Ensam på två ben

Jo, jag vet att den främsta lyckofaktorn är att ha vänner och familj. Det hindrar inte att jag njuter av ensamheten. Med familjen på annan ort i helgen har jag kunnat bre ut mig över hela lägenheten, och över en rejäl artikel om ätandets moral och ideologi till nästa Voltaire, som når prenumeranterna i mars.

Att vara ensam arbetandes med sina tankar är en njutning, att vara ensam lekandes med dem är bättre. Det är en av anledningarna till att jag älskar långa löpturer. Igår bar det av i eftermiddagssolen över Lidingös kullar över bron, runt Norra Djurgården och sjön till Hagaparken och sedan tillbaka lagom tills det började mörkna.

I somras utbröt en debatt kring den franske presidenten Sarkozys joggande. Ovärdigt, brölade kulturvänstern. Alain Finkielkraut, fransk intellektuell, skred i landets statstelevision till promenadens försvar. ”Den västerländska civilisationen, i sin bästa bemärkelse, föddes med promenaden. Att gå är en sensitiv och spirituell handling, att jogga är att sköta sin kropp. Joggaren säger: Jag har kontroll. Det har inget med meditation att göra.”

Om löpning har med tänkande och meditation att göra har i min enkla mening med kondition att göra. Något som Finkelmannen verkar sakna (insikt om). Har man kondition nog att springa i ett behagligt tempo utan att tänka för mycket på själva handlingen, så kan man gå upp i sina tankar och den själsliga upplevelsen att vara fysiskt aktiv. I början kan löpningen vara enbart ett medel till ett fysiskt mål, kondition eller kontur, men för den som fortsätter blir det inte den enda anledningen.

Mera rätt hade kanske Odile Baudrier, redaktör för sportmagasinet V02 magazine, som i Libération sade att ”Jogging förstås handlar om prestation och individualism”, värden som han menar traditionellt förknippas med ”högern”. Fast via Wikipedia får jag reda på att den rätt trista Iron Maiden-låten om långdistanslöparens ensamhet har sitt ursprung i en brittisk bok från 1958 som även filmatiserats. Den ensamme löparen är en rebellisk ungdom som hamnar i rehabilitering för ett rån, stiger i graderna genom sitt långdistanslöpande, men under dessa löpturer får anledning att reflektera över sitt liv och sin roll, inte minst klasskillnader mellan fängelsechefen och de intagna. Ungdom och auktoritetsuppror, mot klassbakgrund, kan definitivt vara individualism och prestation, men sällan ”höger”.

Den franska vänsterns kritik av löpning fick åtminstone en brittisk konservativ att träda till dess försvar. Borgmästarkandidaten och toryprofilen Boris Johnson sade på pompöst självgott manér att ”Det är klart att [jogging] är höger, i den betydelsen att fakta i tillvaron generellt sett är höger. Själva handlingen att tvinga dig själv ut på en löptur varje morgon, är definitivt vad konservatism handlar om. Den mentala ansträngningen att övervinna sin lathet.”

Jag tycker att Johnson i denna sin syn på löpning ger en perfekt illustration av konservatismen. De omfamnar emellanåt bra saker, av fel anledning. Precis som konservativa fått (ekonomisk) frihet att låta som grönsakerna på tallriken, något man ”måste” införa, så reducerar Johnson här löpningen till något man tvingar sin lata kropp till för disciplinens skull, naturligtvis på morgonen när det ofta känns extra jobbigt. Låt vara att konservativa, inte minst i Storbritannien, har en pervers och smått njutningslysten inställning till det där med tvång, men de är verkligen experter på att ta själen och glädjen ur det goda, vare sig det handlar om löpning eller frihet.

Sedan missar de allihop något högst väsentligt: sträckan. Visst, löpning handlar om kontroll, men inte bara eller enbart över kroppen, utan över sträckan. Långdistanslöpning heter inte för inte just så. Att på ett riktigt långpass kunna blicka över sundet och konstatera ”dit ska jag ta mig” eller utmaningen när man är långt från sin utgångspunkt och har att ta sig tillbaka, att kunna variera miljöer, hitta ställen man aldrig varit på och konstatera att man med sina två ben tagit sig en bit som faktiskt syns på en karta, den kontrollen över världen och upplevelsen var en missad aspekt av förra sommarens debatt. Känslan av att vara och verka i världen. Det finns få bättre sätt att upptäcka och uppleva en ny stad, eller genomleva gamla minnen, som att snöra på sig skorna och ge sig ut.