Griffith Edwards (red) ?Alkoholpolitik ? för bättre folkhälsa?

(Del I av II, långt)

Griffith Edwards (red) ”Alkoholpolitik – för bättre folkhälsa” har förvisso några år på nacken. Den publicerades 1994 i England och 1996 i svensk översättning. Samtidigt är den ett konsensusdokument från 17 forskare som skriver på uppdrag av Världshälsoorganisationen WHO. Därför kan den betraktas som ett representativt uttryck för den folkhälsoideologi som under täckmantel av att representera ”vetenskapen” på senare decennier vunnit insteg i byråkratier och statsapparater.

Så värst mycket till vetenskap är det nu inte, det frekventa studieciterandet till trots. Låt oss gå direkt på den omhuldade huvudtesen, att många alkoholrelaterade problem är utbredda även bland måttlighetskonsumenter och att det därför finns en anledning till generella restriktioner, förbud och regleringar av alkoholen.

Vi ska då veta att definitionen av ”alkoholproblem” är väldigt bred. I ett frågeformulär från Nya Zeeland (s 31) finns frågor om du det senaste året ”Känt effekterna av alkohol efter att ha druckit kvällen innan”, ”Känt effekterna av alkohol på arbetet, under studier eller då du utfört hushållssysslor” om du varit ”Berusad flera dagar i sträck” eller haft en minneslucka. Alla med en bättre fest i bagaget, eller som tagit några glas vin i jobbet, hamnar alltså i kategorin med alkoholproblem. Med sådana metoder är det kanske inte konstigt att nästan var fjärde amerikansk man (23,8 procent) under sin livstid bedöms antingen ha varit ”beroende” av eller ”missbrukat” alkohol. Det där med beroendet kan det för övrigt inte vara mycket med eftersom de flesta dricker mest i ungdomen och trappar ner med åldern. (s 30)

Med sådana inkluderande kriterier närmast förutsätts de utbredda ”problem” som skulle bevisas. Så kan vi också bland forskarnas egna rekommendationer hitta ett öppet medgivande av detta: ”De problem som alkoholpolitiken är riktad mot bör ges en vid definition” skriver de i en rubrik (s 242).

När forskarna ska leda i bevis att individen får problem med sin alkoholkonsumtion, att ”det helt riskfria drickandet är en ren fantasi” och att de övre gränserna för riskfri konsumtion ska sättas mycket lågt (s 91), används liknande tricks. En tabell (Fig 3.8 sid 84) mäter ”negativa sociala effekter av alkoholkonsumtion” på vänskap, hälsa, lycka, familjeliv, arbete, studier, och anställningsmöjligheter, samt ekonomi. Vi förmodas där titta på att de som dricker mer upplevt något alkoholrelaterat problem på något område illustrerat med en ökande kurva. Ser man det istället i absoluta tal så visar studierna att 80-95 procent även bland dem som dricker drygt 2,5 glas om dagen inte upplever några som helst negativa effekter på något av de ovanstående områdena. Då uppfyller ändå ungefär 15 procent med denna konsumtionsnivå USA:s definition av alkoholberoende (Fig 3.11, s 87).

Notera att det bara är problem som mäts, trots att alkoholen mycket väl kan påverka samma variabler positivt. Om man bara mäter problem så kommer man naturligtvis att bara hitta problem, även om det mest slående är hur ofta forskarna trots sina vida definitioner inte ens hittar det. Även bland dem som dricker drygt 2,5 glas om dagen och därtill varje månad dricker mer än fem glas per gång vid något tillfälle är det så många som 70 procent som inte ens upplevt ”två eller flera negativa konsekvenser av alkoholkonsumtion” (Fig 3.10, s 86). Även bland måttlighetskonsumenter med relativt hög konsumtion upplever alltså den överväldigande majoriteten inga negativa sociala eller andra konsekvenser av sin alkoholkonsumtion.

På samma sätt försöker forskarna göra gällande ett positivt samband mellan högre alkoholkonsumtion och dödlighet trots att de åtta studier som ingår i diagrammet som visas upp (Fig 3.12 sid 89) visar en lägre eller obefintlig relativ risk för förtida dödsfall för all konsumtion upp till omkring 50 gram alkohol (lite drygt en halv liter vin eller fem burkar öl) per dag. Diagrammet visar alltså att de allra flesta alkoholkonsumenter löper lägre, inte högre, risk att dö i förtid jämfört med dem som inte dricker alls, och att riskerna över huvud taget ligger nära baslinjen oavsett konsumtionsnivå.

Så konstaterar också refererade studier att en ökning på en liter per capita ökar dödligheten bland medelålders män med drygt en procent. ”En ganska avsevärd förändring av konsumtionen per capita behöver alltså inte avsätta några lättupptäckta spår i dödstalen.” (s 122) Därmed undermineras även den så kallade ”totalkonsumtionsmodellen”, att den totala konsumtionen har en direkt påverkan på alkoholrelaterade skador. Sambandet finns naturligtvis för enskilda diagnoser. Alkohol visas ha samband med dödlighet i skrumplever (som väldigt få dör av och som kräver hög konsumtion), vissa cancerformer (vilket också kräver hög konsumtion), stroke (svagt positivt samband med tilltagande konsumtion) och olyckor. Denna alkoholrelaterade dödlighet, som ofta kräver hög konsumtion, förtar inte det faktum att den som dricker annat än extrema mängder inte löper någon större risk att dö i förtid och att sambandet mellan dödlighet och alkoholkonsumtion på befolkningsnivå är försumbar.

De tyngsta beläggen som sjutton kända alkoholforskare i en internationell genomgång av bevisläget har för sitt påstående att alkoholen skapar problem för de flesta som dricker, kan med detta avfärdas. Slutsatsen är en teoretisk spekulation som förutsatts för att kunna bevisas och där den anförda statistiken ändå väsentligen talar för motsatsen. Tesen faller därmed på eget grepp, utan att vi ens behöver nämna att forskarna konstaterat att den epidemiologiska litteraturen inte ger någon större vägledning rörande ”den mer upplevelsemässiga sidan” som för de flesta är anledningen att dricka. (s 90)

Ett argument återstår för folkhälsosidan. Många generella restriktioner, inte minst höjda skatter och byråkratisk registrering, minskar konsumtionen även hos minoriteten med problematiskt drickande i ungefär samma utsträckning som hos majoriteten, ibland tom mer som med den svenska motboken. Problemdrickarna får alltså mindre alkoholrelaterade problem (vilket även gäller den minoritet bland måttlighetsdrickarna som alls får problem). Mot detta ska vägas att generella restriktioner främst drabbar den stora majoriteten skötsamma och problemfria konsumenter, ett slags kollektiv bestraffning som säkert leder till en hel del välfärdsförluster. De innebär att ansvaret för alkoholmissbruk axlas av dem som inte missbrukar snarare än de som gör det. Restriktioner har, framför allt på lite sikt, en tendens att kringgås, ger upphov till sidoproblem som organiserad brottslighet och laglöst krogliv, och dess initiala positiva effekter på alkoholskador klingar i stor utsträckning av.

(Del II av recensionen)