Förbud och lärdomar

Den bisarrt benämnda frihetstiden innebar bland annat ett beslut om brännvinsförbud 1756. Staten lät konfiskera hela 169 132 kända brännpannor, som förvarades i kyrktorn och rådhus. Import av mumma, öl, brännvin och vin belades liksom många andra varor med importförbud, främst av merkantilistiska skäl.

Som så ofta vid förbud verkade det till en början fungera. Rapporter om minskat drickande, minskad brottslighet, bönder som reste sig ur sjukbäddar där de legat och småsupit och lugnare, tystare vägar och offentliga platser finns registrerade. Med tiden blev dock efterlevnaden allt sämre, detta redan efter 1758 års goda skörd. Statliga propagandainsatser mot supande hjälpte inte. Oroligheter 1765/66 ledde till att bondebefolkningen återgavs sin rätt till husbehovsbränning.

Nationalekonomen Johan Fischerström (1735-1796) skrev med detta misslyckade förbud i åtanke några maximer om lagstiftning som än idag är ett mönster av klokskap:

Då en lag skall utgifwas, bör det utan twifvel noga tillses, om den kan sättas i behörig werkställighet.

Man bör hafvwa ett wist hufwudsakeligt ändamål i sigte och wara öfwertygad, at den Lag som stiftas, är rätta medlet att winna berörde ändamål.

Ej bör någon lag stadgas, hwars werkställighet endast på människors dygd och redlighet ankomma må.

Kan lagen upprätthållas? Leder lagen till sitt stadgade syfte och är lagstiftning rätt metod? Undvik moraliserande och symbolisk lagstiftning. Se där tre grundläggande maximer som skulle göra underverk än i våra dagar.

(Källa: Mäntylä, I Brännvinets användning och dess betydelse under frihetstiden. Ur: Skog och brännvin. Universitetsförlaget, Stockholm 1984. Citerad i Helling, Stig (1987) Från mjöd till Martini.)