Griffith Edwards (red) ?Alkoholpolitik ? för bättre folkhälsa?, II

(Del II av II, del I här)

De som talar för folkhälsoperspektivet menar sig ofta ha ett brett och närmast allomfattande underlag av relevanta faktorer. I sin sammanfattning menar författarna till ”Alkohol för bättre folkhälsa” ”att det nu finns en tillräcklig vetenskaplig grund på detta område för att politiken ska kunna stå på en rationell grund.” (s 252) Ändå är det slående hur snävt och vinklat folkhälsoperspektivet används. Inte bara ägnar sig forskarna åt att ensidigt mäta problem, när åtgärderna diskuteras negligeras de problem som uppstår, medan effektiviteten överdrivs.

Vi får exempelvis veta att ”sett ur ett folkhälso- och välfärdsperspektiv kan inte totalförbud betraktas som ett rent misslyckande.” I USA nästan halverades dödligheten i skrumplever, få vi veta, medan det förbigås med tystnad att mordfrekvensen ökade kraftigt under förbudstiden för att på några år därefter halveras. På samma vis nämns att ”under de första åren av förbudstiden i Kanade, Finland och USA visade alla mått på alkoholkonsumtion och alkoholproblem den lägsta nivå som funnits under den period från vilken det finns relevanta data” (s 158-159). Det är en gravt vinklad uppgift. Alla typer av restriktioner tenderar att ha som kraftigast effekt på konsumtionen i början, för att sedan återgå när folk finner vägar att kringgå dem. Skattningar för USA visar en skarp nedgång på 60-80 procent direkt efter förbudet som trädde i kraft i januari 1920. Med början året därpå steg dock konsumtionssiffrorna till omkring 50-70 procent av konsumtionen före förbudet enligt tre studier, ytterligare en visade ännu högre nivåer. När förbudet avskaffades 1933 steg konsumtionen först knappt alls för att återgå till nivån före förbudstiden årtiondet därpå (Sullum, 2003, s 82). Att hänvisa till att förbud initialt ger stora effekter på konsumtionen är således att ge en falsk bild av åtgärdens effektivitet.

Apropå falska bilder så är de en del av den alkoholpolitiska strategin. Folk antas inte kunna ta till sig budskap om att måttlig alkoholkonsumtion medför låga eller inga risker och rentav hälsobefrämjande effekter på kranskärlssjukdomar. Tal om en ”säker gräns”, som de sätter inom citationstecken, ”kan uppmuntra till större konsumtion bland befolkningen och få konsumenter som dricker lite att öka sin konsumtion upp till den fastställda gränsen” (s 247). Därför ”är det ingen vettig strategi när den ligger till grund för kampanjer som försöker bestämma eller påverka befolkningens dryckesbeteende” (s 247). Av samma skäl avråds från att tipsa om att låta en person hålla sig nykter för att kunna köra de andra hem. Detta ”kan uppmuntra till storkonsumtion bland de andra medlemmarna i gruppen och … underminera budskapet till yngre människor om att man inte bör dricka” (s 191). Att det faktiskt är sant att måttlig alkoholkonsumtion är föga riskabelt eller en bra idé att någon håller sig nykter för att kunna köra bil, är underordnat eventuella farhågor om propagandans effekter. Folk kan med andra ord inte förväntas hantera sanningen, något som uppenbarligen även gäller läsaren av ”Alkoholpolitik – för bättre folkhälsa”. Så mycket för ”rationaliteten”.

Det är inte bara i relation till sanningen som ”ändamålet helgar medlen” enligt folkhälsoideologin. Apropå just informationskampanjer och utbildning om droger i skolorna konstateras att ”de flesta kampanjer uppvisar begränsade effekter på mottagarnas uppfattningar och attityder samt ingen effekt på den självrapporterade konsumtionen”. Rena effektivitetsskäl talar alltså för att de upphör.

Till detta kommer demokratiskäl. Det visar sig nämligen att statliga informationskampanjer har effekt på medborgarnas politiska värderingar. På Nya Zeeland kunde man efter en kampanj för måttligt drickande konstatera att ”de personer som tagit del av kampanjen var mer positivt inställda till alkoholpolitiska åtgärder mot tillgänglighet, prissättning och reklam jämfört med de hushåll som inte exponerats för kampanjen” (s 207). Med statliga ”informationskampanjer” ändras alltså människors politiska värderingar. Staten styr opinionen mot en positiv inställning till statliga förbud och förmynderi. Detta menar folkhälsoförespråkarna motiverar att kampanjerna fortsätter, de blir en del av strategin.

Uppmätta folkhälsoproblem blir den enda indikatorn. Inte ens en drakonisk åtgärd som att hålla krögaren straffansvarig om någon av dennes kunder senare kör bil berusad och har ihjäl någon beaktas utifrån andra aspekter än att några uppmärksammade sådana rättsfall i USA minskade bilolyckorna något (5-6 procent, förmodligen temporärt) (s 169). Rättssäkerhet och frågan om det borde föreligga ett straffansvar är som bortblåsta. Alla former av eget ansvar är bortrensade ur diskussionen. Det heter till och med i en bilaga att förövare som kört rattfulla vid enstaka tillfällen ”råkat ut för rattfylleri” (s 271).

I boken saknas helt en dimension av att det skulle ligga något värde i människors frihet och självbestämmande. Torrt konstateras att ”en strikt nyttomodell, eller en modell som strikt bygger på rationella val, inte kan återspegla det faktiska dryckesbeteendet på ett bra sätt” (s 62). Enligt forskarnas mått (som bara mäter problemen) kan inte människors beteende förklaras, alltså döms det som irrationellt. Kartan dikterar verklighetsuppfattningen. Med tekniska eufemismer undviks också till varje pris att beskriva situationen där människor själva får bestämma över sin alkoholkonsumtion i sådana termer. Att få importera alkohol från andra länder beskrivs som att ”man inte balanserar ekonomiska frågor mot hänsyn till folkhälsan och tryggheten” (s 173). Men det hade inte funnits någon handel med alkohol, det hade inte varit en ”ekonomisk fråga”, om alkohol inte var en vara som människor ville konsumera. På samma sätt beskrivs en ordning där inte politikerna med alkoholpolitiska restriktioner försöker minska konsumtionen som att lämna frågan åt ”slumpen” (s 240, 251).

I resonemangen kring legitima politiska åtgärder övergår den ensidiga världsbilden i ren fanatism. Det går faktiskt så långt att boken pläderar för att behålla alla former av restriktioner för alkoholservering och – försäljning. Ingreppen kan vara hur petiga, krångliga eller kränkande som helst, de ”bör inte slopas” (s 245). Åtgärder som inte i sig är effektiva ”bör betraktas som medel för ett alkoholpolitiskt mål snarare än som restriktioner för deras egen skull” (s 245).

Folkhälsan har här blivit en överideologi, alltings mått. ”Det främsta målet för alkoholpolitiken är att minska alkoholproblemen, och alla åtgärder som används bör vara ett medel för att uppnå det målet.” (s 251) Alkoholen är alltså inte en avvägning mellan goda och dåliga effekter (eftersom man bara mätt och katalogiserat de dåliga), utan ett entydigt problem som ska bekämpas. Hur? ”Den övergripande strategin måste vara att skapa en miljö som hjälper människor att göra val som befrämjar hälsan och som gör ohälsosamma val svårare eller mer kostsamma.” (s 244) Med andra ord, människor ska inte få bestämma själva. De ska välja enligt folkhälsomodellens ensidiga problematiserande. Annars ska de med politiska tvångsåtgärder ”hjälpas” att välja. I detta arbete, denna politiska kamp som ”beslutsfattarna” uppmanas föra, är ingen åtgärd för futtig, för dum, för perifer, och omvänt inget experiment, ens totalförbud eller straffansvar i andra och tredje led, för kränkande eller kostsamt.

Där har du den intellektuella bakgrunden och den empiriska grunden till folkhälsopolitik i allmänhet, och till svensk alkoholpolitik i synnerhet.