Greider och andra fettalarmister hade fel ? jag hade rätt

Det var maj och sommarvarmt 2005 när min bok Peta inte i maten! släpptes. Den väckte rätt stor medial uppståndelse, eftersom det var kontroversiellt att ifrågasätta hotbilderna om ”fetmabomben” med ”förestående katastrofala effekter på folkhälsan”. Barnläkaren Claude Marcus stod och råskällde på mig i en timme efter vår studiodebatt i SVT, jag hade helt fel och visste ingenting. Samma sommar avfärdade han mig med ren smutskastning vid ett seminatrium i Almedalen där jag ställde en kritisk fråga. Tidstypiskt nog satt en hel panel med folk som väsentligen var överens om domedagsalarmismen och bekräftade varandra. Med tiden har dock tonen blivit mer resonerande när vi möts i debatter.

Från andra håll fick jag underhandsuppgifter om att boken är läst och bekräftelse på att jag hade träffat hyfsat rätt, inte minst från Socialstyrelsen, vilket inte är så konstigt eftersom jag hämtat mycket uppgifter därifrån. Även Stephan Rössner kallade boken ”välresearchad” efter en studiodebatt där han hävdat att problemet snarare var underdrivet än överdrivet.

Men det är ändå rätt häftigt att idag slå upp DN Debatt och se artikeln ”Larmen om fetmabomb är kraftigt överdrivna” av professor emeritus Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen. Asplund bekräftar alltså för det första vad jag då konstaterade om hotbilden och även mycket av min analys. Även om det stämmer att individen har vissa överrisker vid stor rondör, så går många trender i samhället åt motsatt håll. Vi lever längre och friskare liv och precis de sjukdomar som den ökande rondören skulle orsaka har minskat drastiskt samtidigt som vi i västvärlden blivit tjockare.

”Katastrofscenarier om att vi ’håller på att äta ihjäl oss’ eller hotas av en livsfarlig epidemi blir redan mot denna bakgrund i allt väsentligt falska.” skrev jag då.

Idag skriver Kjell Asplund:

”Fetman har nu tilltagit i Sverige under åtminstone ett kvartssekel. Skulle alla de befarade effekterna på vår folkhälsa ha haft fullt genomslag så borde de negativa effekterna ha kunna avläsas vid det här laget. Det paradoxala är att de flesta fetmarelaterade sjukdomarna minskat (eller i vissa fall förblivit oförändrade) under denna tid. Det är uppenbart att fetmans negativa effekter på folkhälsan antingen har överdrivits eller uppvägts av andra, gynnsamma faktorer.”

Att det nu dessutom underbyggs av ytterligare en bred studie där alltså stigande BMI i ett land var kopplad till större minskning av hjärtsjukdomar gör inte saken sämre. Det innebär inte att det är hälsosamt att vara väldigt fet, men är en stark indikation på att det är helt enkelt trots riskerna att lägga på sig några kilon är hälsosamt att leva i ett rikt och välmående samhälle.

Med detta kan vi återigen konstatera att andra faktorer är viktigare än den livsstil som den tillträdande generaldirektören för folkhälsoinstitutet Sarah Wamala vill styra upp åt oss alla. Vi kan också konstatera att dystopierna över vårt ätande och vår västerländska kultur som spreds av Göran Greider och andra, i ivern att hitta rättfärdiganden för att få peta i andras liv med skatter och diktat, var falska.

Det är inte så förvånande. Hela den Myrdalska ansatsen med hotbilder av enorma ”samhällsproblem”, föregivet orsakade av maktlösa och småkorkade individer som inte vet sitt eget bästa och med stat, myndigheter och expertis som de enda som kan vägleda oss, med tvång om inte pekpinnarna hjälper, är i grunden fel (och var ju egentligen bara motiverad av viljan att få igenom en politiska agenda). Ändå är det många som frestas att medverka till att problem blåses upp, för att jobba med det, eller få en bra artikel, eller bara framstå som ”engagerade”. Det är en förklaring till systematiska överdrifter som jag resonerade om i kapitlet ”Med intresse för överdrifter” som många när boken kom uppfattade som ”konspiratoriskt”.

Men även detta bekräftas av Asplund, som beskriver en ovilja att ta till sig goda nyheter:

”Att kampen mot fetman kan vara framgångsrik, åtminstone bland barn, är nyheter som fått en undanskymd plats i medierna jämfört med larmrapporterna om fetmabomben. Mitt intryck är också att få av experterna tycks vilja höra om framgångarna. I detta finns säkert en god portion självbevarelsedrift – den som är expert på fetma eller diabetes och den som säljer läkemedel mot fetmarelaterade tillstånd vill att fetman ska fortsätta framstå som ett dominerande framtida hot mot folkhälsan.”

Nu står det väl inte på förrän Göran Greider och hans kamrater, eller myndighetsbyråkratin för den delen, hittar nya saker att bekymra sig över. Vädret om hundra år till exempel. Men vi kan i alla fall med den här debattartikeln lägga ännu ett falskt och överdrivet larm till de andra, och tacka vår lyckliga stjärna att vi kan göra det innan den brittiska iden om att sätta tjockisar i läger och övervaka vartenda matinköp. Räck sedan en lång näsa åt Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket vars förmyndarplan på 79 punkter av skatter, utgifter, regleringar och svällande byråkrati inte hann sjösättas innan problemet ändå minskade för att föräldrar och andra aktörer blivit lite mer vaksamma på vad barnen äter. Och har du inte läst ”Peta inte i maten!” är det kanske läge nu.

Se även notis hos Timbro.