Gamla artiklar: När krisen kom till Landsbro

Om konjunkturer och konkurser i 90-talets Sverige och vad som hände sen. Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om depression, våren 2008. En bra bit innan statsvetarprofessorn Bo Rothstein skulle börja yra om nyliberalernas tystnad om den kommande kris alla österrikiskt bevandrade sett tecknen på (vilket i sig gav upphov till en kloakdebatt på kultursidorna). Nåja, det är en bisak.

Under knappt fem minuter den 2 april 1991 var Team Boro ett elitserielag. Laget från det lilla samhället Landsbro utanför Vetlanda hade lockat profiler som målvakten Rolf Ridderwall och Anders ”Masken” Carlsson. I den direkt avgörande matchen i ishockeyns kvalserie till Elitserien tog de ledningen med 1-0 borta mot Västra Frölunda, som dock vände och till slut vann med 6-2.

Team Boro var vid denna tid inte bara ett hockeylag med siktet inställt mot den yppersta eliten. Bakom satsningen stod Landsbros anrika småhustillverkare Borohus som ensam sponsor. Under ledning av vd:n och ägaren Curt Wrigfors hade Borohus gått från ett HSB-ägt krisföretag till marknadsledande inom småhus på en kraftigt expanderande byggmarknad. Mellan 1984 till 1990 ökade volymen från 1 000 hus till 5595, och omsättningen från 120 miljoner till 2,5 miljarder. Marknadsandelen gick på samma tid från 8 till 28 procent. I Landsbro låg huvudkontoret och här arbetade som mest över 400 personer i tillverkning och administration. Betydelsefullt för en ort på runt 500 hushåll och 1700 invånare.

”Det rådde nybyggarstämning.” säger idag hockeymålvakten Rolf Ridderwall om sin tid i Landsbro säsongerna 90/91 och 91/92. Pengarna var en del i beslutet, liksom möjligheten att flytta någon helt annan stans än Stockholm med familjen, och även om han först inte trodde att det skulle bli något av så övertygades han av en proffsig organisation. Curt Wrigfors beskriver han som ”en riktig entreprenör”. Än idag håller han kontakten med hockeyklubben och samhället.

Bilden bekräftas av Roland Gustavsson och Göran Svensson som båda arbetade på Borohus när det begav sig, Roland var där i 20 år från 1973 till 1992. HSB:s ledarskap i början av 1980-talet beskrivs som ointresserat, den tidigare chefen gick under namnet ”slaktarn” och ”visste inte hur ett hus såg ut”. Sedan svepte Wrigfors in i sällskap med ett gäng säljare och kontorsfolk från Gullringen och fick med ett breddat utbud fart på försäljningen. Produktionen hade tidigare mest tillgodosett HSB:s egna behov. Gustavsson och Svensson är överens om att Wrigfors kunde ”prata för sig” och hade förmågan att ”få folk att jobba dygnet runt”. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det full fart på det stora industriområdet. Ut kom ett tiotal hus om dagen och det kördes dagligen 20-25 lastbilar. Minuterna i Elitserien 1991 minns de, som många andra jag pratar med, än idag. Likaså en direktavgörande match mot Leksand året därpå med ”lapp på luckan” i Borohallen där 4000 personer trycktes in.

Under denna tid expanderar Borohus över landet. Allt fler tillverkningsföretag köptes upp; kökstillverkning i Kallinge, fönstertillverkning i Lycksele, dörrtillverkning i Piteå och betongtillverkning i Örnsköldsvik. Sponsringen av idrotten gällde inte bara det lokala hockeylaget, Team Boro sponsrade även skidåkarna Gunde Svan och Janne Ottosson. Det startades även en Boro-butik med 170 artiklar från trosor till vindoveraller som 1990 omsatte 4,4 miljoner kronor bara den.

Anders Ivarsson som växte upp i Landsbro och var i de sena tonåren under denna period berättar att det ”låg något frikyrkligt” över samlingen kring Team Boro.

– Det var en märklig grej. En gemenskap man sögs med i, som en församling med utgångspunkt i hockeyhallen. Allt jag hade på mig stod Team Boro på, det var kläder man kunde få gratis.

Borohus var även motorn i Riquma-koncernen ledd av samme Curt Wrigfors. Här expanderades verksamheten till ett fastighetsbolag, som bland annat höll i byggandet av Borohus nya kontorskomplex och förvärvade hotell och värdshus, samt ett eget kreditbolag. Naturskön mark exploaterades i Åre, Strand Hotell renoverades i Borgholm, det byggdes ett Astrid Lindgren-land i Vimmerby. På Öland byggdes Ekerums Golf- och konferensanläggning komplett med gym, pool och konferenslokaler i huvudbyggnaden och fristående hus levererade av Borohus. På Ekerum inreddes även ett museum tillägnat den lokale konstnären Per Ekström, ”solmålaren”, som kompletterades med Sveriges kanske mest kända tavla, August Malmströms Grindslanten inropad på auktion för ett okänt antal miljoner samma år (siffran 16 miljoner förekommer, men dementeras av Curt Wrigfors som menar att den var ”betydligt lägre”). Den 23 augusti 1990 invigdes Ekerums anläggning av Hans majestät Konungen.

***

Framgången som bar lilla Landsbro är som en illustration av ”det glada 80-talet”. Visst var Borohus ett framgångsrikt företag som under sin nya ledning tog marknadsandelar och utvecklade tillverkning och försäljning. Men detta förstärktes av ett antal ekonomiska faktorer. I november 1985 hade kreditregleringen avskaffats, mest för att allt fler företag ändå kunde kringgå den via utlandslån. Tidigare hade lån till låg ränta i 40 år ransonerats och huvudsakligen förbehållits staten och storföretagen. Nu kunde vanligt folk låna pengar och få krediter, något de inte minst använde för att köpa och bygga bostäder. Mellan 1985 och 1990 ökade allmänhetens lån från bankerna från 75 till 115 procent av BNP. Bankernas utlåning ökade de tre första åren med 350 miljarder kronor över vad som tidigare var normalt. Detta satte ordentlig fart på bostadsbyggande, en cirkel som förstärktes av att bostäder blev säkerheter för nya lån.

Sverige hade en fast växelkurs mot utländska valutor, därför kunde räntenivån inte höjas för att hålla igen krediterna. På grund av den höga inflationen blev den faktiska räntan med hänsyn taget till skatteavdrag och inflation väldigt låg, för vissa grupper negativ, de fick alltså i princip betalt för att låna. Även detta drev lånekarusellen vidare.

Krediterna kom även genom utlandsupplåning. 1989 avskaffades valutaregleringen, som förvisso redan tidigare kunde kringgås av storföretag och banker. Eftersom räntorna i andra länder var 2-4 procent lägre på grund av lägre inflation, hade det under hela 1980-talet varit lönsamt att låna i utländsk valuta. Inte minst de svenska bankerna lånade utomlands, ofta lån med kort återbetalningstid, för att sedan låna ut dessa pengar i Sverige. 1990 hade den privata sektorn en nettoskuld på 500 miljarder kronor i utländsk valuta, varav 300 miljarder i korta lån. Pengar som även de huvudsakligen flödat in i den svenska fastighetsmarknaden (först med valutaavregleringen blev det tillåtet för svenskar att investera utomlands). Det var en kalkyl som höll så länge den svenska växelkursen var låst. Vid en devalvering eller ett frisläppande av kronans värde skulle det leda till stora förluster, vilket gjorde låntagarna känsliga för minsta misstanke om sådana planer.

Staten gynnade på 1980-talet även fastighetsmarknaden via skatter och subventioner. Bostadsbyggande var subventionerat, lånen avdragsgilla i deklarationen och byggmomsen var hälften av ordinarie nivåer. Resultatet av dessa samverkande faktorer, och internationellt goda tider, blev en högkonjunktur som framför allt koncentrerades till fastighetsmarknaden. Det var alltså ett gyllene läge för ett på basis av billiga krediter snabbt expanderande affärsimperium med sin främsta marknad rörande hus och med en växande nisch av påkostade konferens- och fritidsanläggningar.

Enligt dominerande ekonomiska teorier, både keynesianismen och den neoklassiska skolan med Milton Friedman som mest kända namn, är högkonjunkturen ett ekonomiskt idealtillstånd där konsumtion och billiga krediter sätter full fart på produktionen och ekonomin. Andra, framför allt Friedrich Hayek och den så kallade österrikiska skolan, ser högkonjunkturen som en negativ avvikelse. Högkonjunkturen ses som en illusion av välstånd som skapas av att allt för mycket konsumeras för stunden, inte olikt det sken du själv skulle kunna ge av rikedom och lyx om du under några veckor levde upp dina samlade tillgångar. Vidare leder inflation och konstlat låga räntor till systematiska felinvesteringar. Det är under sådana villkor lönsamt att samla på sig realvärden som konst, guld eller inventarier för att inte bli sittande med pengar som förlorar i värde. Likaså verkar de mest påkostade och långsiktiga investeringsplaner lönsamma eftersom de finansieras med billiga krediter. Sett i backspegeln blir alla dessa tecken tydliga kring Riqumas expansion. Hustillverkningen svarade på en uppdämd efterfrågan från allmänheten, men stärktes av en kreditboom. Investeringarna i lyxiga anläggningar, anskaffandet av dyr konst och den ivriga expansionstakten med tillhörande ambitiös marknadsföring ligger närmare att betrakta som högkonjunkturfenomen.

***

Det ”glada 80-talet” var dock över och skulle snabbt förbytas i en ekonomisk kris som på många sätt var den svåraste som Sverige upplevt under hela 1900-talet. När Saddam Hussein i augusti 1990 invaderade Kuwait höjdes oljepriserna och det utbröt oro på världens finansiella marknader. Bara veckor efter Kuwaitkriget inställde några av de mest risktagande finansbolagen sina betalningar. Inflationen i Sverige låg skyhögt över länder som USA och Tyskland. Många räknade med en svensk devalvering och skyndade sig att sälja svenska kronor. Riksbanken höjde räntan till skyhöga 17 procent som svar på valutautflödet.

Samtidigt ändrades flera andra faktorer som tidigare gynnat fastighetsmarknaden. ”Århundradets skattereform” 1990 växlade sänkta skatter på inkomster mot bland annat höjd byggmoms och färre avdragsmöjligheter för skuldsättning. När behovet av finanspolitisk åtstramning till slut blev uppenbart 1990 var dessutom bostadssubventionerna en tacksam utgiftspost att spara på, byggdes gjorde det ju för glatta livet ändå. Först minskades de av socialdemokraterna i ett besparingspaket hösten 1990, och de kom så småningom att helt fasas ut av den borgerliga regeringen 1991-1994.

Finanskrisen bromsade bankernas kreditgivning och minskade efterfrågan i ekonomin. Inflationen minskade därför på två år från 10 till 2 procent. Ihop med skattereformen innebar detta att realräntorna mellan 1991 och 1992 steg från 1,5 till 8 procent i vad som kallats en ”realräntechock”.

När våren blivit höst det där året 1991 när Team Boro så när tog steget upp i eliten, fick framgångssagan ett abrupt slut. Fastighetskrisen drabbade bankerna hårt, inte minst Götabanken där Riqumakoncernen hade sina affärer. Krediterna drogs in och med dem expansionsplanerna. Efter sommaren bjöds hotell- och konferensanläggningar ut till försäljning, kreditverksamheten avvecklades, allt för att rädda kärnverksamheten, hustillverkningen, som också den drabbades av minskad efterfrågan på grund av det förändrade ränteläget. Det var för sent. Den 19 november 1991 försattes Riquma AB och Boro AB i konkurs.

När jag pratar med folk som var med då beskriver de konkursen som en följd av att pengar strömmade ut till hotell, tavlor och golfbanor, liksom att kontoret befolkades med idrottsmän som inte gjorde särskilt mycket. Den dynamiske Wigfors beskrivs som omöjlig att få stopp på.

Huvudpersonen själv, Curt Wrigfors, vill ge en annan bild.

– Verkligheten är den att Götabanken själva tog initiativ till bildandet av ett finansbolag ”Riquma Kredit” ett bolag som förvaltades av Götabanken själva men som ingick i Riquma-koncernen. Riquma Kredit hade sin återfinansiering i Gigab som var ett dotterbolag till Götabanken. I finanskrisens inledande skede såldes Gigab av Götabanken till Stadshypotek, som i sin tur upphörde med refinansieringen av Riquma Kredit som i sin tur lånade ut pengar till Team Boros kunder. När så refinansieringen upphörde, upphör också betalningsströmmarna till Team Boro. Genom detta försvann ca 160 miljoner av koncernens likviditet på några veckor. Detta var det som skapade konkurssituationen det var inte koncernens affärsverksamhet i övrigt. Götabankens och Gigabs kris blev vår kris utan att vi själva orsakade den.

Företagets likviditet var tvärtom god, menar Wrigfors.

– I början av 1991, 10 månader före konkursen, hade vi en likviditet på 400 miljoner, 1990 var vår vinst ungefär 150 miljoner och vid konkurstillfället var vinsten 60 miljoner.

Curt Wrigfors menar att Götabanken var hårt ansatt av Finansinspektionen, men att det också fanns ett konkurrerande företags uppköpsplaner bakom att krediterna hastigt drogs in. Boro var lika stora som sex av deras största konkurrenter tillsammans. Att ta över ett företag med sådan ställning var ett lockande sätt att klara lågkonjunkturen. Götabanken hade tecknat en preliminär uppgörelse att sälja hela verksamheten till LB Invest i Bromölla.

Även Wrigfors tillstår idag att företaget varit mindre känsligt för sådana uppköpsförsök om inte expansionen varit så kraftig. Samtidigt hänvisar han till att konkursförvaltaren när alla redovisningar låg på bordet ansåg att konkursen var onödig, och att Riqumas kredit inte tillhörde problemkrediterna i Gigab, utan det var andra dåliga affärer som fick Stadshypotek att dra i bromsen. Wrigfors menar att man börjat ställa om inför lågkonjunkturen, men att det avgörande för konkursen var kreditindragningen. Han pekar på att dotterbolaget Kallingekök, som var kund i Handelsbanken, överlevde krisen.

Efter konkursen vidtog en bitter strid där Curt Wrigfors backad av nya finansiärer fick se sig besegrad. LB Invest tog över driften av Borohus i december samma år. Personalstyrkan i Landsbro skulle minska från 435 till 240 fram till den 1 april 1992, vilket skulle anpassa tillverkningen efter den minskade efterfrågan. Man beräknade att den svenska marknad som 1990 bestod av 30 000 småhus skulle minska till 10 000.

Realräntechocken efter tyska räntehöjningar sommaren 1992 och valutaoro under hösten skulle dock minska marknaden betydligt mer. 1992 hade verksamheten i Borohus anpassats till 400 hus, men nya varsel krävdes ändå. Samma vår spelade Team Boro en avgörande match mot Leksand på väg mot en elitserieplats, men förlorade. I bakhuvudet fanns insikten att även om den nya ägaren tagit över kontrakten så skulle klubben inte klara av att gå upp.

Hösten samma år kommer så det kostsamma kronkursförsvaret. Samma fasta växelkurs som under 1980-talet inte tillät att räntan sattes tillräckligt högt för att bromsa kreditflödet, kräver nu fullkomligt absurda räntenivåer och politiska krispaket med skattehöjningar, avgiftshöjningar och hastigt kalkylerade besparingar för att försvara en kronkurs som enligt marknadens värdering ligger alldeles för högt. Under några dagar i oktober är räntan hisnande 500 procent. Till slut, den 19 november 1992, på dagen ett år efter Riqumas konkurs, ger Riksbanken slaget förlorat och kronan flyter. Staten har då via Riksbanken tagit på sig en betydande del av de svenska storföretagens utlandslåneförluster genom att in i det längsta stödköpa kronor och med direkta interventioner den sista veckan givit signaler om att det var dags att dra sig ur. Räntorna blir dock fortsatt höga och fastighetsmarknaden i fortsatt kris. På bara några år försvinner 90 procent av fastighetsmarknaden.

Den 15 januari 1993 går även LB Invest i konkurs. Detta blev slutet för hustillverkningen i Landsbro trots att intensiva ansträngningar görs in i det sista för att hitta nya ägare. Det statliga företag som tagit över Götabankens kreditförluster avvisade under våren ett antal uppköpsbud. Istället såldes tillgångarna ut på auktion vilket än idag minns med stor bitterhet i Landsbro. Även Rolf Ridderwall berättar om hur konkursförvaltarna ”körde rakt igenom med maskinerna” och tycker att man behandlade folk illa.

Sven Larsson som arbetat på Borohus i 40 år sammanfattar slutet i boken Segt virke – stolta drömmar:

”Den stora auktionen genomfördes under dagarna tre, 8 till 10 juni 1993, men inledningen till auktionen blev tumultartad dels genom att tidigare Boro-anställda blockerat infarterna och låst grindarna med kraftiga kedjor och dels genom protester i form av plakat. Utförsäljningen av all lös egendom och att lokalerna bit för bit tömdes på sitt innehåll var tragiskt att skåda. Det innebar slutet på en epok, där Boro-anläggningen varit liktydig med arbete och trygghet för ortens innevånare.

Många människor, som tjänat företaget under långa tider, höll sig borta eller åtminstone på behörigt avstånd. Efter den sista auktionsdagen lägrade sig en grå, dyster stämning över det lilla fabrikssamhället.”

***

Precis som Landsbro hamnade i centrum av 1980-talets uppgång, hamnade det också i centrum för 1990-talets kris. En kris som med minskande ekonomi tre år i rad var den längsta i fredstid, där sysselsättningen föll kraftigare än under 1930-talskrisen och konkurserna mångfaldigades. På bara något år försvann Landsbros huvudsakliga arbetsgivare och tillgångarna spreds bokstavligen för vinden. Anders Ivarsson beskriver hur tusentals lastbilar och bilar med släp lämnade auktionen i Landsbro var och en ”med ett litet stycke av Borohus.” Kvar fanns 28 000 kvadratmeter industriområde, ett nybyggt kontorskomplex och ett ishockeylag som efter konkurs och tvångsnedflyttning fick börja om i division två och bara några år senare ramlade ner i division tre. Själva varumärket Borohus såldes också ut, huvudkontoret ligger idag i Västra Frölunda.

Att kalla ekonomiska kriser för depressioner är inte bara ett metaforiskt begrepp. Sentida lyckoforskning har funnit få så klara samband som mellan tider av ekonomisk nedgång och lägre självrapporterad lycka. Kriser beskrivs också av många ekonomer som en entydigt destruktiv process där verksamheter och människor slås ut för att kanske aldrig komma tillbaka. Ekonomer av den österrikiska skolan pekar dock på att kriser mer eller mindre nödvändigt följer av den föregående högkonjunkturen och även innebär en anpassning av konsumtion och investeringar till verklig efterfrågan, liksom rationaliseringar i företag som svällt för snabbt och för mycket. Denna nödvändiga anpassning ska skiljas från en depressionsspiral där även produktiv och efterfrågad verksamhet slås ut i en självförstärkande process, något som exempelvis sker genom politiskt satta växelkurser som avviker från marknadsvärderingen. Så kritiserade exempelvis österrikiska ekonomer försöken att efter en kreditexpansion och stigande priser och löner återgå till förkrigstidens guldvärde efter första världskriget, vilket utlöste djupa, om än kortvariga, depressioner i början av 1920-talet. Samma effekt hade det svenska kronkursförsvaret 1992, för vilket det är svårt att hitta stöd i någon ekonomisk teori. Enligt exempelvis Milton Friedman är både flytande växelkurs och en valutaunion att föredra.

Även dessa komponenter syns i Borohus konkurser. Genom att krisen kom så snabbt och blev så djup och långvarig kunde inte en i grunden välfungerande byggverksamhet räddas (även om många menar att detta även berodde på okänslighet från konkursförvaltarens sida). Å andra sidan är det sunt att hejdlöst expanderande verksamheter stöter på patrull. Det ska dock sägas att många av Riqumas andra verksamheter visat sig livskraftiga. Astrid Lindgrens värld i Vimmerby är idag en av Sveriges största turistattraktioner och golfanläggningen på Ekerum har gott rykte om sig. Expansionstakten kanske var för snabb och kalkylerna för optimistiska, men det är inte helt lätt att ens idag säga vilka investeringar som var 80-talsyra och vilka som var motiverade. Det gäller även utanför det strikt ekonomiska. 1995 debuterar en yngling vid namn Johan Franzén i a-laget för Team Boro, där han som ungdomsspelare sporrats av klubbens inköpta storstjärnor. Han gör sig mest bemärkt för en lång avstängning efter att ha slagit ner en domare, men han går så småningom vidare i karriären och är när detta skrivs glödhet anfallare i Detroit Red Wings i NHL-slutspelet.

***

Hur gick det då för Landsbro? Det var ett par svåra år, men idag finns inte många spår av 90-talets kris. Varenda kvadratmeter av det industriområde där Borohus tidigare huserade är uthyrt och upptaget. Här finns Rusta, Smurfit Pegewell, Fortum, E-on, Trivselhus, Landsbrostugan, liksom åkeri, plåtslageri, möbel- och träbearbetningsföretag med mera. Det närliggande kontorskomplexet är fortfarande ett litet aber. Kommunen har fått in ett dagis och Komvux i lokalerna med bland annat en matlagningsutbildning som också är matsal för många arbetande, men hela utrymmet används inte.

Anders Ivarsson berättar om en tid med hög arbetslöshet under något år eller två, men där ingen lade sig på soffan.  Mäklarna sadlade raskt om till att sälja avskilda stugor till välbeställda tyskar, stugor vars uppförande på ensliga platser till en del skedde i den informella sektorn. Andra jobbade i skogen. ”Det finns ju alltid saker att göra.” Roland Gustavsson och Göran Svensson fick arbete på IKEA i Sävsjö några kilometer bort, men när den verksamheten flyttade år 2000 kom de tillbaka till Landsbro för att arbeta på Trivselhus. Med rätt erfarenhet är det inte svårt att få jobb, menar de, idag råder snarare brist på kompetent arbetskraft. Vändpunkten kom omkring 1997-98 då Rusta etablerade sig.

”Landsbro är ett eget samhälle, ingen sovstad” berättar Bertil Nilsson, inbiten Landsbrobo, i många år stridbar socialdemokratisk kommunalpolitiker, skolchef i Vetlanda under 1990-talets början och idag 83 år. I Landsbro finns äldreboende, skolgång upp till ett nyupprustat högstadium, två bankkontor och en biograf. Den välsorterade ICA-butiken har generösa öppettider och det ligger även en kiosk strax intill. Ihop med arbetstillfällen och pendlingsavstånd håller det liv i samhället.

Någon ”nybyggarstämning” verkar inte råda när jag besöker samhället, däremot trivsamhet. ”Världens ände” säger caféägaren där jag är enda gästen och som har öppet lite när han känner för det, men för barnfamiljerna som tycks dominera samhället är det kanske inget problem. Husen är fräscha, omgivna av välklippta och rejäla gräsmattor som ofta rymmer fotbollsmål, hockeymål, studsmattor och cyklar. Bilarna är nya och blänkande. Det råder full aktivitet för ungdomar vid fotbollsplanen och i skidanläggningens elljusspår, där jag för övrigt räknar till 33 företagssponsorer på skyltarna.

Hit flyttar många barnfamiljer för att få ”lägre levnadskostnader” får jag veta av en kvinna med två barn som själv studerar och vars man jobbar i ”stan”, dvs Vetlanda några minuters bilfärd bort. Att döma av det djurgårdsklistermärke som misspryder en välpolerad SUV utanför ett av de högst belägna husen sker inflyttningen inte bara från närområdet. Här får man ett hus för 4-500 000 kronor, att jämföra med runt 1,5 miljoner inne i Vetlanda. Även Camilla i kiosken som liksom sin make bott i Landsbro hela sitt liv har märkt av den ökade inflyttningen. De flesta i hennes skolklass har i sin tur flyttat vidare, även om några flyttar tillbaka när de får barn. Själva krisen är hon för ung för att ha tydliga minnen av, men den verkar inte ha medfört några större problem för vare sig kiosken eller ICA-butiken bredvid. Infrastrukturen har klarat sig.

Landsbro har länge varit ett samhälle med en tydlig egen identitet. Det flitigt använda uttrycket ”patriot” får mig först att rycka till eftersom det används som en eufemism för nazist, men här används som en obekymrad förkortning av ”lokalpatriot”. ”Man är Landsbrobo, inte Vetlandabo eller smålänning.” förklarar Anders Ivarsson. ”Så sent som på 1980-talet var det här ett samhälle där man lämnade huset och bilen olåst, ifall grannen skulle behöva låna något. Man kunde låna grannens bil när man behövde.” Inflyttningen utifrån menar Ivarsson är ett relativt nytt fenomen. Wrigfors och hans säljarstab bosatte sig i Vetlanda och även de flesta hockeyspelarna bodde på andra ställen än Landsbro under 1980-och 1990-talet. Det typiska var istället att som Ivarssons farfar lämna lantbruket i den kringliggande landsbygden för att börja jobba på fabriken, och då bygga sig ett hus.

***

Landsbro har alltså klarat krisen. Frågan är vad vi kan lära av detta. Precis som i synen på högkonjunktur och nedgång kan man av Landsbro idag dra olika slutsatser från skilda teorier. Om god ekonomi är att vara i balans, då tycks Landsbro idag vara en perfekt illustration av god ekonomi. Istället för att vara beroende av en stor arbetsgivare finns flera mindre. Det är förmodligen en större trygghet, allt lär inte rasa på en gång. Å andra sidan finns kanske inte heller den visionärt drivna expansionen som får alla att göra det där lilla extra för att bli ännu bättre.

Exemplet Borohus skulle för traditionella ekonomer illustrera hur hårt och onödigt destruktivt en ekonomisk kris kan slå och att djupa nedgångar därför med alla medel ska undvikas. Ju mer man lutar åt Wrigfors beskrivning av Riquma och Borohus som offer för hårdföra kreditindragningar med andra motiv än rent affärsmässiga, desto större stöd finner man för en rent onödig kapitalförstöring i krisens spår. Wrigfors beskriver sin egen tid därefter som ”mer eller mindre ute i kylan”. Idag är han konsult med några fasta uppdrag, och kommer i höst med en memoarbok.

Ett österrikiskt sätt att se på saken skulle ta fasta på att Landsbro, som kanske drabbades värst, ändå hämtade sig och på många sätt står ekonomiskt stadigare idag. Om fler svenska storföretag hade gått i konkurs istället för att räddas av skattemedel, via kronkursförsvar och bankakuter, då skulle kanske även Sverige ha fått fler mindre och medelstora företag i deras ställe. Nu är vi fortsatt beroende av ett fåtal storföretag som hävdas vara för viktiga för att gå omkull, och som därför låter stat och skattebetalare plocka upp notan så fort det går dåligt. Landsbro som på många sätt verkar vara närmast definitionen av det svenska ”lagom”, är med detta synsätt en avvikelse från hur Sverige i stort fungerat.

Även i balansen finns risker. Team Boro, som numera återtagit det gamla namnet Boro VHC, är tillbaka i division två. I bakhuvudet finns en farhåga om att hockeyhallen, som byggdes 1969 med material från Borohus, med frivillig arbetskraft på lördagar och söndagar och som initiativtagaren Bertil Nilsson fortfarande ser som ”det bästa jag gjort i livet”, så småningom kommer att ersättas av en ny, i centralorten Vetlanda. Drömmarna sträcker sig numera inte längre än division ett, två steg under Elitserien.

I det ljuset är det nog få som inte skulle lockas att idealisera högkonjunkturen. Det finns något ofrånkomligt attraherande i den maniska produktionstakten, den vildsinta expansionen, de monumentala ambitionerna och drömmen om en plats i Elitserien. Om så bara för fem minuter.