Fråga folket

Det var ingen slump att Tysklands Angela Merkel, när hon inledde slutförhandlingarna om EU:s till fördrag omdöpta konstitution, valde att ”benchmarka” denna mot två diktaturer:

”Kina skrattar ihjäl sig, Putin gnuggar händerna och världen undrar om EU inte har viktigare saker att förhandla om än nya röstvikter och dussintals ändringsförslag till EU:s nya fördrag. Låt oss alltså få det avklarat en gång för alla.” (SvD 070621)

Stackars EU-ledare som inte har (haft) lika lätt att gå till beslut som Putin och det kinesiska toppgarnityret. Tråkigt bara att EU-konstitutionen, och sättet den drivits igenom på, tar oss så mycket närmre Merkels jämförelseobjekt.

EU-fördraget ökar godtycklig och överstatlig politisk makt och borde av dessa sakskäl stoppas i papperskorgen. Men det riktigt kusliga med EU och konstitutionen är den totala bristen på demokrati. Konstitutionen kom till genom att helt enkelt strunta i all opposition. Först i det konventsförfarande som under sken av öppenhet och bredd lät en liten elit under ledning av Giscard D’Estaing handplocka de (överstatliga och maktexpanderande) förslag de gillade och strunta i resten, inklusive invändningar mot att alls lägga fram ett konstitutionsförslag.

Sedan genom att strunta i att väljarna i två länder röstat nej (liksom att väljarna i flera andra länder, däribland Sverige hade röstat nej om vi bara fått chansen). Det resulterade i en ”tankepaus” och därefter ändrade man lite namn på saker. En förvanskning som tas till intäkt för att inga folkliga mandat bör sökas för ratificering av det nya förslaget, trots att det snarare verkar utöka EU:s befogenheter ytterligare.

Detta tänkande präglar mentaliteten i Bryssel. Så här skrev jag i en tidigare artikel om EU-konstitutionen:

”Det verkar vara en av EU:s grundläggande svagheter att det verkar stört omöjligt att bli av med idiotier som en gång stoppats in i maskineriet. Hur uppenbara de än är. Jordbrukspolitiken är kvar decennium efter decennium. Senast hette det att den skulle minska när östländerna ansluts, men istället kommer den att svälla för varje år som går. Försöken att införa en gemensam valuta ledde till havererade växelkursprojekt på 70-talet och början av 80-talet. Sedan grävdes förslaget upp och havererade återigen under 90-talets början. Då dömdes valutaunionen ut av bedömare som trodde att en närmast enig ekonomkår eller ovilliga befolkningar skulle bli lyssnade på och projektet därmed begravas. Ändå infördes euron av envetna byråkrater och prestigetyngda politiker.

Och nu hemsöks vi alltså genom grundlagsförslaget av tidigare EU-toppmötens förflugna ord om harmoniserad socialpolitik, samordnad ekonomi och en utrikespolitik dikterad av Frankrike och Tyskland.

… EU har hittills inte låtit sig hindras av negativa utslag i folkomröstningar. Det enda som händer är att folket får rösta igen, som i Danmark och Irland.”

Till denna dystra lista kan alltså vi sedan i somras lägga, att numera får folk som röstat nej till att utöka EU:s maktbefogenheter inte ens rösta om igen. Nyheter från Bryssel kommer till oss i form av ”an offer you can’t refuse”. Det må gå långsamt, men riktningen mot att EU ska få mer makt och fler befogenheter är utstakad och alla som ifrågasätter den saknar röst, bildligt och bokstavligt.

Detta gör att vänsterpartiets nystartade kampanj Fråga Folket för en folkomröstning om EU:s nya grundlag till den ur demokratisynpunkt mest angelägna politiska kampanjen sedan avsättandet av Perssonregimen. Som liberal bär det mig naturligtvis emot att erkänna detta, men vad annat finns att göra när mina egna politiska företrädare är på väg att köra över de väljare som gav dem mandatet att regera landet? I EU-frågor har det länge funnits en tydlig diskrepans mellan den politiska eliten och det folk som väljer dem, och man ska minnas att regeringen i valrörelsen 2006 inte sökte något mandat för att driva igenom konstitutionen.

Som maktlös är det lätt att resignera, det är därför EU-frågor känns så trista. Åtminstone för alla som inte jublar över att EU finns i våra kylskåp och butikshyllor. Men lösningen ligger inte i resignation, utan i att kräva makten åter från Bryssel. En folkomröstning som fäller en i grunden feltänkt konstitution vore en bra början. Och vill man inte stödja vänsterpartiets kampanj, finns Moderata Ungdomsförbundet och Medborgare för folkomröstning på den borgerliga kanten. Liksom junilistan. Även folkpartisten Olle Schmidt har insett att demokratin inte kan negligeras och vill ha folkomröstning, fast han är för överstatsfördraget.

Kampen är inte förlorad.