En övertro på förbud

“En intresseorganisation beställer en opinionsundersökning, som visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag på tobak. De låter dock bli att påpeka att 100 procent av rökarna i alla åldersgrupper helt skulle sluta röka om man buntade ihop dem och slog ihjäl dem.”

Så ironiserar Dyslesbisk över Cancerfondens hysteriska utspel om rökförbud och nollvisioner, som även jag kommenterade här. Ironin till trots skvallrar det ovanstående om att det långt in i liberala kretsar finns en övertro på vad saftiga förbud kan åstadkomma.

Empiriskt är det nämligen inte alls säkert att folk skulle sluta röka bara för att staten hotar med dödsstraff. Turkiet prövade 1633 under sultanen Murad den fjärde. Sultanen vistades inkognito på kaffehus i Konstantinopel och dem han ertappade med att röka dödades innan nästa morgon. Incitamenten för detta var starka eftersom den döde rökarens tillgångar tillföll staten. Militärer hängdes, halshöggs eller lämnades med krossade händer och fötter att dö för att de rökte i fält. Under ett fälttåg mot Bagdad torterades 15-20 officerare till döds för att ha rökt under en paus. Trots detta fortsatte befolkningen att röka. Förbudet upphävdes 1648 av Muhammed den fjärde, själv rökare. Familjenamnet Murad blev på 1900-talet namnet på ett turkiskt cigarettmärke.

I Ryssland provades 1613-1689 stympning i ansiktet som straff för rökning. Återfallsförbrytare fick sin egendom konfiskerad och skickades till Sibirien. Rökningen fortsatte ändå, och avskaffades av Peter den Store, rökare.

(Källa: Jacob Sullum For your own good)

Cancerfonden och den majoritet av politiker och allmänhet som hetsar mot rökare är således svaret skyldiga. Hur långt är ni beredda att gå för att uppnå er ”nollvision” för rökning?