Dagsedlar åt socialliberalismen

”Resultatet av socialliberalismen är inte att friheten bevaras, om än i något urvattnad form, utan att någon makthavare i varje enskilt fall har att överpröva din frihet för att se om du har rätt till den, eller om de behagar inskränka den för att tillgodose andra mål. Socialliberalismen föder förmynderi, överhetsvurm och teknokrati, och företrädare som i sin pompösa ”pragmatism” tror sig stå över rätt och principer och vara klippta, skurna och pålästa nog för att diktera hur andra lever sina liv i stort och smått.”

Det skriver jag i en artikel i nya numret av Liberal Debatt (nr 5-6 2007) som av redaktionen fått rubriken ”Socialliberalismen är mer socialism än liberalism” (det är också redaktionen, inte jag, som låter påskina att ”nativiteten” skulle vara ett annat uttryck för ”arbetskraftsutbudet”, snarare än ett alternativt teknokratiskt mål. Den refererade DN-artikeln om fettskatten publicerades dock 2004, mitt misstag.). Det verkar inte finnas någon direktlänk (uppdatering: det fanns visst här), men artikeln hittar man genom att klicka på antingen omslagsbilden eller ”Aktuellt nummer” till höger.

Min tes är att socialliberalismen blir en konsekvent överhetsideologi genom att göra friheten till något som måste överprövas och vägas mot andra godtyckligt valda storheter av en tänkt eller verklig makthavare. Detta i motsats till att, som liberalen, se frihet som grundvärde och rättighet för varje människa, något man kan hävda gentemot statsmakten.

Rent konkret använder jag DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal som exempel på hur socialliberalen i stort och smått ser sig lämpad att inskränka människors självbestämmande. Ekdal är inte på något sätt den mest socialistiske socialliberalen, men det hade varit att sparka in öppna dörrar att exemplifiera med en statskramare som Bengt Westerberg, en förmyndare som Gabriel Romanus, eller för den delen en nitisk detaljreglerare som Jan Björklund. Ekdal befinner sig på rätt sida om den borgerliga regeringen och pläderar för någon form av plattskatt, vilket närmast gör honom till extremist i den dagspolitiska debatten. Ideologiskt, och till hans fördel kan nämnas att han emellanåt diskuterar ideologi, är han ändå långt ifrån liberal både rörande ekonomi (där han vill ha så långt driven nivellering och så höga skatter som det bara går utan att effektiviteten tar alltför stor skada) och rörande individuella friheter (han vill t ex kontrollera vad vi äter och dricker). Och så finns den där mästrande tonen som är så typisk för just socialliberaler.

Tillhör du den där dryga skaran som tror att du är en lite fiinare frihetsvän för att du kallar dig ”sociaalliberal” bör du definitivt läsa artikeln. Ni som stött på dem har antagligen redan klickat er vidare.

Trevlig läsning.