Förändringskandidatens sanna jag

Hos Virginia Postrel hittar jag ett utdrag ur Barack Obamas Dreams from my father. Där framträder en i ordets sämsta bemärkelse konservativ världsuppfattning:

”I imagined those same Indonesian workers ten, twenty years from now, when their factories would have closed down, a consequence of new technology or lower wages in some other part of the globe And then the bitter discovery that their markets have vanished; that they no longer remember how to weave their own baskets or carve their own furniture or grow their own food; that even if they remember such craft, the forests that gave them wood are now owned by timber interests, the baskets they once wove have been replaced by more durable plastics. The very existence of the factories, the timber interests, the plastic manufacturer, will have rendered their culture obsolete; the values of hard work and individual initiative turn out to have depended on a system of belief that’s been scrambled by migration and urbanization and imported TV reruns. Some of them would prosper in this new order. Some would move to America. And others, the millions left behind in Djakarta, or Lagos, or the West Bank, they would settle into their own Altgeld Gardens, into deeper despair.”

Glorifiering av tidigare generationers hårda, monotona kroppsarbete ihop med avfärdande av den moderna tekniken som ”importerade TV-repriser” (rinnande vatten, tandvård, elektricitet och tempererad inomhusluft är så lätt att ta för givet när det väl finns). Migration och urbanisering som hot mot gamla tiders värderingar (är inte det vad som fått sexuella och etniska minoriteter, liksom en högre andel kvinnor än män att med glädje lämna landsorten för storstaden? Utöver möjligheten till bättre jobb och nya kontakter.) Till detta villfarelsen att det bara är några på toppen som blir rika, och miljoner fattiga och utslagna i processen. Det är knappast vad vi sett i västvärlden eller de asiatiska tigerekonomierna. Tvärtom, den första familjens slit i en sweatshop får i efterhand mening genom att det gav möjlighet att utbilda nästa generation till ett bättre liv och en bättre karriär. Så ser resan ut. Men den missar Barack Obama i sin nostalgiska tillbakablick.

Det kan tyckas paradoxalt att kandidaten som gått till val på ”förändring” tycks hysa en så djup motvilja mot just detta. Men vad Obama är emot är de spontana förändringar som berikar människors liv, från handel till migration. Han vill kontrollera och styra de förändringar som tillåts ske. Det förklarar motståndet mot frihandel och en dynamisk ekonomi. Det förklarar valet av en politisk karriär. Dessvärre.