Farväl, mina vänner

”Skyll inte på Annie Johansson och Fredrick Federley” heter det på sina håll. Ändå är precis vad jag gör. Jag röstade inte för den sittande regeringen, jag vet att Fredrik Reinfeldt är en ogenerad maktsökare utan några skrupler eller principer. FRA-lagen är precis vad man kan vänta sig av en sådan person (fast riktigt så illa trodde jag ändå inte att det var). Jag vet också att riksdagen i allt väsentligt är en fårskock.

Men jag röstade på en person, Fredrick Federley, inte för att vi alltid tycker likadant, utan för att har var en modig person som jag visste skulle ha modet att säga ifrån om det skulle gå riktigt snett. Och jag gratulerade ytterligare en person, Annie Johansson, för att jag hade anledning att förvänta mig samma sak. Det är de som har svikit mitt förtroende, min beundran, min vänskap. Jo, jag är fullt medveten om att riksdagen är en annan typ av bana än att vara åsiktsmaskin. Jag blev därför bara lite irriterad när Annie skrattade bort det myckna förmynderiet på folkhälsoområdet senast vi pratade med att ”någonstans måste ju kristdemokraterna få ställa till det, och där gör de inte så stor skada”. I riksdagen måste man välja sina strider.

Just detta fyllde mig med tillförsikt inför FRA-beslutet. Ingen annan fråga har ju engagerat Annie Johansson och Fredrick Federley mer än striden mot storebrorssamhället och för integritet. Det var deras strid, långt mer än mitt eget sena (och mycket obehagliga) uppvaknande för någon vecka sedan. Därför fanns det inte på kartan att de skulle svika, sälja ut sin integritet och allt de lovat väljarna mot lite kosmetiska förändringar och 15 minuters positiv mediebevakning innan sanningen om vad en ”återremittering” är uppdagades. Dessutom trodde jag fåfängt nog att min och alla andras uppvaknande och upphävda röster faktiskt skulle betyda någonting, att min höga skattning av Fredrick och Annie på något sätt skulle vara besvarad.

De visade att jag hade fel. Detta svek kan jag inte annat än ta personligt. Det var min röst, mitt förtroende och min höga aktning de valde att ignorera, ja till och med stampa på med en liten medial piruett de hoppades att jag och andra skulle gå på. Annie drog till och med in Dagny Taggart, fast hon visste att hon var Gail Wynand. Den slutliga förolämpningen kom på Fredricks blogg där jag får läsa att ”De allra flesta som har röstat på oss ger idag ett erkännande till insatserna vi har gjort.” För min del kan jag bara säga, Fredrick, att ni sålt er alldeles för billigt, i stort sett gratis, i den fråga där ni investerat er huvudsakliga trovärdighet. Jag ser i kommentarstråden att de flesta tycker som jag.

Tiden läker många sår och jag är väl medveten om att hårda ord som yttrats verkat dramatiska i efterhand. Jag känner inte annorlunda för de karaktärsstarka och modiga liberaler jag en gång lärde känna och uppskatta, och jag träffar dem gärna igen. Till dess betraktar jag mig vara två nära vänner fattigare. Jag har raderat länkarna till vänster, sagt upp facebookkontakten och mailat ett sista mail med ungefär denna innebörd. Barnsligt kanske, men man leker inte med mina känslor och sympatier hur som helst.

Så Annie & Fredrick. Hoppas ni finner er väl tillrätta bland era nya vänner i maktens korridorer, hälsa Mr Thompson och Dr Robert Stadler. Hoppas du trivs i din nya roll som posterflicka för massövervakningslagen, Annie, och du, Fredrick, bli inte allt för förvånad när du åker ur riksdagen med dunder och brak 2010, makten gillar inte heller velputtar, särskilt inte velputtar som drällt bort sin unika väljarbas. Innan dess kan du kanske springa förbi Gunnar Axén, en kille med liberala ideal som skulle in och förändra, han skulle bara klättra lite till på karriärstegen först. Han sitter fortfarande någonstans där i korridorerna och väntar på att tillfället ska dyka upp. Passa på att döpa om ”Liberala gruppen” till något mer adekvat. Vad sägs om ”Lydiga gruppen” så slipper ni byta initialer? Fast det rör inte mig, jag har gått ur.

(P.S. Jag ser att det finns en elakhetsgrupp mot Federley på Facebook, men den betackar jag mig för. Har ingen lust att vara elak, jag är bara ledsen och besviken. Dessutom tycker jag inte att Johannes Forssberg som startat gruppen är särskilt mycket till liberal han heller.)