Till exempel när Nina Björk använder påståendet att ”världen brinner”  för att misstänkliggöra och kritisera alla som bryr sig om något annat, inte minst den egna tillvaron, och för att själv framstå som dygdig i sitt hyllande av passivitet och fulhet i den egna vardagen. Så fungerar domedagsdogmen på ett personligt plan, som ett redskap för den missunnsamma själ som hellre bevakar andra än bejakar sig själv.

Eller när klimatfrågan exploateras för att kräva politisk makt över andra. Göran Greider vill ha planekonomi för att isen smälter och Andreas Malm för att ”klotet [inte] slutgiltigt ska fatta eld” (DN 13/11 2006). Nu senast är det Ann Charlott Ahlstadt på Aftonbladet Kultur som vill att staten ska ”lägga livet tillrätta” för folk (jo, hon skriver så) ”om vi ska ha en chans att överleva som art.”

Så där håller de på. Göran Greider vill planera vår tillvaro för att vissa äter för mycket, och Nina Björk för att andra inte äter och dricker tillräckligt. Huvudsaken de har något att hota med, för varför skulle vi annars lyda?

Kommer ni ihåg vad som diskuterades på 1930- och 1940-talet? Då totade Alva och Gunnar Myrdal ihop att det var ”Kris i befolkningsfrågan” och att frågan gällde ”om vårt folk överhuvudtaget ska leva.” Två decennier av utredande, reformerande, tvångssteriliserande och statsexpanderande skedde under enad politikerkår och enad expertis, alltmedan folkmängden steg för varje år, precis som den gjort sedan dess och gjorde dessförinnan.

På 1960-talet bekymrade sig folk över ”befolkningsexplosionen” och i storsäljande böcker hävdades att ”kampen för att föda världen är förlorad”. Svält förutspåddes inte bara för u-länderna, utan också för den rika världen. Planering och ransonering var enda hoppet. Då dök Norman Borlaug upp, mannen bakom det förbättrade vete som mångdubblat skördarna och vars effekt på världen kallas ’den gröna revolutionen’. Borlaugs gärning har räddat uppskattningsvis över en miljard människors liv – och därtill stora skogs- och naturområden från exploatering. Vad gjorde domedagsvänstern? De motarbetade Borlaug och lyckades sånär strypa hans forskningsfinansiering från Rockefeller Foundation.

De forskare som löser problemen med växthusgasutsläppen lär dessvärre möta samma reaktioner. För visst handlar domedagsneurosen om något annat än omsorg om naturen eller sin nästa.

Kommer det att stanna där? Med tanke på statens ambitioner att ”väcka” vårt medvetande om hälsorisker, hållbarhet och jämställdhet, och synen på baarnen som små skyddsobjekt som inte får utsättas för något felaktigt, riskabelt eller skrämmande står det nog inte länge på förrän sångböckerna gallrats enligt den nya tidens smak.

Här är några visor som torde ligga risigt till.

”Det är så härligt att gå i solen”. Barn bör hålla sig borta från solskenet. Gullan Bornemark levde på en tid då man struntade i risken för hudcancer. Inget om skyddskräm och solhattar.

”God dag min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen.” Jaha, och var är barnets pappa då? Helt frånvarande medan små flickebarn lär sig att trösta, vyssja och smälla (!) lillan sin som ett ”kärt besvär”, utan en rad om moderns ansvar att så snart som möjligt stå till arbetsmarknadens förfogande. Så grundläggs könsmaktsordningen.

”Mormors lilla kråka”. En kråka som slinker hit och dit på vägen och slutar i diket underminerar acceptansen för Vägverkets nollvision om att ingen ska dö eller skadas svårt i trafiken.

Ett annat problem med en sång om att kråkor inte kan köra bil är att den kan uppfattas som speciecistisk, alltså som att människor och andra djur inte är jämlika. Liksom sången om den mört som simmat bört och varken hittar hit eller dit, bör det undvikas att framställa kännande varelser i förklenande dager.

”En sockerbagare” är någon som profiterar på att sälja onyttigheter till barn och hotar Folkhälsoinstitutets plan för sunda matvanor. Enligt en känd läkare tål barn inte mer än max en kanelbulle i veckan, och andra experter har slagit fast att socker är en beroendeframkallande drog.

Mest hädisk är ändå ”Idas sommarvisa”. ”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte någon sätter fart” är precis den attityd som ligger bakom den av människan orsakade globala uppvärmningen. Visan står i otvetydig konflikt med målet om en hållbar utveckling.