EMU2003: Where were you while we were getting high

”Svenska folket, som tidigare uppfattades som en grå massa av undersåtar, har nu sagt ifrån. Ordentligt. De valde att tänka själva och fatta ett eget beslut framför att lita till politiker eller lockas av valfläsk. Med hela 56-42 röstades förslaget ned om att bli en del av EU:s valutaunion och ta ytterligare steg mot maktkoncentration i Bryssel. Lydriket Sverige finns inte längre. Bara det är tillräckligt skäl att jubla.”

Så skrev jag några dagar efter folkomröstningen. En måhända något segerrusig analys. Men bara tre år senare hade Svenskt näringsliv upplevt ett gräsrotsuppror mot den pragmatiska linjen att samarbeta med regeringen Persson (en linje som låg bakom den misslyckade rekryteringen av Ebba Lindsö som vd och även bakom att lägga så mycket pengar på att åt Persson leverera ett ja till euron), bytt ledning och slagit in på en mer sakpolitisk och oppositionell linje (en bakgrund här om Gnosjöupproret), och Sverige bytt en socialdemokratisk regering mot en Alliansdito. I Europafrågor blev det dock Dagens Nyheter som fick sin vilja igenom: Inga fler folkomröstningar när folk röstar så här fel. Svenska folket har aldrig tillfrågats igen om att föra makt och befogenheter till Bryssel, inte ens vid införandet av en ny konstitution.

Men jag tror att många idag är glada att vi i alla fall inte införde euron. Inte minst efter att finanskrisen 2008 övergått i en skuldkris för många euroländer, inte sällan förvärrad av felaktiga räntenivåer före och efter krisen.

Jag minns hur som helst den 14 september med stort välbehag. Som jag skrev 2008 är det inte många politiska segrar man får uppleva som liberal i ett land som Sverige. Alltså passade jag på att fira rejält. Efter att ha delat ut valsedlar vid två vallokaler på Lidingö cyklade jag in till stan där jag såg två fotbollsmatcher (City-Aston villa 4-1 och Örebro-AIK 0-0) innan jag betade av Centerns valvaka i riksdagen, Medborgare mot EMU:s valvaka vid KTH, Miljöpartiets valvaka på Kungsgatan, nejkampanjens båt där vi dansade till sent och Ali Esbati drog upp en av våra aktivister ur plurret, Tre Remmare och slutligen ett (sedermera kritiserat) segerbad i Sergelfontänen.

Hoppas att alla som idag samlas för att fira tioårsjubiléet får uppleva något liknande. Jag kan tyvärr inte vara med.