En helsikes massa miljarder och allt man fick var en ursäkt att sopa viktigare frågor under mattan

I Storbritannien har man liksom i Sverige ägnat sig åt ett eskalerat krig mot droger, inte minst genom att gå hårdare åt mindre innehav. Till skillnad från Sverige har dock britterna haft modet att utvärdera politiken och konstatera att miljarderna till trots har den helt misslyckats med att minska drogutbudet eller skadorna från detta (vilket förbudet snarare förvärrar).

I senaste Spiked går Rob Lyons i en tänkvärd artikel till attack mot den förda politiken. Lyons konstaterar som så många andra att fördelarna med en avkriminalisering genom sparade kostnader och säkrare tillvaro för missbrukare vida överväger de eventuella riskerna att något fler väljer andra droger än de idag legala tobak och alkohol. Men Lyons driver också resonemanget vidare att även om en sådan ekvation skulle balansera så är det inte tillräckligt för att rättfärdiga ett förbud. Människor har rätt att välja även om de väljer fel, och staten har lika lite rätt att lägga sig i om vi dricker alkohol eller om vi gillar att bli smiskade iklädda nazistuniform som om vi röker heroin.

Med detta sagt ser Lyons också ett problem i att droger romantiseras, och konstaterar att de flesta droger ofta fyller en ”masturbativ” självupptagen funktion som utlopp för fruktan för det okända och hopplöshet inför framtiden. Som sådant är droganvändningen ett symptom på en kultur i förfall.