Ett sant nöje

Det är lätt att ägna för mycket tid åt bullrande effektsökare, särskilt när man blir angripen av dem. Låt mig därför bara tipsa om ett litet guldkorn i debatten. Lars Westerberg skriver på kultursidan i Helsingborgs Dagblad en idéhistoriskt initierad reflektion angående dagens ideologiska utmaningar mot liberalismen.

Jag håller inte med om slutsatserna. Framför allt inte detta stycke:

”Själv har jag aldrig förstått de gamla liberala lärofädernas ideologisering av ekonomin. Egendomen som helig, människans skapande av förmögenheter som ett uttryck för kreativitet och frihet. Marknaden är ett spel och den som spelar ett spel måste hur som helst spela efter spelets förutsättningar. Var finns friheten här? Vad är det för en frihet som kränks om man inför regleringar? Kan man ha annat än pragmatiska synpunkter på ekonomin? Det ekonomiska system är bäst, som fungerar bäst, skapar mest välstånd.”

Är inte Westerbergs tes precis den ekonomism eller ”tillväxtfascism” som liberalismen beskyllts för? Den ”pragmatiska” ansatsen är att friheten för den enskilde inte är relevant, bara tillväxten. Så resonerar förvisso partihöjdarna i Kina, så resonerade Pinochetregimen. Detta är också kritiken mot ”arbetslinjen”, exempelvis när regeringen håller fast vid höga skatter på produktivt arbete för att inte dessa produktiva ska minska sin arbetsinsats och njuta andra värden i livet istället. Är den samhälleliga tillväxten viktigare än att folk får bestämma själva över balansen mellan yrkesliv och annat? Det kan man tycka, men det är knappast en mildare eller mer ”pragmatisk” ansats än en utgångspunkt i ett system som maximerar enskilda människors ekonomiska självbestämmande.

Jag är alltså inte överens med Westerberg, men intelligent kritik för debatten framåt. I detta fall illustreras att liberalismen just genom att baseras på en ideologisk frihetstanke inte fastnar i det ekonomistiska överhetsperspektiv den så länge beskyllts för. Plus att man lär sig ett och annat. Det var ett sant nöje att läsa.