av såväl skatter som stora delar av riksbankens valutareserv vid ett ja till EMU. Fonderna ska styras av ett partssammansatt ekonomiskt råd. I en kommentar kallar Johnny Munkhammar från Svenskt Näringsliv förslaget för ”harmlöst”.

Doktorerna Alban och Ljunggren (Stig-Björn) är två undertecknare av ett falskt euroupprop i Expressen, fyllt av sakfel.

April

Nu drar kampanjen igång på allvar.

Göran Persson säger i en intervju att euron är nödvändig för att skapa ekonomisk stabilitet.

Bo Lundgren gör ett utspel där han betalar med euro i Pressbyrån.

Gunnar Hökmark skriver i sitt nyhetsbrev att kostnaderna för att införa euron är försumbara om man jämför med vad ett världskrig kostar.

Thomas Idergard säger i en debatt att nej-sidans argument är bajsdåliga.

Maj

Folkpartiet gör ett utspel. De vill språktesta valsedlarna i euroomröstningen och föreslår att man sorterar bort valsedlar innehållande ordet ”nej”, eftersom det är ett etablerat uttryck för negativa attityder och fördomar. ”En modig syntes av socialliberal radikalism och ett tydligt europeiskt ledarskap” jublar PM Nilsson i Expressen.

Göran Persson hävdar att med ekonomisk stabilitet är det naturligt att även skapa politisk stabilitet. Han åker till Kina för att få inspiration.

Bo Lundgren gör ett utspel där han deklarerar sin inkomst i euro. ”Moderaterna pratar för mycket om skatter” skriver Anders Björck i ett kritiskt inlägg på DN-debatt.

Juni

”Att hindra människor från att välja fel är att bry sig.” kommenterar Lars Leijonborg förra månadens utspel om språktestade valsedlar.

Göran Persson, nyss hemkommen från Kina, hotar med ”brännmärkning” av dem som talar illa om euron, detta för att åtgärda den bristande stabiliteten i det svenska opinionsläget.

Thomas Idergard klagar i en intervju på nej-sidans ”pruttdåliga” argument.

Juli

Bo Lundgren dyker upp i Almedalen, men betalar sin hotellräkning i svenska kronor för att ransonera sina framträdanden. På plats i Almedalen finns också Thomas Idergard, som i en workshop säger att nej-sidans argument är miljoners miljarders gånger dåligare än någon kan säga.

Euroländernas statsskuld är mycket mindre i euro än vad den hade varit mätt i lire, skriver Gunnar Hökmark i sitt nyhetsbrev.

Regeringen oroar sig över ungdomarnas EMU-motstånd, och anslår statliga medel för en kampanj. Med hjälp av utrikesdepartementet ordnas en eurokonsert på temat ”Stabilt som fan!”. Dr Alban underhåller på Skansen inför tre pensionärer.

Bo Lundgren åker på Europasemester, men glömmer sina eurosedlar hemma. Han upptäcker att det går bra att betala med VISA-kort.

Augusti

Jan Björklund (fp) föreslår att man ska beslagta mobiltelefonen för dem som talar om att rösta nej till EMU.

Moderaterna kallar in sina före detta partiledare i valspurten. En logistisk förväxling leder dock till att Ulf Adelsohn skickas med militärflyg till Bosnien, medan Carl Bildt uppträder i bastkjol i Värnamo Folkets Park.

Gunnar Hökmark skriver i sitt nyhetsbrev att inflationen i euroländerna är försumbar om man jämför med hur hög inflation Tyskland hade under 20-talet.

Socialdemokraterna kraftsamlar kring temat: ”EMU – för barnens skull”. ”Eftersom alla är barn i regeringens ögon, är EMU ett projekt för alla” sammanfattar Göran Persson. I cirkustältet framträder Thomas Idergard med berättelser om nej-sidans argument inför lyckliga femåringar.

September

Ja-sidan får oväntat stöd av CH Hermansson. ”Vi kommunister har förletts av talet om växelkursmekanismer och centralbanker att motsätta oss vad som egentligen är den mest fulländade byråkratiska planen sedan kamrat Lillefars dagar.” skriver han på DN Debatt. ”Ett stålhårt knytnävsslag mot vänsterns eurofobi” jublar stiftelsen Sverige i Europa som ligger bakom publiceringen.

I ”Uppdrag granskning” avslöjar Janne Josefsson med sin dolda kamera att de flesta ledande ja-sägarna inte alls tror på EMU i mindre offentliga sammanhang. Om och om igen vevas bilden på en moderat pressansvarig som gapskrattande berättar om ”idioterna som på allvar kallar euron för fredsvaluta” och på tjänstemannen från Sverige i Europas stab som försvarar sig med att ”de frågade aldrig vad jag faktiskt tycker om skiten”. Av ett trettiotal smygfilmade personer är Charlotte Cederschiöld den ende som även privat försvarar EMU.

In i det sista är det osäkert hur ja-sidan ska ställa upp inför den TV-sända slutdebatten. Det slutar med att Göran Persson tar debatten själv. ”Det fick inte plats någon bredvid Göran”, beklagar Erik Fichtelius från debattledningen. Bo Lundgren gör ett utspel genom att köpa en plats i publiken och betala i euro. Lars Leijonborg nekas tillträde till TV-studion efter att ha misslyckats med att säga ”sex laxar i en laxask” i debattredaktionens språktest.

15:e september

Omröstningen slutar med en storseger för nej-sidan, med inte mindre än nittio procent av rösterna. Bo Lundgren KU-anmäler Sveriges Television, Folkpartiet förklarar sig vilja byta ut folket och Göran Persson emigrerar till Kina.

Alla är dock inte redo att förklara slaget förlorat. Tio procent av svenska folket är rätt mycket om man jämför med hur många som läser mitt nyhetsbrev, skriver Gunnar Hökmark.

 

Bakgrund:

Några händelser det anspelas på. Göran Perssons beröm av den kinesiska diktaturens ekonomiska stabilitet 1996. I Sydafrika framträdde Dr Alban och flera andra svenska artister för tre betalande personer, i ett stort pr-fiasko arrangerat av UD och regeringen Persson. Erik Fichtelius fick lämna tjänsten som nyhetsankare i Aktuellt efter att det avslöjats att han på tu man hand intervjuat dåvarande statsminister Göran Persson för en dokumentär efter att Persson avgått. När euron infördes som sedlar och mynt 2002 gjorde Bo Lundgren ett utspel och handlade hamburgare för euro. I Almedalen samma år var Lundgren på plats men ville inte hålla partiledartal för att ”ransonera sina framträdanden”, istället spreds ryktet att han var och badade. Folkpartiet under partiledaren Lars Leijonborg gjorde stora valframgångar 2002 som tillskrevs ett krav på att testa språkkunskaperna för att ge medborgarskap. Samtidigt profilerade sig Stockholms skolborgarråd Jan Björklund med krav på mobiltelefonfria lektioner. Gunnar Hökmark var riksdagsledamot för Moderaterna och har faktiskt fortfarande ett nyhetsbrev.

EMU2003: Satiren med den irakiske informationsministern

Mattias Svensson

september 11, 2013

Våren 2003 startade USA:s invasion av Irak. I medieljuset hamnade Iraks informationsminister Muhammad Said al Sahaf som in i det sista vägrade att medge några förluster eller tvivla på den Irakiska arméns överlägsenhet. Vi skämtade på Medborgare mot EMU:s kansli om likheten med vissa av Jakampanjens företrädare, och lade upp en satirsajt där informationsminister al Sahaf fick plädera för euron. Tyvärr har jag ingen skärmdump, men här är manuset.

Said al Sahaf

Muhammed Said al-Sahafs euroskola

Ibland låter det som om bara de som är emot euron har internationella experter på sin sida. Exempelvis har ett stort antal ekonomipristagare riktat kritik mot EMU-projektet. Men även för ja-sidan finns internationell expertis att tillgå. Här förklarar Muhammad Said al-Sahaf, tidigare informationsminister i Irak, på ett sakligt och pedagogiskt sätt vilka fakta som talar för svensk euroanslutning.

Vi vill bestämt dementera varje påstående om att denna site sponsras av Sverige i Europa (länk)

 

Euron säkrar freden.

Said al-Sahaf säger:

”Sambandet mellan euron och freden är glasklart. Irak hade inte euro, och där blev det krig. Den som är emot euron är alltså emot fred och förtjänar att skjutas.”

 

Har Muhammed rätt?

Samma valuta är inte på något sätt en garant för fred. 101 av 109 väpnade konflikter under 90-talet skedde inom samma valutaområde. Däremot har två demokratier inte gått i krig mot varandra, och demokrati har vi redan i Sverige.

 

Euron ökar tillväxten

Said al-Sahaf säger: ”Tillväxten ökar, jobben blir fler och barnfamiljerna mättare tack vare euron. Det har Göran Persson sagt. Han skulle inte lova något sådant om det inte var sant bara för att vinna en omröstning, eftersom han är en man av stor heder och integritet”

 

Har Muhammed rätt?

De länder som använder euron har haft lägre tillväxt än de EU-länder som valt en självständig penningpolitik. Förra året hade Sverige dubbelt så hög tillväxt som EMU-ländernas genomsnitt. Tillväxten var högre än i tio av tolv EMU-länder. Danmark och Storbritannien hade, liksom Sverige högre tillväxt än i EMU-området.

Det som växer i EMU-länderna är de stora ländernas budgetunderskott. Frankrike, Italien och Tyskland har eller kommer att få högre budgetunderskott än vad som är tillåtna gränser för att bevara eurons stabilitet.

När det påstås att euron skapar tillväxt baseras det inte på verkligheten i EMU-länderna. Då handlar det istället om ja-sidans egna kalkyler för att på skrivbordet räkna fram en högre tillväxt. Exempelvis har de gjort ett antagande om att räntan kommer att vara lägre i EMU än i Sverige, samtidigt som de rensar bort alla risker och omställningskostnader med valutaunionen. Seriösa ekonomiska bedömare menar att varaktigt lägre räntor i EMU än i Sverige är ett antagande utan grund. Därmed faller tillväxtresonemanget och alla löften om jobb, offentliga utgiftsökningar och högre löner som baseras därpå.

 

Räntorna blir lägre med euron

Said al-Sahaf säger:

” Det är en illusion att Sverige kan få låga räntor på egen hand. Det har aldrig inträffat. Räntan är som en hund. Säg till på skarpen så lyder den, men det krävs en stor och bestämd husse.”

 

Har Muhammed rätt?

Sedan Sverige fick en flytande växelkurs och en oberoende riksbank med inflationsmål har de svenska räntorna sjunkit ner mot andra europeiska länders nivå. Stundtals har de svenska räntorna varit lägre än de tyska. Det finns inget som säger att räntorna kommer att bli vare sig lägre eller högre än EMU-ländernas räntor. Under Sveriges övergångsperiod i ERM-systemet kan Sverige däremot få högre räntor om den politiskt satta växelkursen mot euron inte är trovärdig.

Inte ens kompetenta bedömare på ja-sidan tror på Göran Perssons utlovade räntesänkning. Så här säger Urban Bäckström, riksbankschef 1994-2002 och euroförespråkare:

”Det vore trist om ränteargumentet används i debatten. En del politiker har redan börjat säga ’går vi med så får vi lägre ränta’. Det kan slå tillbaka eftersom det funnits perioder när Sverige haft lägre ränta än EMU-länderna.” (DI 030513)

 

Euron skapar fler jobb

Said al-Sahaf säger: Med euron försvinner arbetslösheten. Titta på Tyskland, där finns ingen arbetslöshet!”

 

Har Muhammed rätt?

I Sverige är arbetslösheten lägre än i tio av tolv EMU-länder. Arbetslösheten är också lägre i såväl Danmark som Storbritannien, jämfört med EMU-området.

En del euroanhängare, exempelvis ekonomipristagaren Robert Mundell, menar dessutom att en av eurons stora fördelar är hotet om högre arbetslöshet. När inte räntor eller växelkurser anpassas efter varje lands förutsättningar är alternativen antingen liberalisering av arbetsmarknadens regler (vilket vore önskvärt om man vill se ökade möjligheter på arbetsmarknaden och högre tillväxt) eller högre arbetslöshet. Dagens politiker har alltid kunnat välja liberalisera, men har inte gjort det. På många håll, inte minst i EMU-området, är massarbetslösheten redan ett faktum utan att politikerna gjort något åt situationen.

 

Euron skapar stabilitet och trygghet

Said al-Sahaf: ”Om jag skjuter ihjäl din familj och krossar dina knäskålar skulle du inte känna dig speciellt trygg, va? Nej, jag tänkte väl det. Det slipper du om du röstar ja till euron. Om folk bara har vett att göra som man säger, så blir det inget bråk. Det är stabilitet.”

 

Har Muhammed rätt?

Det hävdas ofta att euron är en stabil valuta. Ibland är argumentet att den omfattar ett stort område. Men det finns inget som säger att en stor valuta är stabilare än en liten. I så fall skulle indiska rupier vara populärare än exempelvis schweizerfranc, vilket inte stämmer. Inte heller är växelkursen mot andra valutor stabilare med en stor valuta. Eurons värde har svängt mer gentemot dollarn än vad kronan har.

Ytterligare en variant är att en stor valuta är svårare att spekulera emot. Men det som varit spekulationsobjekt på valutamarknaden är de fasta växelkurser som bland annat Sverige hade mot euroländerna 1991-92, när kronan knöts mot ecu:n. Den knytningen kostade statskassan omkring hundra miljarder kronor. Om vi går med i EMU måste vi än en gång gå igenom två år med fast växelkurs i det så kallade ERM 2. Mot en flytande valutakurs går det inte att spekulera, eftersom det krävs villiga säljare på marknaden för varje köp.

 

Om vi röstar nej till euron står vi ensamma.

Said al-Sahaf:

“Jag har detaljerad information som bevisar att Sverige står ensamma vid ett nej till euron. Alla andra länder utom Ryssland är redan med. Alla nya EU-medlemmar har klarat konvergenskraven. EU kommer att kasta ut alla otrogna mot euron från sitt territorium.”

 

Har Muhammed rätt?

EMU består av tolv medlemsländer. Danmark har röstat nej, i Storbritannien finns en massiv opinion mot euron, Norge är inte med i EU och Schweiz har inte ens något EES-avtal med EU. De öststater som förhandlat om medlemskap i EU tilläts inte att förhandla om undantag från EMU, men måste uppfylla de ekonomiska konvergenskraven innan de blir EMU-medlemmar. Folkomröstningen i höst handlar alltså inte om att lämnas ensamma. Dessutom går det ekonomiskt bättre för länder som valt en egen penningpolitik.

Sverige är en fullt representerad och fullt betalande medlem i EU-samarbetet, och kommer att vara det även om vi inte går med i EU:s valutaunion.

 

Om vi röstar nej stärks vänsterpopulister och främlingsfientliga krafter.

Said al-Sahaf säger: ”Om man tillåter oliktänkande och splittring i ett land så kan det bara leda till att stärka de revolutionära elementen. Göran Persson har på detta område visat föredömligt ledarskap för att få tyst på de otrogna hundarnas skällande.”

 

Har Muhammed rätt?

Främlingsfientliga partier är marginaliserade i Sverige och inte ens på ja-sidan vågar man hävda att deras stöd skulle påverkas av EMU-omröstningen (även om en del ja-sägare i smutskastningssyfte gärna lyfter fram marginella grupper med sådana åsikter). Samtidigt har främlingsfientliga partier haft framgångar i länder med såväl som utan euro, senast i Belgien maj 2003, så det verkar inte göra någon skillnad.

Inte heller finns något stöd för att etablerade partier kan vänta sig annat än tillfälligt väljarstöd av att vara framgångsrika i en folkomröstning. De behöver inte heller vara på den vinnande sidan. Miljöpartiet var emot EU när svenskarna röstade ja 1994, men fick ett stöd på 17,2 procent i EU-parlamentsvalet året därefter. Vänsterpartiet har också ökat sitt väljarstöd trots att de var på den förlorande sidan i folkomröstningen om EU. Hur det går i folkomröstningen är alltså inte avgörande för vilka partier som stärks.

Dessutom har vi en hel ekonomisk och monetär union att ta ställning till i höst. Då är det i vilket fall som helst av låg relevans vilken betydelse omröstningsresultatet kan få för riksdagsvalet tre år senare (2006).

Muhammed Said al Sahaf

Varför engagerar du dig i eurofrågan?
– Jag är en svuren fiende till de amerikanska hundarnas imperialism och dekadenta livsstil, och vill se ett starkt och stabilt Europa som dess motpart. Jag känner också Jacques Chirac som en varm vän av det irakiska folket och dess store ledare Saddam Hussein.

Finns det inga risker med euron?
– Nej, det finns inga risker! Det är bara nej-sidan som säger det. De har skitdåliga argument. De är otrogna och har ruttna huvuden. Därför du ska inte tro på vad de säger!

Du är ju kändis, får du också betalt av ja-sidan för att ställa upp?
– Vilken dum fråga! Vad får dig att tro det? Jag säger dig, jag har inget med dom att göra!

 

 

< 1 2 3 4 5 >»

Twittrat

  • RT @dinkompismia: Sexualundervisningen innan Öholm-reformen pic.twitter.com/lnYZbLlXyY
    18 minuter ago
  • RT @GrantJohan: ”Som att spika upp en aladåb i taket”. -Den var bra. ⁦@mattias_neo⁩ om svårigheten med att göra det så enkelt som möjlig…
    50 minuter ago
  • @AIMsupportife Efter en förlust ska alla avgå. Ingen får godkänt idag. Nästa vecka tar vi nya tag.
    11 timmar ago
  • Ett resultat som inte speglar matchen, men en klar indikation om att det blir ännu en säsong på nedre halvan, där d… twitter.com/i/web/status/1…
    11 timmar ago
  • Diskuterar systemfel och undermålig forskning med @david_lakeville under ledning av @CPJesper. svd.se/systembolaget-…
    15 timmar ago

Arkiv

  • november 2015
  • oktober 2015
  • augusti 2015
  • juni 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • november 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • september 2013
  • juli 2013
  • maj 2013
  • januari 2013
  • mars 2012
  • juli 2011
  • maj 2011
  • april 2011
  • mars 2011
  • november 2010
  • september 2010
  • juli 2010
  • juni 2010
  • maj 2010
  • april 2010
  • mars 2010
  • januari 2010
  • december 2009
  • november 2009
  • oktober 2009
  • september 2009
  • augusti 2009
  • juli 2009
  • juni 2009
  • maj 2009
  • april 2009
  • mars 2009
  • februari 2009
  • januari 2009
  • december 2008
  • november 2008
  • oktober 2008
  • september 2008
  • augusti 2008
  • juli 2008
  • juni 2008
  • maj 2008
  • april 2008
  • mars 2008
  • februari 2008
  • januari 2008
  • december 2007
  • november 2007
  • oktober 2007
  • september 2007
  • augusti 2007
Back to Top

Senaste inläggen

  • Krönika: Realistens guide till klimatmötet
  • Perspektiv: Naomi Kleins kritik förbättrar den globala marknadsekonomin
  • Debatt: Regeringen har bytt syn på flyktingkrisen
  • Recension: Ekis – nyanserad men oförsonlig
  • Krönika: Vi kämpade för sex, droger och rock’n’roll – dagens ungdomar är för skötsamma
© Mattias Svensson 2021
Powered by WordPress • Themify WordPress Themes