Gamla artiklar: Thomas Sowell

Artikel om ekonomen Thomas Sowell och hans perspektiv på diskriminering och etnicitetens betydelse. Till kulturmagasinet Voltaires temanummer om Svart.

Det hör till allmänbildningen att veta vem Rosa Parks var. Den svarta kvinnan som i en civil olydnadsaktion vägrade lämna plats åt en vit man på bussen den 1 december 1955, vilket krävdes enligt dåtidens Jim Crow-lagar i Alabama och andra amerikanska sydstater. Resten är historia. Parks civila olydnadsaktion satte igång en framgångsrik svart medborgarrättsrörelse i USA mot rassegregering, diskriminering och för lika rättigheter.

Men historien sträcker sig också bakåt. Det var inte alltid så att svarta och vita satt i olika delar av bussen, med de svarta tvungna att lämna företräde, ens i den amerikanska södern. Denna ordning infördes via Jim Crow-lagarna i slutet av 1800- och början av 1900-talet, i samband med att svarta berövats sin rösträtt. Innan dess drevs bussar, biltransporter och järnvägslinjer huvudsakligen av privata ägare som först överklagade den nya lagstiftningen, därefter dröjde i det längsta med att implementera den och slutligen i flera fall hotades och dömdes i domstol för att trotsa den. Inte för att ägarna nödvändigtvis var mindre rasistiska än allmänheten i övrigt, utan för att de ville tjäna pengar och svartas pengar var lika goda som vitas.

Rosa Parks civila olydnadsaktion och den påföljande politiska kampen gav de svarta tillbaka en rätt de hade tidigare, på marknaden. Och som togs ifrån dem årtionden dessförinnan av lagstiftare och i takt med att färdmedlen blev offentligägda (och därmed drevs av ägare ointresserade av att tjäna pengar).

Det är ekonomen Thomas Sowell som ger denna föga kända bakgrund till Rosa Parks kamp. Sowell, född 1930, är en välkänd amerikansk ekonom med doktorsexamen från Chicagouniversitetet 1968. Idag är han Rose and Milton Friedman Senior Fellow vid Stanforduniversitetet i Kalifornien. Utöver en gedigen akademisk och populärvetenskaplig gärning som traditionell ekonom med ett flertal introduktioner av klassiska ekonomer, har Sowell använt sin ekonomiska grund för att närmare analysera kulturer, etnicitet och migration. I årtionden har han beväpnad med historisk och statistisk empiri, ekonomisk teori och genom att analysera faktiska konsekvenser snarare än bakomliggande intentioner tagit sig an känsliga och förbjudna föreställningar på detta område, och effektivt skjutit invanda dogmer och bekväma förklaringar i sank. Hur olämplig en sådan liknelse än är i sammanhanget, så är Sowell inte sällan så omvälvande att ens tidigare bild av situationen framstår som ett negativ, där vitt var svart och svart var vitt medan det nu är precis tvärtom.

 

Skillnader och diskriminering

Med USA:s traumatiska historia av slaveri och med rasistiska lagar långt in på 1900-talet är det inte svårt att hitta förklaringar till att det än idag finns skillnader mellan svarta och vita. Kanske är det alldeles för lätt. I boken Marknader och minoriteter från 1981 lyfter Thomas Sowell fram ett illustrativt exempel: Statistik som visar att svarta bara tjänar 62 procent av genomsnittsinkomsten i USA, i samma härad ligger indianer och puertoricaner. Ett uppenbart bevis för att etniska minoriteter diskrimineras av den vita majoriteten som sitter vid makten kan tyckas. Men å andra sidan tjänar kineser mer (112 procent) och japaner betydligt mer (132 procent) än genomsnittet, trots att de också har en historia av att ha utsatts för förtryck och diskriminerande lagar, medan vita anglosaxiska protestanter bara ligger strax över genomsnittet (105 procent).

Än mer problematisk blir diskrimineringsförklaringen när man ser på faktorer som geografi och demografi. Etniska grupper har helt olika medianålder, vilket gör att de inte kan jämföras rakt av. I de siffror som Sowell använder har svarta medianåldern 22 år jämfört med de inkomsttoppande judarna på 46 år. Inkomstskillnaden i genomsnitt mellan familjer i åldern 45-54 år och familjer med föräldrar under 25 år är till och med större än mellan svarta och vita. På samma sätt tjänar samma etniska grupper olika mycket beroende på var de bor, samtidigt som inga etniska grupper är jämnt spridda över landet.

Och om diskriminering baserad på hudfärg förklarar inkomstskillnaderna, hur kommer det sig då, undrar Sowell, att svarta familjer från Västindien tjänade 94 procent av genomsnittsinkomsten samtidigt som svarta familjer tjänade 62 procent?

När Sowell mer detaljerat jämför grupper tenderar stora delar av de skillnader som slentrianmässigt tillskrivs avsiktlig eller strukturell diskriminering att försvinna. Svarta tjänade 1970 63 procent av vitas genomsnittliga inkomst och svarta med college-examen 70 procent av vad vita med collegeexamen tjänade. Svartas utbildning tenderade mot färre timmar i klassrummet, färre skolår och med mindre inriktning mot höginkomstgivande examina inom exempelvis naturvetenskaper. Om man däremot jämförde svarta och vita med doktorsexamen inom samma område tjänade de svarta till och med något mer än de vita. Diskrimineringsförklaringen brukar också bygga på en teoretisk karta där alla etniciteter är jämnt utspridda i bostäder och på arbetsplatser. Så varken bor eller arbetar människor. Det vanliga är tvärtom att människor som flyttar från en viss plats slår sig ner tillsammans. Enda skillnaden är att när vissa grupper är svarta och andra vita syns detta tydligt. Skulle exempelvis människor av sydeuropeiskt ursprung ”integreras” med människor av nordeuropeiskt ursprung skulle 51,6 procent av sydeuropéerna behöva flytta. Detta trots att dessa grupper bott i USA i flera generationer.

Sak samma med yrkesval. Det är vanligt att människor av en viss nationalitet eller etnicitet i stor utsträckning ägnar sig åt vissa yrken, exempelvis har många stora bryggerier på så skilda platser som i Kina och USA startats av tyskar, och kineser äger majoriteten av viktigare industrier i Malaysia, Thailand, Indonesien och Vietnam trots att de bara utgör omkring 5 procent av befolkningen.

Dessa förklaringar gör inte historisk eller nutida diskriminering mindre fel eller ursäktligt, påpekar Sowell, men stora delar av genomsnittliga inkomstskillnader förklaras bättre med andra faktorer.

 

Välstånd innan rättigheter

Även en historisk tillbakablick ger perspektiv på de svartas situation. Sowell påpekar att kring sekelskiftet levde svarta i exempelvis New York och Philadephia i renare och tryggare bostadsområden än vita (många även i samma områden), och svarta servitörer hade bättre betalt än exempelvis mer nyanlända grupper som irländare och italienare. På 1930-talet var det vanligt att vita besökte Harlem för att roa sig till sent om natten.

Några decennier in på 1900-talet leder dock Jim Crow-lagar, fråntagen rösträtt och tilltagande förtryck av svarta i den amerikanska södern till en massiv migration av svarta till städerna i norr. Den tidigare integrerade svarta befolkningen var i klar minoritet och klagade bittert på de nytillkomnas vanor, bristande arbetsförmåga och brottslighet. Det är efter denna migration som tydlig bostadssegregation uppstår där arbeten och bostäder reserveras efter etnicitet (inte sällan upprätthållen med hjälp av lokala lagar). Sowell påpekar att liknande segregation i början mötte inflyttade vita från södern, liksom nytillkomna invandrargrupper som irländare.

Samtidigt som denna svarta migration från söder till norr skapade problem och motsättningar i städerna var den också förutsättningen för en unik höjning av levnadsvillkoren för svarta. Den integrerade minoriteten fick det sämre, men majoriteten, tre miljoner svarta, flyttade till bättre jobb, utbildning och bostäder.

Den massiva migrationen är intressant. Den vanliga berättelsen om svartas situation förbättrade situation börjar med medborgarrättsrörelsen och den medborgarrättslagstiftning som 1964 förbjöd diskriminering, och som på 1970-talet gick vidare till att förespråka affirmative action, positiv särbehandling. I takt med detta förbättrades svartas inkomster och utbildning relativt vita, även om mycket återstår att göra.

Sowell visar dock att de stora förbättringarna i relativ inkomst skedde före lagstiftningen. De berodde på att svarta flyttade till områden där man tjänade bättre och på längre utbildning. Mycket har nämnts om att andelen svarta i akademiska yrken ökade de fem första åren efter Civil Rights Law 1964, men Sowell påpekar att denna andel ökade ännu mer de fem föregående åren. 1940 levde 87 procent av svarta familjer under fattigdomsnivån, 1960 hade det minskat till 47 procent. Visserligen fortsatte minskningen, ner till 30 procent fattiga 1970, men under 1970-talet minskade fattigdomen bara med ytterligare en procentenhet, till 29 procent. Lagarna som gav svarta rösträtt och förbjöd diskriminering var värdefulla, men de var likafullt inte förklaringen till att svarta tog sig ur analfabetism och misär. Den förändringen åstadkom de på egen hand.

 

Politiskt inflytande och fattigdom

Apropå lagar och förhoppningar att via politiken förbättra olika gruppers ställning pekar Thomas Sowell på ett ganska besynnerligt samband. Några av de mest framgångsrika minoriteterna har medvetet och strategiskt undvikit politiken, exempelvis tyskar och kineser. I den mån företrädare för dessa grupper gjort politisk karriär har det skett efter att gruppen etablerat sig och på ett generellt mandat. Irländare i USA var tvärtom tidigt mycket framgångsrika i den politiska apparaten, men irländarna var samtidigt den grupp från Europa som tog längst tid på sig att häva sig ur fattigdomen.

Politiska företrädare av samma etnicitet, särskilt som företrädare för denna etnicitet, tycks alltså inte ligga i flertalets intresse. Det finns en förklaring. I politiken belönas riktade åtgärder som sådana företrädare kan ta åt sig äran för, inte generella förbättringar som skulle ha större betydelse för flertalet.

Ta exempelvis lagar för taxilicens som i många städer har en antalsgräns som sätter en tröskel för nyinträde, och därmed en rätt betydande kostnad för att köpa någon annans licens som fattiga minoriteter inte har råd med i samma utsträckning som andra. I Philadephia kostade en taxilicens på 1980-taket $ 20 000 och det fanns bara 1500 taxibilar med en liten andel svarta taxichaufförer. I Washington, utan restriktioner och med en betydligt mindre befolkning, fanns 10 000 taxibilar, varav 70 procent kördes av svarta.

Avskaffade gränser för antalet taxilicenser skulle alltså skapa tusentals jobbtillfällen för svarta. För de svartas politiska företrädare är det däremot intressantare att verka för subventionerade låtsasjobb i riktade program så att de kan ta åt sig äran, trots att sådana program kanske bara innebär några hundra sämre betalda jobb. Så har det också fungerat.

De mest uppmärksammade försöken att med hjälp av lagar och politik gynna de svarta är så kallad positiv särbehandling, affirmative action. Sowell ägnar en hel bok åt ämnet, med en utblick världen runt och hans kritik är inte nådig.

Inte bara var det så att fattigdomsminskningen bland svarta slutade minska under 1970-talet när positiv särbehandling infördes. Mellan 1967 och 1992 hade de tjugo procent svarta som tjänade mest ungefär samma inkomstutveckling som de rikaste vita, medan de tjugo procent fattigaste svarta såg sin inkomstandel rasa mer än dubbelt så snabbt som för de fattigaste vita. Denna utveckling följer ekonomisk teori. Krav på en viss kvot etniska minoriteter ökar efterfrågan på de mest kompetenta bland dem, men minskar efterfrågan på dem med lägre kompetens, samt på dem som inte har några tidigare erfarenheter att visa upp exempelvis ungdomar och nyanlända invandrare. Det innebär inte att utvecklingen bara låter sig förklaras med positiv särbehandling, men det går knappast att hävda att denna särbehandling hjälpt de svagaste.

Till detta kommer ren misskötsel, som att ett statligt program för att gynna småföretagande minoriteter anlitat företagare varav två tredjedelar redan var dollarmiljonärer (vilket inte hindrade en kongressledamot från Harlem att jämföra kritiker som ville lägga ner programmet med Adolf Hitler). Positiv särbehandling har dessutom vuxit i omfattning. Från att ha rättfärdigats som en tillfällig åtgärd med hänsyn till de svartas unika position omfattas nu 70 procent av den amerikanska befolkningen, däribland kvinnor och äldre. Svarta utgör 12-14 procent av befolkningen.

Den uppmärksammade särbehandling som förekommer i antagningen till vissa prestigeuniversitet har också ifrågasatts. Bland annat finns studier som visar att svarta systematiskt hamnar på universitet där studietakten och kraven är för höga för deras färdigheter och att de därför tar examen i lägre omfattning än utan positiv särbehandling. Efter att Kalifornien och Texas avskaffat antagning genom positiv särbehandling ökade dessutom antalet svarta studenter i utbildningssystemet.

Sak samma med domstolskraven på 1960-talet att integrera skolor. På gångavstånd från domstolen i Washington, där det hävdades vara vetenskapligt bevisat att minoritetsskolor i sig sänkte självkänslan hos eleverna, fanns en skola för svarta, Dunbar High School, som i 85 år hade presterat remarkabla resultat. Redan 1899 presterade svarta på Dunbar bättre på tester än vita vid två av de tre vita high schools, och resultaten upprepades på 1930 och 1940-talet. Härifrån kom mängder av svarta som skulle bli den första på sitt område: den första svarta federal åklagaren, den första svarta kvinnan att ta en doktorsexamen, den första svarta generalen och läkaren som revolutionerade användandet av blodplasma. På bara något år på 1960-talet förstördes denna tradition när Dunbar för att undvika anklagelser om rassegregering blev en skola för elever i närområdet, snarare än en upptagningsskola för studieambitiösa svarta från hela Washington. Idag är resultaten långt under genomsnittet.

 

Hjälpta av konkurrensen

Medan politiska försök att gynna de svartas situation misslyckats finns flera exempel som tyder på att fri och intensiv konkurrens gynnat svarta. Att privata bussbolag i den amerikanska södern gjorde motstånd mot segregeringslagar är bara ett exempel. Konkurrensen sätter ett pris på diskriminering och vid hård konkurrens blir priset så högt att även arbetsgivare och bostadsuthyrare med rasistiska uppfattningar ser sig tvungna att handla med och anställa minoriteter de personligen ogillar.

Detta är inte bara en teori, utan finns illustrerad i otaliga exempel. Telefonbolag drevs som lokala monopol och behövde alltså inte bry sig om de tog tillvara den bästa arbetskraften. Innan medborgarrättslagarna anställdes i stort sett inga svarta i telefonbolagen ens i nordstaterna, vare sig på höga poster eller som växeltelfonister. Sak samma i stiftelser eller akademi som också saknar vinstmotiv och som före andra världskriget vare sig anställde judar eller svarta. Även konkurrensbegränsande åtgärder som krav på fackföreningsmedlemskap eller yrkeslicens får samma effekt. Det arbetade betydligt färre svarta vid järnvägen vid nittonhundratalets mitt än vid dess början tack vare Wagner Act som krävde att arbetsgivarna förhandlade med facket, som inte ville ha svarta som medlemmar, och licenskrav på läkare användes länge för att stänga ute konkurrensen från judiska läkare.

Samtidigt i den konkurrensutsatta nöjesindustrin kunde svarta ta sig fram och bli Broadwaystjärnor redan på 1920-talet. När Brooklyn Dodgers 1949 anställde den första svarta baseballspelaren fick de en konkurrensfördel som gjorde att ligan på kort tid översvämmades av svarta spelare, som sju år i rad vann utmärkelser som bästa spelare. På marknaden behöver inte aversioner eller rasism ta sig uttryck i diskriminering. I Chicago har judar och polacker levt sida vid sida och handlat med varandra på Milwaukee Avenue och Maxwell Street trots att båda grupperna hyser ”en djup känsla av förakt och avsky inför varandra, fostrad av deras omständigheter och av historiska motsättningar i deras hemländer.”

 

Kultur spelar roll

Debatten kring skillnaderna mellan svarta och vita polariseras inte sällan kring två förklaringar, där den ena är avsiktlig eller institutionell diskriminering och den andra är att svarta skulle vara medfött underlägsna vita. Eftersom Thomas Sowell ägnat sin forskargärning åt att kritisera och problematisera den förstnämnda förklaringen har han felaktigt attackerats för att förespråka den andra.

Sowell väjer inte för den känsliga frågan att påpeka generella skillnader i IQ mellan befolkningsgrupper. Försök har gjorts att dölja dessa skillnader och att svarta ligger ungefär omkring 85 med en nationell norm på 100, för att de ses som bekräftelse på teorin om att svarta skulle vara genetiskt underlägsna. Sowells grepp är istället att titta närmare på jämförelserna och konstatera att samma skillnader i IQ historiskt konstaterats bland italienare, polacker och greker när de var nyanlända invandrare i USA, medan de idag ligger omkring 100. Även judar, som idag ligger betydligt över genomsnittet, fick låga värden i IQ-test i samband med första världskriget. Liknande skillnader fanns också mellan vita i sydstaterna jämfört med nordstaterna, och vid första världskriget hade svarta soldater från nordstaterna högre IQ än vita från sydstaterna. Så utöver att IQ inte spelar någon roll för vilka rättigheter människor har, så är genomsnittliga skillnader vare sig givna över tid eller något bevis för genetiska skillnader.

Vad förklarar då skillnader i inkomst och andra utfall, utöver sådana faktorer som demografi och geografi, om det inte handlar om någras diskriminering av andra? Sowell lägger stor vikt vid kulturella faktorer. För tre år sedan kom en bok med den kontroversiella titeln Black Rednecks and White Liberals som spårar mycket av det många idag uppfattar som genuin och autentisk svart ghettokultur tillbaka till sitt kulturella ursprung, som inte är Afrika utan 1600-talets England.

Kulturella särdrag som en lättretad hederskänsla, snarhet till våld, avsaknad respekt för människoliv, aversion mot arbete, förakt för utbildning och läsning, fallenhet för tillfälliga nöjen och sexuell promiskuitet utmärkte de folkgrupper från det svårkontrollerade ingenmansland mellan England och Skottland som kom att utvandra till Sydstaterna. Det var handlingsmönster anpassade för en karg och laglös tillvaro, men som ger sämre resultat under fred och stabilitet. Ganska snart dog de ut i sitt ursprungsland, inte minst då Skottland gick från minst utbildat i Europa till toppen.

Samma mönster överlevde längre bland de utvandrade och märks i historiska jämförelser mellan sydstaterna och nordstaterna, där låg produktivitet, dåligt affärssinne, spel och dumdristigt och våldsamt risktagande länge utmärkte de förra. Detta under en period då 90 procent av den svarta befolkningen bodde i sydstaterna. När dessa sedan migrerade i mängd till nordstaterna kom denna kultur att hänga kvar och forma mycket av ghettokulturen bland de nyanlända svarta i städerna. Till och med uttryck som ”yawl” istället för ”you”, ”do” istället för ”door” och ”dis” istället för ”this” idag förknippade med svarta går att spåra bakåt till 1600-talets England.

Sowells menar att dessa kulturella särdrag skilde och missgynnade vita från sydstaterna på precis samma sätt som senare svarta. Men medan särdragen gradvis försvunnit även bland vita i södern har de hjälpts kvar i delar av den svarta befolkningen. Välfärdsstaten har underlättat den ansvarslösa och promiskuösa livsstilen, och misslyckad brottsbekämpning har fått mordfrekvensen bland svarta att raka i höjden (medan svarta alltid haft högre mordfrekvens så minskade denna både i absoluta tal och jämfört med vita fram till 1960).

Här kommer Sowells anklagelse mot white liberals, vit medelklassvänster som han menar understött och ursäktat många av de destruktiva särdrag i den svarta kulturen som håller många svarta kvar i misär och otrygghet. Kravaller och mord ursäktas med vitas agerande eller de svartas historia, och dåligt språk eller att lägga alla sina pengar på statusprylar ses som uttryck för svart autenticitet. Svarta ledare gör också detta, men den vita vänstern har fler höga positioner, större ansvar för den särbehandlande och konkurrensbegränsande politik som misslyckats. Sowell menar att vänstern använder svarta som ett slags ”maskotar” för att manifestera sin fientlighet mot ”samhället” och bekräfta sin ideologiska världsuppfattning. De är intresserade av att stödja åtgärder som får dem att framstå i god dager, men inte om hur det faktiskt går för de svarta. Vänstern visar ett genuint ointresse för, eller rentav fientlighet mot, varje konkret exempel på att svarta lyft sig själva.

 

En alternativ berättelse

I detta resonemang mer än skymtar man den personligt engagerade polemikern bakom statistiken, historiken och de ekonomiska teorierna, anledningen till Thomas Sowells forskargärning ägnad åt att ifrågasätta, komplettera eller förkasta vanliga uppfattningar om olika folkgruppers historia, kultur och situation, kopplingen mellan denna gärning och hans egen resa från en påver uppväxt i Harlem till en framgångsrik akademisk karriär. Ytterst syftar det till att kunna visa på en alternativ berättelse som handlar om att historiskt förtryck sätter spår men inte är ett öde, att svarta liksom andra minoritetsgrupper har kraften och kapaciteten att lyfta sig själva.