En motbok om mellanölet

I “En motbok om mellanölet” (Sobrius, 1971) summeras 1970-talsvarianten av alarmism och panik över ungdomens förfall, vilket förgäves kontras av ett fåtal nyktra röster. Till dessa hör författarna Åke W Edfeldt och Bengt Michanek.

På hundra sidor går de igenom nykteristernas skräckpropaganda och deras grepp om opinionen bland annat genom att uttala sig som förmenta ”experter”, samt skjuter myter och oseriösa undersökningar i sank.

Några citat ur IOGT, NTO och UNF:s gemensamma tidning Accent sätter tonen. ”Mellanölet – ett av de största problem samhället upplevat” heter det exempelvis. Vi får veta att ”ölfloden väller fram över landet med förödande kraft”, att ”ölet bereder väg inte bara för starkspriten utan också för narkotika” och att ”mellanölsmord sker” (författarna påpekar torrt i en parentes att ”De flesta mord här i världen begås förmodligen av nyktra och fanatiska människor.”). Och så frågas det retoriskt: ”Skall verkligen barnbidraget gå till cigaretter och mellanöl och studiebidraget till knark…”

I ett citat påstås i nykterhetstidningen att ”Ett undvikande av allt vad alkohol heter är hemligheten med Aserbejdjaninnevånarnas höga ålder.” Sådant kom man undan med före google. Nu konstaterar jag med ett par knapptryckningar att Azerbaijan tack vare deporterade svensktyskar (!) odlat vin sedan början av 1800-talet, och även tillverkar konjak (detta med ett tragiskt avbräck under Gorbatjovs antialkoholpolitik på 1980-talet, då vinodlingarna förstördes), samt att det vanligen dricks alkohol till maten. Så mycket för den myten.

Att det är 1970-tal går inte att ta miste på, eller vad sägs om: ”Kapitalistiska intressen manipulerar oss. Hela ölkulturen, skapande av gemyt, ungdomlighet och fräschhet kring ölbruket är en följd av ölbryggeriernas osmakliga kampanj för sin vara”. (Jo, hela kulturen kring öl uppstod med reklamen, och försvann med reklamförbudet, det vet ju alla.) och ”Hur kan en antikapitalist överhuvudtaget engagera sig i alkohol. Alkoholkapitalismen är väl verkligen något att bekämpa så som alkoholen förslavar folk…”?

När vi skrattat färdigt tar sig författarna an studentundersökningen ”Mellanöl – ett ungdomsproblem” en C-uppsats av sju personer som fått stort mediegenomslag med alarmerande uppgifter från ungdomsgårdar. ”Många ungdomar konsumerar 20 burkar öl per kväll under helgerna” hette det exempelvis, på basis av en inte särskilt väl genomförd enkätundersökning vid ungdomsgårdar.

Detta kontrasteras i ett antal kapitel med empiri från medicin- och vetenskapsjournalistens (Michanek) och professorns (Edfeldt) egna undersökningar och mätningar från SIFO etc. Mellanöl visar sig föga förvånande vara den vanligaste alkoholdrycken bland omyndiga tonåringar, men att 95 procent av mellanölskonsumenterna uppgav en konsumtion motsvarande högst 10 cl starksprit per gång. Det visar sig också att berusningsdrickande (mer än 16 cl sprit per gång) i den mån det förekom mestadels skedde på annat än mellanöl, med en klar övervikt för sprit från 15-årsåldern och uppåt.

Farligare än så var inte ”mellanölseländet”, idag dricker ungdomar mer än då. Men det hindrade ju inte politikerna från att dra till med förbud i alla fall.