Gamla artiklar: Polis, polis potatismos

Om dieter, hälsa och moral till kulturmagasinet Voltaires temanummer om mat.

Aperitif:

”Först maten, sedan moralen” sade Berthold Brecht. Då var maten en fråga om överlevnad, i varje fall för de mindre bemedlade som Brecht beskrev. Idag är maten billig, varierad, säker och tillgänglig dygnet runt i allt större delar av världen. Väldens dystopiker har gått från att förutsäga en stundande världssvält på 1960-talet, till dagens oro över en ”fetmaepidemi”. Maten har blivit en fråga om vällevnad, och att leva väl – det är moral. Tallriken är ett veritabelt slagfält med vetenskap, moral, religion, filosofi och ideologi som vapen.

Det gäller inte minst frågan ”att äta eller inte äta”. Bantning, dieter och hälsotips sköljer över oss i jakten på en tuktad och smal kropp. Den smala kroppen ses som ett tecken på ett hälsosamt leverne. Ett hälsosamt leverne har i sin tur upphöjts till den högsta av dygder, fast det uttrycks kanske i dessa sekulära tidevarv snarare som ”i enlighet med vetenskapen”. Denna visdom är experter inte sena att ordinera oss alla, med lagar, diktat och milt våld om så krävs. Fast går man så långt liknar det då inte en ideologi, eller kanske rentav en religion?

Nåja, det är inget man dividerar om på fastande mage. Således: Till bords!

 

Förrätt: Det handlar inte om vetenskap

Till formen har bantandet enligt diverse dieter vissa likheter med religion. Den populära vanan att begränsa sitt matintag i alla dess varierande former – från den urgamla fastan, via grapefrukt och flygvärdinnedieter, till nutida pseudo-vetenskapliga Atkins- och GI-metoder – har alla det gemensamt att de delar upp fullt ätbar och lämplig mat enligt en strikt formel för ”gott” och ”ont”, etablerar regler och restriktioner lika för alla med löfte om evigt liv. Nåja, det varnas så mycket för att man dör av olika saker man äter, inklusive att äta mycket och bli rund, att man lätt förleds att tro att den som undviker alla matens faror kommer att leva ett hälsosamt liv i evighet, istället för den månad eller det år extra på ålderns höst som statistiken i själva verket pekar på.

Ändå kan dieterna emellanåt ge intryck av att vara vetenskap. Dess strikta regler ger sken av att dieten sker i enlighet med objektiva och precisa krav. Men lägg märke till att detta sker på precis samma sätt som med traditionella budord, genom att göra lydnaden till överordnad dygd. Redan här får vi en försmak på den skillnad mellan grundläggande moraliska ansatser som maten och bantningen ställer oss inför. Traditionell plikt- och regelmoral följer dietens mönster; tonvikt på lydnad, gärna fastställda regler lika för alla (så att alla kan observera om andra också lyder) och ofta underordnade ett entydigt mål (hälsan).

Mot detta kan man anlägga ett klassiskt-aristoteliskt etiskt perspektiv, där moralens ändamål är människans lycka, som bestående av flera separata delar och där tänkande är nödvändigt för att väga olika goda saker mot varandra. Dietens restriktiva system av vad man får och inte får äta onödiggör det tänkande som är nödvändigt för att välja en lämplig måltid med hänsyn till individers varierande smak, situation, aptit och medfödda egenskaper. Likaså försvinner alla olika anledningar vi har att äta – att umgås och ha trevligt, att snabbt bli mätt för att kunna tänka på annat, att för stunden maximera intellektuell prestation (i detta syfte ger energität så kallad ”skräpmat” bäst resultat). Alla dessa hänsyn reduceras till eller underordnas målet att bli smal/hälsosam. Hälsa är en viktig komponent i ett gott liv, men det är också sinnlig njutning, vänskap, kärlek och en givande arbetsliv. Att reifiera hälsa som det enda målet lånar sig till enkla och mätbara formler som enbart kräver vår lydnad och efterlevnad. Det går att formulera till synes vetenskapligt, men bara genom att undvika alla relevanta avvägningar och vem som måste göra dem, en tänkande människa med kunskap om sin specifika situation och smak. En elitidrottare behöver en kost där stor hänsyn tas till kroppens optimala fysiska prestanda, men för en konsult med lunchmöten blir andra kvaliteter viktigare.

Om inte detta i sig räcker för att ifrågasätta det rationella med dieter, lägg märke till hur ofta de motiveras med en föregiven genväg där kroppen ”luras” att förbränna mer. Det är den klassiska religiösa tanken på andens triumf över kroppen, tuktandet av denna svällande och motsträviga jordiska boning styrd av sug och behov.

Eller låt oss gå direkt på det faktum att dieter inte fungerar. De gör dig vare sig smal eller hälsosam. Fakta är att de allra flesta dieter slutar med att den bantande blir tyngre än hon var från början. När psykologen Traci Mann vid University of California LA, ställde samma resultat från 31 studier visade det sig att redan efter två år vägde så många som 83 procent av de bantande mer än de gjorde innan de började banta. Andra studier visade att viktpendlande leder till fler hjärtsjukdomar, stroke och diabetes än varaktigt hög vikt. Bara för en liten minoritet fungerar dieten annat än för en begränsad tidsperiod. Inte genom att ”lura” kroppen att bränna fett, utan helt enkelt genom att det rigida schemat för vad man får äta blir så tråkigt och smaklöst att den som följer det i slutändan äter mindre mat. Dieten tar glädjen ur ätandet, precis som en självuppoffrande moral tar glädjen ur att vara moralisk (och levande). Det är allt bantningen åstadkommer.

Här menar seriösare delar av det medicinska etablissemanget att man inte ska försöka följa dieter, man ska ”tänka på vad man äter”. Men när man skrapar på ytan visar det sig att dessa tankar lika entydigt låter sig reduceras till att tänka på sin vikt och hälsa när man äter. Problemet är att även detta är kontraproduktivt. När man jämför attityder hos amerikaner och fransmän ser man att de förra tänker mycket mer på kalorier, nyttighet och hälsoaspekter med mat, medan de senare betonar njutningen och måltidens sociala betydelse. Samtidigt är fransmän smalare och har mindre problem med hjärtsjukdomar. En annan studie vid ett folkhälsouniversitet i New York fann att personer som ville gå ner i vikt hade (korrigerat för BMI, dvs vikt i förhållande till längd) fler sjukdagar jämfört med dem som var nöjda med sin vikt. Ju mer de ville gå ner, desto fler sjukdagar. Att vilja gå ner i vikt visade sig rentav vara en starkare indikator på ohälsa än vad personerna faktiskt vägde.

Hur farligt är då det här med att väga för mycket, och hur utbrett är problemet? Betydligt mindre än vad som vanligen framkommer. Här om året kom en avgörande studie (Flegal m fl 2005) som reviderade antalet döda av fetma i USA från den uppblåsta siffran 400 000, till drygt en fjärdedel, 112 000. Detta bara genom hänsyn till den tekniska utveckling som skett de senare decennierna, och som lett till drastiskt minskad dödlighet i hjärtsjukdomar i såväl USA som i Sverige och flera andra länder. De fann också att så kallat ”överviktiga” (med BMI mellan 25 och 30) levde längre än så kallat ”normalviktiga” vilket gjorde att den sammanlagda dödssiffran för ”överviktiga och feta” blev futtiga 26 000. Epidemiologiskt Centrum i Sverige kom året därpå till liknande slutsatser. De hittade ingen relativ risk för förtida död eller allvarlig sjukdom bland ”överviktiga”, en överrisk på 1,5 bland feta (BMI över 30) och en överrisk på 2 bland underviktiga (BMI under 18,5). Smal är alltså inte detsamma som hälsosam, det är farligare att vara för smal än för tjock och tittar man närmare på statistikens små skillnader så hittar man den optimala livslängden precis på gränsen mellan normalvikt och övervikt. De över 85 procent av befolkningen som är normal- eller överviktiga har alltså ingen allvarlig hälsoanledning att bekymra sig över sin vikt.

Ätandet då? Ja, medan den socialdemokratiska regeringen sjösatte utredandet av en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet med argumentet att allt fler ”äter ihjäl sig”, konstaterade Socialstyrelsen året därpå i sin Folkhälsorapport 2005 att hjärtsjukdomarna minskat sedan 1980-talet tack vare ”bättre levnadsvanor … till viss del förbättrade matvanor”. Trots att fler under samma tid har blivit tjockare är den generella trenden alltså att svenskar äter bättre, får hjärtsjukdomar allt senare i livet och lever längre. Det kan låta dramatiskt när studier redovisar antalet döda, men man ska komma ihåg att detta är en statistisk efterhandskonstruktion där vissa grupper i genomsnitt dör några månader eller något år tidigare än andra. Vad forskningen på sin höjd konstaterar är alltså att du genom små varaktiga livsstilsförändringar i motion och kosthållning möjligen kan leva något år längre på ålderns höst. Om denna livsstil inte omedelbart ger belöningar i form av bättre allmäntillstånd, är de där extra åren förmodligen inte värda ansträngningen.

Ändå används dessa statistiska månader och år för att skapa svarta rubriker och veritabla helvetesscenarier om sjukdomar, skenande kostnader och ond, bråd död. Hamburgare beskrivs som farligare än bomber. Rondör jämförs med att dö i aids, malaria och krig, trots att dessa dödsfall sker i ung ålder. Allt med stöd i ”vetenskapen”, vars ändelse är intressant. Sociologen Frank Furedi konstaterar att experimenterande “vetenskap” allt oftare ersatts av uttrycket ”vetenskapen”, en auktoritet som har mer likheter med forna tiders religiösa och moraliska dogmer än med försöken att begripliggöra en komplex verklighet, en auktoritet för hur våra liv ska levas in i minsta detalj:

”idag verkar det ofta som om vetenskaplig auktoritet är på väg att ersätta religiös och moralisk auktoritet, och i denna process förvandlas till en dogm. … Vetenskapliga studier används flitigt för att instruera folk i relationer och familjeliv, vilken mat de ska äta, hur mycket alkohol de ska dricka, hur ofta de kan vistas barhudade i solen och till och med hur de borde ha sex. I stort sett varje del av livet diskuteras i vetenskapliga termer, och rättfärdigas med hänvisning till en studie eller med hänvisning till experternas utlåtanden.”

Med andra ord, när någon hävdar att ”vetenskapen” visat hur vi alla bör äta, handlar det om något annat än vetenskap.

 

Huvudrätt: En moral för matbordet (och en annan vid sidan om)

Liksom vetenskapen bakom bantning och hälsohysteri inte är vetenskap, är moralen inte så mycket moral som moraliserande. Ingen borde egentligen vara förvånad över dieter och ensidigt viktfokus inte fungerar. Dieter skapas inte för att fungera, utan för att göra den som kränger den specifika metoden för dagen rik och berömd. Det kan fortgå eftersom bantare som inte orkar hålla sig till det tråkiga schemat kommer att anklaga sig själva, omständigheterna omkring henne, kanske till och med den specifika dieten, men sällan själva tanken på att man kan banta sig till smalhet och hälsa. Så länge smalhet ses som en bekräftelse på ett hälsosamt och dygdigt liv kommer det dessutom att finnas en andlig pay-off för utövande bantare; moralisk överlägsenhet gentemot andra.

Att säga ”Nej tack. Jag bantar.” eller sätta sig i ett lunchsällskap med en uppenbart påver portion nyttigheter är i dagens samhälle att spela ut ett moraliskt trumfkort. Det möts av en högaktning motsvarande den som en gång i tiden mötte munkar i tagelskjorta eller sexvägrande nunnor, en högaktning som i mångt och mycket har samma orsaker. Bantningen är i själva verket den senaste i raden av självuppoffrande och köttsligt avstående handlingar som betraktas som ädla i långt vidare kretsar än där de praktiseras.

Denna värdering banar väg för det hyckleri som utmärker all påstått ”social” etik; etik som inte har sin utgångspunkt i enskilda människors egna liv, utan bara rör handlingar gentemot andra. Den som följer sin diet i lunchrummet, för att vräka i sig godsaker när ingen ser, upprätthåller dieten som norm i offentligheten, för att bli respekterad eller passa in, men misslyckas privat med att leva upp till den stränga normen. Antingen för att de i själva verket inte tror på metoden eller målet eller för att de inte tror sig vara ädla nog att leva efter normen. I samma grad blir förstås ”högaktningen” gentemot bantaren hycklad, och döljer antingen överlägsenhet (hos den som egentligen inte tror på normen) eller underlägsenhet (hos den som inte lever upp till den).

Hyckleriet finns även i själva målet. Rationaliseringarna för bantning och smalhet som ideal sägs ofta vara hälsa, med statistik och studier tillhandahållen i strid ström genom den ovan beskrivna ”vetenskapen”, särskilt av dem som arbetar med viktreduktion. Samtidigt vet vi att de flesta som kämpar med att blir smalare vill bli det även till priset av hälsa och levnadsår. Många röker eller fortsätter att röka för att hålla sig smala eller undvika att gå upp i vikt, andra tar riskabla läkemedel och preparat. När juristen och fettpanikskritikern Paul Campos bad ett urval bantande kvinnor med genomsnittsålder 34 att göra en avvägning mellan livslängd och vikt visade det sig att de var beredda att i genomsnitt ge upp över fem års livslängd för att hålla sin idealvikt. Hela 91 procent ville inte byta en aldrig så liten viktökning mot fem extra levnadsår. Att smalhetshysterin inte handlar om vällevnad är uppenbart. Själva målet, hälsa, är ofta en offentlig lögn döljandes en privat sanning: fåfänga.

Bantningen och smalhetsidealet rimmar väl med den altruistiska moralens djupare rötter. Dygd görs till något ouppnåeligt. Synd blir ett naturligt, rentav godartat, komplement till de restriktioner som krävs offentligt vid måltiden, åtminstone för ”vanliga dödliga” i motsats till ”helgon”. Se exempelvis hur mat som i dieter stigmatiseras som ”dålig” får rollen som ”frestande”. I reklamen beskrivs feta och söta produkter som något syndigt man (och särskilt hon) ägnar sig åt privat, utom synhåll för andras blickar och dömande.

Notera också hur väl bantningen rimmar med föreställningen att själva kärnan i varje ädel strävan är uppoffring och lidande (inte genomtänkta avvägningar mellan hur man genom att avstå från ett mindre värde kan vinna ett större). Det diskuteras sällan om ett liv av glädjelöst ätande är värt sitt pris, vilka uppoffringar en slimmad kropp verkligen är värd. Dygden blir i vilket fall inte, som den klassisk-aristoteliska, sin egen belöning, den är ett plågsamt medel för ett avlägset, ouppnåeligt mål.

 

Dessert: En politisk jakt på kättare

Den lidande strävan, de förment objektiva och likformade reglerna och den hotfulla beskrivningen av död och pina som alternativet till den smala vägen, är den inbjudan som får glädjedödare, Bror Duktig-typer och förbudsvänner att slå sig ned vid våra bord och börja diktera vad vi ska äta och vad vi inte får äta. Det privata blir politiskt, och precis som en gång Trotskij formulerade saken är tanken: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”

Redan i Om friheten, John Stuart Mills klassiska plädering för livsstilsfrihet från 1859, varnas för den destruktiva kraften när majoritetens fördömanden kombineras med lagens tvångsapparat. När Aftonbladets Fredrik Virtanen i en kolumn hetsar mot Peter Harrysson som ”en vandrande hjärtattack” och klagar på att den senare har fräckheten att vara glad på tv fast han är tjock, då är vi åtminstone fria att ignorera Virtanens utbrott som bortskämd frustration över egna misslyckade bantningsförsök. Notera dock den tydliga kättartanken. Harrysson är inte bara genom sin rondör en syndare, han borde vara olycklig och ångerfull för detta men vägrar med sin framgång och sitt humör att spela denna roll.

På samma sätt bär det ett löjets skimmer när ministrar från ett tjugotal länder samlas på överstatlig nivå i EU, FN:s världshälsoorganisation eller Nordiska Rådet och bekymrar sig över att européer ser för mycket på tv. Men när social intolerans och politiska åtgärder kombineras kan det bli riktigt otrevligt.

Förmynderi kallar vi det när en överhet försöker reglera vår tillvaro ”i vårt eget intresse”. Redan idag har byråkrater och politiker lilla julafton i sina ambitioner att få oss att äta nyttigare. Från en svensk utredning kommer förslag om partssammansatta folkhälsoråd i varje kommun, fettskatt och restriktioner i plan- och bygglagen kring vilka som får sälja livsmedel och var det alls ska få ske. Röda varningssignaler ska skrämma oss från semlor och andra onyttigheter i affärerna, och Arkitekturrådet ska utforma en ”satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan”.

Även den sociala intoleransen får tydligare konturer. PR-byrån Prime konstaterade i en ”spaning” (med spår av produktplacering) 2005 hur kontrollen över vad folk äter, dricker och röker har en tydlig koppling till klass. Exklusivare njutningsmedel undantas från negativ stigmatisering, till skillnad från lägre klassers konsumtion:

”Vissa produkter har erhållit en sådan kulturell status, att de är undantagna den regelmässiga kritiken mot kalorier och nikotin. I den här gruppen finns cigarrer, men inte cigaretter. Här finns Marabou Premium Dark men inte Kexchoklad eller skumdelfiner… Här finns årgångsvin, men inte lådvin, här finns en lagrad gruyere men inte hushållsost.”

Förmynderi handlar ofta mer om kontroll över ”de andras” och särskilt de lägre klassernas livsstil än om objektiva faktorer. Sociologen Frank Furedi kopplar i boken The culture of fear (1997) den ökande besattheten kring säkerhets- och hälsoaspekter till en falnande tillit till människans förmåga i allmänhet, och framför allt hos de avvikande.

Denna misstro är kärnan i en förmyndarskapets ideologi som blivit dominerande i synen på mat och hälsa. Det formuleras kärnfullt i en kommentar av chefen för det finska Folkhälsoinstitutet Pekka Puska, i den svenska utredningen om en handlingsplan för bättre matvanor och fysisk aktivitet:

”Hälsan har blivit viktig och anses inte längre vara ett individuellt ansvar.”

Så tänker folkhälsobyråkraterna. Om något är viktigt så kan det inte anförtros individuellt ansvar och individuella beslut. Enskilda människor ses som hjälplösa offer som inte klarar av bördan av att fatta beslut i viktiga frågor. Inte med ett ord nämns deras entreprenörskap, uppfinningsrikedom, kunnande eller beslutsamhet. Och om individuella beslut inte kan gälla något viktigt, då är också friheten oviktig. Bara statliga diktat och politisk ledning är ”viktig”.

Om och om igen återkommer denna inställning i underlaget till den nationella handlingsplanen; I det nonchalanta avfärdandet av frihetsargument som invändningar mot fettskatt. I hävdandet att bara kommunikation från stat och offentlighet kan vara opartisk och sann, medan kommersiell sådan förvirrar och förleder. I viljan att ingripa, korrigera och styra våra liv, från att få oss att ”ta trappan” till att kontrollera motions- och matvanor via våra arbetsplatser och arbetsgivare. I tron på att byråkratiska handlingsplaner och styrdokument kan göra oss hälsosammare och smalare, medan marknader som löst problemen med svält, fattigdom och dyr, svårtillgänglig och ensidig kost över all förväntan görs till en del av problemet.

Förmyndarskapet handlar om mer än missriktad omsorg, ekonomipristagare Milton Friedman menar i sin bok Kapitalism och frihet att det finns ett diktatoriskt drag i förmyndarnas människosyn och principer:

”En övertygad anhängare av förmynderskapet … kan inte avspisas genom att man pekar på några logiska fel i hans resonemang. Han är vår motståndare av rena principskäl, inte bara en välmenande men vilseledd vän. Djupast sett tror han på diktaturen, ett upplyst, välvilligt envälde kanske, eller rentav majoritetsdiktatur, men dock en diktatur.”

Överdriver han inte nu? Är inte folkhälsobyråkraterna innerst inne snälla människor som vill hjälpa oss till ett hälsosammare liv? Knappast. Hade de haft respekt för ditt omdöme hade de inte valt en lång lista med förslag som inskränker din frihet att följa det. Hade de varit intresserade av att hjälpa dig hade de inte tvingat dig att betala jobb, subventioner, forskningsuppdrag och konferenser till deras polare. Hade de varit intresserade av att diskutera med dig hade de inte krävt miljontals kronor i skattemedel för att via sin hälsokommunikationsstrategi tala dig tillrätta. Förslagen avslöjar inte bara att folkhälsobyråkraterna vägleds av en totalitär ideologi, utan också att de har en föraktfull människosyn.

Denna människosyn är rentav en nödvändig ingrediens. Två amerikanska statsvetare Rogan Kersh och James Morone har konstaterat sju faktorer som varit nödvändiga för att amerikaner ska vara beredda att åsidosätta friheten att välja, till förmån för statliga förbud och restriktioner. Bland faktorerna finns demonisering av individer, inte sällan med rasistiska övertoner som när kokainhöga negrer och marijuanahöga (!) mexikaner beskrivits begå vansinniga våldsdåd under drogrusets inverkan. En annan faktor är demonisering av affärsidkare, som barägare och abortkliniker.

Framtiden ser dessvärre riktigt obehaglig ut, åtminstone i den rapport som den brittiska regeringens tankesmedjan Foresight lanserade i oktober 2007 Tackling obesity: Future  choices. Då syftar jag inte på rapportens extrapolering, där den skarpa ökningen av andelen feta som skett på senare år bara antas fortsätta och fortsätta under årtionden så att 60 procent av männen och 50 procent av kvinnorna har fetma (BMI över 30) till 2050. Sådana förutsägelser långt in i framtiden visar alltid extrema resultat med föga verklighetsanknytning.

Utifrån detta extrema scenario diskuteras politiska förslag av närmast Orwellsk karaktär. Redan idag händer det att feta personer nekas vård om de inte går med på att börja banta, och framstötar har vid flera tillfällen gjorts om att göra detta till etablerad policy. Rapporten diskuterar därtill en särskild skatt inte på feta varor utan på feta personer, kaloriransonering i affärer med hjälp av elektroniska kort och rentav interneringsläger för feta personer. Singapore, som idag internerar feta unga män genom värnpliktssystemet och inte låter den räkna dagar till muck förrän de blivit av med sin övervikt, lyfts fram som ett framgångsexempel.

Precis som var och en har att fundera över hur mycket kulinarisk njutning man är beredd att avstå för att kanske få något extra levnadsår, är det dags att på allvar ställa frågan om samma mål verkligen kan rättfärdiga att våra friheter inskränks och att rundare medmänniskor utsätts för statlig pennalism. Annars kan vi finna att den avvägningen gjorts åt oss.

 

Källor:

Flegal, Kathrine m fl ”Excess Deaths Associated With Underweight, Overweight, and Obesity”, JAMA Vol. 293 No. 15, April 20, 2005.

Friedman, Milton (1972) ”Kapitalism och frihet – En konstruktiv analys av den moderna kapitalismen”

Furedi, Frank  (1997) ”The culture of fear”

Furedi, Frank ”The tyranny of science”, Spiked 080115

Mill J.S (1859, 1984) ”Om friheten”

Rozin, Paul “American Eating Habits”. http://www.medicinenet.com

Foresight (okt 2007) “Tackling obesity: Future choices”

Kersh, Rogan och Morone, James “The Politics Of Obesity: Seven Steps To Government Action”

Livsmedelsverket/Folkhälsoinstitutet (2005) ”Underlag till handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet”

Svensson, Mattias (2005) “Peta inte i maten!”

Hammarlind, Folke ”Spaning 05/02/23” Prime PR.