Filmtajm
Min dokumentärfilm som gick på TV8 2006 ”Trubaduren – med uppenbar känsla för ironi” har nu lagts upp på Youtube. Enjoy!
Trubaduren – med uppenbar känsla för ironi
Trubaduren – med uppenbar känsla för ironi är en film om Mats Hellberg, som blivit lite av rockstjärna genom att spela in åtta skivor med låtar om favoritlaget AIK, inte minst om dess fans och kombattanter.
Med hans egna ord var ambitionen när han började ”att driva med medias bild av ’den hemske huliganen’.” Med musiken skildras supporterkulturen på läktarna, inklusive en hotfull mediebild av AIK och Black Army som de flesta initierade vet är otroligt överdriven. Själv menar Trubaduren att låtar om smockor och fylla är en direkt form av humor som till och med små barn kan tycka är rolig.
Dominerande i Trubadurens texter är inte minst förklenande omdömen om motståndarlagen och dess supportrar. Han sjunger om att ’Hata Göteborg!”, liksom om ”apor” och ”pundare”. Antagonisterna verkar dock inte ta illa vid sig. Tvärtom tycker Hammarbysupportern Mikael Hällbom att Trubaduren varit fyndig och att hån av motståndarna hör hemma på läktaren. Antagonismen är inte på liv och död, men det förstår inte alltid medier eller fotbollsförbund.
Fotbollen och dess läktarkultur blir inte sällan metaforer för livet och samhället i stort. I svensk debatt har fotbollshuliganer lyfts fram som ett slags stilbildare för manligheten och dess påstått våldsamma natur. Feminister har inför sommarens VM förknippat fotbollspubliken med bordeller och sexslaveri. I den här filmen visas andra sidor av läktarlivet, en bild som inkluderar glädje, gemenskap, kreativitet, entreprenörskap och inte minst en stor dos humor och självdistans. För visst måste man få håna varandra?
I filmen medverkar även AIK-spelarna Daniel Tjernström och Mats Rubarth.
Från SvenskaFans.com.
Rikard Fukt
november 27, 2010 @ 6:42 e m
Kruxet är väl att det inte är ”på liv och död” för de flesta supportrar, men att det likväl blir på liv och död understundom när respektive lags puckon drabbar samman. Jag vet inte om det är myt eller sant att Solna har fler dito än andra. Men visst blir mediebilden skruvad när problem är det enda man kan skriva om. Lite som om invandrare fast tvärtom. Men bara för att det finns ett mediaproblem betyder det ju inte att avarterna inte är ett problem.
Och visst kan man håna varandra, men om vissa hånar och andra bankar på, bör man inte fundera på om och hur man skall håna då? T ex att tona ned hatet och våldsretoriken och fokusera de lite fyndigare passagerna istället?