Ett herrans liv

Innan vi skaffade barn var min fru rätt hård på att jag måste sluta svära, så att barnen inte utvecklar den sidan av vokabulären för tidigt. Det gick åt helvete! Eller, som jag säger till min fyraochetthalvtåring, pappa har slutat svära, numera svär jag bara när jag är trött eller stressad (fast det är man ju nästan jämt när man ska ta hand om barn). Och när det är fotboll förstås. Jag tröstar min fru med att ungarna börjat dagis, så hon kan skylla dotterns kraftuttryck på det.

För det är f-n vad de suger i sig. Dottern var inte ens två, satt i mitt knä längst bak i salen vid ett föredrag, och lyckades på en obevakad mikrosekund slå ut mitt rödvinsglas över golvet. Helt tyst, sedan hör man en liten barnröst säga med perfekt intonation: ”Sa-ten!” Då var jag lite stolt ändå. Hon använde ordet helt rätt redan första gången.

Nåväl det har blivit ett jäkla liv i finmedia, vederbörligen ironiserat
över, om Mona Sahlins fullkomligt harmlösa djävul i detaljerna. Samtidigt kommer det fram att det är stressavlastande att svära. Det var förbannat skönt att höra. Jävligt trevlig helg på er!