Gamla artiklar: Alltid med minoriteten

En introduktion till Frederic Bastiat till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Frankrike.

Indignationen var ljudlig i diskussionsklubben i Mugron, en liten by i sydvästra Frankrike, en kväll i början av 1840-talet. Den engelske premiärministern Robert Peel hade enligt tidningarna kallat Frankrike för en andra klassens nation, en skamlös fräckhet som underblåste välutbredda antiengelska känslor, känslor som riktades nu mot en närvarande person.

Frederic Bastiat (1801-1850) var en drygt fyrtioårig jordbrukande godsägare, eller ”gentleman farmer” som det mer fångande engelska uttrycket lyder, som fram till dess levt ett tyst liv. Han var betydligt mer begiven på de teoretiska studier inom ekonomi, politik och poesi han ägnat sig åt, än på den affärsrörelse han ärvt av sin bortgångne morbror (föräldrarna dog tidigt), och som flerspråkig med bland annat engelskkunskaper både nyfiken och sympatiskt inställt till vad som hände tvärs över kanalen. Därför fick han klä skott för vad ”hans engelska vänner” nu hittat på.

Sin vana trogen gick Bastiat till källorna innan han gick i svaromål. Han beställde gamla nummer av engelska tidningar för att kontrollera premiärminister Peels tal, och kunde konstatera att det var en illvillig fransk översättare som helt enkelt lagt in ”som Frankrike” i ett resonemang Peel förde om att en åtgärd skulle reducera Storbritannien till en andra klassens nation. Bastiat återvände med sina fynd till diskussionsklubben och vann diskussionen.

Men det var några andra artiklar i tidningarna som skulle fånga hans uppmärksamhet. I England hade Manchesterliberalerna Richard Cobden och John Bright startat en rörelse för frihandelsreformer och mot spannmålstullar som fördyrade brödet för folkflertalet för att berika ett fåtal godsägare. Bastiat som länge varit kritisk mot tullarnas fördyrande av varor och sett den förlust det innebar för den närliggande födelse- och hamnstaden Bayonne med omnejd hade funnit sitt kall. Han skulle starta en frihandelsrörelse på hemmaplan, i Frankrike. Resten är historia.

Frederic Bastiat kom under de sex sista åren av sitt liv att författa en lång rad pamfletter och böcker, redigera tidningen Le libre exchange, leda den franska frihandelsrörelsen och representera sin region som parlamentsledamot. Han var ekonom med politisk-filosofisk grund och kom med sin retoriska slagfärdighet att få ett enormt inflytande i intellektuella cirklar världen över för sin plädering mot tullar och handelshinder, sitt budskap om människans rätt till oinskränkt frihet, sin syn på ekonomin som en intresseharmoni mellan människor som agerar i eget intresse och som kritiker av staten som ”den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”.

När Frankrike och England 1860 slöt det frihandelsavtal som skulle bli startskottet för en era av frihandelsavtal mellan länder var undertecknarna för England Bastiats gode vän och inspiratör Richard Cobden och för Frankrike, Bastiats lärjunge Michael Chevalier. Frihandelsföreningar bildades i Tyskland, Belgien, Spanien, Italien och Sverige, där en av de första åtgärderna vanligen blev att översätta Bastiats skrifter.

***

Bastiat blev dock inte särskilt inflytelserik i sitt eget hemland. Det är talande att Michael Chevalier kom i kontakt med Bastiats idéer vid ett besök i USA. Den frihandelsrörelse han drog igång vann förvisso genomslag och fick ett antal tidningar att ändra sin protektionistiska policy, men den dog som organiserad rörelse redan i revolutionens 1848, något år efter att den bildades. Och som parlamentsledamot konstaterar George Roche i sin biografi Free markets – free men, att liberalen Bastiat ömsom röstade med den militaristiska, nationalistiska och protektionistiska högern, ömsom med den utopiskt socialistiska vänstern, men alltid med minoriteten. Han pläderade med samma glöd för fackföreningars rätt att organisera sig och mot näringslivsintressenas ”socialism” i form av handelshinder och monopol för att gynna dem själva på andras bekostnad som mot socialisternas försök att avskaffa äganderätten och använda lagen för att påbjuda broderskap, utbildning och moral via statens tvångsapparat.

När Bastiats gamle vän Alphonse de Lamartine bildade regering 1848 erbjöds han en plats i regeringen. Lamartine sade sig vara till hälften influerad av Bastiat, men till dennes vurm för frihet i handel och affärer ville han lägga broderskap. Bastiat avböjde regeringsinviten med invändningen att den andra halvan förstör den första. Den som i lag vill påbjuda broderskap använder ett tvång som går emot den fria associationsrätt som låter människor komma samman på precis de vis de själva önskar.

Denna kritik utvecklade Bastiat i en av sina mest kända essäer Lagen, där han menar att lagen har perverterats till att motverka sina syften att skydda varje människas frihet. När rösträtten utsträcktes gick man från ett orättfärdigt system där fåtalet plundrade allmänheten, till ett annat orättfärdigt system av allmän plundring. Det Frankrike som så älskade frihetstanken lurades att svika den. Bastiat såg två orsaker, dels irrationell egoism, att grupper och individer velat berika sig på andras bekostnad, och dels falsk filantropi, tron att utbildning, moral eller omsorg om fattiga lämpar sig bättre i statlig regi, genom att lagen tvingar människor att finansiera detta och därmed kommer att kontrollera en verksamhet som människor utför bättre på egen hand och i frivillig samverkan med andra.

Bastiat pläderar mot synsättet att det är staten, politiken, lagarna som måste sätta fart på en mänsklighet som inget gör i väntan på order och ses som en massa att knådas och formas av makthavaren. Detta synsätt genomsyrar hela den franska tanketraditionen från Montesquieu till Rousseau, till Proudhon. Än idag sätts i debatten likhetstecken mellan att ”göra något” och att lagstifta. Den som exempelvis skänker pengar till Naturskyddsföreningen köper därmed inte miljöförbättrande åtgärder, utan vad föreningen lovar är att de ”kan tvinga politiker och makthavare att lyssna”, det är de senare som förväntas att faktiskt göra något för att förbättra miljön.

Mot detta invänder Bastiat att människor hela tiden agerar i det privata och på marknaden för att undanröja hinder och förbättra sin tillvaro; det behövs ingen statsmakt för att säga åt ett kustnära folk att resa och handla med andra, eller ett folk med bördiga jordar att odla dessa. Eller, för att ta ett dagsaktuellt exempel, för att få folk att förbättra sin miljö; det sker hela tiden effektiviseringar, aktiva konsumentval och utveckling av ny teknik. Och tvärtom gör staten ofta fel när den försöker lägga sig i vad folk ägnar sig åt.

***

Bastiat fick större inflytande utomlands, inte minst i Sverige. Sommaren 1850 kom vår förmodligen största statsman Johan August Gripenstedt under en resa i Frankrike i kontakt med Bastiats idéer, som han sedermera implementerar som finansminister i det systemskifte som på kort tid gav Sverige näringsfrihet, frihandel, fri rörlighet och demokratiska reformer. Dessa förändringar lade grunden för en välståndsutveckling som tog Sverige från ett fattigt land i Europas utkant till ett av de rikaste i världen hundra år senare.

Den liberala tidningsmannen Lars Johan Hierta var en annan känd Bastiat-anhängare, och kunde skriva berömmande att ett riktigt bra riksdagsanförande ”skulle ha hedrat själve Bastiat”. I själva verket var Bastiat ingen stor talare. Under hans år i parlamentet var han redan hårt tärd av den tuberkulos som inom kort skulle ta hans liv, och det finns många referenser i text och transkriptioner till hans svaga lungor och han hade svårt att alls göra sin stämma hörd i larmet. Han var heller aldrig någon folktalare utan trivdes bäst med en publik på en person.

Bastiat var också en av inspiratörerna för det uppsving som marknadsliberala och frihandelsvänliga tankar fick under 1980- och 1990-talet. Han var en personlig favorit för både Ronald Reagan och Margaret Thatcher, medan det sägs att den senare vid ett statsbesök i Frankrike med förtjusning nämnde Bastiat för oförstående värdar som inte visste vem hon pratade om. Så kom också nyutgåvorna av Bastiats verk under senare delen av 1900-talet främst på engelska, genom en amerikansk tankesmedjas försorg.

***

Som ekonomisk pedagog har Bastiat förmodligen få övermän. Hans första verk fick titeln Ekonomiska sofismer, där han med liv och lust ägnar sig åt att riva ner ekonomiska vanföreställningar. Han använder gärna greppet reductio ad absurdum, att använda motståndarens argument till en absurd slutsats. I en av de mest kända essäerna kräver ljustillverkarna i en petition skydd mot en överlägsen och därför orättvis konkurrent som dumpar priserna och därmed berövar industrin affärer och landet arbetstillfällen. Konkurrenten är solen, och ljustillverkarna kräver att fönster sätts igen och springor tätas så att de får en chans att sälja mer av sina produkter. Det är en kort och förödande drift med företagens tendens att ropa på skydd mot bättre och billigare konkurrenter och med alla argument som anförs. Många noterade i juli 2007 likheterna när fyra stora europeiska ljustillverkare uppvaktade EU med krav på tullar som skulle skydda dem mot konkurrensen från billigare ljus tillverkade i Kina och Vietnam. Skrattet fastnade dock i halsen när EU valde att gå tillverkarna till mötes och fördyra stearinljusen för EU:s konsumenter.

Den ständiga fråga Bastiat återkommer till är att om vi kan få något till mindre arbete istället för mer, om vi exempelvis kan köpa billigare ljus från Kina och köpa något annat för pengarna vi därmed sparar, varför inte göra det och få både ljus och något annat? Så blir vi rikare. Detta ”något annat” driver ofta kritiker till vansinne. ”Vad då? Vad ska de dyra europeiska ljustillverkarna göra istället?” Bastiats svar blir att de kan avskaffa andra hinder i tillvaron, sådana kommer det alltid att finnas, och alltså ett behov av människors arbetskraft.

***

En annan klassisk essä handlar om det man ser och det man inte ser. Bastiats första exempel inleder många böcker i nationalekonomi och handlar om en odåga som krossat ett fönster. Inte helt dumt, tänker någon i publiken, nu får ju glasmästaren jobb, och 6 franc i betalning att spendera, så sätter man fart på ekonomin. Det är vad man ser. Vad man inte ser är att Jaqcues Bonhomme, den franske medelsvensson i Bastiats exempel, nu inte som tänkt kan lägga 6 franc på att köpa ett par skor (eller något annat), vilket skulle givit skomakaren möjlighet att sätta sprätt på samma pengar som nu hamnade i glasmästarens ficka. Jämför man de två utfallen har den gode Bonhomme i det senare fallet både en hel glasruta och ett par skor, men i det förra bara en hel ruta.

Ekonomin har alltså inte stimulerats av odågans fönsterkrossande, däremot har Bonhomme blivit fattigare. Men för att dra den slutsatsen måste man analysera inte bara de synliga effekterna, utan också det man måste kunna förutse. Detta skiljer den gode ekonomen från den dålige.

Än idag sker det mesta av ekonomiskt skojeri utifrån samma premiss. Folk ser ett gigantiskt stimulanspaket och tror att nu blir det fart på ekonomin, de ser inte (men lär bli varse) att alla pengar som statsmakter vräker ut till industrier och kommuner som skriker högst kommer att behöva betalas, antingen nu genom högre skatter eller räntor, eller genom höjda skatter och räntor i en snar framtid. Det är pengar som människor skulle ha använt till att investera och konsumera efter sitt eget bästa omdöme, vilket förmodligen tjänar dem bättre än att staten spenderar andras pengar urskillningslöst. En person kan förvisso spendera alla sina sparpengar idag, vara kung i baren och ge intrycket av enormt välstånd, men stater har lättare råd att försöka leva så eftersom de kan skicka notan till framtida skattebetalare, eller trycka mer pengar så att de förlorar i värde genom inflation. Det är lurigt, men allt som krävs för att genomskåda tricket är att fråga sig vad pengarna annars skulle användas till, det man inte ser utan måste förutse.

***

Förledande enkelt säger du kanske nu, och frestas kanske att dela Karl Marx omdöme om Bastiat som ”den ytligaste, och därför den mest lyckade företrädaren för den vulgär-ekonomiska apologetiken”. Bastiat förutsåg den kritiken och mötte med samma dräpande satir de intellektuella som inte kunde nöja sig med frihet som svar på allehanda samhällsproblem och därför var redo att förklara bort och komplicera varje enkel, transparent och robust princip:

“’Stråtröveri’ sade de kloka herrarna ‘är i sig självt varken gott eller ont; det beror på omständigheterna. Allt som behöver göras är att se till att uppnå en välavvägd balans och att betala oss regeringstjänstemän väl för arbetet att utföra denna avvägning. Kanske har rövandet fått lite för fritt spelrum; kanske har det inte fått tillräckligt. Låt oss se efter, låt oss undersöka, låt oss balansera varje arbetandes konto. Vi ger lite mer av vägen att exploatera åt dem som inte tjänar tillräckligt. För dem som tjänar för mycket får vi skära ner de timmar, dagar eller månader som de tillåts röva.

De som resonerade på detta sätt fick gott rykte om sig att vara sansade, förståndiga och kloka. De kom ofelbart att stiga i rang till statens finaste ämbeten.

De som däremot sade: ’Låt oss motarbeta varje orättvisa, för det finns inget som kan vara delvis orättvist; låt oss inte tolerera några rån för det finns inget som är till hälften ett rån eller en kvarts rån”, de sågs som irrelevanta visionärer, tröttsamma drömmare som bara upprepade samma sak om och om igen. Dessutom tyckte folk att deras argument var för lätta att förstå. Hur kan man tro att något så enkelt kan vara sant?”

Att varje människa har samma rätt till frihet från andras våld och tvång är en enkel tanke, som gör det lätt att ställa makthavare till svars för överträdelser. Därför behöver makten omge sig med en aura av mystik och svårtillgänglighet för att kunna utvidga sina befogenheter, något som intellektuella i alla tider varit mer än villiga att bidra med, eftersom det ger även deras eget värv en stiligare aura. Den korthuggne formuleringskonstnären Bastiat kontrade tvärtom med ett favoritcitat från den brittiske ekonomen Jeremy Bentham: ”Inom nationalekonomin finns det mycket att lära sig, och lite att göra.”

 

Vid sidan om det egna hemlandet är det nog bland andra nationalekonomer som Bastiat har haft svårast att tas på allvar. Joseph Schumpeter skrev exempelvis smått dräpande ”Jag anser inte att Bastiat var en dålig teoretiker. Jag anser att han inte var en teoretiker.” (däremot skattade Schumpeter Bastiat som kanske ”den mest briljanta ekonomiska journalist som någonsin levat”.)

Under några månader före sin död julaftonen 1850 skrev dock Bastiat på sitt positiva magnum opus, Ekonomiska harmonier, även om den andra delen fick förfärdigas postumt. Vad Bastiat försöker belägga i denna 500-sidiga tegelsten är att människor som agerar i sitt eget intresse även gynnar andra och samhället i gemen genom att öka rikedomen.

Det är lätt att idag se detta verk som anakronistiskt med tanke på att den moderna nationalekonomin föddes ur den marginalvärdelära som ungefär 20 år efter Bastiats död skulle revolutionera hela vetenskapen. Då fick nationalekonomin en förklaring på hur en nödvändighetsvara som vatten kunde vara billig och en lyx som en diamant dyr genom den senares relativa knapphet. Dessförinnan hade ekonomerna slitit med frågan om värde, så även Bastiat som ägnar mycket utrymme åt en egen värdeteori som ser mer till konsumentens nytta och subjektiva värdering istället för hur mycket arbete som läggs ner på skapandet.

Ändå påpekar idéhistorikern Johan Norberg i ett förord till den svenska utgåvan att Bastiat gjorde en analys som var överlägsen många av denna tids ekonomer som ännu betraktas som goda teoretiker:

”Medan alla var upptagna med att välja sida i klasskriget visade Bastiat att ekonomin inte var ett nollsummespel, utan att alla grupper kunde få det bättre samtidigt. När Malthus var som populärast förklarade Bastiat att överbefolkning inte var ett problem, eftersom mer folk också innebär effektivare arbetsdelning och produktion. Medan Ricardo hävdade att arbetarlönerna inte kunde överstiga kostnaden för arbetskraftens dagliga behov, visade Bastiat att arbetarnas reallöner ständigt skulle stiga med ökande produktivitet.”

***

Den som tittar närmare på Bastiats ekonomiska teori hittar dessutom resonemang som adresserar påfallande moderna frågeställningar. Medan ekonomernas intresse under 1900-talet kom att riktas mot marginalvärderingen, så har 2000-talet och informationsekonomin handlat alltmer om att det finns en växande sektor av ekonomin som är gratis och tillgänglig för alla. Detta konstaterade dock Bastiat redan 1850 i polemik både mot liberala kollegor som såg äganderätten till vissa specifika former, land eller kapital som ger en viss avkastning, och mot socialister som pekade mot de delar av tillvaron som är gratis och tillgängliga för alla och menade att privategendom var ett sätt att snäva in dessa nyttigheter och förmena andra dess nyttjande.

För Bastiat var äganderätten inte en evig relation till ting, utan en förtrupp som gör nyttighet efter nyttighet gratis och allmänt tillgänglig. Som allmänt tillgänglig är nyttigheten inte längre ett föremål för privat äganderätt, som bygger på övervinnandet av hinder och mänsklig ansträngning för detta.

”Vi trycker enklare nu än tidigare, men vi trycker också mera. Varje bok representerar mindre mänsklig ansträngning, mindre värde, mindre egendom, men det finns fler böcker, och totalt sett, precis lika mycket ansträngning, värde och egendom. Jag skulle kunna säga samma sak om kläder, boende, järnvägar – för alla mänskliga varor. Det handlar inte om att det totala värdet har minskat, utan att den totala nyttan har ökat. Privat egendom har inte minskat i omfång, men vad som är gratis och gemensamt för alla har vuxit i omfång.”

Man kan förfina detta resonemang genom att påpeka att mänskliga ansträngningar mätt i arbetstimmar och fysisk insats också minskat, men det stärker bara teorin. Varor har gått från lyx till allmängods, nya behov kan tillgodoses och det finns en växande pool av kunskap och produktion som är gratis och tillgänglig för alla. Att privat äganderätt till värdet minskat och nyttan spridits bland alla är inte en seger för socialismen, utan ett resultat av att privat äganderätt lett till förenklingar och förbättringar. Men lika fel vore det att försöka muta in det gamla värdet som producentens privata äganderätt, när tillgängligheten blivit i princip gratis. Bastiat gör i detta resonemang ingen skillnad mellan vatten, vete, böcker, transport, målande, dans eller musik. Han gör tydligt att privat äganderätt inte får innebära ”monopol för några få individer”, tvärtom är det äganderättens ”särskilda funktion är att stadigt utöka det gemensamma området.”

***

När Frankrike idag genom president Nicholas Sarkozy försöker skaffa sig en roll i världen genom att agera för dirigism, protektionism och kontroll över internet, är det en särskild ironi att en sedan länge avliden landsman med eleganta, poetiska och underhållande resonemang stuckit hål på alla dessa pompösa föreställningar. Bastiat hjälper oss än idag inte bara att se igenom uppblåsta ”stimulanspaket” eller avslöja simpla företagsintressen, han visar även vägen i diskussionen om informationssamhället och dess pressande av kopieringskostnader ner mot gratis. Hade han levt idag hade han förmodligen varit något slags pirat i frågor om upphovsrätt. Lägg till detta ett påfallande modernt och tydligt politiskt förhållningssätt – där essän Lagen än idag är en av de bästa introduktionerna till ett liberalt politiskt rättighetstänkande – och du har en i högsta grad aktuell tänkare.

 

Källor:

Bastiat, Frederic Det man ser och det man inte ser (Timbro, 1999)

Bastiat, Frederic Economic harmonies (The Foundation for Economic Education, 1964)

Roche, George Free markets, free men (Hillsdale College Press, 1993)