Den riktigt obehagliga sanningen
Direkt från hästens mun, Al Gore beskriver i DN klimatförändringarna som ”den farligaste och svåraste utmaningen vi ställts inför – men också den största möjligheten vi har att göra förändringar i vår livsföring som vi skulle gjort av andra skäl i vilket fall som helst.”
Läs det där sista en gång till. Al Gore vill alltså ha restriktioner och försakelser, en återgång till ett i många avseenden förindustriellt samhälle som skulle döma stora delar av världen att aldrig resa sig ur sin fattigdom, och det oavsett klimatförändringarna. Det är alltså inte klimatförändringarna som är det viktiga, redan dessa problem förutan har Gore bestämt sig för hur han vill tvinga människor att leva. Resten är bara en fråga om att hitta ursäkter, ju otäckare desto bättre.
Al Gore är nog sanningen närmare på spåren när han i sin bok ”Earth in balance” skriver:
”The more deeply I search for the roots of the global environment crisis, the more I am convinced that it is an outer manifestation of an inner crisis that is […] spiritual”.
Jag tror också att roten till alarmismen ligger i Al Gores och likasinnades själstillstånd och världsbild. I synen på människan som en destruktiv främling på jorden, som helst borde göra så lite avtryck som möjligt. En sådan människosyn kommer alltid att generera hotfulla framtidsscenarier, och lösningsförslag som handlar om att lägga band på och begränsa mänsklig kreativitet och skaparkraft.
Som jag skrivit tidigare trivs personer med viljan att lägga andras liv tillrätta i skuggan av hotbilden (läs apropå detta min artikel om Alva och Gunnar Myrdal i Magasinet Neo nr 5 – 2007. Den inte finns på nätet, köp tidningen).
Al Gore är inte ensam. I klimatdebatten skiner det om och om igen igenom att det är det politiska programmet, kontrollen över människor, inte hanterandet av det empiriska problemet, som är den övergripande prioriteringen. När Naturskyddsföreningens Svante Axelsson tidigare i år kommenterar ett förslag om personliga ”koldioxidkonton” blir detta tydligt:
”Koldioxidskatt rakt av på hushållen, som det fungerar nu, är förmodligen mer effektiv, men mer abstrakt och svårförståelig. Personliga konton är en spännande idé, framför allt av psykologiska skäl, tycker Svante Axelsson, generalsekreterare vid SNF.
– Det blir tydligt vilka restriktioner som bör gälla varje person.” (SvD 25/2)
Här har vi alltså det problem som beskrivits som vår tids ödesfråga, inte minst av Naturskyddsföreningen. Ändå föredrar dess ledande företrädare inte den lösning som han själv medger är ”mer effektiv” i att åtgärda problemet, utan den lösning som gör ”tydligt vilka restriktioner som bör gälla varje person”. Hotbilderna är bara en ursäkt för drömmen om att kontrollera människors liv och vardag. Det är den riktigt obehagliga sanningen.
(För en balanserad genomgång av Al Gores film, läs Reasons Ron Bailey här.)
Idun
oktober 13, 2007 @ 10:27 f m
Du tror inte att du är lite väl… paranoid nu? Kanske finns det något positivt med att försöka förmå personer att anpassa sitt leverne till att bidra mindre till miljöförstöring?
HertzaHaeon
oktober 13, 2007 @ 12:45 e m
Jag tror du överdriver. Al Gore har så vitt jag vet inte uttalat stöd för planekonomi eller stenåldersekonomi. I slutet av An Inconvenient Truth presenterar har tvärt om teknologiska lösningar på problemet så att utvecklingen kan fortsätta. Det fungerade med ozonhålet och vi lever inte i grottor. Al Gore tillhör inte bakåtsträvarna och att klumpa ihop dem tror jag inte hjälper någon.
Daniel
oktober 15, 2007 @ 3:23 e m
Jo, nu överdriver du. För all del, hata Al Gore, det gör jag med, men riktigt så dum i huvet är han inte. Vi måste sluta bränna olja, inte bara för klimatets skull utan också andra anledningar. Det är det jag tror han menar. Självklart ska vi använda ny teknik och inte återgå till häst och vagn-stadiet.
Mattias Svensson
oktober 15, 2007 @ 3:37 e m
Jo, jag vet att Al Gore betraktas som en fegis när det kommer till åtgärder hos fanatiker som exempelvis Monbiot, och det hedrar honom.
Men Gore ser grundläggande fel i den industricivilisation och teknologiska utveckling som så oändligt förbättrat människans miljö, och det gör honom till ett hot mot sådan utveckling i fattigare länder.
Och även Gores lösning bygger i stort på ransonering, och i ransoneringstanken ligger lagstiftning (och klåfingrigt förmynderi) aldrig långt borta. Särskilt inte hos en politiker, som riktar sin uppmaning till världens politiker att agera.