Gamla artiklar: Spelet om politiken

Från kulturmagasinet Voltaires temanummer om spel.

I politikens värld har spelande alltid varit en känslig fråga som inbjudit till hyckleri. Redan det gamla Rom förenade lagar med stränga straff mot spelande med kejsare som spelade ogenerat och excessivt. I praktiken har förstås lagar och förbud aldrig hindrat spelandet från att vara utbrett i alla samhällsskikt, om än också ofta illa sett.

Anklagelsen om att ha inköpt spelutrustning för skattemedel skulle bli upptakten till en av de smutsigaste presidentvalskampanjerna i USAs historia. John Quincy Adams hade efter en knapp valseger vunnit valet 1825 mot Andrew Jackson och köpte en tid därefter in ett gammalt biljardbord som han lät renovera för att kunna underhålla sina gäster (för egna pengar). Jacksons anhängare gick dock till indignerad attack mot biljardbordsinköpet och trots att Adams anhängare kontrade med anklagelser om både otrohet och mord gick Jackson segrande ur det kommande presidentvalet 1828.

Ett historiskt exempel på hyckleriet var annars när Venedigs beslutande församling i november 1774 med röstsiffrorna 720 mot 21 beslöt att stänga kasinot Ridotto, som när det öppnades 1638 var det första försöket med ett legalt kasino. Här hängde bland annat Giacomo Casanova, en notorisk gambler, och filosofen Jean-Jaques Rousseau spelade här för första och enda gången (Voltaire däremot organiserade 1729-1730 ihop med matematikerna Charles-Marie de La Condamine ett samarbete som överlistade det kungliga franska lotteriet, och fick på så sätt ihop en förmögenhet på vilken han sedan levde gott.) Efter beslutet var politikerna i Venedig bestörta. De flesta hade kallt räknat med att de andra skulle rösta för casionot, som fungerade väl, men ville själva inta den moraliskt högstående positionen att vara emot spelandet.

Spelarrangörer har å sin sida länge vetat att förbuden är extremt lönsamma – för den som kan komma runt dem. Även staten vet att det kan vara lönsamt att komma runt förbud. Statliga lotterier på en annars förbjuden eller hårt reglerad spelmarknad har i omgångar genom historien varit populära sätt få in pengar i statskassan.

Om förbud råder i ett större geografiskt område kan också en fristad bli väldigt rik på att tillåta legala spel. Så blev den portugisiska kolonin Macao i Asien efter reformer 1851 till 1863 en samlingsplats för spel och prostitution som tilläts och beskattades, vilket fyllde statens kassakistor. Monte Carlo i furstendömet Monaco blev ensamt att tillåta kasinon efter att först Frankrike 1838 och sedan Tyskland 1872 förbjudit dem. På 1900-talet i USA skulle först Las Vegas och därefter exempelvis Atlantic City (som dock kvävde en del av sin konkurrenskraft med strikta regleringar) uppleva liknande uppsving med tillåtet spelande.

***

Bland de senaste att utnyttja sådana undantag var USA:s många indianstammar. Indianreservat betraktas som egna stater och lyder huvudsakligen under egna lagar. Mot slutet av 1980-talet började några av stammarna därför öppna bingohallar i sina reservat. Efter att legaliteten i dessa slagits fast, på vissa villkor, öppnades även dörrarna att i delstater där staten bedriver eller tillåter spel driva kasinon i reservaten. Ett hundratal sådana indiankasinon drog försiktig räknat in omkring 100-150 miljarder dollar mellan 1995-2005 och var mot slutet av perioden den snabbast växande delen av amerikansk spelindustri.

Massiva spelvinster har berikat tidigare fattiga indianstammar. Saginaw Chippewa-stammen i Michigan drog exempelvis in 400 miljoner dollar 2006 på sitt Soaring Eagle Kasino. Det gav varje stammedlem en grundinkomst på nästan 60 000 dollar (runt 400 000 kronor) och betydligt mer om de arbetar vid kasinot. Sedan kasinot startade är arbetslösheten nere på noll och ingen lever under fattigdomsnivån. Även andra stammar kan garantera sina medlemmar en grundinkomst, sjukvård och liknande med hjälp av kasinovinsterna.

Till kasinona i de avlägsna indianreservaten reser spelsugna kunder inte sällan flera timmar. Choctaw-indianerna i Missisippi har exempelvis nästan alla sina kunder i grannstaten Arizona, som helt förbjudit spelande. Varje liberalisering skulle urholka eller helt ta bort förutsättningarna för stammens vinster. Politiskt inflytande är alltså hårdvaluta för indianstammarna, vilket blev upptakten till 2000-talets hittills största politiska skandal i USA.

***

Jack Abramoff född 1959 var ett av många unga Republikanska stjärnskott som blev vuxna under Reaganeran och kom att sikta in sig på att erövra den politiska makten. Han är ihop med George W Bushs kampanjstrateg Karl Rove den ende som lett collegerepublikanerna mer än en valperiod 1981-1985 och knöt då flera värdefulla politiska kontakter. Han tillbringade tio år i Hollywood och skrev bland annat manus till och producerade den antikommunistiska Red Scorpion från 1989 med Dolph Lundgren i huvudrollen.

När republikanerna tog över majoriteten i senaten och representanthuset efter valet 1994 sadlade han om och blev lobbyist, och kom från 1995 att representera flera indianstammar som betalade stora pengar för politiskt inflytande bland republikanerna. Redan hans första kontrakt med Choctaw-indianerna i Missisippi på 2,3 miljoner dollar översteg vad Microsoft samma år betalade för alla sina 13 lobbyfirmor.

Abramoff kom att utnyttja alla de historiska erfarenheterna om spelandets lönsamhet för att mjölka maximalt med pengar ur det politiska systemet. Hans första uppdrag var att stoppa ett förslag från republikanen Bill Archer om en federal skatt på indianernas spelinkomster på 34 procent, ungefär vad konkurrenterna betalar. Abramoff kontaktade sin bekant från studentrepublikanerna, Grover Norquist, och kunde via hans skattekritiska organisation Americans for tax reform trumma in budskapet att förslaget var en ny skatt. En skatt som dessutom – oavsett vad man tyckte om spelande – hotade försörjningen för en företagsam indianstam. Ihop med generösa donationer till politikernas kampanjfonder, samt middagar, biljetter till utsålda sportevenemang och resor var det ett budskap som gick hem bland många republikanska politiker och deras anställda. Skatteförslaget stoppades ett antal gånger under 1990-talet innan det lades ner för gott.

***

Abramoffs väg att skydda sina spelkunder involverade förvånansvärt ofta inbitna spelmotståndare i den kristna högern. Inte mindre än 13 miljoner dollar av Choctawindianernas pengar användes för att avgöra guvernörsvalen i grannstaten Alabama till förmån för republikanen och spelmotståndaren Bob Riley. Hans demokratiske utmanare Don Siegelman hade nämligen på agendan att införa ett statligt lotteri som skulle ge pengar till delstatens eftersatta skolor. Detta skulle dock innebära att indianstammar i Arizona kunde öppna kasinon och alltså hota Choctaws kundkrets och inkomster.

Ralph Reed, en av den kristna högerns portalfigurer och vän sedan ungdomsåren till Abramoff, anlitades och avlönades i hemlighet med kasinopengar för att driva gräsrotskampanjer mot liberala förslag som hotade Abramoffs kunder. Reed utnyttjade alla sina gamla kontakter med evangeliska predikanter som Jerry Falwell och Pat Robertson, liksom familjegrupper och kyrkor, för att piska upp protester mot generösare regler för spel på flodbåtar i Louisiana eller att tillåta enarmade banditer på kapplöpningsbanor i Alabama, och kunde samtidigt bättra på sitt eget rykte som principfast och moralisk spelmotståndare.

Med denna koalition kunde Abramoff också stoppa ett lagförslag som skulle förbjuda allt spel på Internet – med undantag för den i många delstater populära och välrenommerade hästsporten. Abramoff arbetade på uppdrag åt ett företag som ville bedriva lotterier på nätet och kunde skicka lobbypengar till både Norquist, vars tankesmedja motsatte sig lagen av libertarianska skäl, och till kristna grupper med argumentet att lagen skulle göra spel på hästar legalt på Internet. Det senare argumentet blev, återigen ihop med generösa kampanjdonationer, välkomna anledningar för republikanska politiker att rösta ner förslaget utan att förlora ansiktet inför den spelkritiska kristna högern. På detta sätt lyckades den ideologiskt övertygade Abramoff stärka både republikanernas egna kampanjkassor och olika grenar av dess stödtrupper, vilket vann honom ytterligare popularitet och inflytande. Särskilt viktiga var kontakterna med republikanernas majoritetsledare Tom DeLay.

Andra fräcka grepp var att Abramoff lobbade för rökförbud i delstaten Michigan för att få rökande kunder till Saginaw Chippewaindianernas kasino, som lydde under egna lagar. Alabamas svarta kyrkor och civilsamhälle mobiliserades för förslaget att tillåta de enarmade banditer vid hästkapplöpningsbanor, som Abramoff egentligen ville hindra, med kravet att 5 procent av intäkterna från de i huvudsak svarta spelarna skulle gå till civilsamhället. Vad Abramoff listat ut var att 5 procent av intäkterna låter förvillande lite och därför inte skulle gå att tacka nej till, men ovanpå delstatens skatter och andra omkostnader skulle banornas vinstmarginal försvinna. Fräckast var kanske när Abramoff 2002 erbjöd sina tjänster åt Tiguaindianerna i Texas för att rädda deras stängningshotade kasino, som skulle stängas på grund av hans lobbying åt en stam i grannstaten Louisiana. (Abramoff ville egentligen stänga ett annat indiankasino i Texas som låg närmare Louisiana, planen för Tigua var att på federal nivå via politiska kontakter smyga igenom ett tillstånd bara för dem.)

***

Jack Abramoffs fall blev hårt. Hans dubbelspel gällde inte bara den hemliga rekryteringen av Ralph Reed för att få den kristna högern att gå kasinoägarnas ärenden. Han hade också ett hemligt avtal med sin kollega Michael Scanlon, som blivit konsult efter att ha jobbat åt Tom DeLay. När Abramoff sålde in sig som konsult, ibland utan eget arvode till en början, rekommenderade han alltid Michael Scanlon och hans dyra kampanjer. Sedan delade de två lika på Scanlons vinst. 2004 avslöjade Washington Times att Abramoff och Scanlon av sex indianstammar dragit in 82 miljoner dollar. Bara mellan 2001 och 2003 drog de in 66 miljoner, vilket gav 21 miljoner var i vinst åt de båda. Ovanpå detta 16 miljoner till Abramoffs konsultfirma Greenberg Traurig, och flera miljoner till Abramoffs vänner bland republikanska politiker och närstående organisationer.

Avslöjandet ledde till utskottsförhör och en utredning som leddes av dåvarande ordföranden för indianärenden, senator John McCain. Denna skulle leda till fällande domar för korruption och bedrägeri för omkring tio personer, förutom Abramoff och Scanlon politiska tjänstemän och en politiker. Jack Abramoff påbörjade 2006 ett flerårigt fängelsestraff som avslutades i december 2010. I valet 2006 förlorade republikanerna sin majoritet i de politiska församlingar de kontrollerat sedan 1994, bland annat märkta av korruptionsskandalen.

***

John McCain hade flera anledningar till sitt resoluta agerande mot Abramoff. En var hämnd för att Abramoff 2000 finansierade den smutsiga kampanj i South Carolina som gav George W Bush segern över John McCain i primärvalen till republikansk presidentkandidat. Ralph Reed, som fick hand om kampanjkassan, misstänks allmänt för att ihop med Karl Rove ha spritt rykten om att McCains svarta adoptivdotter var resultatet av en utomäktenskaplig affär. Med sin utredning och sina förhör lyckades McCain få bort eller misstänkliggöra sitt republikanska motståndarläger inför primärvalen 2008 då han blev presidentkandidat.

Andra som blivit av med sin främsta konkurrent var lobbyisterna Roger Stone och Scott Reed. Stone var den ökände republikan som den 19 november på partiets uppdrag arrangerade upplopp vid en vallokal i Florida för att hindra omräkningen i ett distrikt som kunnat ge fler röster till Al Gore i det rekordjämna presidentvalet. Som tack fick han av Bushregeringen utnämna personer att hantera indianärenden och kunde sedermera ihop med kollegan Scott Reed som lobbyist företräda indianstammar i Washington. Reed var i sin tur en av källorna till artikeln som avslöjade konkurrenten Jack Abramoff. Dessutom var Scott Reed nära vän till, ni har förmodligen gissat det… John McCain.

Apropå de brott som Abramoff, politiker och tjänstemän fällts för – att ha erbjudit eller tagit emot resor, måltider och sportbiljetter, ofta via ideella skattebefriade organisationer – är till och med Abramoffs kritiker ense om att detta är saker som pågår ständigt i Washington, även om Abramoff var sällsynt driven och förslagen. Bland annat uppmärksammades en golfresa till skotska St Andrews under föregivet studiesyfte med bland andra Tom DeLay och hans personal som graverande i sammanhanget, trots att 600 amerikanska politiker åkt på 5410 sådana resor mellan 2000 och 2005.

Visst var Jack Abramoff en fifflare som spelade högt med sina politiska kontakter, bland dem hycklare ur den kristna högern som inte drog sig för att ta kasinopengar för att posera som spelmotståndare. Frågan är bara om han förlorade mot en renhårig motståndare eller mot några som spelade samma hänsynslösa spel om makt och pengar som Abramoff själv.