Gamla artiklar: Farliga kakor och pedagogiska monster

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om monster.

Chockvågorna spreds över internet och i nyhetsvärlden i april 2005. Skulle kakmonstret efter nästan 40 år ge upp sin passion att frossa kakor och istället bli – grönsaksmonstret? Nej, riktigt så illa var det inte. Kakmonstret älskar fortfarande sina kakor, men 2006 års säsong av barnprogrammet Sesame Street betonade hälsosamma matvanor där kakor blir ”iblandmat” och kakmonstret fick vid flera tillfällen frossa frukt och grönsaker, som är ”alltidmat”. Efter att under tidigare säsonger bland annat ha frossat på böcker, mikrofoner, ett kassaskåp och bokstaven W som i tur och ordning blir N, V och I innan den sista biten försvinner, var den nya kosten nog inte alltför svårsmält.

Helt ny var den inte heller. 1974 lät programmakarna kakmonstret intervjuas om att han inte bara åt kakor och visa att han äter kött, fisk, grönsaker och frukt och dricker mjölk för en TV-annons om näringsriktig mat (som förvisso slutar med att kakmonstret till dessert får en hel traktorskopa med kakor) och 1987 rappade kakmonstret om hälsosam mat.

I humorprogrammet Colbert report 2008 talar kakmonstret förvisso på tidsenligt missbrukarmanér ut om episoder på 1970- och 1980-talet då han var ”kakornas Robert Downey Jr” (en skådespelare känd för sina alkohol- och drogproblem). Men i en scen i Sesam efter grönsaksryktet intervjuas kakmonstret tendentiöst av en journalist som tror att han slutat äta kakor och ser hans frukttallrik som bevis på detta. Kakmonstret svarar att ”ni i media ska alltid överdriva allting” och slutligen äter upp såväl frukten, en kaka och journalistens mikrofon. Aptiten är det inget fel på.

Och barnen fick en lektion i mediekritik med de pedagogiska hälsotipsen.

***

Det var så det var tänkt redan från början i det genompedagogiska barnprogrammet Sesame Street. Programmet som sänts sedan 1969, och alltså under förra året fyllde 40 år, är resultatet av den till synes hopplösa kombinationen av visionära pedagogiska experter och kreativa TV-producenter. De samlades i Childrens Television Workshop (CTW) i slutet av 1960-talet under ledning av Joan Cooney som ville ge barnen ett alternativ till kommersiella och våldsamma barnprogram. Om reklam kan fånga barnens uppmärksamhet för att få dem att vilja köpa saker, gick resonemanget, så borde samma metoder kunna användas för att lära dem bokstäver, siffror eller vetenskapliga fakta om en snöboll.

Med stöd från Carnegiestiftelsen, Fordstiftelsen och det amerikanska utbildningsdepartementet drogs projektet igång med en generös budget och ett nytt förhållningssätt till barns lärande och till TV-mediet. Under en lång seminarieserie kom akademiker att kläcka uppslag till TV-scener, medan underhållare fick en duvning i barns lärande och pedagogik när idealistisk teori och praktiskt hantverk korsbefruktade varandra. Programmet blandade friskt blinkningar till populärkultur och reklamens grepp med noggranna oberoende utvärderingar av lärandeeffekter. Nog kan varje sagoläsande förälder känna igen sig i konstaterandet att ”fyraåringen kan uthärda enorma mängder repetition”, som blev en av utgångspunkterna.

Förhoppningarna var stora och präglade av en tid då det förklarats krig mot fattigdomen. Ett särskilt mål med Sesam var att nå mindre bemedlade familjer. Sesam hamnade mitt i den pedagogiska konflikten mellan de som menade att barn i fattiga familjer behövde särskild pedagogik på grund av unika tillkortakommanden och de som menade att barnen bara låg lite efter barn i medelklassfamiljer. Det var den senare linjen som blev utgångspunkt för Sesam. Detta var också en tid av uppmärksamhet på rasfrågan och svartas rättigheter. Samhällsklimatet födde den närmast utopiska förväntan att genom lärorik tv som nådde ut till alla barn i förskoleåldern kunna utjämna kunskapsskillnader och därmed inkomstskillnader och därtill fostra tolerans och fredlig samvaro över etniska och andra gränser.

***

Allt detta skulle dock behöva hjälp av ett kommersiellt monster. Kakmonstret var en av Jim Hensons skapelser, och hade sin förlaga i ett antal reklamjinglar Henson spelat in för sin försörjning. I en sådan var det blå Kakmonstret med de snurrande ögonen ett av tre monster som snattar snacks i olika former. I en annan reklam för IBM äter han maskindelar och exploderar. Till Sesam kom han som ett monster med aptit. Men när en tidig sketch avslutades med att monstret ger efter för frestelsen att i en pristävling välja en kaka framför en resa och pengar som den hedonistiske frossaren Kakmonstret var född. I denna enkla karaktär kunde både barn och vuxna känna igen sig.

Kakmonstret var heller inte den enda muppen som användes i reklamsammanhang. Grodan Kermit, som kom att följa Henson som mycket av hans alter ego via Sesam till den egenproducerade tv-serien Mupparna, gjorde till en början bland annat reklam för ett cigarettmärke. Det var dessa reklamdockor som nu sadlade om och användes för att illustrera pedagogiska poänger eller som komiska avbrott för att behålla barnens uppmärksamhet.

Det blev en framgångsrik kombination. De studier som ganska snart efter att Sesam introducerades visade märkbara förbättringar i barnens inlärning och inställning till skolan. Programmet blev ett mönsterexempel för pedagogisk barn-TV världen över, bland för annat det svenska Fem myror är fler än fyra elefanter. Sesam har också sänts eller producerats i egna varianter i 140 länder. Till Sverige kom dock bara en lågbudgetproduktion där dem amerikanska handlingen ersatts av en svensk teater ledd av Dirren (Magnus Härenstam) som oroar sig för ekonomi och personal, men med Ernie och Bert, Kermit och Kakmonstret i olika inslag. Kakmonstrets svenska röst gjordes enligt Wikipedia av Ernst Günther.

Karaktärerna i Sesam blev dessutom så populära att försäljningen av sidoprodukter snabbt gjorde både Jim Henson och CTW ekonomiskt oberoende. När Henson dog 1990 var han mångmiljonär på sina skapelser, och han behövde efter Sesam aldrig jobba med reklam igen. CTW får sedan länge närmast symboliska stödpengar från staten via PBS. De behöver inte heller tigga stiftelsefinansiering eller lita till de desperata ekonomiska idéer – misslyckade investeringar i en radiostation och en nöjespark, filmsatsningar eller aggressiv fundraising – som präglade de tidiga åren. Det räcker gott med försäljningen av programmet utomlands, Sesamrelaterade magasin, produktlicenser och framför allt kommersiella produkter som dockor, t-shirtar och muggar prydda av seriens karaktärer. På 1990-talet diskuterades rentav om den amerikanska staten skulle dra in sina tv-subventioner och låta hela public service stationen leva av intäkterna från Sesam.

Kakmonstret och hans vänner som tidigare sålde andras produkter är nu själva handelsvaran, fortfarande ett slags kommersiella monster. Vilket inte hindrar att de också fortsätter att lära barn elementära fakta, siffror och bokstäver.

***

Monster som väcker viljan att lära är inget nytt. Umberto Eco ägnar ett kapitel i sin konsthistoriska bok om fulhet åt monster. Här påminns läsaren om att monstren fram till medeltiden väcker mer av nyfikenhet och fascination än skräck. Så länge varelserna kunde placeras i andra, outforskade länder, väckte de nyfikenhet, upptäckarlust och drömmar om en mera moralisk samhällsordning. Monster som Basilisken, en sorts blandning av orm och tupp med giftig andedräkt, var förvisso farliga, men enligt teologer som Augustinus var de alla guds skapelser. Monstruösa människoavvikelser hade enligt denna syn också en mening och skulle tolereras. Det är först på 1800-talet och framåt som monster får sin skrämmande och entydigt farliga karaktär.

När Michael Davis i sin historik Street gang: The complete history of Sesame Street konstaterar att Jim Henson efter årtionden av Frankensteins monster och mutanter från atomåldern på film och tv via Sesam ger monster gott rykte igen är det alltså en insikt med historisk klangbotten. Monster har historiskt använts både för att väcka vår nyfikenhet och pröva vår tolerans. I Sesam fick de återigen denna dubbla uppgift. Soptunnemonstret Oscar the grouch med sitt dåliga humör och sin smak för sopor skapades exempelvis för att kunna illustrera konflikter och skapa tolerans för dem som är annorlunda. Han blev snabbt en av barnens favoriter, vresigheten till trots. Liksom kakmonstret.

Vuxna skrämdes däremot redan från början av kakmonstret. En arg pappa skrev i ett brev att ”Ert program har verkligen upprört!… [Vår tvååriga son] har tagit efter de ignoranta vanorna hos ert kakmonster.” Och precis som monstret konfronterat oss med våra nojor för övervikt och onyttigheter har andra fasat över Sesams pedagogiska ansatser eftersom de ökar risken att göra barnen tv-beroende (Marie Winn, The plug-in drug, 1977) eller skämmer bort barnen från lärandets vedermödor genom att försöka göra lärande kul (Neil Postman, Amusing ourselves to death, 1985). Medan barnen i mötet med det avvikande och fula monstret förmodas lära sig tolerans, är frågan kakmonstret och hans vänner ställer oss om detsamma gäller för oss vuxna. Särskilt som föräldrar tenderar vi tvärtom att göra vad som helst och inbilla oss vad som helst för att skydda våra barn från varje tänkbar fara. Då kan vi till och med bli skrämda av kakor och barnprogram på tv. Monster tror vi däremot inte på. Det kanske vi borde göra.