Gamla artiklar: Adlar lidandet

Text till kulturmagasinet Voltaire om det orimliga i att beundra falska skojare som Moder Theresa.

Har man mer rätt om man har lidit? Är man en bättre människa? Ställer man frågan rakt ut skulle de flesta nog förneka att det är så. I så fall skulle ju barn må bra av stryk, och ingen sak vore så rättfärdig som självmordsbombarens, en uppenbart absurd och rent osmaklig position. Ändå är det i så många andra och mer försåtliga sammanhang upphöjt till högsta moral att lida – att straffa sig själv med oönskade val som inte ger personen någon belöning. Eller straffa andra genom att anklaga dem för att inte ha lidit nog. Och det är just lidandet som räknas, inte om man gör tillvaron bättre för andra.

***

En överdrift? Jag tror dessvärre inte det. Låt oss ta ett uppenbart exempel, Moder Teresa. Denna kvinna översköljdes med priser och utmärkelser, inklusive Nobels Fredspris 1979, och hon kanoniserades som helgon av den katolska kyrkan 2003 rekordsnabbt efter hennes död 1997. Hon nämns än idag som en förebild och något av den snällaste människan i världen.

Inget kunde vara längre från sanningen. De hem för döende som drivs av Moder Teresas Välgörenhetsmissionärer lider av konstaterade brister på mediciner och särskilt på smärtstillande medel. Syftet är inte att bota sjuka eller minska lidande. Omhändertagandet är självvalt primitivt och amatörmässigt. De enorma penningsummor som Välgörenhetsmissionärerna samlat in har huvudsakligen gått till att anlägga kloster, och till Vatikanens bankvalv. Moder Teresa själv bejakade andras smärta och elände. Fattigdomen var inget som skulle avhjälpas, utan en dygd att uthärda. Likaså smärta. En känd anekdot är när Moder Teresa till en cancersjuk patient i svåra plågor sade att ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig.” Svaret, ”Då önskar jag att han slutade”, fick henne inte att vekna.

Sant är förvisso att Moder Teresa levde enkelt och utan stora åthävor. Och led gjorde hon av det liv hon valt. I femtio år sökte hon den gud hon sade sig tjäna och älska, enligt korrespondens med höga katolska företrädare som nu gjorts tillgänglig. Moder Teresa fann aldrig någon gud, bara ”mörker”, ”ensamhet” och ”tortyr”. Hon talade om sitt leende som ”en mask” och kommenterade hennes föregivna kärlek till gud som hon talade om på möten som ”hyckleri”.

Moder Teresas liv och gärning är en enda orgie i lidande, för andra och för henne själv. Just för detta hyllas hon av katolska kyrkan. Postulator Flavio Capucci skrev i samband med kanoniseringen 2003:

”Det är inte bara mot konsumtionssamhället som hon uppreser sig; inte heller är hennes ideal av allmänt filantropiskt slag och hon försvarar inte endast deras värdighet som inte äger något. Istället är hon exempel på en iver att föra fram fattigdomens kompromisslösa dygd, som inte ens vill ta emot de minimala bidragen som utvecklingsländerna ger till socialt skydd av de sämst lottade. … Hennes kärlek till fattigdomen är ett rejält slag mot flykten från smärta och hågen till bekvämlighet som de tekniska framstegen i västvärlden har vant oss vid.” (min kursivering)

Katolska kyrkan berömmer alltså ”kärleken till fattigdomen” och skiljer denna gärning från att hjälpa andra och att se till enskilda människors värdighet. Capucci hånar ”flykten från smärta” i den civiliserade världen, liksom ”utvecklandet av tjusiga sjukvårdsprogram”. Samma skribent hyllar Moder Teresa för att hon själv led av sin gärning:

”År 1956 anförtrodde hon till ärkebiskopen av Calcutta: ’Jag vill bli glädjens apostel.’ Men ödet ville att hon skulle bli tvungen att genomföra detta apostolat i ångesten över Guds frånvaro som hon fann outhärdlig.”

Hur kommer det sig då att Moder Teresa bland allmänheten ändå ses som en snäll tant som ödmjukt tjänade de fattiga? För att hon levde enkelt och självuppoffrande. Därför har hon helt enkelt med detta liv antagits göra gott för de fattiga, trots alla bevis om motsatsen. Folk som skulle rygga tillbaka inför Moder Teresas verkliga gärning, ett outhärdligt liv i lidandets tjänst, har valt att låta sig luras om hennes godhet och upphöjdhet på basis av att hon straffade sig själv.

***

Detta är ett mönster som går igen. Även i den mer sekulära moralfilosofin finns en lidandekult. Immanuel Kant menade att bara det man gjorde av ”plikt” och inte av ”böjelse” – bara att göra det man verkligen inte vill göra och utan tanke på framtida belöningar – har moralisk halt. Kant skriver exempelvis i Grundläggande av sedernas metafysik:
”När … motgångar och en hopplös sorg fullständigt borttagit lusten att leva, när den olycklige, stark till själen och mera upprörd över sitt öde än försagd eller nedslagen, önskar sig döden och dock bevarar sitt liv utan att älska det – icke av böjelse eller fruktan, utan av plikt – då har hans maxim en moralisk halt.”

Bara om du hatar att leva, är det moraliskt att leva. Det låtar naturligtvis absurt som ett påstående rakt ut, och är det också. Men det finns en halvsanning att dölja det bakom. Alla vet att framgång och långsiktig måluppfyllelse kräver att man är beredd att försaka mycket av det som är nöjsamt för stunden. Människan kan inte leva ett lyckligt liv genom att bara ge efter för stundens lockelser och glädjeämnen, utan vi måste planera och agera långsiktigt. Målmedvetet kreativa människor har inte sällan gjort stora uppoffringar för att uppnå ett större mål som gjort mödan värd. Denna insikt är vad som utnyttjas. Ta målet och placera det bortom vår jordiska tillvaro, och du har lagat ett recept för död och lidande på jorden. Så lockar exempelvis Irans president Ahmadinejad folk till sina självmordsstyrkor genom att beskriva självmordet i jihad som en etisk och estetisk fulländning (det som lockar desperata människoskaror är dock ofta den utlovade pekuniära belöningen till deras nära och kära). Eller förkunna som Kant att målet för din strävan inte är ditt att välja, att det är att följa en plikt för pliktens egen skull. Då har du också dömt människan till glädjelöst slit.

***

Denna moral är vida spridd, om än inte vida praktiserad. Även till vardags tenderar moralen att uppfattas som något som nödvändigtvis måste innebära lidande. Vanligtvis innebär det inte annat än att anständigt folk håller sig ifrån moralen. Ingen avundas helgonen. Det blir egentligen bara frestande att ta fram den där standarden när man vill ta ner någon. Cynikern kan alltid hitta någon inkonsistens att förlöjliga. Den som söker makt över andra någon svaghet att fördöma och utnyttja för att kräva bot och bättring. Det är betydligt fler som av intresse, illvilja eller intellektuell lättja håller moralens lidandekult vid liv, än som har avsikt att praktisera den.

Det gäller inte bara religiösa tokar och knastertorra akademiker. I det offentliga livet trumfar lidandet ofta andra förmågor. Minns du republikanernas presidentkandidat 2008 John McCain? Minns du någonting om denne senator så är det förmodligen att han torterades i Vietnam, där han satt i flera år. McCain är även känd som en gladlynt och skämtsam fritänkare. Men han är aldrig var allvarligare än när han återvänder till att han en gång uthärdat fruktansvärd tortyr i ett Vietnamesiskt fångläger. Han ställde det gång på gång mot att andra fått ha det trevligt eller till och med att de åstadkommit saker i livet.

Han utnyttjade det när han sökte bli senator för Arizona, och någon invände att han inte bott där länge nog för att representera delstaten. Svaret har upprepats som legendariskt:

”Okej, kompis. Jag tillbringade 22 år i flottan. Min far var i flottan. Min farfar var i flottan. Vi militärer tenderar att flytta runt en hel del. Vi fick bo på olika ställen i landet, och på olika ställen i världen. Jag önskar att jag, som du, hade haft lyxen att växa upp och leva och bo hela mitt liv på ett trevligt ställe som First District i Arizona, men jag gjorde annat. I själva verket, när jag tänker efter, har jag nog aldrig levt så länge på samma plats som i Hanoi.”

I det republikanska provvalet snäste McCain av en av sina konkurrenter, affärsmannen Mitt Romney, med att han gjort saker ”av patriotiska skäl, inte för profit”, alltmedan anhängare som William Kristol i New York Times ekade att medan Romney reste till Frankrike som missionär och studerade juridik och företagsekonomi vid Harvard i slutet på 1960 och början av 1970-talet så levde McCain inte det goda livet i landets huvudstad, han var ”uppbunden vid den tiden”. Med andra ord: lidande trumfar välgörenhet och god utbildning.

Att den som torterats i fångläger förtjänar vår fulla sympati är en självklarhet. McCain uthärdade dessutom mer smärta än mänskligt fattbart hellre än att ställa upp på Vietnamesernas krav på bekännelser vilket är beundransvärt. Men är det meriterande? För att åstadkomma vad då? Och är det verkligen mer meriterande för att leda landet än att förkovra sig på högsta nivå? Inte om man tänker efter. Ändå fungerar det att dra upp lidande som ett trumfkort mot att andra varit nöjda och haft det bra, ett trumfkort som raderar och raserar allt vad gott de kan ha åstadkommit.

***

Så här är det på område efter område. Varför hyllas Albert Schweitzer för att ha startat ett sjukhus i Afrika mer än Bill Gates som skänkt mer än någon annan person till välgörenhet, nog för tusentals sjukhus? Därför att Schweitzer gav upp sin karriär som kompositör och musiker för att vid 30 års ålder mödosamt skola om sig till läkare för att personligen ”tjäna mänskligheten”, medan mångmiljardären Gates förvisso skänkt bort stora delar av sin förmögenhet, men lever gott på det som är kvar och dessutom verkar lycklig och målmedveten i sin filantropiska gärning. Enligt alla objektiva mått har Gates gjort mer gott för andra, tjänat mänskligheten bättre, Schweitzer har bara lidit och offrat mer. Ändå är det Schweitzer som ses som det etiska föredömet och som fått Nobels fredspris (1952). Gates kan enkelt avfärdas med att han hade kunnat göra mycket mer, eftersom han uppenbarligen inte lider.

Eller ta det faktum att politiska grupper som kämpar och offrar sig i kampen anses ha mer rätt. Så anses exempelvis inte civil olydnad vara ”riktig” sådan om inte förövaren står beredd att ta det stipulerade fängelsestraffet. Men om lagen är orimlig är ju hela poängen att det påbjudna straffet också är det, så varför ska den som tar straffet anses mervärdig? Ändå finns ett romantikens skimmer kring fängelsestraff av politiska skäl. Och den som inte offrat något, kan förvänta sig föga sympati för sin politiska sak.

Sak samma gäller martyrskapet. Politiken älskar sina martyrer, de som dog för en rättfärdig sak, eller åtminstone i kampen mot något orättfärdigt. När debatten om kommunismens brott tog fart i slutet på 1990-talet gav Ung vänster ut boken Utan heder där en bärande berättelse var att lyfta fram de unga kommunister som åkte till Spanien och dog i kampen mot fascismen (medan meningsmotståndarna stannade hemma och hade det bra, känns tongångarna igen?). Den döda ynglingen på fotot eller i berättelsen om den rättfärdiga kampen kommer aldrig att vinna den, ta makten och sitta som diktator i femtio år, eller leda exekutionspatruller och skicka politiska motståndare i fängelse. Detta trots att vi ledda av bevisen i sak kan veta eller tro att vid seger skulle många av dessa personer vara diktatoriska och samvetslösa. Så hyllas även Trotskij eller de anarkistiska upprorsmännen vid Kronstadt eftersom de låter revolutionären fortsätta drömma om ett bättre slut, ett klokare styre, samtidigt som de kan tala om det högsta av offer för den rättfärdiga saken, döden. Döden är ren och ädel och låter vårt romantiska sinnelag fylla i ett bättre slut.

***

Det finns alltså gott om skäl till varför lidandekulten hålls vid liv, som ett mått både på rättfärdighet och moral. Problemet är bara att dessa skäl är allt annat än trevliga, snarare cynism och kontrollbegär. Hjältarna är med förlov sagt inte särskilt trevliga och inspirerande de heller. Framför allt bidrar lidandemoralen till att göra ner och förringa allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till välståndsskapande och nya upptäckter. Inget av detta har lidande som en konstruktiv komponent. Tvärtom finns ett empiriskt välbelagt samband i stort och i smått mellan lycka, kreativitet och generositet. När några forskare 1987 gav små oväntade gåvor som en liten godispåse noterade de att personerna blev glada av detta, men även bättre på problemlösning och intellektuella uppgifter och mer benägna att dela med sig. Kreativitet och glädje, liv och produktion, är alltså välviljans grund – inte offervilja, lidande och martyrskap.

Filosofen Ayn Rand menade att detta är grunden för att utmana den 2000-åriga tanketradition, tillbaka till Jesu lidande på korset. Vi förundras och förfäras med rätta över extrema självbestraffningar – från självmordsbombare som försakar livet i kamp mot västerländskt leverne, till tonårsflickor som skär sig själva – men funderar mer sällan över det destruktiva i den grundläggande värderingen av lidande. Det borde vi göra. Rand förespråkar en moral som inte ser det egna självförverkligandet som motsatt andras självförverkligande och lycka; att en rätt och rationellt förstådd egoism ligger i varje människas intresse. Det är dags att i grunden göra upp med synen på lidande och bestraffande av sig själv som meriterande och gott.