Epidemier, skråväsende och antiamerikanism

“Varning för jazz!

Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster …

Jazz är importerad från Amerika och har på kort tid nedsmittat alla kaféer och danslokaler i London för att så småningom sprida sig till Paris och Berlin …

Jag varnar! Ej minst musikerna. De stackars musiker som ”jazzar” 7 à 8 timmar om dagen förlorar snart nog sin konstnärliga kapacitet, och håller han på länge därmed, så blir han ofelbart idiot.

Upp alla goda krafter, låtom oss anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter så kunna vi kanske undgå den epidemi som nu så svårt grasserar i det stackars hemsökta Europa.”

Citatet är från 1921 och kommer från Hjalmar Meissner, då ordförande i Musikerförbundet. Det finns återgivet i Johan Fornäs Moderna människor – folkhemmet och jazzen. Jag reagerade för att det i all sin daterade komiskhet har förvånansvärt stor samtidsrelevans.

1. Det epidemiska språkbruket

Jag trodde att missbruket av läkardiagnoser och metaforiska användningar av termen epidemi var ett relativt nytt fenomen. Men de som idag varnar för ”fetmaepidemier” eller ”narkotikaepidemier” eller hävdar att ungdomars psykiska ohälsa beror på videofilmer eller att folk tar sig ett glas, är i själva verket moderna efterföljare till de ”experter” som en gång i tiden försökte utnyttja detta språkbruk för att varna för ”jazzepidemin”, som då var ett vedertaget begrepp.

2. Fackliga särintressen

”Svenska Musikerförbundets syn på jazz dikterades av fackliga hänsyn. Hjalmar Meissner avvisade 1921 denna musikform, när ickeanslutna jazzkapell konkurrerade om jobben med förbundets traditionella underhållningsmusiker, men vände 1930 som förbundsordförande till en positiv hållning som stöd för de svenska jazzmusiker som anslutit sig. … [S]å sent som 17 oktober 1937 ordnade förbundets Stockholmsavdelning en demonstration mot att utländska musiker fick arbetstillstånd i landet, föranledd av att Freddie Brethertons engelska orkester tillåtits spela på Grand Hôtel. Demonstrationen avslutades med att Hugo Alfvén dirigerade en orkesterkonsert.” (s 39)

Motivet bakom den ”välvilliga” varningen för musikerns förlorade förstånd och kreativitet var alltså en mer välklingande version av nutidens ”Go home!”. Först för en utländsk musikform, och ett bra tag därefter för utlänningar bärandes denna kultur. På 1930-talet var tanken att endast svenska musiker ska spela i Sverige lika etablerad som Byggnads föreställning att endast svenska byggnadsarbetare ska bygga i Sverige, stödd av lika ogenerat fackligt särintresse och av lika absurda retoriska övertoner.

Det är inte heller helt långsökt att dra paralleller mellan Hjalmar Meissners desperata försvar för en dåtidens bekväma ordning och garanterade försörjning för de musiker som var inne i systemet, och Horace Engdahl med fleras försvar för en ensidigt särintressedikterad upphovsrätt.

3. Antiamerikanismen

Då som nu tycks allt som överheten finner ont (men som folk gillar och vill ha) komma från Amerika. Och då som nu erbjuder sig den välvilliga överheten att ”skydda oss”. Tack vare Amerika finns dock ett internationellt gångbart svar på slika erbjudanden: Fuck you!