Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om dygd.

Dagny satt vid kortänden av disken och åt en hamburgare. Det var den mest vällagade hon smakat, en produkt av vanliga ingredienser och ovanlig skicklighet. … Hon studerade mannen bakom disken. Han var lång och smärt; han hade ett distingerat utseende som hörde hemma i ett gammalt slott eller chefskontoret på en bank, men det mest påfallande draget var att han fick denna särprägel att verka naturlig bakom disken på ett enklare matställe. Han bar den vanliga vita korta kockjackan som om den vore en högtidsdräkt. Den säkra kompetensen märktes på hans sätt att arbeta – utan ansträngning och med väl avvägda rörelser.

Episoden i Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957 är dels en reproduktion av bokens tema – vad händer om världen dräneras på kompetens och intelligens? – men får också sin krydda av det kuriösa faktum att mannen bakom disken har ett förflutet som aktad filosof, ”den sista av förnuftets talesmän”. Numera hyser han dock inga högre ambitioner än att förtjäna sitt uppehälle och varför det är så är en del av bokens gåta så det ska jag inte gå in på här.

Men varför skulle någon som bara är intresserad av att förtjäna sitt uppehälle lägga sig i vinn om att utföra ett gott arbete, i det här fallet laga väldigt goda hamburgare? ”Därför att jag är filosof, miss Taggart.” blir svaret i romanens konversation.

***

Och visst finns det en filosofi bakom det goda arbetet. En av dygderna i Ayn Rands filosofi är värdet av produktivt arbete av alla de slag. ”Allt arbete är skapande om det utförs av ett tänkande intellekt”, menar Rand. För oss var och en gäller det att hitta ett lagom utmanande jobb som vare sig innebär att vi förhäver oss på en post vi inte behärskar eller stagnerar i tanklöst rutingöra. Ett sätt att hindra det senare är insikten av varje rutingöra kan utföras väl, med omtanke och kvalitet.

Synen på arbetet som gott och en arena för intellektuell kreativitet och personlig utveckling är i ett historiskt perspektiv ganska ny, och den har haft revolutionerande betydelse för våra livsvillkor, materiellt och själsligt. Länge sågs arbete som lågt och onödigt, berättar historikern och ekonomen Deirdre McCloskey i sin konträra historik The bourgeois virtues från 2006. ”Vemhelst som kan leva sysslolös och utan kroppsarbete, han ska kallas herre” hette det exempelvis på Shakespeares tid. Inte ens de konstnärliga hantverk som skulpterande och måleri, som romantiker i efterhand upphöjts till inspirerat skapande, sågs av sin samtid som annat än förnedrande kroppsarbete. Uttrycket gentleman användes från början om den som inte behövde arbeta för sin försörjning och kom att ändras i först i Amerika. En bred medelklass, från rörmokaren med egen firma till industriägaren, förenades i en aktning för energiskt och ofta verbalt arbete; kontrakt, uppgörelser, affärer kombinerat med en självklarhet i att hugga i när det behövs. Här fick arbetet sin breda och positiva tolkning och sin koppling till den intellektuella kreativiteten.

I McCloskeys uppföljande bok, Bourgeois Dignity: Why Economics Can’t Explain the Modern World som kommer i höst, hävdas att den industriella revolutionen och den fantastiska välståndsökning på en faktor om 40 i västvärlden sedan 1800-talet inte kan förklaras med materiella faktorer som kapitalanskaffning, utrikeshandel eller naturresurser som kol. Det som förändrades var borgerliga dygder som gav en uppvärdering av affärer, innovation och arbete. Nya sätt att leva tolererades och bejakades. Tidigare kunde en uppfinnare mycket väl mördas efter beslut av det skrå som skydde konkurrensen från nya produkter. Moral och filosofi spelar roll för hur vi värderar aktiviteter, och förändrar därmed världen och vad som är möjligt att göra.

Den industriella revolutionen och de dygder den vilade på höjde inte bara välståndet, menar McCloskey, utan även moralen. Klassiska dygder gavs en ny, bredare och bättre innebörd. Idag betyder hederlighet att en person är ärlig, uppriktig och att lita på. Det är en betydelse som växte fram i kommersens och handelsutbytets Holland på 1600-talet. Kravet att främlingar stod vid sitt ord och sina åtaganden för att affärer skulle kunna gå i lås förnyade och förbättrade hela föreställningen om heder.

Tidigare betydde heder detsamma som anseende och hade med samhällsställning att göra, ofta med förmågan att injaga fruktan och kräva åtlydnad. Denna syn på heder lever idag bara kvar i föreställningen om en ”ärbar” kvinna i betydelsen sexuellt orörd. Sådan var dock normen före kommersens intåg.

Att arbete och affärer var illa sedda och dygder begränsade till förmågan att uthärda eller visa heroiskt mod på slagfältet gav inte bara sämre möjligheter för välståndsutveckling, utan berövade människor det goda och diversifierade arbete som i vår tid är en av de främsta möjligheterna för självutveckling. Betydelsen av de steg som togs i och med den industriella revolutionen och dess expansion av handel, välstånd och nya yrken kan inte underskattas. Vad vore fotbollsspelaren David Beckham på 1800-talet? Förmodligen en inte alltför smart stalldräng som med sitt utseende kunde förföra någon flicka på bygden som skulle få gifta sig olyckligt och fattigt. Hans bolltalanger hade han möjligen kunnat briljera med någon lördagseftermiddag, men de hade aldrig avnjutits av miljoner tv-tittare eller ens hundratusentals åskådare och själv hade han aldrig blivit rik på sin förmåga. Dagens kommersiella myller har med sin specialisering fött en mängd nya sätt att ta tillvara förmågor och kreativitet. Många andra har denna ordning att tacka för att de kan jobba med något de trivs med och är riktigt bra på. Då blir saker också bättre gjorda. Beckhams välskruvade frisparkar har fått vetenskapsmän som mätt bollbanan – se där ännu en lekfull sysselsättning, inom fysikens torra gebit – att utnämna honom till ett geni.

***

Psykologen Miahly Csikszentmihalyi har formulerat en vetenskaplig term för ambitionen att göra ett gott arbete. Flow är de där stunderna då våra förmågor används till fullo för att ta sig an en utmaning på en nivå som är precis vad vi klarar av. Vi kan förvisso få den känslan genom äventyr på vår fritid och i riskabla aktiviteter, men det vanligaste är att vi uppnår den i arbetslivet.

Csikszentmihalyi berättar bland annat om Joe, som lärt sig varenda maskindel järnvägsvagnsfabriken där han arbetar och älskade utmaningen att få ta sig an en maskin som inte fungerar och försöka klura ut vad som var fel med den. Även om de flesta inte kunde förstå sig på honom var hans kunnande respekterat och många menade att fabriken hade gått under utan honom. Csikszentmihalyi konstaterar att Joe var en lycklig människa som hade hittat den här utmanande och krävande nivån i sitt liv: ”Jag har träffat många vdar för storföretag… och några dussin Nobelpristagare – fantastiska människor som på många sätt lever utomordentliga liv, fast inget var bättre än Joes.”

En annan historia gäller Rico Medellin som vid löpande bandet har att utföra samma uppgift nästan sexhundra gånger om dagen. Han tar sig an denna uppgift genom att ständigt försöka slå nya rekord:

Med en kirurgs omsorgsfullhet har han arbetat fram en privat rutin för hur han ska använda sina verktyg, hur han ska utföra sina rörelser … När han arbetar på högsta prestationsnivå är upplevelsen så fängslande att det nästan är smärtsamt för honom att sakta ned. ”Det går utanpå allting annat”, säger Rico.

Joe och Rico är exceptionella. Många skulle nog kalla dem för kufar som går så fullt upp i sitt arbete. Men de är lyckliga och har funnit utmaningar och mening i göromål som andra (även om det främst tenderar att vara utomstående betraktare med akademikeryrken) tenderar att reducera till ett själlöst slit. Timmarna de tillbringar med sitt arbete är inte förslösade i väntan på helgen, utan ger mening åt deras liv. I detta är de inga särlingar. Faktum är att de allra flesta av oss i västvärlden trivs med sitt arbete, vi tenderar rentav i olika lyckomätningar att vara som lyckligast på vårt jobb, och även de som inte trivs på sina jobb önskar en framtid utan att jobba.

En nyckel till den kvalitetsomsorg som följer av ett väl utfört arbete är den psykologiska belöningen. Ett gott arbete är ofta roligt och ger rika tillfällen till lek, konstaterar även skribenten Virginia Postrel i boken Framtiden och dess fiender. Där ger hon flera exempel på nyttiga affärsidéer eller upptäckter som tillkommit genom intellektuell lekfullhet. Grundarna av sökmotorn Yahoo! hade exempelvis ett antal ”seriösa” internetprojekt som de försökte få finansiering till. Sökmotorn var bara en tidsabsorberande och rolig fritidssysselsättning, det var roligt att så många använde den. Först efter ett tag kom de på att leken kunde försörja dem.

Människor är skapta att finna nöje i intellektuella och fysiska utmaningar. Csikszentmihalyi konstaterar att vi förmodligen aldrig haft vetenskapsgrenarna matematik och fysik om det inte varit för att vår art finner nöje i den ordning som följer av att kunna förklara skeenden och se bitarna falla på plats. De flesta kan nog fortfarande från sin egen skoltid minnas tillfredsställelsen i att förstå lösningen på ett mattetal.

***

Vad som får oss att göra bättre saker för andra genom vårt arbete är alltså både den personliga tillfredsställelsen, att detta värderas i samhället och institutionella faktorer som handel och marknader. Detta är nu ingen naturlag som följer med nödvändighet. En dålig chef eller avundsjuka medarbetare som rackar ner på exceptionella insatser har inte sällan så destruktiva effekter att den som utsätts för dem bryter ihop och blir sjuk, ytterligare ett exempel på hur viktigt arbetet är för mångas identitet och självförståelse. De flesta studier av sjukskrivningar lyfter fram betydelsen av frihet, att få förtroende och ha ansvar för hur arbetet görs. Är man inte betrodd tas glädjen ur arbetet och resultatet blir ofta sämre. På samma sätt kan lagar och restriktioner fungera.

Ett lite ironiskt vittnesmål är en serietecknare i USA som i David Hajdus historik The ten cent plague (2008) beskriver hur hans arbete förändrades efter att lagstiftare i svallvågorna efter en moralpanik slagit ner på serietidningsbranschen och etablerat en uppförandekod.

Du fick göra som du ville. Det var så fritt – helt fantastiskt. Sedan kom uppförandekoden och eftersom jag mest ritade djungelkvinnor och kärleks[serier], blev jag tvungen att rita brösten mindre och djungelkvinnorna var tvungna att ha kjolar som aldrig fick flyga upp när de svingade sig i lianer. Fysikens lagar gällde inte längre. Jag vet att det bara var djungelflickor, och det var naturligtvis lite löjligt redan från början, men det var lite av det som gjorde det värt att göra i mina ögon. De blev som jag ville att de skulle vara just för att jag ville det, och nu var allt det borta.

Det är svårt att tro det idag, men serietecknare porträtterades i 1940- och 1950-talets USA som viljelöst exploaterade av hänsynslösa kommersiella intressen. Psykologen Fredric Wertham hävdade att ingen egentligen ville jobba som serietecknare: ”När vi utökade våra studier till dem som tecknar serierna, kom vi fram till att de var långt ifrån förtjänta av att skuldbeläggas, de var också offer. Jag tvivlar på att det finns någon tecknare som ägnar sig åt att rita kriminalserier som hade detta som sin ambition i livet.” Det är en bitter ironi att det var först när Wertham och andra moralpaniker fick igenom sina strikta kontroller som arbetet blev det själlösa slit de varnade för. Sensmoralen är att även i de mest udda och moraliskt ansatta sysselsättningar kan det finnas människor som gör något bra och kreativt av sin situation, eller åtminstone trivs och har roligt.

***

Ett väl utfört arbete som man går fullt upp i är ofta sin egen belöning. Det är också vägen till framgång. Ekonomen John Kay har myntat termen obliquity för sin iakttagelse att vissa mål uppnås bättre på indirekt väg. När exempelvis storföretag satt vinsten i främsta rummet har de blivit olönsamma. Stora läkemedelsjättar och flygbolag har trott att de var marknadsekonomiskt korrekta när de ändrat sina målformuleringar från att ha med sin verksamhet att göra, exempelvis att kunna bota sjuka människor genom bättre mediciner, till mål om att maximera avkastningen till aktieägarna. Istället har ett sådant tänkande givit lönsamhetsproblem eftersom verksamheten tappat i kvalitet av att hamna i andra rummet. Den ansedda läkemedelsjätten fick exempelvis efter sitt lönsamhetsmål för sig att prångla ut ett bantningsmedel trots allvariga bieffekter, vilket förödde deras trovärdighet och gav dem ekonomiska bekymmer. Människor motiveras bättre och fattar klokare beslut av att se på sig själva som delaktiga i något gott och meningsfullt.

Kärleken till vad man gör spelar roll och det är den entusiasmen som ligger till grund för en god affärsidé och ett gott arbete. Ta Whole Foods i USA, den ekologiska jättekedjan som blivit en stor kommersiell succé genom att sälja den allra fräschaste frukten till ett lite högre pris, och en fantastisk vinsortering till det. Jämför denna attityd och kvalitetsmedvetenhet med Konsums försök för något decennium sedan att i sin reklam mästrande tala om för sina kunder att miljövänliga bananer minsann ska vara brunfläckade. Det senare blev ingen framgång.

Eller tänk på sökmotorn google, ett av få företag vars slogan man faktiskt minns: don’t do evil, ställ inte till fanstyg. Detta jätteföretag är på väg att skaffa sig enorm inblick i och kontroll över våra liv. De är ingen godhetsapostel men det är livsviktigt att veta var gränserna går, att aldrig vara företaget som jävlas med folk. Det är attityden som gjort att förvånansvärt få är kritiska till google, särskilt i jämförelse med tidigare datajättar som exempelvis Bill Gates och hans Microsoft.

Det gäller också på ett individuellt plan. John Kay menar att de som blivit riktigt rika har blivit det som en sidokonsekvens av sitt målmedvetna arbete med något de verkligen är engagerade i. Journalisten Malcolm Gladwell driver en liknande tes i sin bok Outliers – The story of success, där han menar att de som blivit genier på sitt område, musikvirtuoser, idrottsstjärnor eller framgångsrika entreprenörer, är de som lagt ner tiden på att bli riktigt bra. Omkring 10 000 timmar kvalitativ träning krävs för att bli riktigt bra, en ansträngning som i sig skiljer de mest motiverade från de flesta andra. Att bli virtuos på sitt område är ingen garanti för ekonomisk framgång, men som strategi är den betydligt bättre än att ha som direkt mål att tjäna mycket pengar.

Ett sterilt ekonomistiskt tänkande och materiellt utbyte utan andra värden involverade kommer aldrig att göra människor rika, eller glada. Tvärtom är det kärleken och den extra omsorgen som lockar oss att betala och det är så betalningen blir viktig. Vi får ett erkännande av att vi har gjort något så bra att andra är beredda att avstå sina pengar för det, menar Deirdre McCloskey. Det är en upplevelse som bara ett kommersiellt samhälle kan erbjuda flertalet. De flesta kan förmodligen minnas känslan när de fick sin första lön eller erbjöds bra betalt för någon specifik prestation. Lön får man för väl utfört arbete.

***

Det är några anledningar till varför man försöker att steka riktigt goda hamburgare om man jobbar med att steka hamburgare. Själlöst slit varken är bra för en själv eller för affärerna. Ett väl utfört arbete ses numera som god moral och lönar sig ofta ekonomiskt. Dessutom har det goda arbetet sin högst personliga belöning i form av själslig växt och flow, känslan av kreativitet. De flesta verkar faktiskt ha rätt trevligt på jobbet, och de som jobbar hårdast och med störst omsorg om att göra bra ifrån sig har ofta roligast.

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om spel.

I politikens värld har spelande alltid varit en känslig fråga som inbjudit till hyckleri. Redan det gamla Rom förenade lagar med stränga straff mot spelande med kejsare som spelade ogenerat och excessivt. I praktiken har förstås lagar och förbud aldrig hindrat spelandet från att vara utbrett i alla samhällsskikt, om än också ofta illa sett.

Anklagelsen om att ha inköpt spelutrustning för skattemedel skulle bli upptakten till en av de smutsigaste presidentvalskampanjerna i USAs historia. John Quincy Adams hade efter en knapp valseger vunnit valet 1825 mot Andrew Jackson och köpte en tid därefter in ett gammalt biljardbord som han lät renovera för att kunna underhålla sina gäster (för egna pengar). Jacksons anhängare gick dock till indignerad attack mot biljardbordsinköpet och trots att Adams anhängare kontrade med anklagelser om både otrohet och mord gick Jackson segrande ur det kommande presidentvalet 1828.

Ett historiskt exempel på hyckleriet var annars när Venedigs beslutande församling i november 1774 med röstsiffrorna 720 mot 21 beslöt att stänga kasinot Ridotto, som när det öppnades 1638 var det första försöket med ett legalt kasino. Här hängde bland annat Giacomo Casanova, en notorisk gambler, och filosofen Jean-Jaques Rousseau spelade här för första och enda gången (Voltaire däremot organiserade 1729-1730 ihop med matematikerna Charles-Marie de La Condamine ett samarbete som överlistade det kungliga franska lotteriet, och fick på så sätt ihop en förmögenhet på vilken han sedan levde gott.) Efter beslutet var politikerna i Venedig bestörta. De flesta hade kallt räknat med att de andra skulle rösta för casionot, som fungerade väl, men ville själva inta den moraliskt högstående positionen att vara emot spelandet.

Spelarrangörer har å sin sida länge vetat att förbuden är extremt lönsamma – för den som kan komma runt dem. Även staten vet att det kan vara lönsamt att komma runt förbud. Statliga lotterier på en annars förbjuden eller hårt reglerad spelmarknad har i omgångar genom historien varit populära sätt få in pengar i statskassan.

Om förbud råder i ett större geografiskt område kan också en fristad bli väldigt rik på att tillåta legala spel. Så blev den portugisiska kolonin Macao i Asien efter reformer 1851 till 1863 en samlingsplats för spel och prostitution som tilläts och beskattades, vilket fyllde statens kassakistor. Monte Carlo i furstendömet Monaco blev ensamt att tillåta kasinon efter att först Frankrike 1838 och sedan Tyskland 1872 förbjudit dem. På 1900-talet i USA skulle först Las Vegas och därefter exempelvis Atlantic City (som dock kvävde en del av sin konkurrenskraft med strikta regleringar) uppleva liknande uppsving med tillåtet spelande.

***

Bland de senaste att utnyttja sådana undantag var USA:s många indianstammar. Indianreservat betraktas som egna stater och lyder huvudsakligen under egna lagar. Mot slutet av 1980-talet började några av stammarna därför öppna bingohallar i sina reservat. Efter att legaliteten i dessa slagits fast, på vissa villkor, öppnades även dörrarna att i delstater där staten bedriver eller tillåter spel driva kasinon i reservaten. Ett hundratal sådana indiankasinon drog försiktig räknat in omkring 100-150 miljarder dollar mellan 1995-2005 och var mot slutet av perioden den snabbast växande delen av amerikansk spelindustri.

Massiva spelvinster har berikat tidigare fattiga indianstammar. Saginaw Chippewa-stammen i Michigan drog exempelvis in 400 miljoner dollar 2006 på sitt Soaring Eagle Kasino. Det gav varje stammedlem en grundinkomst på nästan 60 000 dollar (runt 400 000 kronor) och betydligt mer om de arbetar vid kasinot. Sedan kasinot startade är arbetslösheten nere på noll och ingen lever under fattigdomsnivån. Även andra stammar kan garantera sina medlemmar en grundinkomst, sjukvård och liknande med hjälp av kasinovinsterna.

Till kasinona i de avlägsna indianreservaten reser spelsugna kunder inte sällan flera timmar. Choctaw-indianerna i Missisippi har exempelvis nästan alla sina kunder i grannstaten Arizona, som helt förbjudit spelande. Varje liberalisering skulle urholka eller helt ta bort förutsättningarna för stammens vinster. Politiskt inflytande är alltså hårdvaluta för indianstammarna, vilket blev upptakten till 2000-talets hittills största politiska skandal i USA.

***

Jack Abramoff född 1959 var ett av många unga Republikanska stjärnskott som blev vuxna under Reaganeran och kom att sikta in sig på att erövra den politiska makten. Han är ihop med George W Bushs kampanjstrateg Karl Rove den ende som lett collegerepublikanerna mer än en valperiod 1981-1985 och knöt då flera värdefulla politiska kontakter. Han tillbringade tio år i Hollywood och skrev bland annat manus till och producerade den antikommunistiska Red Scorpion från 1989 med Dolph Lundgren i huvudrollen.

När republikanerna tog över majoriteten i senaten och representanthuset efter valet 1994 sadlade han om och blev lobbyist, och kom från 1995 att representera flera indianstammar som betalade stora pengar för politiskt inflytande bland republikanerna. Redan hans första kontrakt med Choctaw-indianerna i Missisippi på 2,3 miljoner dollar översteg vad Microsoft samma år betalade för alla sina 13 lobbyfirmor.

Abramoff kom att utnyttja alla de historiska erfarenheterna om spelandets lönsamhet för att mjölka maximalt med pengar ur det politiska systemet. Hans första uppdrag var att stoppa ett förslag från republikanen Bill Archer om en federal skatt på indianernas spelinkomster på 34 procent, ungefär vad konkurrenterna betalar. Abramoff kontaktade sin bekant från studentrepublikanerna, Grover Norquist, och kunde via hans skattekritiska organisation Americans for tax reform trumma in budskapet att förslaget var en ny skatt. En skatt som dessutom – oavsett vad man tyckte om spelande – hotade försörjningen för en företagsam indianstam. Ihop med generösa donationer till politikernas kampanjfonder, samt middagar, biljetter till utsålda sportevenemang och resor var det ett budskap som gick hem bland många republikanska politiker och deras anställda. Skatteförslaget stoppades ett antal gånger under 1990-talet innan det lades ner för gott.

***

Abramoffs väg att skydda sina spelkunder involverade förvånansvärt ofta inbitna spelmotståndare i den kristna högern. Inte mindre än 13 miljoner dollar av Choctawindianernas pengar användes för att avgöra guvernörsvalen i grannstaten Alabama till förmån för republikanen och spelmotståndaren Bob Riley. Hans demokratiske utmanare Don Siegelman hade nämligen på agendan att införa ett statligt lotteri som skulle ge pengar till delstatens eftersatta skolor. Detta skulle dock innebära att indianstammar i Arizona kunde öppna kasinon och alltså hota Choctaws kundkrets och inkomster.

Ralph Reed, en av den kristna högerns portalfigurer och vän sedan ungdomsåren till Abramoff, anlitades och avlönades i hemlighet med kasinopengar för att driva gräsrotskampanjer mot liberala förslag som hotade Abramoffs kunder. Reed utnyttjade alla sina gamla kontakter med evangeliska predikanter som Jerry Falwell och Pat Robertson, liksom familjegrupper och kyrkor, för att piska upp protester mot generösare regler för spel på flodbåtar i Louisiana eller att tillåta enarmade banditer på kapplöpningsbanor i Alabama, och kunde samtidigt bättra på sitt eget rykte som principfast och moralisk spelmotståndare.

Med denna koalition kunde Abramoff också stoppa ett lagförslag som skulle förbjuda allt spel på Internet – med undantag för den i många delstater populära och välrenommerade hästsporten. Abramoff arbetade på uppdrag åt ett företag som ville bedriva lotterier på nätet och kunde skicka lobbypengar till både Norquist, vars tankesmedja motsatte sig lagen av libertarianska skäl, och till kristna grupper med argumentet att lagen skulle göra spel på hästar legalt på Internet. Det senare argumentet blev, återigen ihop med generösa kampanjdonationer, välkomna anledningar för republikanska politiker att rösta ner förslaget utan att förlora ansiktet inför den spelkritiska kristna högern. På detta sätt lyckades den ideologiskt övertygade Abramoff stärka både republikanernas egna kampanjkassor och olika grenar av dess stödtrupper, vilket vann honom ytterligare popularitet och inflytande. Särskilt viktiga var kontakterna med republikanernas majoritetsledare Tom DeLay.

Andra fräcka grepp var att Abramoff lobbade för rökförbud i delstaten Michigan för att få rökande kunder till Saginaw Chippewaindianernas kasino, som lydde under egna lagar. Alabamas svarta kyrkor och civilsamhälle mobiliserades för förslaget att tillåta de enarmade banditer vid hästkapplöpningsbanor, som Abramoff egentligen ville hindra, med kravet att 5 procent av intäkterna från de i huvudsak svarta spelarna skulle gå till civilsamhället. Vad Abramoff listat ut var att 5 procent av intäkterna låter förvillande lite och därför inte skulle gå att tacka nej till, men ovanpå delstatens skatter och andra omkostnader skulle banornas vinstmarginal försvinna. Fräckast var kanske när Abramoff 2002 erbjöd sina tjänster åt Tiguaindianerna i Texas för att rädda deras stängningshotade kasino, som skulle stängas på grund av hans lobbying åt en stam i grannstaten Louisiana. (Abramoff ville egentligen stänga ett annat indiankasino i Texas som låg närmare Louisiana, planen för Tigua var att på federal nivå via politiska kontakter smyga igenom ett tillstånd bara för dem.)

***

Jack Abramoffs fall blev hårt. Hans dubbelspel gällde inte bara den hemliga rekryteringen av Ralph Reed för att få den kristna högern att gå kasinoägarnas ärenden. Han hade också ett hemligt avtal med sin kollega Michael Scanlon, som blivit konsult efter att ha jobbat åt Tom DeLay. När Abramoff sålde in sig som konsult, ibland utan eget arvode till en början, rekommenderade han alltid Michael Scanlon och hans dyra kampanjer. Sedan delade de två lika på Scanlons vinst. 2004 avslöjade Washington Times att Abramoff och Scanlon av sex indianstammar dragit in 82 miljoner dollar. Bara mellan 2001 och 2003 drog de in 66 miljoner, vilket gav 21 miljoner var i vinst åt de båda. Ovanpå detta 16 miljoner till Abramoffs konsultfirma Greenberg Traurig, och flera miljoner till Abramoffs vänner bland republikanska politiker och närstående organisationer.

Avslöjandet ledde till utskottsförhör och en utredning som leddes av dåvarande ordföranden för indianärenden, senator John McCain. Denna skulle leda till fällande domar för korruption och bedrägeri för omkring tio personer, förutom Abramoff och Scanlon politiska tjänstemän och en politiker. Jack Abramoff påbörjade 2006 ett flerårigt fängelsestraff som avslutades i december 2010. I valet 2006 förlorade republikanerna sin majoritet i de politiska församlingar de kontrollerat sedan 1994, bland annat märkta av korruptionsskandalen.

***

John McCain hade flera anledningar till sitt resoluta agerande mot Abramoff. En var hämnd för att Abramoff 2000 finansierade den smutsiga kampanj i South Carolina som gav George W Bush segern över John McCain i primärvalen till republikansk presidentkandidat. Ralph Reed, som fick hand om kampanjkassan, misstänks allmänt för att ihop med Karl Rove ha spritt rykten om att McCains svarta adoptivdotter var resultatet av en utomäktenskaplig affär. Med sin utredning och sina förhör lyckades McCain få bort eller misstänkliggöra sitt republikanska motståndarläger inför primärvalen 2008 då han blev presidentkandidat.

Andra som blivit av med sin främsta konkurrent var lobbyisterna Roger Stone och Scott Reed. Stone var den ökände republikan som den 19 november på partiets uppdrag arrangerade upplopp vid en vallokal i Florida för att hindra omräkningen i ett distrikt som kunnat ge fler röster till Al Gore i det rekordjämna presidentvalet. Som tack fick han av Bushregeringen utnämna personer att hantera indianärenden och kunde sedermera ihop med kollegan Scott Reed som lobbyist företräda indianstammar i Washington. Reed var i sin tur en av källorna till artikeln som avslöjade konkurrenten Jack Abramoff. Dessutom var Scott Reed nära vän till, ni har förmodligen gissat det… John McCain.

Apropå de brott som Abramoff, politiker och tjänstemän fällts för – att ha erbjudit eller tagit emot resor, måltider och sportbiljetter, ofta via ideella skattebefriade organisationer – är till och med Abramoffs kritiker ense om att detta är saker som pågår ständigt i Washington, även om Abramoff var sällsynt driven och förslagen. Bland annat uppmärksammades en golfresa till skotska St Andrews under föregivet studiesyfte med bland andra Tom DeLay och hans personal som graverande i sammanhanget, trots att 600 amerikanska politiker åkt på 5410 sådana resor mellan 2000 och 2005.

Visst var Jack Abramoff en fifflare som spelade högt med sina politiska kontakter, bland dem hycklare ur den kristna högern som inte drog sig för att ta kasinopengar för att posera som spelmotståndare. Frågan är bara om han förlorade mot en renhårig motståndare eller mot några som spelade samma hänsynslösa spel om makt och pengar som Abramoff själv.

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Ralf.

Den unge Ralph Reed (född 1961) levde jävel och var obstinat i söndagsskolan. Redan i college hade han lärt sig de flesta smutsiga politiska kampanjtricks inklusive att få mediegenomslag för riggade omröstningsresultat, uppträda under falsk beteckning, byta åsikt i strategiska sakfrågor och rekrytera 150 fuskmedlemmar inför ett ordförandeval mot löfte om en rejäl fest. Han blev avskedad som skoltidningskolumnist efter ett plagiat och var ökänd för sina excessiva dryckesvanor. I den republikanska studentorganisationen i början av 1980-talet stack han också ut med obscent bildspråk och beundran för 1960-talets våldsdåd.

Få är kanske förvånade över att senare hitta samme Reeds fingrar i syltburken som välavlönad konsult hos skandalföretaget Enron i ett antal år fram till konkursen 2003. Inte heller av att han ihop med sin bekant från studentrepublikanerna Jack Abramoff arrangerat gräsrotskampanjer mot att tillåta spelföretag på delstatliga marknader, på välavlönat uppdrag av sex indianstammar som kämpade för att behålla sina spelmonopol. Eller att Reed när detta avslöjades 2006 nesligen misslyckades i sin egen första politiska kampanj för att bli republikansk guvernörskandidat i Georgia, trots att allt var upplagt för hans seger.

Det tycks gå ett rakt streck från skolpojken med sina förgrymmade hyss till en fullvuxen politisk skojare. Men drar man det raka strecket missar man en bra bit av Ralph Reed. Det är en vältalig man med uppenbara organisatoriska talanger som ägnat en stor del av sitt liv åt att vara den städade fasaden åt Amerikas kristna väljare.

***

Det slog ner som en bomb i Washingtonkretsarna. Den 23-årige Ralph Reed hade blivit frälst. Efter en sista kväll på stamhaket Bullfeathers fick han nog av sitt leverne, slog upp en kyrka i telefonkatalogen och gick dit nästa morgon. Han som fram till dess varit en hårdsupande, hårt arbetande och smått anarkistisk studentrepublikan av det slag som växte upp i svallvågorna efter att Ronald Reagan intagit Vita Huset, del av en ifrågasättande babyboomgeneration som andats ideologi och revolutionär anda i republikanska organisationer som tidigare bara varit ett gömställe för bättre bemedlade, och som nu åkte omkring bland Washingtons marmorbyggnader mellan politiska slag och fyllediton skrålande att de ville krossa staten.

Till en början var folk skeptiska. ”Ännu ett av hans trick.” var den vanligaste reaktionen, och Reed var onekligen i det läget att han bränt sina broar. Andra syrliga kommentarer rörde bristen på förändring. ”Han ändrade inte sina åsikter. Han kom bara på att Gud höll med honom.” sade en tidigare studiekamrat. Skribenten Nina J Easton som skrivit om bland annat Ralph Reeds karriär i Gang of five – leaders at the center of the conservative crusade (recension här) ser ändå lite av en logisk följd i frälsningen hos någon som redan från barnsben fått inpräntat att han var ämnad för stordåd (mamman uppmuntrade inte bara den nioårige Ralph att skriva en bok, utan lät även trycka den själv efter att den blivit refuserad). Och det blev alltmer klart att en förändring verkligen hade skett, om än inte åsiktsmässigt. Reed gav upp drickandet och skickade rörande brev där han bad om förlåtelse för sina tidigare övertramp under sin hårdhänta och ofta tanklösa framfart i studentlivet och i politiska organisationer. Eller som studentkompanjonen och mentorn Grover Norquist – som sedermera skulle sy ihop en ”lämna-oss-ifred-koalition” för sänkta skatter mellan kristen höger, konservativa och libertarianer – skulle sammanfatta det: ”Ralph blev helt mjuk i huvudet. Han ville tycka om alla.”

***

Ralph Reed började sitt nya liv med att på kort tid grunda och bygga upp en studentorganisation, Students for America, på protestantisk-kristen grund. Han skröt på ett sätt som skulle bli karaktäristiskt om 7000 studenter på 200 skolor i 41 stater redan året därpå och ett mål om att rekrytera 20 000 republikanska väljare. Med all säkerhet överdrivet, men visst brann det eld under röken. Ralph lyckades ordna en hel del ståhej och locka många av dåtidens republikanska höjdare som Newt Gingrich och Jack Kemp att tala vid organisationens konvent. Efter att, som planerat, ha arresterats för civil olydnad för att ha läst ur bibeln inne på en abortklinik vid en i raden av högljudda protester skulle Reed även tröttna på den här typen av arg och aggressiv politisk aktivism. Istället skulle han söka sig bort från politiken för att doktorera i historia med målet att bli professor. Avhandlingen kom att handla om söderns kristna högskolor med en svidande kritik mot dessas hårdföra och ångestframkallande moralism och förnekande av vetenskapliga fakta.

Innan han var 30 år fyllda skulle Reed dock lägga grunden för en politisk gräsrotsorganisation som mobiliserade och utbildade helt nya grupper, gjorde den kristna högern till en potent politisk maktfaktor under 1990-talet och Ralph själv till medial fixstjärna.

***

Christian coalition startades på initiativ av TV-predikanten Pat Robertson som misslyckats med att bli republikanernas presidentkandidat trots en bra kampanj. Vid invigningen av George Bush den äldre 1989 satt Robertson bredvid en förvånansvärt uppriktig ung man vid en middag och de kom att diskutera ”en nationell organisation som skulle mobilisera, utbilda och aktivera protestantiskt kristna” och deras romersk-katolska allierade. Den unge mannen gav raskt några tips på hur man skulle kunna skapa en medlemsbas på 3 miljoner personer och en budget på 10 miljoner dollar klart till valet 1992. I september samma år tackade en fortfarande motvillig nybliven far med försörjningsbörda ja till att lämna universitetsvärlden och återigen ge sig på politisk aktivism. Som tillförordnad verkställande direktör, tillika den förste anställde i en enkel lokal och med en telefon betald med eget kreditkort var Ralph Reed tillbaka i politikens värld.

Reed fick god nytta av sina kunskaper i organisering och sin känsla för stämningar. I en tid då politiken formades av toppstyrda grupper med en stor huvudfinansiär och/eller passiva brevdonatorer återupplivade Reed den gamla traditionen av lokal aktivism. Utbildningsfrågor passade som hand i handske med lokala direktval till skolstyrelser och frågor som att förbjuda morgonbön eller undervisa i sexualkunskap att bekämpa. Som mest skulle 15 000 personer om året utbildas till kristna aktivister för politiska ändamål. De fick lära sig tips som att räkna anhängare, skryta om siffror, hyra små salar eller möblera trångt för att få tillställningar att se överfulla ut och skapa rejäla databaser över folk och kyrkor, även vid den allra minsta enstaka kontakt med organisationen som att ha skrivit under en namnlista.

Reeds tanke var att om kristna skulle få politiskt inflytande gällde det också att inte kunna avfärdas som extremister, ”fascister” och kufar. Reed slog två flugor i en smäll och mobiliserade nya kristna grupper som skulle ge rörelsen ett nytt ansikte. En överbliven demografistudie av Pat Robertsons väljare pekade mot två grupper, folk i 50-60-årsåldern som var missnöjda med var landet var på väg, och mer överraskande unga, oroliga föräldrar i välbärgade förorter. De som blev nervösa när barnen började ställa obekväma frågor om sex. Den typiska medlemmen i Christian coalition blev inte den tv-predikantstittande trailerparktanten, utan en högskoleutbildad hemmamamma med tre barn. ”Du behöver inte kristen politisk aktivism i en bibelbältesstad med republikanska lagar, där har du typ redan vunnit.” var Reeds analys.

Reed insåg att även om amerikanen i gemen var orolig, så var de inte arga. Koalitionens agenda var inte inriktad på att lagstifta mot andras synder, utan att hävda sin egen rätt att utöva sin religion. Denna rätt hävdades vara hotad av politiska krafter som gjorde de kristna till offer, en roll helt rätt för tidens mediedramaturgi. Så gjordes exempelvis frågan om kreationism i skolundervisningen till en fråga om akademisk frihet. Slutligen så gjorde Reed upp med rasismen och markerade med Martin Luther King-citat och vänligheter mot judiska grupper ett slut på Jerry Falwell-tidens helvita skolor för kristna. Som en kommentator noterade markerade Reed ”inte värden från en intolerant dåtid… utan värden för en sjudande framtid”.

Lite av den gamle Ralph Reed skymtade dock fram i några inledande oförsiktiga manövrer. En var den smyg-taktik som koalitionens politiska kandidater till en början rekommenderades, de skulle smyga med sina kristna övertygelser till efter de var valda. Detta retade precis de mer moderata grupper som Ralph ville tilltala. Inte blev det bättre av den gerillaretorik en fortfarande smått naiv Ralph Reed kom att använda i ett av sina första tidningsframträdanden efter ett för den kristna högern framgångsrikt lokalval i San Diego 1991: ”Jag vill vara osynlig, jag ägnar mig åt gerillakrigföring. Jag målar ansiktet och rör mig om natten. Du vet inte att det är över förrän du ligger i liksäcken.” Ett målande citat som förföljt honom sedan dess.

***

Snart skulle dock framgången komma. Christian coalition blev snart tungan på vågen med väljarmobilisering i ett dussintal delstater och informationskort som lyfte fram närstående kandidater spreds i miljonupplaga. Ralph Reed orkestrerade kampanjer som gav det republikanska övertagandet av kongressen 1994 och var även viktig för Bob Doles presidentkandidatur 1996. I det senare fallet fick han ta fram de flesta tricks som fanns ur sin bok för att regissera stödet från Christian coalition, då gräsrötternas stöd för den invandringsfientlige protektionisten och stenhårde abortmotståndaren Pat Buchanan var stort. Under den här perioden skröt Ralph Reed om 1.7 miljoner aktiva supportrar och en budget på 25 miljoner dollar. Supportersiffran var överdriven förstås – antalet aktiva medlemmar bedöms som högst ha varit mindre än 600 0000 och den generöst spridda medlemstidningen hade en upplaga på 300 000 – men pressad på siffrorna skulle Ralph dra till med att de nog var i underkant, ”snarare 3 miljoner”. Mycket var också show, vid republikanernas kongress 1996 hade man ett helt krigsrum fyllt med högteknologi som i ”hemlighet” visades upp för ”utvalda” journalister, alla som frågade. Inflytandet var icke desto mindre både stort och verkligt, Ralph Reed prydde 1995 omslaget på Time magazine till rubriken ”Guds högra hand”. Han var då 33 år gammal.

***

Moderniseringen av den kristna högern verkade dock gå lite för fort. Ralph Reed fick utstå kritik för att vara för nära makten och tumma på sina principer i och med sitt stöd för mittenkandidaten Bob Dole framför Pat Buchanan, och för att i boken Active faith 1996 ha föreslagit en kompromiss i abortfrågan där bara de senaste aborterna skulle förbjudas och aborter i övrigt motverkas med indragna statliga subventioner. Tonlägen i den kristna högern var sådant att den som likt Bob Dole ville tillåta abort för offer för våldtäkt och incest, och inte bara vid överhängande fara för moderns liv, betraktades som en mjukis. Ralph Reed fick ett gräsrotsuppror på halsen och fick utstå allvarlig kritik både för sitt stöd åt Dole och för sin abortposition, från vilken han senare fick backa. Året därpå initierade Reed Samaritprojektet för att samla pengar till kyrkor i svarta församlingar som bränts ner i den amerikanska södern. Det var ett initiativ uppifrån som inte ens Pat Robertson kände till när det lanserades och summorna som samlades in blev aldrig i närheten av målsättningarna. Samma år, 1997, slutade Ralph Reed sin tjänst för Christian coalition för att starta sin egen konsultbyrå, Century strategies. Christian coalition som gjort av med pengar i minst lika rask takt som de strömmade in, hamnade snart i både ekonomiska och organisatoriska problem och i medieskugga utan sin fixstjärna, även om den finns kvar idag.

***

Som antyddes redan i inledningen blev Ralph Reeds konsultkarriär förvisso lukrativ, men verkligheten synes ha hunnit ikapp honom. Som politisk rådgivare organiserade han dessutom 1998 i den amerikanska södern ”några av de mest illasinnade och rasistiska kampanjerna i hela valrörelsen”, vilket är förvånande givet hans tidigare antirasistiska aktivism. Inte blev det bättre när de flesta kandidaterna förlorade. Reed var även inblandad i den förtalskampanj mot utmanaren John McCain som år 2000 skulle ge primärvalssegern i viktiga South Carolina till blivande presidenten George W Bush. En kampanj där McCains heder ifrågasattes och där det bland annat spreds ett falsk rykte om att McCains svarta adoptivdotter var resultatet av en oäkta förbindelse med en svart kvinna. McCains kampanjordförande beskrev Ralph Reed som ”en mördare med babyansikte”. Bush ville ändå distansera sig lite från Reed, bland annat därför och bland annat så att han inte började jobba för en annan kandidat såg Bushs kampanjstrateg Karl Rove till att fixa Reed en inte allt för krävande konsulttjänst hos ett vänligt inställt företag. Enron.

***

Trots konsultskandalerna och den misslyckade politiska karriären har vi med all sannolikhet inte hört det sista av Ralph Reed. 2008 debuterade han som romanförfattare med den politiska thrillern Dark horse, om ett amerikanskt presidentval innehållande bland annat en vältalig svart kandidat (fast republikan) och en kvinnlig vicepresidentkandidat (fast demokrat), men framför allt en nyfrälst utmanare i det politiska mittfältet, där Reed själv ville placera den kristna politiska rörelsen. Boken är riktigt välskriven och kanske säger den också en del om Ralph Reeds personlighet. Medan bokens presidentkandidat finner ro i sin nyfunna tro, söker sig den unge sluge kampanjstrategen vidare i rastlös jakt på nya politiska kickar. Man undrar vem Ralph Reed egentligen känner sig närmast.

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om islam.

”Vårt långsiktiga mål är en ekonomi utan ränta.” Citatet är hämtat från miljöpartiets partiprogram från 2005 och påminner om att kritiken mot avkastning på pengar och drömmen om en alternativ ekonomisk ordning inte är särskilt främmande för vår tankevärld. Skepsis mot ränta finns i alla de abrahamitiska religionerna och även hos klassiska filosofer som Aristoteles.

Skepsis mot räntan finns förvisso även inom nationalekonomin. Även en av 1900-talets ekonomiska giganter John Maynard Keynes såg framför sig ett räntefritt samhälle (eller rättare sagt ett samhälle där priset på pengar drivits ner till noll) där merparten av tunga investeringar var gjorda och kapitalknappheten därmed avskaffad. Under efterkrigstiden experimenterade Sverige och stora delar av västvärlden med låga räntor, som dock huvudsakligen reserverades för stat och storföretag.

I modern tid är det dock försöken att skapa en islamisk ekonomi som representerar det mest långtgående ambitionen att erbjuda ett alternativ till räntan. Detta försök har också hyllats av dem som gärna skulle se ett alternativ till den västerländska kapitalismen. I denna anda presenteras exempelvis Islamisk ekonomi (Studentlitteratur, 2000) av islamologen Jan Samuelsson som ett alternativ där moraliska hänsyn trumfar rent ekonomiskt kalkylerande (Samuelsson och många andra som ogillar marknadernas frivilliga utbyte glömmer gärna att nationalekonomin redan från början formulerades av en moralfilosof, Adam Smith). Islamisk ekonomi framställs också ofta som en tredje och mer högtstående väg som varken är amerikansk kapitalism eller sovjetisk planekonomi. Ibland, vilket Samuelsson påpekar, med de skandinaviska länderna som lite av en förlaga.

Men det är flera som har anledning att följa det islamiska experimentet. Globala företag och västerländska marknader har på senare år sett islamska finansiärer som en ny källa till likviditet, något som accentuerats av finanskrisen. Så köptes exempelvis brittiska biltillverkaren Aston Martin – känd för att göra bilarna som James Bond kör i sina filmer – av två kuwaitiska investmentbolag 2007 med hjälp av finansiella instrument kompatibla med sharia, den muslimska lagen. Samma år innebar ett genombrott i Asien, då Aeon Credit Service blev det första asiatiska bolag utanför den muslimska delen att få in en del av sitt nya kapital via sukuk, islamiska obligationer. Dessa obligationsinstrument har vuxit från närmare noll vid millennieskiftet till 52 miljarder dollar 2007, och den totala marknadsandelen för islamiska finansinstrument har skattats till omkring 750 miljarder dollar. Det finns omkring 250 islamiska banker som verkar i 75 länder.

***

Trots referenserna till islams gyllene år mellan år 622 och 661 under Muhammeds sista tio år och under de första kaliferna, liksom försök att återskapa finansiella instrument från den längre period fram till ungefär 1300-talet som var islams renässansperiod – då skapades en mängd finansiella instrument som handelsbolag, dubbel bokföring, checkar, spar- och transaktionskonton och legala kontrakt på basis av en stabil valuta (dinaren) – så är islamsk ekonomi ett 1900-talsfenomen. Det var pakistaniern Abul-Ala Mawdudi (1903-1979) som först formulerade vad han menade var ett unikt muslimskt perspektiv på ekonomi, en del i det ideologiska projektet att visa att islam bar relevans för varje del av livet. Mawdudi ville på detta sätt värna och ena den muslimska befolkningen mot västerländskt inflytande.

Utmärkande för denna islamska ekonomi är egentligen bara tre delar: kravet på förbud mot ränta, det som i Koranen kallas riba, kravet på en viss andel av en persons inkomster ska gå till välgörenhet, zakat, samt att moraliska hänsyn gör att viss produktion ska undvikas. Det senare fungerar ungefär som ett västerländskt ”etiskt fondsparande”, som ju också vilar på rätt primitiva religiösa förbud snarare än någon Aristotelisk, utilitaristisk, Kantiansk eller objektivistisk etisk teori. Således är investeringar i spel, sprit och sex förbjudna. Lägg till griskött på förbudslistan och addera tolerans för att välgörenhetspengar går till Koranskolor, och även ger kompensation till självmordsbombare, så har du den praktiska innebörden av etiken. System för lagstiftad zakat, som prövats i exempelvis Pakistan, har härjats av korruption och nepotism, de flesta har undvikit att betala och utdelningarna har inte sällan gynnat religiösa personer på bekostnad av de stora mängder fattiga som fått betala avgiften. Frivillig zakat har dock haft en lokal omfördelande effekt, och i exempelvis Egypten bildat basen för bättre social trygghet och billigare välfärdstjänster, vilket är en anledning till islamisternas goda rykte. Någon märkbar inkomstutjämning har välgörenhetsavgiften inte inneburit, särskilt som dess effekt i ekonomin ofta mångfalt motverkas av stelbenta regleringar som gynnar lokala och nationella monopol.

***

Det spännande är alltså ränteförbudet och de finansiella instrumenten som följer av detta. Enligt förespråkarna för islamisk ekonomi innebär Koranens förbud mot riba ett förbud mot att riskfritt tjäna en bestämd summa pengar på pengar. Kritiken mot räntan är att den gör människor giriga och att ekonomiska transaktioner bara syftar till att tjäna pengar, liksom att detta fenomen ökar skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har pengar.

Detta är en tolkning som ifrågasatts även av muslimer. Den företeelse, riba, som kritiseras av Muhammed i Koranen handlar nämligen om den praxis som rådde bland penningutlånare att fördubbla skulden för den som missade en betalning, vilket upprepades och snabbt ledde till att människor hamnade i slaveri. Det var detta som Muhammed vände sig emot som ett oacceptabelt sätt att utnyttja människors svaghet. Förbudet mot riba, som kombineras med tal om att vara återhållsam och generös mot den som häftar i skuld, kan ses som ett tidigt slags konkursinstitut, något som inte fanns vid den här tiden. Med denna tolkning behöver inte all slags ränta förbjudas, utan det som avses är snarare ocker.

En annan tolkning som upphäver ränteförbudet är att det gällde lika slag, att riba innebär att man kräver mera guld tillbaka för att ha lånat guld eller mera vete för att ha lånat vete etc, men att detta inte borde gälla dagens pappersvalutor som inte är någon varaktig måttstock på värde.

***

Precis som med islamisk ekonomi är experimenten med räntefria finansiella experiment av sent datum. Den första framgångsrika islamiska banken är av så sent datum som 1963, då en sparbank startades i den Egyptiska staden Mit Ghamir. Förlagan här var dock inte så mycket Koranen och den islamiska guldåldern, utan lokala sparbanker i Västtyskland. Samtidigt appellerade banken till troende muslimska bönder med sin islamiska identitet. In- och utlåning skedde räntefritt och investeringar var gemensamma andelar i eventuell vinst. Banken bidrog till att lyfta den lokala ekonomin, men den egyptiska regeringen, som var skeptisk till både religiösa och privata initiativ, förbjöd banken på tveksamma grunder 1968. Verksamheten kunde dock återupptas på 1970-talet.

Det var också på 1970-talet som det startades uttryckligt islamiska banker. 1975 startades Dubai Islamic Bank med ett brett utbud av tjänster, banken är än idag marknadsledande. Samma år startades den mellanstatliga Islamic Development Bank med ambitioner att investera i fattigare muslimska områden. Idag har banken 56 medlemsländer, men ledande aktieägare är Saudiarabien. Bankerna utmärks av ett sharia-råd av juridiska och religiösa uttolkare som garanterar att verksamheten utövas i enlighet med islams påbud.

Att bankväsendet startade vid denna tidpunkt berodde naturligtvis på att det fanns stora penningflöden från oljeexporten i och med de prisökningar som oljekartellen OPEC drev igenom. Det är fortfarande dessa pengar som ger islamiska finansinstrument globala muskler. Att Pakistan och Iran på 1970-talet beslutade att på politisk väg islamisera sina ekonomier bidrog också.

***

Enligt den islamiska ekonomiska teorin bör bankväsende bedrivas så att alla inblandade delar risktagandet och därmed eventuella förluster och vinster. Idealt bör formerna för bankernas drift ske genom att den som lånar ut pengar gör detta mot en andel i en konkret investering (i en verksamhet som är förenlig med islam), och den summa pengar man får tillbaka beror av hur investeringen artar sig. Formerna för detta kallas antingen mudaraba eller musharaka, beroende på om den som lånar pengarna själv även riskerar pengar eller alternativt bara riskerar sitt arbete. Samma företeelse går i väst under namnet joint venture.

Lite lustigt är det att de i väst som pläderar för en räntefri ekonomi ofta är kritiska mot osäkerhet och risktagande. Det är nämligen risktagande som påbjuds av islam. I denna lära finns nämligen inget fult med överskott från investeringar i produktiv verksamhet eller från handel, tvärtom. Räntan kritiseras för att ge säkra värdeökningar som inte kräver risktagande av den ena parten.

Man kan jämföra med den svenska pensionsreformen på 1990-talet. Från att tidigare med ATP ha utlovats en garanterad summa i pension baserat på inbetalda pengar oavsett hur ekonomin gick, är systemet numera beroende av hur tillväxten blir i Sverige: blir tillväxten hög blir den framtida pensionen högre, blir tillväxten låg blir pensionen lägre. Alla har andelar i detta gemensamma produktiva åtagande. Denna konstruktion, och särskilt den lilla del av pensionen som var och en får placera själv i fonder, har ådragit sig enorm kritik från precis de ekonomiska läger, som exempelvis Attac, som pläderat för alternativ till kapitalismen.

***

Att dela vinst och förlust låter som en fin tanke, och är det också i vissa fall. Men ekonomiprofessorn Timur Kuran, som även är islamkännare, pekar på två problem med vinstdelning jämfört med ränteinstrument. Ett är så kallad adverse selection. I de flesta islamiska länder är konventionella banker och finansbolag tillåtna (och även i Pakistan där ränta är förbjudet tillåts internationella placeringar, vilket skapar konkurrens). Den som har en affärsidé kan alltså välja och här uppstår en självselektion bland kunderna. Den som tror på hög och säker avkastning av sitt projekt kommer att vilja betala tillbaka en fast del i ränta och går till den traditionella banken, medan den som är osäker på avkastningen gärna delar risken med andra och går till den islamiska banken.

Kuran pekar också på att vinstdelning kräver betydligt mer information om företaget, information som ofta är svårttillgänglig och lätt att manipulera. Räntan på ett lån kräver bara en fast summa som ska betalas. En andel av vinsten kräver information om företagets räkenskaper, som kan manipuleras så att överskott tas ut på andra sätt än genom vinst i redovisningen. Företagen har redan anledning att undanhålla vinst för att slippa att betala skatt. I ekonomier med många familjeföretag som ofta inte har någon klar åtskillnad mellan företagets och familjemedlemmarnas personliga ekonomi blir problemet naturligtvis ännu större. I Saudiarabien har exempelvis hela 90 procent av företagen färre än tio anställda, och man kan även säga att hela landet drivs som ett familjeföretag med klaner i kontroll över oljeintäkter (90 procent av exportintäkterna) och statskassa.

***

Det är alltså svårt att klara sig utan ränteinstrumentet i sin låneverksamhet, i praktiken för svårt. Därför finns en finansiell övning som kallas murabaha. I en räntebaserad ekonomi lånar du till exempel ett visst belopp för att köpa ett hus eller en bil, och betalar sedan tillbaka det beloppet plus ränta under en bestämd tid. Med murabaha kommer du som kund överens med banken om att banken ska köpa ett hus eller en bil, som de sedan säljer till dig för ett högre belopp som du exempelvis betalar igen månatligen under några år. Det högre återbetalningsbeloppet rättfärdigas som en serviceavgift, och bankens köp av produkten innebär i teorin ett visst risktagande eftersom bilen exempelvis skulle kunna hinna bli defekt och därmed inte kunna säljas vidare för det tänkta beloppet (eftersom transaktionen går på ett ögonblick händer detta sällan i praktiken). Det är också ett faktum att avkastningen på sparande i islamiska banker från vinstdelningsandelarna tenderar att ganska exakt motsvara ränteavkastningen på motsvarande sparande, och att banktjänstemän även i exempelvis Pakistan där ränta är förbjudet ändå talar om garanterad avkastning.

Murabaha dominerar de islamiska bankernas affärer. Andelen genuin vinst/förlustdelning ligger vanligen på någon enstaka procent. Inte ens den statsstödda Islamic Development Bank har hållit sig särskilt renlärig, andelen vinst/förlustdelning sjönk från ungefär 55 procent initialt 1975 till runt en procent 1986, medan murabaha steg från noll till 80 procent. Detta efter att de initiala investeringarna resulterat i stora förluster. Överlag bedöms murabaha och liknande tekniker stå för omkring 80-95 procent av alla islamiska bankers investeringar.

Försök har gjorts att helt få bort räntan ur ekonomin. Pakistan lagstiftade redan på 1980-talet och täppte till ytterligare kryphål 1992, men många politiker erkänner att den ekonomiska aktiviteten utgår ifrån ett räntetänkande än idag och regimen har sett sig tvungen att öppna och underlätta för internationella placeringar för att inte tappa för mycket affärer. Iran har också gjort försök, men det hindrar inte iranska myndigheter från att låna pengar till varandra mot ränta, som helt enkelt bara kallas något annat i transaktioner mellan myndigheter.

En annan diskussion har rört om det åtminstone får ske en indexering av lånebeloppen som kompensation för inflation. Två internationella konferenser om indexering, 1986 och 1987 kom fram till att detta inte var förenligt med räntefria lån, men påbudet har helt enkelt ignorerats. Den som i mitten på 1980-talet sparade pengar i Turkiet fick fem gånger högre murabahabestämd avkastning jämfört med i Pakistan, en skillnad som följde den fem gånger högre turkiska inflationen.

***

Denna praktik ådrar sig förstås kritik för det hyckleri mellan till förväxling lika förfaranden som uppstår. Här finns en dubbel besvikelse. Dels hos religiösa kritiker som menar att hyckleriet står i motsats till islam som en sanningens lära och att ränteförbudet därför borde avskaffas hellre än låtsas upprätthållas. Andra är besvikna över att de islamiska bankerna lagt sig så nära de kommersiella västerländska bankerna i sin praktik, och därmed inte försökt förverkliga visionen om ett alternativt ekonomiskt system. Detta gäller även många av de tidiga aktörerna inom den islamiska ekonomin, bland annat ägaren till den egyptiska föregångaren i Mit Ghamir.

Men ska å andra sidan komma ihåg att majoriteten muslimer och i muslimska länder inte är kunder i uttalat islamiska banker, och många har bekymmersfritt sparat och lånat mot ränta. De islamiska bankerna är relativt nystartade och expanderande, men inte i majoritet. I vissa länder som exempelvis Saudi Arabien och Egypten finns en ambivalens beroende på att etiketten islamisk bank antyder att andra banker och finansaktörer inte skulle agera i enlighet med islam. I Saudi Arabien och andra oljestater finns internationella finansaktörer, och i Egypten har staten under 1900-talet försökt driva bank- och låneverksamhet med sociala motiv, vilket vissa muslimska ledare ansetts som tillräckligt skäl för att emellanåt rucka på det absoluta förbudet mot ränta.

Banksektorn är medveten om kritiken. Den som besöker hemsidan för Islami Bank Bangladesh hittar en lång, förklarande och resonerande text med noter och referenser kring hur de finansiella instrumenten fungerar. Här finns referenser till västerländska banksystem och till nationalekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman, och texten är också mycket öppen med problemen för islamiska banker. Så medger Islami Bank Bangladesh att islamiska banker har svårt att locka till sig projekt som förväntas ge hög avkastning och höga vinster. Medan murabaha och liknande tekniker som medger en förutbestämd avkastning eller betalning är tillåtna, så är de likafullt inte att jämställa med vinstdelningstekniker som mudaraba eller musharaka. De bör därför ”bara användas när det är absolut nödvändigt”.

Alla är förvisso inte lika återhållsamma, marknadsledande Dubai Islamic Bank lockar i reklam för sitt billån med att ”Ditt drömfordon är bara en signatur bort!”. Men spänningen är intressant och diskussionen levande även bland islamiska bankaktörer. Visst vore det intressant att hitta en liknande akademiskt initierad självkritik och systemreflektion på hemsidorna hos någon västerländsk bank, särskilt som de knappast drivits problemfritt och smidigt de heller.

***

De som hoppades på islamisk ekonomi och räntefrihet som ett alternativ till kapitalismen har förvisso anledning att vara besvikna. Charles Tripp vid University of London konstaterar att ”islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar – en särskild sektion av marknaden.” Häri ligger den islamiska finanssektorns dygd. Kapital som av religiösa skäl legat vilande i exempelvis fasta tillgångar och varor som guld har tack vare en uttalat islamisk banksektor kunnat göras tillgängliga för investeringar i företag och handel.

Man kan naturligtvis se det som humbug att av religiösa skäl avstå från ränta och traditionella bankkonton, men givet denna övertygelse har den innovativa explosionen av islamiska vägar kring detta förbud för många muslimer i alla delar av världen inneburit gradvis bättre, fler och billigare finansiella tjänster. Och det är inte bara islam som påbjuder fördyrande och krångliga regler. I Egypten innebar den islamiska finanssektorn länge ett bättre alternativ för kunderna till en sönderreglerad statlig finanssektor. Här tvingades regimen till avregleringar för att kunna erbjuda lika bra service. Där konkurrensen är friare märks en tydlig konvergens i avkastning och lånevillkor.

Även i väst innebär den islamiska finanssektorn en vitalisering av ekonomin. Stater tvingas tänka ett varv till på regelringar och beskattning. De islamiska transaktionerna för att komma runt räntan beskattas i många västländer i flera led, vilket lett till en konkurrensnackdel och till att en stor del av den islamiska finanssektorn bedrivits via skatteparadis. På 2000-talet har alltfler länder anpassat börser och lagar efter de islamiska villkoren för att locka verksamheterna dit. Börserna i London och New York lanserade 1999 särskilda index för företag med islamisk profil, den första brittiska islamiska banken med bostadslån för muslimer öppnade 2003 och i Tyskland noterades en islamisk obligationsfond 2004. Många internationella bankgrupper, som exempelvis amerikanska Citibank, har särskilda islamiska avdelningar. I Storbritannien förklarade regeringen 2007 att de ville ha en ledande roll för islamiska investeringar och de utreder för närvarande anpassningar i lagar och skatter för obligationer, bostadslån och försäkringar med islamiska finansverktyg.

Denna öppenhet ger inte bara kapitaltillskott till landets företag utan är i sig en liberalisering för fler sätt att driva finansaffärer. (Vi kan återigen konstatera att den skatt på finanstransaktioner, Tobinskatten, som ett tag var populär på vänsterkanten särskilt hade missgynnat de islamiska bankerna). I vissa fall också bättre sätt, de islamiska obligationerna med sin koppling till vinstandelar och real ekonomi har inte drabbats av samma värdefall som de övervärderade bostadsobligationer och subprimelån som blåste upp finansbubblan i USA. Att islamiska finansinstrument stundtals kan hävda sig bättre är en påminnelse om att västerlandets överlägsenhet i modern tid aldrig byggt på exkluderande av andra världsdelars lösningar, utan tvärtom på att innovationer från resten av världen integrerats via öppenhet för idéer och marknader.

***

Visst finns baksidor med den islamiska finansmarknaden. Att välgörenhetspengar går till religiös indoktrinering och för att kompensera självmordsbombare är svårt att rättfärdiga, särskilt som ett överlägset etiskt förhållningssätt. Likaså är det svårt för en icke-muslim att se något värde i att bygga en muslimsk identitet genom att handla särskilda nischtjänster som shariakompatibla finanstjänster, åtminstone om de kostar mer eller är krångligare. Shariavälsignelsen för ekonomiska aktiviteter är också ett geschäft med klara paralleller till avlatshandeln. En del av den ”islamiska ekonomin” som man inte läser om i den akademiska litteraturen, men väl i Christopher Hitchens religionskritik, är de iranska mullornas handel med tillfälliga äktenskapsbevis, vanligen i samband med en speciell lokal där de ”gifta” kan umgås, för att sedan skiljas, allt mot en rundhänt summa och alltmedan prostitution och otrohet är haram, förbjudet. Det blir förmodligen svårt att vänja prästerskapet av med den här typen av intäkter, och risken är att de snarare kräver att, mot en avgift, få välsigna fler aspekter av människors liv.

Vissa kritiker har förföljts. Så fick exempelvis akademikern Nasr Hamid Abu Zayd sitt äktenskap upplöst i Egypten på 1990-talet efter att ha förklarats som kättare av samma lagkunniga klass som han kritiserat. Kritiken var inte bara av religiös natur utan rörde hur dessa religiösa auktoriteter hade väl tilltagna arvoden från islamiska finansföretag som de satt i shariarådet för, samtidigt som de predikade mot vanliga banker. Abu Zaid menade att de islamiska finansbolagen ofta skörtade upp den muslimska allmänheten med rejäla påslag. Han fick lämna Egypten efter mordhot och verkar nu i Nederländerna.

Samtidigt representerar den islamiska finanssektorn idag, liksom under islams renässansperiod, en sektor som öppet medger och diskuterar problem och som inbjuder till olika lösningar. De som sitter i finansbolagens shariaråd uppmuntrar explicit till itjihad, att man gör en förnuftig snarare än en bokstavstrogen tolkning av Koranen, anpassad efter den tid och de villkor man lever i. Med framväxten av de nya finansinstrumenten fostras också ett öppet samtal. Det är välkommet i länder som ofta är auktoritära och saknar demokrati.

Ett annat drag hos den islamiska finanssektorn är öppenheten över religionsgränserna. Ett uttalat mål hos sektorns ledande talesmän är att vara så konkurrenskraftiga att man behåller och tilltalar icke-muslimska kunder, exempelvis de stora kinesiska folkgrupperna i Malaysia. Medan det ideologiska målet för islamisk ekonomi var att stärka muslimers egenart, skapar affärsintresset ofrånkomligen band med andra befolkningsgrupper.

***

I andra delar av världen ska vi kanske också passa oss för att kasta stenar i glashus mot omotiverade och fördyrande regler för den finansiella sektorn. I EU och USA vässar reglerare lagarna och vill detaljstyra bonusar och bilda nya övervakande myndigheter, eller är på väg mot nollränta i desperata kreditexpansioner (åtgärder som för övrigt redan lett till ett förlorat decennium i tidigare tillväxtledande Japan.). Då kan det raskt komma att bli andra världsdelars finansmarknader som erbjuder likviditet och avkastningsmöjligheter. Kanske kan de islamiska finansinstrumenten, trots att de har sina sidor, rentav bli kapitalismens hopp där de verkar i skatteparadis bortom reglerarnas kontroller, eller driver avregleringar i väst?

Talet om den islamiska banksektorn som ett ekonomiskt alternativ till kapitalismen verkar i vilket fall ha varit mer en produkt av 1970-talet än av islam. Idag låter det annorlunda. Mohamed Elgar, som är shariarådgivare och professor vid Centre for Research in Islamic Economics vid King Abdulaziz University i Saudiarabien, föreläste i början av 2007 om islamisk finanssektor vid London School of Economics (LSE) i ett samarbete med Harvard Law School. Där angrep han bland annat prisregleringar med referens till Koranen. Elgar berättar hur folk kom till Muhammed och bad honom ingripa mot höga priser, men Muhammed avfärdade dem med att det är Allah som avgör priserna. Enligt Elgar menade Muhammed med detta att det är tillgång och efterfrågan som ska avgöra priser och löner, det är inget som människor bör försöka styra eller reglera annat än vid undantagsfall där någon bevisligen styr priserna och drar nytta av människors grundläggande behov. Det är nog inte alla studenter eller professorer vid Harvard som har en så liberal syn på marknader.

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om Arthur Koestler.

”Skulle ni lägga befruktningsmotverkande medel i Indiernas dricksvatten?”

Med den frågan ställer Nico Soloviev i boken Call-Girls beredskapen till åtgärder mot en annalkande katastrof på sin spets. Hans eget svar är ”Det skulle jag.” Soloviev är författaren Arthur Koestlers alias och läsaren bibringas intrycket att han har rätt i sina drastiska förslag.

Soloviev utvecklar: ”Alla regeringar skulle inbjudas att göra en sista allomfattande ansträngning att hejda befolkningsexplosionen genom vädjanden om frivillig födelsekontroll. Om vädjandena misslyckas – så som de har gjort tidigare och utan tvivel kommer att göra på nytt – skulle regeringarna uppmanas att införa icke-frivillig kontroll för att förhindra en katastrof. Jag avser alla nationer, oavsett deras födelsetal, som en solidaritetsgest. Experter borde tillsättas som arbetar ut en plan för födelseuppehåll under bestämda perioder med bestämda intervaller, tills explosionen kunnat hejdas. Därefter skulle man kunna återgå till frivillig kontroll under en försöksperiod, kanske då med bättre resultat.”

Soloviev avfärdar under den påföljande diskussionen kritiker med den retoriska frågan: ”Har någon expert som är medveten om situationen föreslagit något alternativ?” och möter påpekanden om respekt för mänskliga fri- och rättigheter med en axelryckning. Även frågor om demokrati och medbestämmande möter nonchalanta retoriska motfrågor: ”Rådfrågar vi folket innan vi förklarar krig? Eller innan vi söker fred? Rådfrågar vi barn innan vi ger dem vitamintabletter?” Det skissade förslaget utvecklas istället till drömmen om en veritabel Clockwork Orange-tillvaro, komplett med att hejda inte bara aggressioner utan även passioner, vilket skulle prövas med provokatörer och femmes fatales.

Boken Call-Girls från 1971 handlar om ett antal akademiska experter samlade till ett veckolångt symposium, ”Aspekter på överlevnaden”, med målet att kunna rekommendera världens ledare en handlingsväg ur samtidens kriser. Den återger parodiskt det akademiska tuppfäktandet mellan olika fält och paradigm som då var i ropet. Bland annat är behavioristen BF Skinner och den nya vänsterns portalfigur Herbert Marcuse återgivna exakt eller i närheten av sina faktiska teorier.

Att symposiet i slutänden, den allvarliga problembilden till trots, utmynnar i intet är tänkt som en ironi över intellektuellas fåfänga och motvilja att hantera den praktiska verklighetens nödvändiga beslut. Koestler låter bland annat en av de intellektuella som inte stött steriliseringsförslaget privat känna ånger över denna ”tjusighet”, när hon egentligen ”till hälften” höll med Nico: ”Varför hade hon då hållit tyst? Kanske därför att hans förslag lät allt för orwellska för att de skulle tilltala hennes liberala humanistsjäl. Men om det inte fanns något annat sätt? Åt helvete med den liberala humanistsjälen – se, vart den har fört oss …”

I dag är ironin en annan. Inte minst att det problem de intellektuella diskuterar, som man gjorde i samhällsengagerade kretsar kring 1970-talets början, redan väsentligen var löst. Agronomen Norman Borlaug räddade världen undan svält med en ny vetesort som gav både högre avkastning och var resistent mot en mängd sjukdomar och gifter. Mellan 1965 och 1970 fördubblades skördarna i Indien och Pakistan, och den ”befolkningsexplosion” av svältande människor som förespeglats av insektsbiologen Paul Ehrlich i bästsäljande debattböcker kunde undvikas. Det problem som de intellektuella i Koestlers bok, och måhända Koestler själv, vrider och vänder på, fick alltså en praktisk lösning genom en innovation, inte genom samfällt politiska agerande i enlighet med experternas råd.

Men att ironin är en annan idag gör att Call-Girls aktualiserar en annan brännande fråga: Skulle vi ha velat att den tidigare generationens ledare för 40 år sedan tog de obekväma besluten i den tidens brännande frågor i enlighet med expertisens bästa handlingsalternativ?

Att 1970-talets intellektuella etablissemang känns så främmande 40 år senare – Vem läser Marcuse i dag? Vem utformar undervisning utifrån behaviorismens fyrkantiga människosyn om stimuli och respons? Ja, vem läser ens Koestler? – är i sig ett svar på frågan. Dåtidens akademiska paradigm är föga värda i dag. Det faktum att diskussionen om vad som skulle göras åt indiernas dricks­vatten i dag aldrig hade kunnat vara en fråga för en handfull vita européer och amerikaner får en till och med att inse att multi­kulturalismen för alla dess fel ändå bidragit med någon klokskap.

I dag är vi nog rätt glada åt det som var Call-Girls tragedi, att ingenting resulterade av det skildrade symposiet. Vi fasar nog mest åt recepten och kan inte skilja Koestlers egen befängda tanke på att tillsätta befruktningsmotverkande medel i indiernas dricksvatten för att motverka ”befolkningsexplosionen” från Skinners inadekvata behaviorism och djurexperiment eller Marcuses revolutionsromantik, och det sätter onekligen tanken på att experter skulle kunna rädda världen i ett kritiskt ljus. Eller för den delen av verklighetens krav från Paul Ehrlich att modellera en befolkningskontroll i väst efter den kinesiska diktaturens ettbarnspolitik med tvångsaborter, diskriminering av flerbarnsfamilj­er och en märkbar obalans mellan könen. Vi ska vara glada att det fanns liberala humanistsjälar som fann sådana åtgärder otänkbara och uteslutna, som i brist på motargument mot den konkreta hotbilden såg det som en ren principsak att ändå hålla på mänskliga fri- och rättigheter och demokrati.

Kanske att vi med denna tillbakablick blir litet mer ödmjuka inför målsättningar 40 år framåt i tiden. Krav på att världen måste samlas för att enligt experternas råd agera, exempelvis genom att fasa ut all användning av fossila bränslen till år 2050 är inget ovanligt. Att dagens bilar släpper ut mindre föroreningar när de kör än 1970-talets bilar när de står still är bara en av många lärdomar om att det inte går att planera vilken väg utvecklingen kommer att ta från något sammanträdesrum, oavsett vilka experter det är befolkat med. Och för många människor på jorden är fossila bränslen fortfarande ett framsteg som skulle göra deras miljö renare. Det är heller inte ovanligt att möta samma typ av krav på omedelbar aktion eller drastiska åtgärder, även den gamla drömmen om befolkningskontroll, i dagens debatt och utifrån dagens paradigm.

Att Koestler hamnade fel beror dessvärre på ett tankefel som går igen i dag, att det skulle vara en tjusig och opraktisk idealism att respektera mänskliga fri- och rättigheter. Detta dikteras av Koestlers uppdelning mellan ideal­typerna ”yogin” och ”kommissarien”, den förra idealistisk och innesluten i sig själv, men inkapabel att påverka sin omvärld, medan den senare är hänsynslös i sin framfart och sin tro att allt kan planeras rationellt. Sanningen förmodas ligga någonstans mittemellan, ungefär som Solovievs förslag till påtvingad befolkningskontroll.

Men det konstruktiva ligger inte mittemellan yogin och kommissarien, utan är ett alternativ till dessa båda ofta ömsesidigt förstärkande storheter. Detta insåg Ayn Rand som utvecklade två idealtyper som i stort liknade Koestlers, nämligen ”Attila” (kommissarien) och ”Häxdoktorn” (yogin). Skillnaden ligger främst i Rands mer realistiska skattning av vad kommissarien, den brutale härskaren, åstadkommer, förstörelse och inte så mycket mer. Människans konstruktiva rationalitet ligger i att omvandla naturen, inte i att tukta andra människor, något Rand framför allt tillskrev en tredje idealtyp: ”affärsmannen”, den som byter värde mot värde till ömsesidigt berikande. Även Marx konstaterade det enorma lössläpp­ande av produktivkraft som affärsmannens inträde i civilisation­en, och med liberalismen i den politiska ordningen, innebar. Affärsmannen är ingen tjusig kammar­filosof som är rädd för att få skit under naglarna i hanterandet av den praktiska verkligheten, utan tvärtom den som till skillnad från både yogin och kommissarien kan möta världen med sitt förnuft, utan att behöva betvinga eller manipulera andra människor för att uppnå sina planer. De liberala principerna som ger människan inte minst affärsmannens frihet att omvandla världen är därmed inte bara tjusiga restriktioner på politiskt handlande, utan grunden för en ordning som möjliggör decentraliserade lösningar på mänsklighetens problem under bevarande av människors frihet.

Jag kanske är skadad av att ha skrivit en hel bok till försvar för billigt och meningslöst underhållningsvåld, men ur den aspekten är Magnus Erikssons recension i SvD av Glädjedödarna – en bok om förmynderi inte oäven.
Eriksson, som verkar ha varit med då, ägnar något stycke åt att nämna att det fanns andra ställen än min pappas dansställe i södra Sverige på 1970-talet. Det är inte så ointressant som det kan verka. Jag har letat förgäves på antikvariat och i boklådor efter både alkoholpolitiska skildringar och skildringar av nöjeslivet under denna period, men till skillnad från exempelvis ”dansbaneeländet” på 1930- och 1940-talet har jag inte hittat något. Alltså inskränker sig också historiken till några inledande anekdoter från pappas nöjesställe Piraten i Karlskrona. Här väntar en kulturgärning på rätt forskare eller skribent.
Även om det kanske är både småaktigt och förfelat att kritisera min musiksmak på basis av vilka band som farsan hyrde in för snart 40 år sedan, så blev det ju ändå rätt kul. Och det var ju också det enda området där Eriksson kunde briljera med överlägsna kunskaper gentemot skribenten, så man förstår att han tog chansen.
Angående själva boken konstaterar Eriksson att jag är ”en sansad debattör” som medger problem och risker utan att vifta bort dem, och han roas av min argumentation. Sedan använder han recensenternas standardformulär 1A när man ställs inför underbyggda argument för en slutsats man inte delar. Då kritiserar man skribenten för att låta för säker på sin sak. Eriksson drar till med att ”det finns också något fanatiskt i Mattias Svenssons principfasthet”, vilket blev en braskande rubrik trots att det inte är hela omdömet.
Annars kan man förstås tycka att det finns en intellektuell utmaning i att läsa böcker där det argumenteras för något man inte fullt ut håller med om, och därför välkomna en bok som inte väjer för svåra frågor eller extrema invändningar i ett jordnära försvar för en princip framför en annan. Men det är ju återigen en fråga om tycke och smak, där Eriksson och jag helt enkelt gillar lite olika saker. Eriksson håller inte med om allt, alltså är jag fanatisk. Ja, så fanatiskt principfast att jag skrivit en hel bok med rikliga exempel, argument och avvägningar till stöd för min princip. Nåja, det blev ju lite roligare så, åtminstone för rubriksättaren.
Själv är jag rätt nöjd med hur långt Eriksson ändå går i sitt medhåll. När såg vi senast SvDs mossiga kultursida konstatera som självklart att det svenskstödda kriget mot drogerna är misslyckat? Eller att medicinsk marijuana borde tillåtas?
Och för den som läst min bok: Är det inte underbart hur en kulturskribent så parodiskt på pricken lyckas illustrera min tes i sista kapitlet? Magnus Erikssons argument för förmynderiet är att folk som inte tycker som han har lika usel musik- som alkoholsmak. Därför borde vi via staten vara skyldiga att förse honom med ett rikt sortiment av sådant som är för fint för oss, tillgängligt varhelst han råkar bo.
Jag vilar min väska.

P.S. Noterar också av alla upprörda och sympatiska kommentarer i sociala medier, både bland folk som läst boken och dem som inte gjort det ännu att om Erikssons ambition med sin perifera och svepande kritik var att försöka smutskasta mig så blev effekten förmodligen den totalt motsatta. Det är också roligt. D.S.

Efter att förstaupplagan såld slut och boken försvunnit ett tag finns den nu återigen att köpa. Bland annat i välsorterade Pocket shop-butiker och hos Hedengrens. På nätet kan man besöka Kulturbutiken (37 kr), Bokus (44 kr) och Adlibris (44 kr).

Det vore synd att klaga på Anton Gustavssons recension av Glädjedödarna – en bok om förmynderi i dagens Expressen. Särskilt som han trots rätt uppenbara ideologiska reservationer tycker att boken är ” inte bara underhållande utan till och med fängslande läsning.” Och menar att: ”Även de politiska motståndare som hängs ut som kollektivismens kreatur lär tycka att det är rätt skoj att gräva i Svenssons nyliberala godispåse till bok.” Sådant är väldigt kul att läsa.
Men det känns lite konstigt att få kritik för två saker där jag egentligen tycker som kritikern.
För det första tycker jag inte alls att vi är på väg mot växande ofrihet eller något slags tyrannisk ordning bara för att vi har förmyndaråtgärder på sina håll. På sid 160–164 utvecklar jag detta. Liksom även i förordet på sidan 19, not 9, där jag slår jag fast att mycket har blivit friare för människor idag, från fria aborter till växande tv-utbud.
För det andra kritiserar jag förvisso i kapitlet om stora hotbilder att diskussionen kring de största världsproblemen kan hamna fel och landa i futtigt förmynderi. Men att jag inom ramen för en förvisso ambitiös bok om förmynderi skulle presentera en färdig lösning på klimatproblemen vore mer än en smula förmätet (även om jag pläderar för utsläppsskatter framför integritetskränkande personliga kvoter och ger någon referens). Jag spar det till nästa bok.
Att Gustavsson är missnöjd med att en bok om förmynderi handlar om förmynderi kan jag däremot inte göra mycket åt. Titeln borde ge vägledning nog.

Efter att förstaupplagan såld slut och boken försvunnit ett tag finns den nu återigen att köpa. Bland annat hos Kulturbutiken (37 kr), Bokus (44 kr) och Adlibris (44 kr).

Om Margaret Thatcher, från kulturmagasinet Voltaires temanummer om tuffa brudar hösten 2008.

”Det där fruntimret”

”Det där fruntimret”. Det var så hon vanligen omnämndes – Margaret Thatcher – av sina motståndare inom och utanför sitt eget parti. För henne var det förmodligen helt i sin ordning, popularitet hade hon aldrig sökt. Enligt hennes sätt att se på saken kommer den som försöker bli omtyckt att vara beredd att kompromissa om allt hela tiden, och då kommer man inte att åstadkomma någonting, och Margaret Thatcher var fast och fullt inställd på vad hon ville åstadkomma. Ett av hennes många bevingade citat lyder: ”Vill du ha något sagt, be en man, vill du ha något gjort, be en kvinna.”
Margaret Thatcher (född Roberts 1925) var som Storbritanniens premiärminister en av 1900-talets viktigaste politiska ledare. Hon ledde sitt konservativa Toryparti till framgångsrika valsegrar 1979, 1983 och 1987. Hennes elva år på premiärministerposten 1979-1990 var den längsta sammanhållna regeringsperioden under samma person sedan 1827. Hon var den första kvinnliga partiledaren i Storbritannien och den första kvinnliga premiärministern i en större västerländsk demokrati. Själv avfärdade Thatcher den ständiga frågan om hur det kändes att vara kvinnlig premiärminister med att hon inte visste något om alternativet, och pekade hellre på att hon med sin Oxfordexamen i kemi även var den första [natur]vetenskapsmannen som innehade detta ämbete. Hon tryckte också på sin bakgrund, att hon som dotter till en specerihandlare i en mindre stad och uppvuxen under enkla förhållanden utbildat sig och gjort politisk karriär på egna meriter och med hjälp av de värden – individuell företagsamhet, flit och pliktkänsla – som hon fått med sig från sin uppväxt och framför allt från sin far och inspirationskälla Alfred Roberts, som utöver att driva två specerihandlar i Grantham både var aktiv som oberoende (klassiskt liberal) kandidat i lokalpolitiken och metodistpredikant.
Frågan är dock om inte sådana formella prestationer och rekord förbleknar inför vad Margaret Thatcher fick gjort. Hon revolutionerade sitt parti där hon trots ordförandeskapen från 1975-1990 länge åsiktsmässigt kom att utgöra en minoritet i sitt principiella försvar för individens frihet, begränsande av statens utgifter och ett betydligt större spelrum för privat ägande och fri företagsamhet. Hon revolutionerade Storbritannien som gick från att vara Europas ”sjuke man”, ett land lamslaget av strejker och ekonomisk nedgång, till en tillväxtmotor. Hon revolutionerade världen genom att vara en av de tyngsta aktörerna i det kalla kriget och Sovjetkommunismens fall. Oavsett vad man tycker om dessa förändringar, och oaktat det faktum att Thatchers agenda låg i linje med intellektuella och internationella trender som gick i hennes riktning och drevs av flera andra personer, är det svårt att tala om denna konservativa baronessas gärning som annat än revolutionär.

Samvete eller samförstånd
Redan i sitt första tal vid en konservativ studentkonferens 1946 hade en ung Margaret Roberts talat för ett förnyat toryparti som breddade sig mot arbetarklassväljare, men inte genom att ge avkall på sin agenda och bli lösare i konturerna utan tvärtom att leva upp till den klassiska konservatismens principer om tilltro till individen och fri företagsamhet. Det var en avvikande röst i en tid som sjöd av tilltro till sociala reformer och statens möjligheter att planera ekonomin, till lord Beveridge och hans plan på en välfärdsstat med grundtrygghet åt alla och till John Maynard Keynes och hans teorier om staten genom efterfrågestyrning kunde få bukt med konjunkturens svängningar. De brittiska väljarna hade osentimentalt gjort sig kvitt Winston Churchill och givit klartecken för en radikal fredstida samhällsförändring under Labourpartiet och Clement Attlee. Det sades vara den vanlige mannens tidsålder, men Margaret Roberts talade för att även den ovanlige mannen behövs, att hjältar kan resa sig ur alla miljöer och det är vad som borde vara innebörden i ett klasslöst samhälle. För sig själv tänkte hon att det även borde finnas plats för en ovanlig kvinna.
Det skulle dröja nästan trettio år innan en sådan plats erbjöds, även om Margaret Thatcher under denna tid valts in i parlamentet och suttit i Edward Heaths konservativa regering 1970-74 som utbildningsminister. Det var en regering som valts in på ett mandat av fri företagsamhet och att få grepp om strejker och statlig interventionism, men det visade sig mest ha varit trötta klyschor. Tvärtom kom Heath-regeringen i en rad famösa tvärvändningar att sjösätta bland annat en långtgående planering av löner och priser i korporativa uppgörelser med arbetsgivare och fackföreningar, för att slutligen ändå falla på en gruvarbetarstrejk som lamslog landet och tvingade regeringen till ständiga ransoneringar. Åtgärder som tredagars arbetsvecka och TV-stopp efter klockan 22.30 visar både på den förlamande situationen och hur detaljerad makt politikerna hade. Därpå följde ett nyval som förlorades knappt, men inte heller den påföljande Labourregeringen fick kontroll på situationen. Vintern 1978-79 var landet återigen lamslaget av strejker, därtill satt under tvångsförvaltning under den internationella valutafonden (IMF) på grund av en okontrollerad skuldbörda.
Det brittiska samförståndet, konsensustänkandet mellan allehanda parter, innebar i praktiken en omfattande underordning. Arbetstagarna var underordnade fackföreningarnas ledning som tvingade fram anslutning för den som ville jobba i en bransch, bestämde när de skulle ut i strejk och under strejker och sympatistrejker gav godkännande för vem som fick passera och leverera. Ett exempel som Thatcher använde var att en transportör av djurfoder (som undantagits blockaden eftersom djuren skulle svälta annars) inte fick hämta detta i en hamn i blockad om han inte först blev medlem i facket. Våld och hot mot avvikare var regel.
Lika utelämnade var företagare som kunde drabbas av strejker eller sympatistrejker. 1979 hade nästan hälften av landets fabriker upplevt något slags konfliktåtgärder som maskning, övertidsblockad eller leveransstopp under de senaste två åren, och en tredjedel hade varit utsatta för direkta strejker.
Stora fackföreningar kunde lamslå produktionen och få sin vilja igenom rörande löner och bevarad överbemanning. Det innebar å andra sidan att skenande inflation åt upp de framförhandlade ökningarna och förvärrade konkurrensläget för den brittiska industrin. Resultatet blev en krympande kaka att slåss om. I huggsexan om lönepåslag negligerades inte sällan smala segment av kompetenta arbetstagare till förmån för mer röststarka och breda grupper, särskilt anställda i statliga företag som hade direkta kontakter med makthavarna. En omfattande utflyttning till andra länder skedde bland exempelvis forskare och läkare. Många företagschefer fann å andra sidan situationen där staten eller gemensamma uppgörelser bar ansvaret för lönebildning och prissättning rätt bekväm och ville egentligen inte ha några radikala förändringar.
Politikerna satt på omfattande kontrollvapen, men det innebar i praktiken att de var dränkta i beslut om lönenivåer, priser och ransoneringsbeslut. Samt ständiga brandkårsutryckningar med ytterligare resurser till olönsamma statliga företag, vilket bland annat omfattade hela gruvsektorn, stålindustrin, flyget, post och telefon.
Även vardagslivet påverkades. Det är talande för det inpyrda ransoneringstänkandet att Thatcher smutskastades inför partiledarvalet 1975 genom ett rykte om att hon skulle ha köpt på sig mycket socker i spekulativt syfte.
Edward Heath och många med honom hävdade att vägen ur krisen var samförstånd över de politiska blockgränserna, kanske en samlingsregering. I den mån de ville se en ändrad politik handlade det om att staten skulle plocka ut ”vinnarna” bland företagen och investera i dem istället för att nya understöd och investeringar i förlusttyngda branscher, att inte låta staten aktivt kontrollera industri, löner och priser ansågs oansvarigt.
Margaret Thatcher som 1975 utmanade Heath om partiledarskapet och överraskande vann hade en helt annan syn på problemet och vad som borde göras. Influerad av ekonomen Milton Friedman väcktes tanken att inflationen berodde på penningmängden i ekonomin, inte på hur pris- och lönesättningen sköttes. Penningmängden behövde alltså hållas i schack, medan priser och löner borde sättas på marknaden, inte av korporativa organ. Inte nog med det, genom att hålla koll på statliga utgifter och få ner statlig skuldsättning kunde räntorna sänkas och därmed kunde ekonomin i den privata sektorn växa. Ett sätt att få ner skuldsättningen och dessutom överföra kapital koncentrerat hos staten till enskilda människors fickor var att privatisera de statliga företagen. Det var ett sätt att sprida makt, egendom och beslutanderätt, utöver tron att privat drift skulle göra företagen mer konkurrenskraftiga. Framför allt behövde fackföreningarnas makt inskränkas eftersom deras ständiga stridsåtgärder lamslog samhället, förstörde företagens konkurrenskraft och lönebildning efter produktivitet och kompetens, samt med sin tvångsanslutning och sina centrala strejkbeslut utövade en destruktiv makt över enskilda arbetstagare.
Detta var tankegångar som var mycket kontroversiella långt in i Torypartiets led. Inte minst bland de bättre bemedlade fanns en långtgående förståelse för statliga ingrepp i ekonomin. Av dåligt samvete för sin egen situation sympatiserade man med fördelningspolitik utan tanke på att det var till nackdel för strävsamhet och företagaranda, som ändå sågs som brackigt och vulgärt. Samförståndstänkandet gjorde dem åtminstone till en naturlig samtalspart och därmed en broms på en till synes oundviklig utveckling mot socialismen. Det var en ingrodd förlorarkultur där personer som Heath och många med honom investerat hela sin politiska karriär i en världsbild där en positiv agenda inte var möjlig. Att driva en reformistisk agenda enligt egna principer sågs som politiskt självmord. De nya tankegångarna om inflationsbekämpning hos ekonomer som Friedman avfärdades som teoretiska och akademiska. Samförstånd var det bästa som kunde uppnås.
Det var mot denna ”blötdjurens” anda som Margaret Thatcher gjorde intern partirevolt. Enda sättet att visa att de hade fel var att vända sig direkt till väljarna och söka ett mandat för förändring. Thatcher profilerade sig som en jordnära kandidat med erfarenhet av hushållande familjeliv och en enkel uppväxt, en talesman för ”medelklassvärderingar” som flit, sparsamhet och ett personligt ansvar för sig själv och sina nära, samt för dem som råkat illa ut. I sina memoarer skrev Thatcher:

”Bland det konservativa etablissemangets blötdjur var jag förstås inte bara en kvinna, utan ’det där fruntimret’, någon som inte bara tillhörde ett annat kön utan en annan klass, en människa oroande övertygad om att medelklass-Englands värderingar och dygder borde tillämpas på de problem som consensus i etablissemanget hade skapat. Jag var anstötlig i alla avseenden.”

Gensvaret i valet 1979 var stort. De konservativa vann majoritet och den största ökningen av väljare skedde bland yrkesskickliga arbetare. Ett radikalt och tydligt konservativt budskap hade slagit an i nya kretsar. Bland dem som röstade på tories 1979 fanns så oväntade namn som Manchesterpostpunkaren Ian Curtis (som dock hängde sig året därpå) och pjäsförfattaren Harold Pinter. Eget samvete hade ersatt elitens samförstånd och den vanliga människan hade fått en både oväntad och ovanlig företrädare i Margaret Thatcher.

Kriget vinns
Utan den ovanstående bakgrunden blir det svårt att förstå den förändring som Thatcher åstadkom. Idag är inflationsbekämpning genom strikt penningpolitik och betonande av privat företagsamhet som effektivare än statliga industrier och industripolitik politiskt allmängods. Då politiken prövades i inledningen på 1980-talet med åtstramning av offentliga utgifter och minskad upplåning för att få ner räntorna varnade ’blötdjuren’ för att politiken blivit ett seminarium och drevs av doktrinära fanatiker, alltmedan 364 nationalekonomer i ett upprop förklarade att inflationen inte kunde bekämpas på detta sätt. När inflationen så småningom sjunkit och ekonomin fått fart konstaterade Thatcher triumferande i ett tal att de kritiska nationalekonomerna hade kunnat ge henne dåliga råd alla årets dagar med undantag för första april.
Den avgörande bataljen med facket skulle komma när gruvarbetarna i fackföreningen NUM under Arthur Scargill 1984-85 gick ut i en årslång strejk motiverad lika mycket av att kommunisterna i organisationens ledning inte kunde tolerera att tories 1983 vann valet och skulle regera i fyra år till, som av hotande nedläggning av olönsamma gruvor. Strejken utlystes utan föregående omröstning bland medlemmarna. Vis av erfarenheten från 1970-talet hade Thatcher sett till att bygga upp kollager i kraftverken, och tillräckligt många gruvor hölls igång. Polisen fick stöd i att bekämpa våld och utpressning från gruvfacket. Gruvarbetare som mot sin vilja hindrats från att arbeta fick juridisk upprättelse och skadestånd från NUM:s kassa i enlighet med de nya lagar som Thatchers regering drivit igenom. Efter drygt ett år gav Scargill upp. Därefter lades den omfattande och olönsamma kolbrytningen ner på många håll, och Storbritannien kunde ta steg mot renare och mer effektiva energislag. Därmed upphörde också frågan att vara politiskt aktuell. 1979 hade 73 procent av väljarna sett fackföreningarnas makt som den viktigaste frågan, inför valet 1987 var det 1 procent.
Thatcher kom också att hamna i riktiga krig. 1983 invaderades de brittiska Falklandsöarna av den argentinska militärjuntan. Med en resolut militär insats slogs invasionen tillbaka, vilket väckte nationell yra i Storbritannien och ihop med en återhämtad ekonomi beredde väg för en konservativ jordskredsseger i det lägligt utlysta valet samma år.
På samma sätt spelade det kalla kriget stor roll i valet 1987. Thatcher hade alltsedan ett Sovjetkritiskt tal 1976, efter vilket Sovjetpressen döpte henne till ”järnladyn”, talat för värdet av militär styrka som det enda språk den brutala Sovjetregimen kunde förstå. Hon kopplade kampen mot sovjetimperiet till sin bredare frihetstanke och den ekonomiska situationen. Sovjets kommissarier kunde utan att bekymra sig om val och mandat satsa enbart på militär styrka och expansion, medan väst behövde stå ekonomiskt starkt för att också kunna prioritera försvaret. Den ekonomiska svagheten blev således också en militär svaghet.
Vid det konservativa återvalet 1987 stod kapprustningen i centrum och Thatcher vann poäng på motståndarsidans krav på ensidig nedrustning. I det kalla krigets värld hade hon stundtals god kontakt med diktatorer som hon upplevde att hon kunde förhandla med i syfte att främja britternas bästa, exempelvis Sovjetunionens Gorbatjov och Chiles Pinochet, som hjälpte britterna under Falklandskriget. Man bör notera att båda dessa sedermera överlämnade sin makt till ett demokratiskt styre. Thatcher mildrade inte sin kritik mot diktatoriska politiska system, vid varje toppmöte med Sovjets företrädare tog politiska fångar upp till samtal och vid statsbesök i Östeuropa gjorde hon besök i kyrkor och träffade kritiker. Denna strategi att via militär styrka, diplomatiska samtal, öppnande av ekonomin och uppmuntran av frihetliga uttryck i den förtryckta befolkningen gav så småningom resultat när Sovjetimperiet rämnade med Berlinmurens fall 1989 som kanske dess främsta symbol. Ihop med USA:s Ronald Reagan var Margaret Thatcher och Storbritannien den främsta företrädaren för denna ofta kritiserade men framgångsrika strategi att ända förtrycket i halva Europa.

Samförståndet slår tillbaka
Här stod alltså Margaret Thatcher ungefär omkring tioårsjubileet av sin tid som premiärminister. Hon hade etablerat ett nytt ekonomiskt tänkande som fått fart på Storbritannien. I ett avreglerat London City rådde under 1980-talet börsyra där yuppies med cockneydialekt fick symbolisera det nya individuella självförverkligande som bröt med både arbetarrörelsens organisationskrav och den traditionella aristokratins syn på affärer. De förlusttyngda statsföretagen var nu privatägda börsraketer, medan intäkterna delats ut till befolkningen. 1,25 miljoner kommunalt ägda bostäder hade sålts billigt till hyresgäster som nu ägde sin egen bostad, vilket spred egendom och ansvar. Marginalskatten på arbete hade sänkts rejält och de offentliga utgifterna hållits tillbaka. Det kalla kriget var vunnet och fackföreningarna var inte längre en dominerande maktfaktor. Bara ett år senare, i november 1990, avsattes hon av sitt eget parti.
Även om Thatcher själv såg avsättandet som ett oförlåtligt förräderi fanns förklaringar. En sådan är att hon segrat ihjäl sig. Med sitt motstånd mot Tysklands återförening, sitt stöd till Gorbatjov i den post-Sovjetiska utvecklingen och med sin maning till försiktighet kom hon att framstå som en anakronism från kalla krigets dagar i en ny tid av fred och optimism. Dessutom hade regeringen delvis tappat greppet om ekonomin, inte minst genom en politik där växelkursen mot andra valutor snarare än penningmängden blev riktlinje och inflationen åter skjutit i höjden. Reformerna stod också vid en gräns i och med att Thatcher aldrig ifrågasatte välfärdsstaten och utöver tankar på ökad valfrihet saknade program för den offentliga sjukvården och utbildningen, frågor som i takt med den förbättrade ekonomin blev allt viktigare för väljarna.
Till detta kom det förslag till kommunavgift (poll tax) som skulle ersätta en tidigare fastighetsskatt. Kommunavgiften var en del av valprogrammet 1987 som rentav troddes ha viss lockelse eftersom fastighetsskatten var impopulär, men möttes nu av omfattande protester inklusive våldsamma demonstrationer. Avgiften sågs som orättvis eftersom den var lika stor för alla, och dessutom blev den ytterst kännbar eftersom kommunerna ökat sina utgifter drastiskt (vilket var extra bekvämt eftersom lokala utgiftsökningar genom den nya avgiften kunde skyllas på regeringen).
Men framför allt så var det EG. På den europeiska arenan hade Thatcher vunnit sina segrar. Först hade hon sett till att få ner den brittiska avgiften som tyngde orättvist högt på ett relativt fattigt medlemsland med omfattande världshandel. Därefter hade hon lanserat förslaget om en gemensam inre marknad som avskaffade interna hinder för handel och rörlighet. Men hon kände sig alltmer främmande för det hon beskrev som en kombination av ”storslagen retorik och politisk hästhandel” som utgjorde ”europeiskt statsmannaskap”. Här kände hon igen samförståndstänkandet kring abstrakta drömmar om en politisk och en monetär union som gärna skulle förses med en definitiv tidtabell innan det ens definierats vad det var för något. Detta kombinerades inte minst hos kommissionens högintelligente teknokrat Jacques Delors med förslag till ständiga interventioner i marknader och handel.
I ett tal i Belgiska Brügge 1988 satte sig den tidigare Europaentusiasten Margaret Thatcher för första gången tydligt på tvären mot denna tendens.

”Det är sannerligen ironiskt att just när länder som Sovjetunionen, som har försökt centralstyra allting, håller på att lära sig att framgång hänger på att makt och beslut flyttas bort från centralmakten, så finns det de i [den europeiska] gemenskapen som verkar vilja gå i motsatt riktning.
Vi har inte framgångsrikt rullat tillbaka statens gränser i Storbritannien bara för att se dem återinföras på europeisk nivå, med en europeisk superstat som domineras från Bryssel.”

Talet mottogs med stor entusiasm bland brittiska väljare och i de egna partileden, men till sin förskräckelse konstaterade Thatcher att ett antal tunga ministrar i hennes egen regering kände sig alltför väl hemma i Gemenskapens samförståndstänkande, och upplevde det som en börda att Storbritannien skulle sätta sig på tvären. När förslagen på en politisk och monetär union hamnade allt högre på den europeiska dagordningen blev splittringen i regeringen allt djupare och ledde så småningom till både finans- och utrikesministerns avgångar. Detta var i slutändan vad som mer än något annat underminerade Thatchers ledarposition, även om det är en ironi att Thatcher samma dag som hennes parlamentsgrupp gav henne otillräckligt stöd i omröstningen som partiledare befann sig på ett internationellt möte i Paris där hon mötte öppenhjärtig sympati från hennes trätobroder, den tyske premiärministern Helmut Kohl.
Väl tillbaka fann sig Margaret Thatcher i samtal där den ena efter den andra intygade sitt stöd för hennes politiska linje, men inte trodde på hennes möjligheter att besegra ’blötdjursfalangens’ kandidat Michael Heseltine, en politisk överlevare från Edward Heaths dagar. Samförståndstänkandet och det bristande modet hade slutligen fått sin revansch på Margaret Thatcher, även om partiet i slutändan beslöt att välja hennes föredragna kandidat till efterträdare, John Major.

En ensam kvinna
Det är som en politiker ledd av inre övertygelse i bräschen för en radikal samhällsförändring som vi kommer att minnas Margaret Thatcher. Enligt en känd anekdot avbröt hon tidigt under sitt partiledarskap en tjänsteman som sammanfattade en rapport om behovet av samförstånd och att partiet måste ta en medelväg med att ur sin väska ta upp en bok och drämma den i bordet med kommentaren: ”Det här är vad vi tror på!” Boken var Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar. Det enda mjuka som ’järnladyn’ någonsin förknippats med är att hon som kemist ingick i det researchteam som tog fram mjukglassen, en ungefär lika oväntad anekdot som att hon 1988 var en av de första politiska ledarna att uppmärksamma växthuseffekten och vilja begränsa koldioxidutsläppen.
Bilden hade möjligen kunnat bli en helt annan. Så sent som i Edward Heaths regering var Thatcher en storspenderande minister som på ordinärt vis värnande sitt politiska revir, i detta slagen endast av sin frimarknadsmentor Keith Joseph. Som socialminister spenderade Joseph så mycket att en känd frimarknadsanhängare vid en tankesmedja vägrade ta honom i hand. Det var först efter regeringsperioden som de båda gradvis kom till insikt om hur illa den förda konservativa politiken rimmade med principerna de förfäktade. Då hade Thatcher ändå varit underhusledamot i 25 år.
Till uppfattningen om Thatcher som hård och omutlig hörde också kritiken om att hon inte lyssnade. Hon tillstod att hennes ledarstil till viss del var sådan, men att kritiken förmodligen berodde på att hon inte alltid ändrade sin uppfattning efter att ha lyssnat. Själv menade hon sig inte heller vara lyssnad på. I slutet av hennes tid som premiärminister avfärdades hennes principinvändningar mot Europasamarbetet som envishet, och när hon angrep partiledarutmanaren Michael Heseltine för dennes välomvittnade positiva inställning till statlig interventionism, tolkades det som ett onödigt hårt personangrepp, inte en filosofisk åtskillnad.
Även om Thatcher menade att ledarskap inte kan vara ett grupparbete utan är ensamt till sin natur, berör anekdoter som ovan även hennes klass och kön. En sak är säker, den aristokratiska, traditionalistiska högern har inte förlåtit Thatcherismens inflytande. När Thatcher som premiärminister avskedade en minister från Heath-tiden, som motarbetade regeringens ekonomiska politik, fick hon känslan av att han ansåg naturens ordning vara kränkt, som om han fått sparken av sin egen husa. En av Thatchers argaste kritiker var kolumnisten Peregrine Worsthorne, en öppen beundrare av Joseph McCarthy och Augusto Pinochet, kritiker av homosexuell livsstil (trots egna erfarenheter från internattiden) och samtidigt i ekonomiska frågor förespråkande en radikal utjämning via skatter på all slags talang vida över 1970-talets marginalskattenivåer. Än idag har Worsthorne inte kommit över torypartiets vänliga inställning till fria marknader (som han menar är mer skadliga för civilisationen än socialismen var) eller att partiet inte längre omfattar gammeldags paternalister. Den som tror att fria marknader och fri konkurrens är de besuttnas ideologi har inte gjort sin hemläxa.
Könets betydelse är vare sig lika uppenbar eller intressant i sammanhanget. Thatcher själv menar att inget givit upphov till så mycket nonsens i spalterna som hennes könstillhörighet. När hon valdes till partiledare 1975 fick hon svara på en mängd personliga frågor om vem som givit henne en blombukett, om hennes man kände till beslutet och hur det kändes att vara kvinna på sin position innan någon dristade sig att fråga om politik. Själv hoppades hon att hon valts för sina förtjänster, och avböjde en inbjudan att utveckla med kommentaren att ”ni män gillar inte korta svar”. Samtidigt fick hon som kvinna tidigt i sin karriär uppmärksamhet och medialt utrymme som en man i samma position inte hade fått.
Som så många andra framgångsrika kvinnor var Margaret Thatcher ensam i en mansdominerad värld. I sin biografi beskriver hon att de som motarbetade henne hårdast när hon som ung mamma ville kandidera till underhuset var andra kvinnor. Thatcher hade i sin tur bara en enda kvinna i sin regering under elva år som premiärminister, och avskedade henne efter två år. Av män blev hon däremot särskilt respekterad, till den grad att hon nästan saknade häcklarna vid tidiga politiska möten. Feminister mötte hon bara som motdemonstranter och hon sade sig inte på något sätt vara hjälpt av kvinnorörelsen, vilket säkert var sant. Thatcher var dock en tidig och tydlig förespråkare för att kvinnor skulle bedömas på samma grunder som män, ha möjlighet att göra karriär utanför hemmet och anspråk på de högsta posterna i samhället. I detta som i så mycket annat ska hon kanske inte bedömas så mycket för vad hon sade som för vad hon gjorde. I det ljuset kanske ”det där fruntimret” kan tillskrivas även en feministisk revolution, att lägga till de övriga.

Författaren på Frihetsfrontens andra sommarseminarium på Barnens ö. Året är 1994.

Denna artikel publicerades ursprungligen i kulturmagasinet Voltaire nov/dec 2007.

“Förra året kallade ni oss för nyliberaler och nu kallar ni oss för sossar, men… vi har inte ändrat oss.”
Flickan i talarstolen på Moderat Skolungdoms rikskonferens i Kalmar våren 1991 heter Kristina Alvendahl, och hon har alldeles rätt. Året dessförinnan i Karlstad hade ett förslag om att få lägga till egna pengar ovanpå skolpengen avfärdats som nyliberalism emanerande från Stockholmsdistriktet. Året därpå är ett sådant förslag okontroversiellt, i alla fall vad gäller de egna avgifterna. Istället diskuteras själva skolplikten, om staten över huvud taget ska ha rätt att bedriva och finansiera utbildning och kommendera elever in i densamma, vilket en röststark minoritet vänder sig emot.
Under det här året har jag själv gått från att vara ”konservativ – inte naiv” och mot tillägg på skolpengen, till uttalad nyliberal kritiker mot alla former av statliga ingrepp. Jag är klädd i nystartade kamporganisationen Frihetsfrontens t-shirt ”för dig som tröttnat på systemet” och halvvägs igenom Ayn Rands idéroman Och världen skälvde. En radikal frihetsvåg har svept över moderata ungdomsorganisationer, och jag är en av dem som låtit mig svepas med.

Ekonomisk och individuell frihet
Vi kallade oss nyliberaler. Vi ville att allting skulle vara fritt, både på det individuella och ekonomiska planet. Fri invandring och öppna gränser, för att du har rätt att bo var du vill. Välfärdsstaten skulle bort i sin helhet eftersom den vilade på förmyndartanken att staten kan ta hand om dig bättre än du själv och var orättvis eftersom den spelar ut grupper mot varandra och låter några leva på andras bekostnad. Skatt är stöld, staten ska skydda din egendom, din äganderätt att fritt förfoga över vad du tjänar, inte ta dina pengar ifrån dig med hot om våld. Legalisering av alla droger för att du har rätt att göra vad du vill med din kropp (och för att förbudet leder till organiserad brottslighet, tyngre och osäkrare droger, fåfänga polisinsatser som bara befolkar fängelserna utan att minska drogutbudet, och värre social misär för missbrukare – eftersom den här frågan vanligen var lackmustestet för en riktigt principfast nyliberal var man tvungen att vara påläst). Det var några av frågorna vi brann för.
Alla var naturligtvis inte så konsekventa, men jag tror att alla som engagerade sig i Moderat skolungdom (MSU), Moderata ungdomsförbundet (MUF), Fria moderata studentförbundet (FMSF) i början av 1990-talet kom i kontakt med de här idéerna.
– Blir det inte orättvist om man tillåter folk att lägga egna pengar till skolpengen och någon inte har pengar?
– Är det inte mer orättvist att du kan köpa snyggare kläder men inte lägga mer pengar på utbildning, om det nu är dina pengar ska du inte få göra vad du vill med dem? Det går inte ut över någon annan att någon lär sig ännu mer, ska alla vara lika får du förbjuda läxläsning och språkresor också.
– Ja, men man behöver väl ändå inte vara så extrem, kan man inte nöja sig med att valfriheten ändå ökar, utan att dra allt till sin spets?

Frihet i tiden
Att vara ung moderat vid 1990-talets början kändes som att tillhöra ett avantgarde för friheten.
I Sverige växte man upp med två statliga TV-kanaler, statskontrollerad radio, och utan möjlighet att välja skola eller alternativ till offentlig sektor. Skattemyndigheten var tyrannisk och jagade folk ur landet, Systembolaget betydde köer och sura expediter, löntagarfonder skulle ta kontroll över företagen, ATP skulle garantera pensionerna fast det redan börjats fuska i det ohållbara systemet, med jämna mellanrum ifördes prisstopp i valda sektorer med statens pris- och kartellnämnd kontrollerande varenda affärsidkare, och ville du ta med dig mer än 3 000 kronor utomlands var du tvungen att be Riksbanken om lov. Filip och Fredriks term DDR-Sverige är oerhört träffande, det var inte svårt att ta till sig tankar om ökad frihet i ett sådant samhälle.
De frihetliga tankarna kom dessutom förpackade på ett sätt som skulle bryta mot de flesta föreställningarna om borgerlighet och höger. Det var invandringsfrågan. När Ulf Kristersson valdes till MUF-ordförande 1988 startades kampanjen ”Riv murarna” för fri invandring, vilket inte bara betonande individuell frihet utan också förkastade höger-vänsterskalan där höger betyder nazism och främlingsfientlighet och friheten inte finns på kartan. Det var olydnaden mot överheten, Christian Gergils och FMSF sålde sprit på Drottninggatan och sände piratradio. MUF protesterade mot statskontrollerad monopoltelevision med kampanjen ”Det är fel att betala tv-licens” (vars genomslag om inte annat blev uppenbart efter regeringsbildningen 2006), hängde ut moderata skattehöjare på en röd lista och klippte enligt förlaga från fallna kommunistregimer hål i svenska flaggan.
Så var det Döda poeters sällskap. Filmen om att fånga dagen, tänka själv och se saker på ett nytt sätt som alla såg och diskuterade. Den blev ett ledmotiv för tiden. I tidningen Nyliberalen satte Frihetsfrontens Christian Gergils ord på känslan när han skrev om filmen som ”ett nyliberalt mästerverk”. Inte för att den handlade om politik, utan för att den var antipolitisk och handlade om att folk skulle gå sin egen väg. Pricksäkert beskriver Gergils också Neils stänge far som vill styra honom mot en läkarkarriär vare sig han vill eller inte. Repliken ”Vi försöker verkligen förstå varför du envisas med att trotsa oss. Men oavsett vad skälet är ska du inte få förstöra ditt liv” blir den exakta metaforen för även den svenska välfärdsstatens brutala förmyndarmentalitet, särskilt om man vet vad som händer i filmen. Även stämningarna i populärkulturen tycktes alltså bekräfta frihetstankarna. Att ta språnget upp på katedern för att därifrån betrakta världen på nya sätt blev sättet att inleda varje skolpresentation.
I världen omkring var förändringarna redan på gång. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de röstades bort i Nicaragua och tom i lilla Karlskrona höll vi manifestationer för Baltikums frihet och började tro att det faktiskt skulle vara möjligt. Allt var möjligt. Rädslan för den regim som utgjort ett överhängande hot med spioner och u-båtar var inte längre överhängande. Thatcher och Reagan var förvisso konservativa och försiktiga, men de hade påbörjat vissa förändringar som borde fortsätta och accelereras. De liberala ekonomerna Milton Friedman och Friedrich Hayek hade båda fått Nobelpriset.
Något egentligt motstånd från socialistiskt håll kändes inte. Bara bastioner inom politik, kultur och media som väntade på att falla, där 68-orna kunde inte fort nog rensa bort k-na ur sina tidigare övertygelser. Socialdemokratin var sönderregerad och vilsen inför omvärldens tankar och händelser. I valet 1991 vann moderaterna 36 procent av förstagångsväljarna. Ny demokrati var fortfarande huvudsakligen ett parti mot förmynderi och för sänkta skatter, som inte skulle släppa fram någon ”centerpolitik” från en borgerlig regering. Moralen, argumenten och tiden, allt såg ut att verka i vår riktning.

Partipolitiken blir för trång
I denna anda av att driva på och arbeta på nytt sätt skapades en ny organisation, utanför partierna. Grundarna Christian Gergils, Mattias Bengtsson och Anders Varveus hade efter många år i MUF Uppsala och FMSF tröttnat på internkonflikter med karriärister och konservativa. Bengtsson var ideolog och Varveus något så sällsynt som en driven entreprenörssjäl. Gergils var den kommunikativa talangen och en omvärldsinriktad inställning enligt vilken de allra flesta var nyliberaler, jobbet var bara att få dem att förstå det. Tillsammans föder de tre tanken på att skapa en organisation utanför partipolitiken som skulle förena aktivism i syfte att välta välfärdsstaten, med en solid och konsekvent nyliberal idégrund som också skulle marknadsföras.
Frihetsfronten presenterades med ett olydigt vernissage och manifestet ”Visionen om det civiliserade samhället” i nya lokaler på St Eriksgatan i november 1990. Närmare 300 personer från bland annat Timbro och fritänkare inom både borgerlighet och socialdemokrati närvarar, medan ledarskribenter och politiker är märkbart frånvarande. Tidningen Nyliberalen (som funnits sedan 1983) inkorporeras i verksamheten. Där kan man läsa om hembränning och Adam Smith, frihetlig glöggförsäljning på gatorna och intervjuer med liberala filosofer, kommentarer om samtid, kultur och politik och en satirisk serie med Einar Du Rietz från FMSF som huvudperson, allt i en salig blandning.
När Anders Varveus presenterar vad Frihetsfronten är i Nyliberalen 1 – 1990 (som säljs i varenda kiosk landet runt, liksom de båda nästkommande numrena) är planen inte bara den festverksamhet som ska bli nattklubben Tritnaha eller att förmedla svartjobb, hembränningsapparater och importprodukter som nitiska lagar förbjuder, utan även att starta skolor utanför den statliga läroplanen och produktionsbolag för film och TV. Inspirationen kommer från den tidiga arbetarrörelsen och ambitionen är att verka för en bred kulturell samhällsförändring, snarare än snävt politiskt.
Redan från början fanns hos Frihetsfronten en markerad linje mot partipolitiken och även en ironisk distans mot exempelvis Timbro som gav ut radikalliberala böcker men inte vågade ta idéerna i dem på allvar. Spänningar fanns från början. Den relativt liberala MUF-ledningen under Ulf Kristersson avrådde bestämt när vi i MUF Blekinge bjöd in Christian Gergils som talare. Frihetsfronten drev å sin sida egen kampanj på gymnasieskolor i valet 1991 och manade till röstskolk, men hade många sympatisörer och ledande personer som ändå röstade, främst på moderaterna. En partipolitiskt oberoende organisation hade skapats, men precis som hos vänsterrörelsen på 1970-talet fanns ett tydligt parti som man var oberoende gentemot.

Från avantgarde till motståndsmän
Slitningarna blir till splittringar och konflikter i samband med det borgerliga regeringstillträdet 1991. Moderaterna sätter ministrar på samhällsbevarande poster som justitie och försvar, statskramaren Bengt Westerberg får vetorätt mot varje systemförändring av välfärdsstaten, arbetsmarknadspolitiken tillförs mångmiljardbelopp, valfrihetsreformerna blir i defensivaste laget med statens dominans som producent och finansiär oomtvistad. Inte får vi någon liberalare alkoholpolitik heller (en fråga som vi förstagångsväljare runt 18 verkligen jobbat hårt för). Snart ska regeringen slösa miljarder på ett planekonomiskt kronförsvar, höja skatter i krispaket och slå världsrekord i offentliga utgifter som andel av BNP.
Många dugliga personer kring MUF och studentförbund sugs in i regeringskanslierna och får nya lojalitetsband. Samtidigt stiger besvikelsen med hur regeringen utvecklas. Snart blottar sig spricka efter spricka mellan tidigare vänner. Frihetsfronten beskylls för att ha ”outat” studentförbundare som trätt in i regeringskanslierna, bland annat Anders E Borg, som narkotikaliberaler. Christian Gergils berättar för en journalist om FMSF:s egen utredning och ställningstagande för viss legalisering. Det slutar med att Anders Borg får göra avbön i TV. Han säger sig ha ”lämnat den utrerade libertarianismen”, vilket han får förtydliga: ”Jo, jag tror inte längre på det extrema frihetsbudskapet. Jag tycker inte längre att staten ska låta bli att lägga sig i vad som är det goda livet.” Borg skrev redan tidigare samma år en artikel i FMSF:s tidning Svensk Linje där han avfärdar nyliberala rättighetsresonemang med att han läst ett antal böcker och inte låtit sig övertygas om att rättigheter existerar, en personlig reaktion som förväntas vara argument nog för motsatsen. Statsminister Carl Bildt avfärdar legaliseringsfrågan med att ”skall man legalisera narkotika kan man lika gärna legalisera incest”.
Splittringar går rakt igenom de moderata ungdomsleden. När jag som nybliven student i Lund ser fram emot att få gå vidare till det mer ideologiska FMSF har den konservativa föreningen Ateneum i vredesmod lämnat ”kanyliberalerna” i riksorganisationen. Det blir till att fortsätta i MUF. Där pågår en ordförandestrid mellan Ulf Kristersson och den mer regeringslojale och konservative utmanaren Fredrik Reinfeldt som ska avgöras vid ”Slaget i Lycksele” hösten 1992. Mitt i den striden hamnar regeringens krisuppgörelse med socialdemokraterna innehållandes vaga ”besparingar” men desto större och konkretare skattehöjningar. Den kritiseras av Kristersson, men försvaras av Reinfeldt. Andra faktorer än ideologi spelar stor roll, många går helt upp i korridormyglande och strategi. På en stämma i Kronoberg blir jag uppvaktad av Filippa Reinfeldt som säger att Fredrik är missförstådd och egentligen mycket liberal, vilket han ska ringa mig och berätta. Det telefonsamtalet väntar jag på än idag. Valet avgörs i slutändan av att halva Kristerssons styrelse i en lojalitetsakt villkorat sina poster med att han väljs till ordförande, något som slår tillbaka genom att ge Reinfeldt fritt utrymme att utlova styrelseposter bland de röstberättigade ombuden. Med tre rösters marginal segrar Reinfeldt och försiktighetslinjen gentemot regeringen.
På ett sätt blir det därefter engagemanget i MUF Blekinge roligare. Utan lojalitetsband till förbundsledningen känner vi oss fria att ta ut svängarna i opposition mot en resignerad ledning och en alltmer främmande regering. Det skapas regionala tidningar för ideologisk debatt, vi faxar regeringskritiska insändare landet runt om att avskaffa jordbruksstödet, vara skeptiska till EU, att regeringen ska sänka skatter och utgifter och till försvar för fri invandring. Till lokalpressens förtjusning ställde vi också Blekinges riksdagsledamot till svars för förslag om subventioner och skattehöjningar sammanställda på en röd lista. Inför tröga konservativa allt längre på efterkälken går vi från frihetligt avantgarde till ideologiska motståndsmän.
För min del ska det hela kulminera med nationellt medialt genomslag i samband med partistämman 1993 där jag ställer försvarsminister Anders Björck till svars för att administrera ett slavsystem, det vill säga värnplikten. Folk skrattar och många jublar i samband med inlägget. Det blir ett litet lämmeltåg av unga kritiska röster mot värnplikten, liksom det varit i invandringsfrågan tidigare. Jag blir bland annat försvarad av min blivande flickvän och fru Sophia Barthelson från det nyliberala Östgötadistriktet som jag träffat under ”Slaget i Lycksele” året dessförinnan. Ihop med riksdagsledamoten Björn von der Esch har jag även vädrat kritik mot EG. Strax därefter ska dock stämningarna ändras, när partiledningen i form av Gunnar Hökmark i känslosamma termer fördömer värnpliktsmotståndet som på något sätt ett hån mot frihetssträvanden i Batikum (som om inte värnplikten var ett förtryckarinstrument i händerna på Sovjetmakten). Signalen var skickad, så här bör man inte tycka om man ska ha en framtid i partiet.
Det är början till slutet på min moderata karriär (trots att moderaterna faktiskt ökar två procentenheter i en opinionsmätning strax därefter, detta i grupper som aldrig tidigare sympatiserat med moderaterna). Utfrysningsmekanismerna börjar redan samma kväll. Det börjar bli hög tid att söka nya vänner.

Anarkist, objektivist eller nyliberal?
– Är du fortfarande anarkist?
– Nej, jag är anhängare av nattväktarstaten.
Under hela kvällen på releasefesten för tidningen Ego, ett glättigt magasin om nyliberal teori och praktik som i en jättesatsning hösten 1992 delas ut i hela Stockholm, har jag medvetet undvikit att träffa tidningen Nyliberalens nyutsedda redaktör, Johan Norberg. Anledningen är att Norberg förfäktat anarkismen i ett tidigare nummer, vilket är kontroversiellt för mig som objektivist. Dessa två ståndpunkter representerar nyliberalismens repellerande motpoler.
Anarkisterna eller anarko-kapitalisterna menar att om man är övertygad om att marknader och fri konkurrens är en rättvis ordning, så borde detta gälla även polis och rättsväsende, vidare att en liten, konstitutionellt begränsad statsmakt är ett steg på vägen mot den konsekventa tanken på ingen stat alls. Det är en tanke med viss tyngd. Robert Nozicks klassiska bok Anarki, stat och utopi tar sig som första uppgift an att försvara en legitim statsbildning i anarkisters ögon.
Objektivisterna menar att den nyliberala politiska ordningen kräver en specifik filosofisk motivering baserad på en viss kunskapsteori och etik, nämligen de tankar om människan som förnuftsvarelse med etisk rätt att leva för sin egen lyckas skull, som författarinnan och filosofen Ayn Rand motiverat. Här finns en kritik mot anarkismen som går ut på att ideologin är väsensskild från den kapitalistiska ordningen eftersom anarkismen släpper lös det våld som statens våldsmonopol, rättigheter och rättsväsende finns till för att begränsa och kontrollera.
Mellan dessa finns folk med ekonomiska, utilitaristiska, rättighetsmässiga eller känslomässiga skäl för att landa i just de nyliberala politiska slutsatserna. Under det postmoderna 1980- och 1990-talet finns inte minst en klangbotten i att motivera frihetstanken med att så länge ingen annan politisk ordning kan bevisas bör man undvika statligt tvång mot andra. Alternativt att eftersom ingen kan säga att något sätt att leva, eller något resultat inom exempelvis konsten, är bättre eller sämre än något annat, så bör valet vara fritt. Det kan låta som den mest toleranta inställningen, men innebar samtidigt att den som ville tala om marknader och frihet som ett sätt att uppnå goda resultat åthutades. Tal om goda resultat eller etablerande av vissa värden ansågs öppna vägen för statens etablerande av en sådan ordning och alltså förtryck.
Det var alltså en avgörande identifikationsfråga jag riktade till redaktör Norberg som första ord när vi introducerades för varandra på den där festen. Svaret blev avgörande för mitt fortsatta engagemang i Frihetsfronten. Tidigare samma höst hade jag träffat de renodlade objektivisterna i deras starka fäste Göteborg, på Bokmässan där (beroende på meningsskiljaktigheter) upp till tre olika objektivistföreningar under 1990-talet skulle ordna stånd samtidigt och sälja Ayn Rands romaner och böcker om filosofi och politik. De hade varnat för att Frihetsfronten skulle vara anarkistisk. Nu upptäckte jag istället att Johan Norberg var en god liberal med stort intresse för Rand. Jag hade hittat en vän för livet och en kamrat i kampen. Dessutom var det en rolig fest vid vad som dessvärre blev mitt enda besök på St Eriksgatan 89 och den ursprungliga svartklubben Tritnaha.

Rätten till party
Även i Frihetsfronten hade det börjat handla mer och mer om motstånd. På sin lokal anordnar de fester med alkoholförsäljning utan tillstånd och med generösare öppettider än staten tillåter (klockan 3), anordnade av direktdemokratiska sällskapet Tritnaha (ett namn som kom till efter att folk fjantat till hur svårt folk hade att säga libertarian). Detta med stöd av rätten till politiska sammankomster och mötesfrihet. Festerna lockar över tiotusen medlemmar som besöker en lokal full med citat av Bastiat, Hayek och andra nyliberala tänkare och med politisk agitation i baren och ett växande bokutbud till försäljning för den som så önskar. Samt endast fest och röj för den som så föredrog.
Illegala fester med illegal alkoholutskänkning förekommer i stort sett i varenda ungdoms- och studentförbund i hela landet, än idag vad jag vet men definitivt då. Vår egen MUF-lokal i Karlskrona var en känd förfestlokal på fredagar, vilket bland annat finansierade en aktningsvärd del av partiets radiostudio. Från början var det därför inte något särskilt med att även Frihetsfronten hade en festlokal. Men eftersom festerna skedde öppet och snabbt blev populära i breda kretsar lockar de snart även poliser som försöker stoppa verksamheten. Efter ett tiotal razzior och ett misslyckat arresterande av Nyliberalens ägare Henrik Bejke som stod på lokalens hyreskontrakt sätter polisen helt sonika ett lås på lokalen i januari 1993. Därmed hindras även tillträde till tidningen Nyliberalens redaktion vilket är helt i strid med gällande lagar, men dock får ske utan åtgärd från rättsväsendet (bland annat för att polisen ljuger för JK om tillträde till redaktionen).
Festerna flyttar då till en annan lokal på Söder och fortsätter som tidigare. Då ser sig politikerna i Stockholm tvungna att ge med sig och låta vanliga krogar vara öppna till klockan 5, varpå Tritnaha tjänat sitt syfte och stängs sommaren 1993 efter en segerfest med gratis sprit till alla medlemmar (vilket polisen inte kunde slå till emot då det var den första lagliga festen). Den som roar sig efter klockan tre i Stockholm har alltså Tritnahas civila olydnad att tacka för den möjligheten.

Internationellt avvikande
Redan innan vi hade blockerat hotelldirektörens dörr med korridorens heltäckningsmattor, blomkrukor, möbler och annat vi kunnat hitta under den sena nattens efterfest har den månghövdade svenska delegationen (runt tio personer) utmärkt sig vid den libertarianska världskongressen i Estland sommaren 1993. De flesta av oss är i 20-årsåldern, några runt 30, övriga deltagare är i 40-50 årsåldern. När Anders Varveus och Mats Hinze åker hem lite tidigare från den veckolånga konferensen för att kunna vara med om segerfesten på Tritnaha har de andra har ingen svartklubb att åka hem till, möjligen en organisation som trycker pamfletter, säljer böcker och någon t-shirt.
Trots omvärldens allmänna frihetsvåg finns något unikt och delvis hemmagjort bakom den svenska nyliberalismen. I övriga länder, framför allt i USA, var dessa radikala frihetstankar med fokus på individuell frihet och kritik av stat och överhet en del av ungdomsupproren under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Marcuse och Sartre var ikoner, men på många campus gällde det även Ayn Rand. Till och med Hillary Clinton har en sådan fas. I Sverige sker en kulturell frigörelse, men politiskt är det bara kollektivistisk statscentrerad socialism som importeras. Om det ska skyllas på att svensk vänster är mer totalitärt sinnad, eller på att den borgerliga 1970-talsgenerationen med Carl Bildt, Mats Johansson och Anders Björck var i full färd att anamma tankarna på en naturligt växande offentlig sektor och i övrigt upptagna med att vara emot alla vänsterns nya kulturuttryck och ståndpunkter är svårt att säga, men med några få personer undantagna får samtida statskritiska och radikalt frihetliga tankar då inget genomslag i Sverige.
Därav åldersskillnaden mellan svenska och utländska nyliberaler, men varför blommar nyliberalismen upp i Sverige drygt två decennier senare? En av många nämnd anledning är det opinionsbildningsarbete som dras igång av Sture Eskilsson på SAF resulterandes bland annat i tankesmedjan Timbro och att liberala tänkare som Friedrich Hayek, Ayn Rand, Henri Lepage, Robert Ringer med flera ges ut på svenska. En annan inspirationskälla är John-Henri Holmberg som sedan 1980 var ledande ideolog och kultfigur för nyliberaler inom moderaterna. Han var redaktör för moderaternas tidning Medborgaren under Gösta Bohman och förlagsredaktör på näringslivets tankesmedja Timbro. Han skrev dessutom en legendarisk nyliberal introduktionsbok ”Befria människan” åt MUF:s Uppsaladistrikt som partiet och MUF centralt såg till att stoppa och förstöra, förutom en mindre upplaga som köps upp och säljs av Frihetsfronten.
Den revolt som nyliberalerna försöker åstadkomma kan i denna mening både sägas vara den del av 1968 som aldrig nådde Sverige, och samtidigt del av motreaktionen på denna. Olydnaden som metod och moralisk rätt har gemensamma drag med vänstern, men har samtidigt omvända förtecken. Den ska inte vara aggressiv och våldsromantisk, utan tvärtom ”revolution med ett leende”, icke-vålds aktioner som folk blir glada av, som exempelvis fester, alkoholförsäljning (inte sällan till 1 majdemonstranter), hjälpa gömda flyktingar och vidga yttrandefriheten. Idéerna ska föras ut konsekvent och öppet på gator och torg, inte smygas med på herrgårdar och i riktad indirekt opinionsbildning, gärna i inlindad och något urvattnad form, som man upplever att SAF, Timbro och moderaterna gör.

Baksmälla
Tritnaha blir en stor framgång, men sker till ett pris. Tidningen Nyliberalen kommer i snygga välmatade nummer 1990-1991, men bara tre stycken. Året därpå kommer tidningen inte ut alls, dock Ego (se ovan). När Nyliberalen återuppstår 1993 med Johan Norberg som redaktör är det i en svartvit upplaga med större fokus på ideologi och Frihetsfrontens egna verksamheter, som vassa genomgångar av rättsapparatens agerande mot Tritnaha och dels referat av tisdagspubar då kända och okända talare bjuds in att tala och ställas inför nyliberala frågor. Tidningen går ut i en bred friupplaga till opinionsbildare och till prenumeranter, men kan inte längre distribueras till butiker annat än på ett fåtal ställen huvudsakligen i Stockholm.
I februari 1994 öppnar Liberala allhuset Laissez-faire på Herkulesgatan. Här är det tänkt att bli bokcafé med bokförsäljning på dagtid och legala fester på kvällarna. Designen är industrilokalsinspirerad och klubben Le garage öppnar. Härifrån bedrivs också exempelvis kampanjen Marknadsekonomiskt nej till EG inför omröstningen 1994. Några av Europas ledande experter på narkotikafrågan flögs upp till ett ambitiöst legaliseringsseminarium 1995.
Det är fortfarande en rolig tid, ackompanjerat av den där känslan av att allt är möjligt. En kväll samlas vi tre personer för att skriva en musikal. Det slutar med att vi blir fulla. Andra kvällar hamnar vi i diskussioner kring det rättfärdiga i att stjäla ölglas på krogen eftersom dessa hjälper till med skatteuppbörden.
Ganska snart uppstår dock två fraktioner. Varveus och Hinze vill fortsätta aktivismen och driva den ett steg längre. De är båda väldigt inspirerade av raverörelsen och vill inte bara argumentera för att droger ska vara legala, utan även skapa acceptans för bruket. Gergils och Norberg vill inte se någon romantisering av drogbruk, och är mer intresserade av den ideologiska verksamheten kring Nyliberalen och samhällsdebatten. Det blir efter ett tag konflikter och dålig stämning och Varveus och Hinze lämnar Frihetsfronten 1995 för att starta raveklubben Docklands och få till nya konfrontationer med stat och polis. Samtidigt slutar Gergils och jag blir talesman för Frihetsfronten.
Då finns egentligen bara tidningen Nyliberalen kvar. Lokalen på Herkulesgatan sägs upp 1996 och boklagret och redaktionen flyttas till Johan Norbergs radhus i Hagsätra. Utöver detta hålls bara viss seminarieverksamhet. Ett seminarium i Lund 1996 med tre generationers liberaler; nationalekonomiprofessorerna Sven Rydenfelt och Ingemar Ståhl, samt Christian Gergils blir minnesvärt när Gergils får fly ut genom fönstret för att undgå en delgivningsman, som i sin tur blir åthutad av professor Ståhl som ”påminner konstapeln om att här pågår grundlagsskyddat möte” varpå polisen marscherar ut och drämmer igen dörren till jubel och skrattsalvor.
Med bara den ideologiska verksamheten kvar, utan sociala forum och med internetlistor som ny kontaktyta uppstår nya schismer. Som nybörjare på Internet hamnar vi i ständiga ideologiska konflikter och animerade interndiskussioner som tar mycket tid och kraft. Redaktionen kring Nyliberalen jag, Johan Norberg, Kristian Helde och Mats Ekelund intresserar sig alltmer för Ayn Rands filosofi, vilket återspeglar innehållet i tidningen och leder till nya Internetdiskussioner. Samtidigt börjar vi ifrågasätta värdet av att arbeta med Frihetsfronten över huvud taget och jag lämnar ordförandeskapet/talesmansrollen. Organisationen blev dessvärre aldrig någon biljett in i bredare samhällsdebatt i andra frågor än narkotika, och den börjar vi alla tröttna på. Ett tag därefter lämnar vi fyra redaktionsmedlemmar även tidningen.
Så slutar det då för min del som det så ofta gör i försök att bilda ideologiskt konsekventa organisationer, att de splittras och man går sin egen väg för att göra andra saker i livet. Det är kanske inte ett så tokigt slut för en individualistisk rörelse.

Börjar så smått hämta mig efter förra fredagens releasefest för Glädjedödarna – en bok om förmynderi som äntligen kommit ut. De som missade festen eller vill återuppleva stämningen kan titta på Linda Skugges bilder här. Mitt tal och de båda ståupprecensionerna av Elin Grelsson och Viktor Barth-Kron finns inspelade hos Timbro.
Boken finns hos Megastore (35 kr), Kulturbutik (37 kr), Adlibris (44 kr), Bokus (51 kr) eller direkt från Timbro (69 kr).
Missade du releasen eller bara vill höra mig prata om boken dubbelt så länge så träffar jag Stureplancentern på tisdag 24 maj kl 18.30, på Republik, Tulegatan 17.