Gamla artiklar: Det goda arbetet

Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om dygd.

Dagny satt vid kortänden av disken och åt en hamburgare. Det var den mest vällagade hon smakat, en produkt av vanliga ingredienser och ovanlig skicklighet. … Hon studerade mannen bakom disken. Han var lång och smärt; han hade ett distingerat utseende som hörde hemma i ett gammalt slott eller chefskontoret på en bank, men det mest påfallande draget var att han fick denna särprägel att verka naturlig bakom disken på ett enklare matställe. Han bar den vanliga vita korta kockjackan som om den vore en högtidsdräkt. Den säkra kompetensen märktes på hans sätt att arbeta – utan ansträngning och med väl avvägda rörelser.

Episoden i Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957 är dels en reproduktion av bokens tema – vad händer om världen dräneras på kompetens och intelligens? – men får också sin krydda av det kuriösa faktum att mannen bakom disken har ett förflutet som aktad filosof, ”den sista av förnuftets talesmän”. Numera hyser han dock inga högre ambitioner än att förtjäna sitt uppehälle och varför det är så är en del av bokens gåta så det ska jag inte gå in på här.

Men varför skulle någon som bara är intresserad av att förtjäna sitt uppehälle lägga sig i vinn om att utföra ett gott arbete, i det här fallet laga väldigt goda hamburgare? ”Därför att jag är filosof, miss Taggart.” blir svaret i romanens konversation.

***

Och visst finns det en filosofi bakom det goda arbetet. En av dygderna i Ayn Rands filosofi är värdet av produktivt arbete av alla de slag. ”Allt arbete är skapande om det utförs av ett tänkande intellekt”, menar Rand. För oss var och en gäller det att hitta ett lagom utmanande jobb som vare sig innebär att vi förhäver oss på en post vi inte behärskar eller stagnerar i tanklöst rutingöra. Ett sätt att hindra det senare är insikten av varje rutingöra kan utföras väl, med omtanke och kvalitet.

Synen på arbetet som gott och en arena för intellektuell kreativitet och personlig utveckling är i ett historiskt perspektiv ganska ny, och den har haft revolutionerande betydelse för våra livsvillkor, materiellt och själsligt. Länge sågs arbete som lågt och onödigt, berättar historikern och ekonomen Deirdre McCloskey i sin konträra historik The bourgeois virtues från 2006. ”Vemhelst som kan leva sysslolös och utan kroppsarbete, han ska kallas herre” hette det exempelvis på Shakespeares tid. Inte ens de konstnärliga hantverk som skulpterande och måleri, som romantiker i efterhand upphöjts till inspirerat skapande, sågs av sin samtid som annat än förnedrande kroppsarbete. Uttrycket gentleman användes från början om den som inte behövde arbeta för sin försörjning och kom att ändras i först i Amerika. En bred medelklass, från rörmokaren med egen firma till industriägaren, förenades i en aktning för energiskt och ofta verbalt arbete; kontrakt, uppgörelser, affärer kombinerat med en självklarhet i att hugga i när det behövs. Här fick arbetet sin breda och positiva tolkning och sin koppling till den intellektuella kreativiteten.

I McCloskeys uppföljande bok, Bourgeois Dignity: Why Economics Can’t Explain the Modern World som kommer i höst, hävdas att den industriella revolutionen och den fantastiska välståndsökning på en faktor om 40 i västvärlden sedan 1800-talet inte kan förklaras med materiella faktorer som kapitalanskaffning, utrikeshandel eller naturresurser som kol. Det som förändrades var borgerliga dygder som gav en uppvärdering av affärer, innovation och arbete. Nya sätt att leva tolererades och bejakades. Tidigare kunde en uppfinnare mycket väl mördas efter beslut av det skrå som skydde konkurrensen från nya produkter. Moral och filosofi spelar roll för hur vi värderar aktiviteter, och förändrar därmed världen och vad som är möjligt att göra.

Den industriella revolutionen och de dygder den vilade på höjde inte bara välståndet, menar McCloskey, utan även moralen. Klassiska dygder gavs en ny, bredare och bättre innebörd. Idag betyder hederlighet att en person är ärlig, uppriktig och att lita på. Det är en betydelse som växte fram i kommersens och handelsutbytets Holland på 1600-talet. Kravet att främlingar stod vid sitt ord och sina åtaganden för att affärer skulle kunna gå i lås förnyade och förbättrade hela föreställningen om heder.

Tidigare betydde heder detsamma som anseende och hade med samhällsställning att göra, ofta med förmågan att injaga fruktan och kräva åtlydnad. Denna syn på heder lever idag bara kvar i föreställningen om en ”ärbar” kvinna i betydelsen sexuellt orörd. Sådan var dock normen före kommersens intåg.

Att arbete och affärer var illa sedda och dygder begränsade till förmågan att uthärda eller visa heroiskt mod på slagfältet gav inte bara sämre möjligheter för välståndsutveckling, utan berövade människor det goda och diversifierade arbete som i vår tid är en av de främsta möjligheterna för självutveckling. Betydelsen av de steg som togs i och med den industriella revolutionen och dess expansion av handel, välstånd och nya yrken kan inte underskattas. Vad vore fotbollsspelaren David Beckham på 1800-talet? Förmodligen en inte alltför smart stalldräng som med sitt utseende kunde förföra någon flicka på bygden som skulle få gifta sig olyckligt och fattigt. Hans bolltalanger hade han möjligen kunnat briljera med någon lördagseftermiddag, men de hade aldrig avnjutits av miljoner tv-tittare eller ens hundratusentals åskådare och själv hade han aldrig blivit rik på sin förmåga. Dagens kommersiella myller har med sin specialisering fött en mängd nya sätt att ta tillvara förmågor och kreativitet. Många andra har denna ordning att tacka för att de kan jobba med något de trivs med och är riktigt bra på. Då blir saker också bättre gjorda. Beckhams välskruvade frisparkar har fått vetenskapsmän som mätt bollbanan – se där ännu en lekfull sysselsättning, inom fysikens torra gebit – att utnämna honom till ett geni.

***

Psykologen Miahly Csikszentmihalyi har formulerat en vetenskaplig term för ambitionen att göra ett gott arbete. Flow är de där stunderna då våra förmågor används till fullo för att ta sig an en utmaning på en nivå som är precis vad vi klarar av. Vi kan förvisso få den känslan genom äventyr på vår fritid och i riskabla aktiviteter, men det vanligaste är att vi uppnår den i arbetslivet.

Csikszentmihalyi berättar bland annat om Joe, som lärt sig varenda maskindel järnvägsvagnsfabriken där han arbetar och älskade utmaningen att få ta sig an en maskin som inte fungerar och försöka klura ut vad som var fel med den. Även om de flesta inte kunde förstå sig på honom var hans kunnande respekterat och många menade att fabriken hade gått under utan honom. Csikszentmihalyi konstaterar att Joe var en lycklig människa som hade hittat den här utmanande och krävande nivån i sitt liv: ”Jag har träffat många vdar för storföretag… och några dussin Nobelpristagare – fantastiska människor som på många sätt lever utomordentliga liv, fast inget var bättre än Joes.”

En annan historia gäller Rico Medellin som vid löpande bandet har att utföra samma uppgift nästan sexhundra gånger om dagen. Han tar sig an denna uppgift genom att ständigt försöka slå nya rekord:

Med en kirurgs omsorgsfullhet har han arbetat fram en privat rutin för hur han ska använda sina verktyg, hur han ska utföra sina rörelser … När han arbetar på högsta prestationsnivå är upplevelsen så fängslande att det nästan är smärtsamt för honom att sakta ned. ”Det går utanpå allting annat”, säger Rico.

Joe och Rico är exceptionella. Många skulle nog kalla dem för kufar som går så fullt upp i sitt arbete. Men de är lyckliga och har funnit utmaningar och mening i göromål som andra (även om det främst tenderar att vara utomstående betraktare med akademikeryrken) tenderar att reducera till ett själlöst slit. Timmarna de tillbringar med sitt arbete är inte förslösade i väntan på helgen, utan ger mening åt deras liv. I detta är de inga särlingar. Faktum är att de allra flesta av oss i västvärlden trivs med sitt arbete, vi tenderar rentav i olika lyckomätningar att vara som lyckligast på vårt jobb, och även de som inte trivs på sina jobb önskar en framtid utan att jobba.

En nyckel till den kvalitetsomsorg som följer av ett väl utfört arbete är den psykologiska belöningen. Ett gott arbete är ofta roligt och ger rika tillfällen till lek, konstaterar även skribenten Virginia Postrel i boken Framtiden och dess fiender. Där ger hon flera exempel på nyttiga affärsidéer eller upptäckter som tillkommit genom intellektuell lekfullhet. Grundarna av sökmotorn Yahoo! hade exempelvis ett antal ”seriösa” internetprojekt som de försökte få finansiering till. Sökmotorn var bara en tidsabsorberande och rolig fritidssysselsättning, det var roligt att så många använde den. Först efter ett tag kom de på att leken kunde försörja dem.

Människor är skapta att finna nöje i intellektuella och fysiska utmaningar. Csikszentmihalyi konstaterar att vi förmodligen aldrig haft vetenskapsgrenarna matematik och fysik om det inte varit för att vår art finner nöje i den ordning som följer av att kunna förklara skeenden och se bitarna falla på plats. De flesta kan nog fortfarande från sin egen skoltid minnas tillfredsställelsen i att förstå lösningen på ett mattetal.

***

Vad som får oss att göra bättre saker för andra genom vårt arbete är alltså både den personliga tillfredsställelsen, att detta värderas i samhället och institutionella faktorer som handel och marknader. Detta är nu ingen naturlag som följer med nödvändighet. En dålig chef eller avundsjuka medarbetare som rackar ner på exceptionella insatser har inte sällan så destruktiva effekter att den som utsätts för dem bryter ihop och blir sjuk, ytterligare ett exempel på hur viktigt arbetet är för mångas identitet och självförståelse. De flesta studier av sjukskrivningar lyfter fram betydelsen av frihet, att få förtroende och ha ansvar för hur arbetet görs. Är man inte betrodd tas glädjen ur arbetet och resultatet blir ofta sämre. På samma sätt kan lagar och restriktioner fungera.

Ett lite ironiskt vittnesmål är en serietecknare i USA som i David Hajdus historik The ten cent plague (2008) beskriver hur hans arbete förändrades efter att lagstiftare i svallvågorna efter en moralpanik slagit ner på serietidningsbranschen och etablerat en uppförandekod.

Du fick göra som du ville. Det var så fritt – helt fantastiskt. Sedan kom uppförandekoden och eftersom jag mest ritade djungelkvinnor och kärleks[serier], blev jag tvungen att rita brösten mindre och djungelkvinnorna var tvungna att ha kjolar som aldrig fick flyga upp när de svingade sig i lianer. Fysikens lagar gällde inte längre. Jag vet att det bara var djungelflickor, och det var naturligtvis lite löjligt redan från början, men det var lite av det som gjorde det värt att göra i mina ögon. De blev som jag ville att de skulle vara just för att jag ville det, och nu var allt det borta.

Det är svårt att tro det idag, men serietecknare porträtterades i 1940- och 1950-talets USA som viljelöst exploaterade av hänsynslösa kommersiella intressen. Psykologen Fredric Wertham hävdade att ingen egentligen ville jobba som serietecknare: ”När vi utökade våra studier till dem som tecknar serierna, kom vi fram till att de var långt ifrån förtjänta av att skuldbeläggas, de var också offer. Jag tvivlar på att det finns någon tecknare som ägnar sig åt att rita kriminalserier som hade detta som sin ambition i livet.” Det är en bitter ironi att det var först när Wertham och andra moralpaniker fick igenom sina strikta kontroller som arbetet blev det själlösa slit de varnade för. Sensmoralen är att även i de mest udda och moraliskt ansatta sysselsättningar kan det finnas människor som gör något bra och kreativt av sin situation, eller åtminstone trivs och har roligt.

***

Ett väl utfört arbete som man går fullt upp i är ofta sin egen belöning. Det är också vägen till framgång. Ekonomen John Kay har myntat termen obliquity för sin iakttagelse att vissa mål uppnås bättre på indirekt väg. När exempelvis storföretag satt vinsten i främsta rummet har de blivit olönsamma. Stora läkemedelsjättar och flygbolag har trott att de var marknadsekonomiskt korrekta när de ändrat sina målformuleringar från att ha med sin verksamhet att göra, exempelvis att kunna bota sjuka människor genom bättre mediciner, till mål om att maximera avkastningen till aktieägarna. Istället har ett sådant tänkande givit lönsamhetsproblem eftersom verksamheten tappat i kvalitet av att hamna i andra rummet. Den ansedda läkemedelsjätten fick exempelvis efter sitt lönsamhetsmål för sig att prångla ut ett bantningsmedel trots allvariga bieffekter, vilket förödde deras trovärdighet och gav dem ekonomiska bekymmer. Människor motiveras bättre och fattar klokare beslut av att se på sig själva som delaktiga i något gott och meningsfullt.

Kärleken till vad man gör spelar roll och det är den entusiasmen som ligger till grund för en god affärsidé och ett gott arbete. Ta Whole Foods i USA, den ekologiska jättekedjan som blivit en stor kommersiell succé genom att sälja den allra fräschaste frukten till ett lite högre pris, och en fantastisk vinsortering till det. Jämför denna attityd och kvalitetsmedvetenhet med Konsums försök för något decennium sedan att i sin reklam mästrande tala om för sina kunder att miljövänliga bananer minsann ska vara brunfläckade. Det senare blev ingen framgång.

Eller tänk på sökmotorn google, ett av få företag vars slogan man faktiskt minns: don’t do evil, ställ inte till fanstyg. Detta jätteföretag är på väg att skaffa sig enorm inblick i och kontroll över våra liv. De är ingen godhetsapostel men det är livsviktigt att veta var gränserna går, att aldrig vara företaget som jävlas med folk. Det är attityden som gjort att förvånansvärt få är kritiska till google, särskilt i jämförelse med tidigare datajättar som exempelvis Bill Gates och hans Microsoft.

Det gäller också på ett individuellt plan. John Kay menar att de som blivit riktigt rika har blivit det som en sidokonsekvens av sitt målmedvetna arbete med något de verkligen är engagerade i. Journalisten Malcolm Gladwell driver en liknande tes i sin bok Outliers – The story of success, där han menar att de som blivit genier på sitt område, musikvirtuoser, idrottsstjärnor eller framgångsrika entreprenörer, är de som lagt ner tiden på att bli riktigt bra. Omkring 10 000 timmar kvalitativ träning krävs för att bli riktigt bra, en ansträngning som i sig skiljer de mest motiverade från de flesta andra. Att bli virtuos på sitt område är ingen garanti för ekonomisk framgång, men som strategi är den betydligt bättre än att ha som direkt mål att tjäna mycket pengar.

Ett sterilt ekonomistiskt tänkande och materiellt utbyte utan andra värden involverade kommer aldrig att göra människor rika, eller glada. Tvärtom är det kärleken och den extra omsorgen som lockar oss att betala och det är så betalningen blir viktig. Vi får ett erkännande av att vi har gjort något så bra att andra är beredda att avstå sina pengar för det, menar Deirdre McCloskey. Det är en upplevelse som bara ett kommersiellt samhälle kan erbjuda flertalet. De flesta kan förmodligen minnas känslan när de fick sin första lön eller erbjöds bra betalt för någon specifik prestation. Lön får man för väl utfört arbete.

***

Det är några anledningar till varför man försöker att steka riktigt goda hamburgare om man jobbar med att steka hamburgare. Själlöst slit varken är bra för en själv eller för affärerna. Ett väl utfört arbete ses numera som god moral och lönar sig ofta ekonomiskt. Dessutom har det goda arbetet sin högst personliga belöning i form av själslig växt och flow, känslan av kreativitet. De flesta verkar faktiskt ha rätt trevligt på jobbet, och de som jobbar hårdast och med störst omsorg om att göra bra ifrån sig har ofta roligast.