En uppstötning att undvika

Hur svarar man på något som är en persons polemik mot hans egna påhitt om sina meningsmotståndares avsikter? Ett inlägg helt i avsaknad av empiri och belägg, som inte adderar något i sak utan bara består av elakt karikerande (och ändå med en anklagelse mot de fantiserade motståndarna om att bara teoretisera. Projicering, någon?). Det går naturligtvis inte. Att gå i närkamp med någon annans magsura uppstötningar gör man inte gärna.

Jag skulle naturligtvis kunna anföra detta stycke ur Ayn Rands ”Vad är kapitalism?” som kommer i en bok på Timbro inom kort och som jag redigerade idag, och som går tvärtemot den hopfantiserade teorin om vad ”nyliberaler” tycker:

”Framåtskridande kan inte åstadkommas genom påtvingad försakelse, genom att klämma fram ”samhällets överskott” ur svältande offer. Framåtskridande kan endast uppnås genom individuellt överskott, d v s med hjälp av det arbete, den energi och det kreativa överflöd som skapas av människor vars duglighet avkastar mer än de själva behöver konsumera, de som har de intellektuella och ekonomiska förutsättningarna att hitta nyheterna, förbättra det redan kända och föra utvecklingen framåt. I ett kapitalistiskt samhälle, där sådana människor har möjligheten att ägna sig åt vad de vill och ta de risker detta medför, blir framåtskridande inte något som måste ske genom uppoffrande försakelser i nuet för att uppnå förbättringar i en hägrande framtid, det är en del av livet här och nu, det normala och naturliga, och det sker samtidigt som människor lever och njuter av – sina liv.”

Jag skulle kunna peka på det självmotsägande att både anklaga sina motståndare för att ha ”ett drömsamhälle bortom horisonten” och att ”nyliberalismen består i en renodlat ekonomistisk syn på samhället”. Jag skulle kunna använda mig själv som exempel på en nyliberal som arbetat på Timbro i fyra år med att ge spridning åt tankar om att moral och dygder ligger till grund för kapitalismen, bara inte den underkastelsens och uppoffringens moral som ”värdekonservativa” håller så högt (och som personen ifråga både lyckas förespråka och anklaga sina motståndare för). Särskilt som jag vet att den som fantiserat ihop sin egen teori om nyliberaler läst det här, och borde ha läst och svarat på det här (men aldrig gjorde det).

Det är nu inte särskilt intressant. Istället bjuder jag på en väg runt maginnehållet – som alltså är det vanliga gnället om att nyliberaler är teoretiker som struntar i moralen, praktiken och hur det går för människor i ekonomiska kriser – med en artikel om att statliga ingrepp i marknaden inte bara ligger bakom kriser utan också tenderar att förlänga dem (därav ”den stora depressionen”, men minns även det politiska försvaret av en övervärderad krona i Sverige på 1990-talet, en av efterkrigstidens djupaste recessioner i västvärlden), en artikel om förhållandet mellan välvilja och marknad, en om kapitalism och moral, en om liberalism och allvar, och som en liten pik och för att riktigt visa på att jag gillar att diskutera förhållandet mellan moral och makt även en liten liknelse mellan Moder Theresa och välfärdsstaten. Trodde ni att jag glömt teorierna? Inte när de är så bra för att förklara ekonomiska kriser, och ligga till grund för vad som bör göras. Här är för övrigt en förklaring till vad folk menar när de anklagar andra för att vara teoretiska.

Det borde ta er tryggt och trivsamt förbi. Men visst är det märkligt hur en magsur uppstötning i offentligheten kan förstöra intrycket av det mest omsorgsfyllt och mödosamt uppbyggda hus.