Fallet Pripp och Öhlander: Påhittade citat och selektiva fakta

Jag har nu bläddrat i häftet ”Fallet Nogger Black” som är ett alster i tankesmedjan Agoras satsning på visionär samhällsdebatt bortom nästkommande val. ”Vi blickar inte tillbaka” slår Agora kaxigt fast på baksidan, och bjuder på… en tillbakablick på debatten kring Centrum mot rasism (CMR) och deras uppmaning till bojkott mot en ”rasistisk” lakritsglass 2005.

Boken är en genomgång som förvisso blir underhållande i sin rekapitulering av bilder och andra skämtsamheter som spreds kring Centrum mot rasisms famösa utspel, en komik som knappast förtas av författarnas dåligt återhållna indignation över debattens vändningar. Under föregiven refererande neutralitet beskrivs CMR-kritikerna genomgående som upprörda personer med ett ”uppskruvat tonläge”, medan CMR anses var ”gränsöverskridande” när de ”expanderade den dominerande definitionen av rasism” (jo, det kan man verkligen säga) och deras försvarare vill ”nyansera” debatten. Det finns egentligen inget mer att tillägga till mitt tidigare avfärdande av skriften som årets kanske kufigaste, om det inte var för att jag tack vare att författarna blandade in mig blev uppmärksam på några grepp som både författarna och tankesmedjan Agora trots allt måste ställas till svars för. Jag ber redan här om ursäkt för en lång och detaljerad text.

Författarna Oscar Pripp och Magnus Öhlander är två herrar med akademiska pretentioner, och presenteras som docenter i etnologi. De skriver i ett förord att en mängd personer, bland annat med olika vetenskaplig bakgrund, läst deras första utkast från sommaren 2006, vilket de menar ska ha lett till såväl fördjupning som nyansering i den text som nu föreligger.

Så varför hittar jag då så många pinsamma nybörjarmisstag? Pripp och Öhlander har exempelvis själva hittat på texten ett citat som de återger. Jag vet, eftersom det är mig de ”citerar”. I häftet (sid 34) kan man läsa:

”En bloggare med anknytning till tankesmedjan Timbro var en av dem som också tryckte på det löjeväckande och överdrivna. Han jämförde CMR med ’dom vidskepliga, som folk var förr då man trodde på skogsrån, näcken och onda andra, men idag skyller på strukturer. Strukturer är elaka mot alla, men framför allt mot kvinnor, bögar, etniska minoriteter, tjocka, smala och alla över 55.’”

Den (av mig) kursiverade texten är författarna Pripp och Öhlanders egen formulering. Så står det inte i mitt blogginlägg. Det kan förvisso sägas vara en hyfsat korrekt återgivning av min text, men det är ändå elementärt att man inte får förvanska citat. Eller vad säger man på Uppsala Universitet och Södertörns Högskola där herrar Pripp och Öhlander annars verkar?

Hela passagen på sidorna 34-37 är anmärkningsvärd. Här lyfter Pripp och Öhlander fram blogginlägg från tre personer som att döma av hur vi presenteras betraktas som aktörer med viss ställning i samhällsdebatten. Det är alltså jag själv, som har ”anknytning till tankesmedjan Timbro” och även omnämns som ”den nyliberale skribenten”. Vi har Jonas Morian som presenteras som ”en bloggare tillika ordförande för en organisation kopplad till socialdemokratin” och vars reaktioner anses så vikiga att Pripp/Öhlander inte bara återger att han tyckte mitt blogginlägg var roligt, utan även hans kommentar ”haha Klockrent” apropå en cirkulerad skämtbild. Och vi har ”[e]n ofta citerad och etablerad bloggare med sympatier inom borgerligheten”, som skrivit ett längre inlägg med naziparalleller till GB:s glass som Pripp/Öhlander citerar.

Just vi tre har anonymiserats. Inte bara så att vi inte nämns vid namn, det finns inte heller några referenser till de direkta citat som tagits från våra blogginlägg. I den tredje bloggarens fall (som jag forfarande inte vet vem det är) kallas till och med bloggen ”X” när Pripp och Öhlander återger kommentarer om den. Till tre (eller två?) personer som alltså har en viss ställning den i offentliga debatten har alltså referenser och apostrofering medvetet tagits bort. Både före och efter denna passage finns referenser till det citerade, även i de fall de citerade styckena innehåller känslosvall, svordomar och könsord och bloggarna är enbart privatpersoner, så det handlar inte om att Pripp/Öhlander velat undvika att ”hänga ut” någon.

Så vad handlar det då om? Här är Pripp och Öhlander oss svaret skyldiga. Liksom tankesmedjan Agora. Mycket handlar säkert om inkompetens, men inkonsekvensen är ändå graverande. Det är svårt att inte landa i slutsatsen att Pripp och Öhlander helt enkelt med greppet att anonymisera blogginlägg från personer de anser sitta på viktiga positioner, velat misstänkliggöra sina meningsmotståndare. Som det nu är skrivet skapas intrycket att de avslöjat något skumt med anknytning till stora organisationer, när allt de egentligen gjort är att utan källor citera skribenter med något att säga i debatten, om än i raljant ton, skämtsamt och en passant (vilket i sig strider mot Pripp/Öhlanders tes att CMR:s kritiker var väldigt engagerade i debatten). Den förklaringen stämmer dessutom med Pripp/Öhlanders genomgående och taffligt tendentiösa ställningstagande för Centrum mot rasism.

Andra grepp i boken är också högst tveksamma. Exempelvis anges bara bloggadressen som källa även för kommentarer till posterna från andra personer. Pripp/Öhlander verkar tro att kommentarerna är en reflektion av bloggarens egna åsikter, vilket långtifrån alltid är fallet. Ibland är det långtifrån uppenbart att de citerat en bloggkommentar och inte bloggaren själv. På sidan 61 står det exempelvis apropå debatten efter att Integrationsverket i en rapport kommit fram till att CMR inte fuskat med bidragen de fått:

”De som citerade Integrationsverket var ändå kritiska både mot verket och mot CMR. En kommentator skrev i anslutning till att resultatet av granskningen publicerats: ’Centrum mot rasism. Alla minns väl deras uppmärksammade attack mot glassarna Nogger Black och 88:an. Att mina skattepengar går till en sådan löjeväckande grälsjuk och kontraproduktiv organisation är en skam.’”

Not nr 94 efter det citerade uppger Roland Poirier Martinssons blogg www.rolandpm.com som källa, men det är inte Martinsson som skrivit det citerade stycket vilket man närmast måste vara Kremlolog för att lista ut (eftersom kommentarerna som tidigare tilläts numera inte ens syns) om man inte råkar ha honom i samma korridor och kan fråga.

Det var så jag upptäckte att Pripp och Öhlander förmodligen även har handplockat fakta för att passa sin tes.

När Pripp och Öhlander letade reaktioner på Integrationsverkets försök att rättfärdiga miljonrullningen till CMR hittade de alltså Martinssons bloggpost i ämnet. Men de valde att istället citera en av läsarkommentarerna, som fick representera ”de som citerade Integrationsverket”. Man undrar varför. Särskilt som själva bloggposten börjar med utgångspunkt i att folk från andra länder diskrimineras och har svårare att få jobb och bostäder i just Sverige. En av strategierna Pripp och Öhlander använder sig av för att misstänkliggöra CMR-kritikerna är nämligen att hävda att dessa inte kritiserar eller reagerar på etnisk diskriminering, utan bara kritiserar ”antirasisterna” och deras anklagelser om rasism. Likaså menar Pripp och Öhlander i sitt eget försök att förklara reaktionerna mot Nogger Black-bojkotten att detta ska ha varit ett försvar för ”svenskhet” – att CMR:s utspel ”stukar en svensk självbild” – men vad Martinsson gör är att påtala diskriminering och stuka den ”svenska självbilden”. Pripp och Öhlander har alltså valt bort ett blogginlägg som på två rätt centrala punkter går emot deras teser, för att istället försöka tillskriva skribenten vad som egentligen är en läsarkommentar.

Är det bara i min bok sådana här saker är rätt graverande?

Visst, det är bara några exempel, men det är å andra sidan vad jag kunnat upptäcka tack vare vissa förkunskaper, och delvis av en slump, vid en genombläddring. Säkert förklaras en del av slarv, minnesluckor och ett jobb som hafsats ihop med vänsterhanden, sådant som förlaget borde ha kollat upp om de haft något slags kvalitetskontroll. Å andra sidan har Pripp och Öhlander satt kvalitetsstämpeln av sina akademiska titlar och en föregiven vetenskaplig textgranskning på detta verk, vilket borde göra saken mer generande och graverande för alla inblandade.

(Vad har exempelvis Gösta Arvastson, Uppsala universitet, Jesper Fundberg, Malmö högskola, Lars Hagborg, Uppsala universitet, Victoria Kawesa, Linköpings universitet, Adiam Tedros, Göteborgs universitet, Johanna Uddhén, Uppsala Universitet och Per Wirtén (sic!), tidskriften Arena som alla i förordet tackas för ”ingående läsning” av detta alster, att säga i saken?)

Det stör mig inte att Pripp och Öhlander åt en socialdemokratisk tankesmedja tar ställning för Centrum mot rasism och deras ”utökade” definition av rasism. Tvärtom hade det varit hedervärt om de vågat vara öppna med sina sympatier. Upp till glasskamp, bara! De ohederliga metoderna stör mig däremot. Pripp och Öhlander har struntat i (minst) ett seriöst inlägg som problematiserar deras teser, och de försöker misstänkliggöra sina meningsmotståndare även med närmast barnsliga metoder som att undvika namn och referenser.

”Vi vill verka för ett debattklimat präglat av dialog och ömsesidig respekt.” avslutar Agora sin projektbeskrivning på häftets baksida. I fallet Pripp och Öhlander gick det väl ungefär som med framåtblickandet…